1990-talet inleddes för landstinget med en snabbt försämrad ekonomi vilket gjorde besparingar nödvändiga för att minska budgetunderskottet. Ett sätt att minska kostnaderna var genom att påskynda decentraliseringsarbetet vilket förflyttade ansvar och sålunda kostnader till de lokala nämnderna och förvaltningarna. Överlag var de flesta partierna i landstinget överens om att detta var en bra lösning för att reducera kostnader och samtidigt tillgodose lokala behov. I handlingarna från 1990 fanns återkommande beskrivningar och uppmaningar om att överskridande av budget inte kunde tolereras. Decentraliseringsarbetet var inte tillräckligt för att sänka kostnaderna utan den ekonomiska situationen tvingade fram ytterligare besparingar. Mindre nedskärningar började därför genomföras främst i äldrevårdens verksamheter samt i den hjälpmedelsverksamhet som vände sig till funktionshindrade.64 Besparingarna i dessa verksamheter var långt ifrån något alla partier i landstinget ansåg nödvändigt. Miljöpartisten Gunilla Wrede ifrågasatte i en interpellation från 1990 om besparingar av äldrevården var rätt väg att gå. Interpellation handlade om att landstingsledningen beslutat att stänga Röda stugan vilken vände sig till äldre dementa och ifall de drabbade hade erbjudits andra vårdalternativ. Bakgrunden till interpellantens reaktion var enligt denna att massmedia nyligen hade uppmärksammat missförhållanden i åldringsvården.65 Granskningen visade att äldre under sexårsperioden 1983–1987 hade varit undervårdade. Även Lars-Åke Almqvist (S) uppmärksammade i en interpellation stängningen av Röda stugan och undrade om det var meningen att åldersdementa inte skulle ha någon plats i landstingets vård. Berit Danielsson (C) besvarade senare Wredes interpellation och menade där att stängningen av Röda stugan var nödvändig eftersom det varken var effektivt eller nödvändigt att behålla en verksamhet med
64 Se Hjälpmedelsverksamheten av Sociala nämnden ”om åtgärder för att undvika överskridande av budget för 1990” s. 137 samt protokoll från sammanträde den 26 januari 1990 i Handlingar och protokoll vid möte
14.2.1990.
OBS! Termen ”funktionshindrade” är den som förekommer i källmaterialet och inte mitt eget ordval. Att byta ut termen mot dagens begrepp blir dock fel eftersom betydelserna är olika beroende på den tid och
sammanhang de förekommer i. Därmed vore det anakronistiskt att byta ut det mot dagens mer korrekta term funktionsvariation.
65 Se Interpellation Till ordföranden i östra distriktet Berit Danielsson ”angående vilka vårdalternativ som erbjudits de åldringar som drabbats av stängningen av Röda stugan” av Gunilla Wrede, s. 36 och Lars-‐Åke Almqvists interpellation ”Nedrustning av vården för åldersdementa” Handlingar och protokoll vid möte
ungefär 6 vårdplatser. Enligt Danielsson hade de som drabbats av stängningen erbjudits platser på andra boenden och för det mesta hade denna omplacering fungerat bra.66
Besparingar av hjälpmedelsverksamheten stod inte heller oemotsagd utan både Vänsterpartiet och Socialdemokraterna reserverade sig mot sociala nämndens beslut om avgiftsbeläggande av hjälpmedel.67 Vänsterpartiet beskrev beslutet om avgifter för hjälpmedel som att de borgerliga partierna och Miljöpartiet hade slagit in sig på en farlig väg som skulle medföra konsekvenser för redan utsatta grupper.68 Socialdemokraterna menade också att avgifter för hjälpmedel som hörapparat och glasögon var fel väg att gå samt att det hotade en redan utsatt grupp inte skulle få leva på ett jämlikt och värdigt sett.69 Ytterligare förslag på besparingsåtgärder var att minska antalet AT-tjänster vid Akademiska sjukhuset från 24 till 12, vilket ansågs olyckligt av fackförbundet SACO-K och Socialstyrelsen.70 Detta gav dock inte upphov till en debatt inom landstinget.
Vidare fortsatte landstingets ekonomi att försämras under året vilket tydligt framgick i landstingsledningens flerårsplan 1991–1993 där det ekonomiska underskottet för året 1990 slutade på 240 miljoner kronor. Ett mål med flerårsplanen blev därför att hushålla med de resurser som fanns genom att omfördela dessa mellan verksamheterna, där resurser skulle tas från de som gav lägst nytta för länsinvånarna och ges till de verksamheter som gav högre nytta.71 Under året hade även en skattereform genomförts vilken innebar att statsbidraget för landstinget upphörde för åren 1991 och 1992. Trots detta underskott och utebliven statlig kompensation för de kommande åren förväntades dock planerade personalinvesteringar och omstruktureringen av omsorgsverksamheter fortsätta. Målet på kort sikt för denna flerårsplan var att bryta obalansen i ekonomin och för att uppnå detta behövde större besparingar genomföras av landstingets verksamheter.72 Denna flerårsplanen skapade reaktioner både hos Socialdemokraterna och Vänsterpartiet som båda var kritiska gentemot de planerade
66 Se svar på interpellation av Gunilla Wrede (MP), av Berit Danielsson, s. 142, i Handlingar och protokoll vid
möte 14.2.1990.
67 Vänsterpartiet hette vid denna tid Vänsterpartiet Kommunisterna, men för att undvika krångel med namnbyte under tidsperioden används namnet Vänsterpartiet. Detsamma gäller Kristendemokraterna som också gjorde ett namnbyte under perioden från Kristendemokraterna Samhällspartiet.
68 Reservation av Vänsterpartiet, ”Förslag från sociala nämnden om åtgärder för att undvika överskridande av budget för hjälpmedelsverksamheten”, i Handlingar och protokoll vid möte 14.2.1990.
69 Reservation angående beslut gällande hjälpmedelsverksamhet av Socialdemokratiska gruppen i förvaltningsutskottet, s. 61, i Handlingar och protokoll vid möte 14.2.1990.
70 Se protokoll från sammanträde den 26 januari 1990, i Handlingar och protokoll vid möte 14.2.1990.
71 ”PM angående Landstingets ekonomi ” i Handlingar och protokoll vid möte 21.5.1990 och ”Flerårsplan 1991– 93” i Handlingar och protokoll vid möte 19-‐21.11.1990.
nedskärningarna. Socialdemokraterna riktade även kritik mot den borgerliga ledningen som de ansåg hade intagit en förbluffande passiv attityd kring den katastrofalt försämrade ekonomin och obalansen på över 500 miljoner.73 Vänsterpartiet riktade också kritik mot landstingsledningens agerande gällande obalansen på 500 miljoner kronor men gick även till hårdare angrepp mot regeringens politik.74 Vidare var Socialdemokraterna positiva till besparingar och effektiviseringar, men motsatte sig den planerade nedskärningen på 12 miljoner kronor 1991.75 Ytterligare kritik från detta parti var att den borgerliga landstingsledningen inte visat intresse för personalens rätt till medbestämmande och delaktighet i effektiviseringsarbetet.76 Här uppdagas det att Socialdemokraterna i sin reservation tog strid för de personalpolitiska frågorna, där rätten till inflytande verkar ha varit stor betydelse för partiet.
Hittills har det framgått att landstinget började skära ner i verksamheter som vände sig till redan utsatta grupper, vård riktad till äldre och hjälpmedel för funktionshindrade. Detta väckte debatt hos Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna där de två sistnämnda partierna fortsatte att reservera sig mot landstingsledningens beslut angående konkreta nedskärningar av verksamheter. Härnäst ska förhållningssättet till vårdpersonalen som speglas i den politiska debatten belysas i relation till fortsatta besparingar samt omorganiseringar i samband med införandet av Ädel-reformen.
Förändringar i samband med ÄDEL
Under 1991 beslutade regeringen att Ädel-reformen skulle börja gälla från och med 1 januari 1992, vilket innebar att landstinget på kort tid tvingades ta flera beslut som innebar stora strukturförändringar. Flera personalgrupper skulle byta arbetsgivare och omplaceringar behövde göras.77 Samtidigt pågick ett arbete sedan 1990 med kompetenshöjande insatser för att öka kompetensen hos den egna personalen. Lägsta kompetens undersköterska var ett av dessa
73 Reservation i förvaltningsutskottet 1990-‐11-‐05 §23 och §24: ”Det socialdemokratiska alternativet till flerårsplan 1991–93 och budget 1991 för Uppsala läns landsting” Mats O Karlsson för den socialdemokratiska gruppen i förvaltningsutskottet, i Handlingar och protokoll vid möte 19-‐21.11.1990.
74 Vänsterpartiets Reservation: ”Budget 1991 och Flerårsplan 91–93” i Handlingar och protokoll vid möte 19-‐
21.11.1990.
75 Vad denna nedskärning gällde framgår inte i socialdemokraternas reservation. I flerårsplanen finns endast planerade resursförstärkningar på 12 miljoner kronor.
76 ”Det socialdemokratiska alternativet till flerårsplan 1991–93 och budget 1991 för Uppsala läns landsting” i
Handlingar och protokoll vid möte 19-‐21.11.1990.
77 Se exempelvis ”Förhandlingsöverenskommelse om ÄDEL i Uppsala län” ss. 1–51 i Handlingar och protokoll vid
möte 15.2.1991; ”Beslutanderätten i personaladministrativa ärenden i anledning av ÄDEL-‐reformen” s. 551, i Handlingar och protokoll vid möte 23.9.1991, och ”Budgetförslag av förvaltningsutskottet: Budget 1992 och
projekt som gick ut på att höja kompetensnivån hos de anställda. Exempelvis innebar det att sjukvårdsbiträden utbildades till undersköterskor och undersköterskor konverterades till sjuksköterskor.78 En annat personalpolitiskt mål var att minska antalet timanställda för att istället erbjuda månadsanställningar i syfte att främja kompetensutvecklingen hos de anställda. Införandet av Ädel-reformen medförde dock att många undersköterskor och sjukvårdsbiträden flyttades över till kommunnivå vilket påverkade dessa personalpolitiska insatsernas efterlevnad. De omstruktureringar som gjordes i samband med denna huvudmannaskapsförändring innebar vidare i praktiken reduceringar av vårdplatser och tjänster. Detta skapade ett nytt utgångsläge där inte all personal längre behövdes. Många tjänster blev överflödiga och nu talades det för första gången om ett övertalighetsproblem. Ett sätt att lösa detta på var att omplacera den personal som blev övertalig i största möjliga utsträckning.79
Förändringarna som ÄDEL medförde för landstingets verksamheter och ansvarsområden var inget som något parti inom landstinget var särskilt positiv till. Detta då ekonomin redan var försämrad sedan tidigare och att strukturera om verksamheter och omplacera personal drog iväg kostnaderna. Dessutom anmärktes det på den snäva tid landstinget fått på sig för att genomföra dessa förändringar, som egentligen krävde mer noggrann och långvarig planering.80
Planerade nedskärningar för perioden 1993–1995
Vad vi sett hittills är att det i 1990-talets inledning började göras mindre besparingar inom främst äldrevården och tjänster som vände sig till funktionshindrade och där det redan för planperioden 1991–1993 redovisades för ytterligare nedskärningar. Dessa nedskärningar var i sin tur något som den politiska oppositionen, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, riktade kritik mot. När det gällde införandet av Ädel-reformen blev landstinget tvungna att fort ställa om sig och i samband med personalöverflyttningarna började det talas övertalighet, vilket skulle lösas främst genom omplaceringar. Satsningen lägsta kompetens undersköterska försvann också ur den politiska debatten och anställningstrygghetens utkomst utmanades. Framåt ska den politiska debatten om nedskärningarna för åren 1993–1995 behandlas där den ekonomiska situationen återigen försämrades och organisatoriska förändringar alltmer belystes.
Inför budgetplaneringen 1993 och kommande planperiod 1994–1995 blev det uppenbart att finanskrisens effekter hade nått ut till landstinget. Landstingets budget för 1993 visade på ett
78 Se Motion angående omvårdnad av Gunnar Hofring och Mats O Karlsson, ss. 92–94 [Socialdemokraterna i Uppsala län] och yttrande över denna motion s. 99, i Handlingar och protokoll vid möte 14.2.1990.
79 ”Förhandlingsöverenskommelse om ÄDEL i Uppsala län”, i Handlingar och protokoll vid möte 15.2.1991. 80 ”Förhandlingsöverenskommelse om ÄDEL i Uppsala län”, i Handlingar och protokoll vid möte 15.2.1991.
större underskott än tidigare och enligt beräkningar behövdes minst 70 miljoner sparas in under det kommande året. För perioden 1993–1995 skulle också den somatiska korttidsvården reduceras med ungefär 87, 5 miljoner kronor. Totalt beräknades landstingets budget för hälso- och sjukvård att reduceras med nästan 143 miljoner kronor för perioden 1993–1996.81
Landstinget stod inför en minst sagt pressad situation där utgifterna växterna medan resurserna minskade. Budgeten och den ekonomiska planen redogjorde även för fortsatta investeringar på Akademiska sjukhuset medan andra investeringar avseende Enköpings lasarett och Samariterhemmets sjukhus avslutades. Förklaringen var att investeringarna också begränsades utifrån landstingets ekonomiska situation och där investeringarna istället placerades i Akademiska sjukhuset. En utredning hade också pågått sedan 1992 som utredde hur länets sjukhusvård skulle struktureras med förslag om att Akademiska sjukhuset skulle överta andra mindre sjukvårdsbedrivande verksamheters uppgifter. Detta innebar konkreta överväganden om att lägga ned Kungsgärdets sjukhus och låta en del av Samariterhemmets verksamhet övergå till Akademiska sjukhuset. Utredningen resulterade sedan i beslutet om att låta Akademiska sjukhuset från och med 1 januari 1994 överta ansvaret för all geriatrisk verksamhet som då bedrevs vid Kungsgärdets vårdcentral.82
De kommande besparingar som landstinget stod inför med reducering av verksamheter och omstruktureringar gjorde att nya prioriteringar skulle behöva ses över både gällande styrning inom vården och för de personalpolitiska frågorna. Socialdemokraternas landstingsgrupp föreslog att dessa utmaningar skulle hanteras med ett ökat decentraliseringsarbete. Partiet menade att det ultimata utgångsläget vore om varje vårdavdelning fick bli lika fri som en firma och utnyttja den frihetsställningen för att kunna anpassa sin avdelning efter landstingets besparingar och bättre ta hand om sin personal. Vidare beskrevs att “Engagemanget för patienterna och vanligt sunt förnuft hos varje undersköterska eller sjuksköterska leder till de snabbaste och mest ansvarsfulla besparingarna”.83 Poängen var att om vårdavdelningarna fick ett självstyre och därigenom förlita sig på sin personal skulle besparingarna inte bli några större problem. Dessutom menade de att decentraliseringsarbetet varit trögflytande och att det nu var dags för en decentralisering på riktigt. Landstingsdirektören Kurt Rönnblom (FP) yttrade sig för denna motion och delade inte uppfattning om situationen angående landstingets
81 ”Landstingets budget 1993”, Reservation från Socialdemokraterna i Uppsala län; ”Budget 1993 och ekonomisk plan 1994–1995” i Handlingar och protokoll vid möte 23-‐24.11.1992 och ”Struktur för länets sjukhusvård” [Remissupplaga] s. 363 i Handlingar och protokoll vid möte 14.6.1993.
82 Se beslut om länets sjukhusvård s. 411, i Handlingar och protokoll vid möte 14.6.1993.
83 Motion av Socialdemokraterna i Uppsala län, ”Vårdavdelningen fri som en firma” av Gunnar Hofring, Mats O Karlsson och Agneta Kyller, ss. 893–895; citat s. 894, i Handlingar och protokoll vid möte 13.9.1993.
decentraliseringsarbete. Rönnblom framhöll vidare att varje vårdavdelning inte skulle decentraliseras till den grad att de blev en egen firma eftersom strukturen för olika verksamheter skilde sig åt. Beroende på verksamhet fungerade decentralisering olika bra.84 Vad som går att se här är att det fanns två läger av decentraliseringsarbetets slutmål i den politiska debatten. Socialdemokraterna ville driva decentraliseringen betydligt längre än Rönnblom som i sin roll som landstingsdirektör företrädde landstingsledningens hållning. Decentraliseringsfrågan var sedermera något som Socialdemokraterna skulle kämpa framåt för i landstinget.
Situationen i Enköping
Nedskärningar var något som nu mer öppet började debatteras inom landstinget eftersom det inte längre gick att undkomma med mindre insatser. De föreslagna besparingarna väckte reaktion hos politiska partier i landstinget och då i synnerhet, som vi till stor del sett, hos Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Men som vi snart ska se var inte alla nedskärningar lika viktiga att belysa i debatten. En interpellation från 1992 redovisade uppgifter om att nedskärningarna gjorts i Enköping vilket påverkat det pågående jämställdhetsarbetet. Interpellanten menade att nedskärningarna medfört att tjänstgöringen varannan helg troligen skulle återinföras, där den största gruppen utgjordes av kvinnlig personal. Enligt interpellanten gick detta emot det personalpolitiska programmet där det hade beslutats av samtliga partier att ingen personal behövde arbeta mer än två av fem helger.85 Denna uppgift visar att nedskärningar hade påbörjats av sjukvården i Enköping, men det diskuterades inte i någon större utsträckning förutom att investeringar i Enköpings lasarett hade avslutats. Visserligen beskrevs senare i budgetplaneringar inför 1993 att nedskärningar skulle behöva göras dock utan att egentligen omnämna situationen i Enköping. Poängen är att den politiska debatten inom landstinget om nedskärningarna i Enköping mer eller mindre saknas. En viktig punkt här blir också interpellantens motivering om varför nedskärningarna var ett problem dvs. att det gick emot landstingets personalpolitik. Detta är vad som kommer behandlas härnäst, den politiska debatten i relation till personalpolitiken.
Personalpolitiken
Fram tills nu hade landstingets personalpolitik som vi sett i debatten präglats av målsättningen att på olika sätt höja de anställdas kompetens genom att dels minska antalet tim- och
84”Yttrande över motionen ’Vårdavdelningen fri som en firma’ ”, av Kurt Rönnblom ss. 897–899, i Handlingar och
protokoll vid möte 13.9.1993.
85 Interpellation, ”Jämställdhetseffekter av nedskärningarna i Enköping”, s. 796. Från Handlingar till landstingsfullmäktige 14.9.1992 som ingår i Handlingar och protokoll vid möte 10.2.1992.
deltidsanställningar samt genom att konvertera tjänster till en högre nivå. Ädelreformen medförde dock att dessa målsättningar blev svårare att efterleva eftersom en andel av personalen genom reformen bytte huvudman. Härnäst ska den politiska debattens förhållningssätt till de anställda belysas utifrån synsätt på tim- och deltidsanställningar, avtalet med Länsarbetsnämnden och dess konsekvenser samt den ohållbara situationen för personalen inom psykiatrin.
(O)Frivillig deltidsarbetslöshet
I ett svar på en interpellation som ställde frågan om hur många timanställda landstinget hade framgick av det av personalnämndens ordförande Leif Hällström (FP) att det hade skett en ökning, trots att det i personalpolitiken sedan en tid tillbaka funnits målsättningar om att det motsatta var att föredra.86 I den redovisade statistiken återfanns de flesta timanställda på Akademiska sjukhuset och var främst förekommande i åldrarna 20–29 år. Hällström menade vidare i sin redogörelse att anledningen till att timanställningarna ökat något var för att många personer ville ha en sådan anställningsform.87 Denna uppfattning skulle Hällström hålla fast vid även nästa gång frågan lyftes om det personalpolitiska målet om ökade heltidsanställningar efterlevdes eller inte.88 Hällströms uppfattning om att många inte ville ha heltidsanställningar väcker dock frågor om hur pass frivilligt detta var med tanke på att de anställda i landstinget mestadels bestod av kvinnor, och det därför inte är ett helt orimligt antagande att de möjligen inte hade samma förutsättningar till att arbeta heltid beroende på familjesituation.89 Något som vidare styrker detta antagande är en interpellation av Dick Jansson (S) där det framgick att personal sagt upp sig för att inte kunde få ihop livspusslet. Bakgrunden till detta ska ha varit en bristande barnomsorg för många av landstingets anställda. Särskilt ska detta ha gällt den personal som arbetade kvällar och nätter.90 I relation till vad som framgått av Janssons interpellation väcker frågor om hur pass frivilligt det var från personalens sida att inte vilja ha en heltidstjänst i botten. Sedan framgår det inte i Hällströms text vilka som besvarat den enkätundersökning som denna uppfattning bygger på, något som gör det svårt att veta ifall ålder eller yrkeskategorier varit bidragande faktorer i svaren.
86 Se ”Angående medbestämmandes efterlevnad” s.158 och ”Antalet timanställningar i länet” s. 159, i Handlingar och protokoll vid möte 14.2.1990.
87 Se svar på interpellation om timanställningar i länet, s. 117 i Handlingar och protokoll vid möte 14.2.1990. 88 Interpellation angående heltidsanställningar inom landstinget och svar på interpellation, i Handlingar och protokoll vid möte 21.5.1990.
89 För studier som behandlar kvinnors ofrivilliga deltidsarbetslöshet och begränsningar i arbetslivet se bland annat Lundborg (2000), Stanfors (2009) och SOU 2005: 105.
90 Jansson, Dick, Interpellation Till Personalnämndens ordförande Leif Hällström (FP) ”Angående barnomsorgsundersökning i landstinget”, i Handlingar och protokoll vid möte 21.5.1990.
Avtalet med Länsarbetsnämnden
Hittills har vi sett att landstinget hade kompetensökning som ett personalpolitiskt mål och där exemplet ovan visade på att det verkade ha funnits motstridigheter gällande vad som sades i teorin och vad som skedde i praktiken. Överlag präglades de personalpolitiska programmen från åren 1990–1994 om kompetensmål med betoning på att ta tillvara på personalens kompetens och undvika uppsägningar i största möjliga mån. Uppsägningar var i detta sammanhang liktydigt med förlust av kompetens. För att förebygga uppsägningar tog Landstinget fram ett avtal med Länsarbetsnämnden 1992 som innebar att ingen fast personal skulle behövas sägas upp fram till årsskiftet 1995/1996. Trots detta avtal, förekom uppgifter från 1993 om varsel av personal, varav vissa var fast anställda. Detta gällde för sjukvårdsdistriktet Enköping/Håbo som uppgav att det från 1992 till 1993 hade skett en minskning av antalet årsarbetare från 926 till 700. Dessutom hade rekryteringen till tjänster/vikariat minskat från 96 till 19 ärenden under 1992 samt att under hösten hade ungefär 50 vikarier varslats inom olika yrkeskategorier.91 Samariterhemmets sjukhus (SHS) uppgav också uppgifter som stred mot avtalet, där 37 tjänster hade varslats och utöver det hade vikariatsanställningarna helt upphört på grund av övertalighet. Avtalet omfattade dock fast anställda i första hand så att varsel förekom i vikariat gick inte emot detta, men utöver det varslades personal från andra tjänster. I övrigt diskuterade en interpellant om att yrkesgruppen undersköterskor började försvinna under 1993 vilket besvarades med att inga undersköterskor hade blivit uppsagda under året på grund av arbetsbrist. I de fall undersköterskor minskat hade det handlat om s k naturliga avgångar (hög ålder) eller att personal självmant slutat.92