Samtliga av respondenterna har negativa erfarenheter kring hur de uppfattar skolans kompetens i samarbeten. Majoriteten av dessa menar att problematiken ligger i att pedagogerna inte gör de anpassningar deras barn behöver som tillexempel få frågor en och en, uppdelad text, att inte åtgärdsprogram upprättades och eller att inga kartläggningar gjorts. Ett par respondenter beskriver en viss typ av utlärningsstrategi, som extra ogynnsam och det är pedagoger som
34
bedriver enbart katederundervisning som från ”den gamla goda tiden” (Intervju 3). Flera uppfattar det som om pedagogerna ser deras barns behov men inte vet hur de ska bemöta det. Ofta fungerar samarbetet med dessa pedagoger bra och respondenterna känner att pedagogen bryr sig om deras barn men ”[…] han hade väldigt bra lärare det hade han NN var fantastisk men hon såg inte problematiken och hon lyssnade inte riktigt på det” (Intervju 5). En respondent önskar att kunskaperna inte enbart ska ges till pedagogerna utan även till ledningen så pedagogerna ute i verksamheten kan få stöd för de anpassningar de behöver göra i klassrummen. För en respondent var det så att skolan menade att svårigheterna som deras barn befann sig i var ”[…]fullt normalt” (Intervju 5) och ”[…]att alla barn har sina perioder” (Intervju 5). De berättar även att personalen inte trodde dem om vilka svårigheter de hade att få sitt barn till skolan fören de filmade i hemmet och visade. En respondent beskriver ett ytterligare dilemma kring kompetens. Personerna som ska vara ett skyddsnät runt barnet i skolan, pedagoger, personal och resurser, kan ha en lång och gedigen erfarenhet kring NPF men om inte barnet och personen får möjlighet att utveckla en relation innan kraven ställs kommer inte skyddsnätet att ha den avsedda effekten.
Alla respondenter berättar också om hur kommunikationen kan svikta i samarbete med skolan. I vissa fall handlar det om att möten utlovas men som aldrig blir av och på de möten som blir av uppfattar föräldrarna inte att rätt personer är med på, ibland kan till exempel en beslutsfattare saknas. Två av respondenterna berättar om vad jag tolkar som en gränslöshet i kommunikationen mellan hemmet och skolan. Antingen ringer skolan och frågar hur de ska hantera situationer som uppkommit eller för att föräldrarna ska komma och hämta sitt barn för att skolan inte vet hur de ska lösa situationen som uppstått. ”[…] jag blev uppringd hela tiden jag kunde stå med mina brukare (en person som använder kommunens eller landstingets tjänster - författarens anmärkning) i ena luren och skolan i andra luren […] det var mycket akututryckningar där jag fick köra från jobbet” (Intervju 3). Dessa två respondenter berättar
35
även hur de kunde bli uppringda flera gånger per dag varje vecka eller få ett email av varje enskild pedagog om det hänt något negativt under en lektion. Ett par respondenter berättar också om hur de hela tiden kommer med förslag på hur det skulle kunna fungera bättre för deras barn i skolan men att skolan inte lyssnar. Det är speciellt en av respondenterna som beskriver upplevelsen av när skolan inte anser att ens förslag och information är lika mycket värd som den som kommer från skolan. ” […]så hon (specialpedagogen – författarens anm.) lyfte detta i elevhälsoteamet och alla trodde på den här iden men den kom ju från oss[…]är det någon som sett det vi berättade och lyssnat, faktiskt lyssnat.” (Intervju 5).
En respondent ger direkt uttryck för hur hen känner att det varit bra att ha den erfarenheten och bakgrunden från sitt yrke vilket stärkte hennes roll gentemot skolan. En annan respondent berättar hur deras brist på liknande erfarenheter försvagade deras roll gentemot skolan. Respondenterna uttrycker hur de känner att de inter blir lyssnade på för att de är just föräldrar och att deras kunskap om sitt barn inte anses vara värdefull för skolan. De beskriver hur de gärna vill samarbeta med skolan och ger dem den informationen de behöver och sedan används den inte alls. För en respondent blev det istället så att skolan använde hennes kompetens så mycket att det blev stressande för henne. Ett par respondenter har behövt koppla in eller hota om att koppla in skolinspektionen för att skolan ska genomföra de anpassningar som barnet behöver. Hos alla respondenterna framkommer att det händer något vid stadieövergångar i skolan. Det är många av respondenternas barn där skolan vid en stadieövergång, oftast till en ny rektor, tagit bort anpassningar som varit väldigt invasiva, tillexempel en resursperson till barnet. En av respondenterna beskriver hur de gått med på insatser som de egentligen inte tror kommer hjälpa men gör det för att inte få en orosanmälan från skolan. ”[…]skolan beskyllde oss föräldrar det var vi som brast i vårt föräldraskap vad vi vet har vi inte blivit anmälda men […] så sa rektorn rakt ut att så nu vill jag att ni sätter er ned med vår psykolog” (Intervju 5). Ett fåtal av respondenterna berättar om att de ibland fått ta med sig någon annan släkting eller
36
ombud för att få skolan att lyssna på dem. ”[…] jag bara kände nä han lyssnar inte på mig […] så då fick farfar följa med kom jag ihåg då var jag och farfar på några möten där han liksom också uttryckte sin oro liksom gubbe till gubbe […] sen har jag för mig att pappan var nere från Stockholm […] och då var i princip hans och min taktik att skrämseltaktik” (Intervju 1). Gemensamt för alla respondenter är att de uppfattar att de vid en eller flera gånger fått slåss för sina barns rätt till anpassningar.
En respondent önskar att skolan hade haft bättre förståelse för vilken ökad familjebelastning de kan orsaka om de inte anpassar eller ger rätt anpassningar. De berättar om hur deras barn höll ihop hela skoldagen och sedan helt kollapsade i bilen hem där ett mycket utåtagerande beteende med sparkar och slag för att pedagogen tillexempel bytt alla barnens platser utan att förbereda dem.