Neuropedagogik/Suggestopedi

Neuropedagogik

Två av våra grannländer har vardera en föregångare inom neuropedagogik, Matti Bergstöm i Finland och Torbjørn Danielsen i Norge. De kallar neuropedagogik för en komplettering av humanistisk pedagogik och systematiskt använda kunskaper om hjärnan i undervisningsarbetet (Danielsen, 1998). Bergström (1995) menar att

pedagogik baserad på hjärnfakta kan ge riktlinjer för en skola för ”hela hjärnan”, vilket är vad han lägger in i termen neuropedagogik.

Hjärnans alla delar är förbundna med ett mycket stort antal nervtrådar. På så vis

kommer funktioner i ett område samtidigt att registreras i och eventuellt kompletteras i andra delar. Allteftersom barnet blir äldre, fungerar hjärnan mer och mer som en integrerad helhet. Danielsen (1998) hänvisar till Dr. Lurias teorier om hjärnan, och menar att en viktig funktion hos hjärnan är att den söker mer och mer mening.

Hjärnan och nervernas mognad beror av två processer som båda är beroende av normal sensomotorisk aktivitet. Det är neural integration (neuron= nervcell), när fler och fler nervceller knyts ihop av att det bildas nya nervutlöpare. Den andra heter neural kommunikation som betyder att impulserna kommer fram snabbt på rätt sätt därför att det isolerande myelinet kring nerven mognar. Vid inlärning förändras nervernas kontaktplatser, synapserna, så att impulser genom repetition kommer fram lättare

beror till stor del på den stimulans det får genom sinnen och rörelser. Överinlärning med repetition förstärker aktiva synapsers kontakter och impulsen går smidigare.

Danielsen (1998) förklarar att barn med störningar av olika slag kan sakna ”aptit” på att använda sina sinnen. Han menar att man kan väcka kanalerna genom att barnen får uppleva hörsel- och synintryck, smak, lukt, beröring och olika rörelser. Detta är

utgångspunkten när Danielsen (1998) beskriver neuropedagogik för MBD-barn som har mycket gemensamt med sensomotoriken i Mjölby. Det handlar om att stimulera efter att man gjort bedömning av läget och satt upp mål för att komma vidare med barnets svårigheter. Danielsen (1998) lägger stor vikt vid rörelseträning och hävdar att så mycket som 85 procent av inlärningsbasen (mängden tillgängligt nervnät) har med motoriska processer att göra.

För att förstå vad som kan göras mer tillgodo för hela klassen söktes mer hos Bergström. Likaså Bergström (1995) anser att undervisning som hjälper barnet att integrera utantill kunskap och aktiv handling i djupare värdesystem och helheter, är att följa hjärnans naturliga utveckling mot helhet. Det räcker inte med förvisso stabil och korrekt sakkunskap. Inte heller förstår man helheten endast med kaosartad handling. Han menar att många av eleverna vi beskrivit här i arbetet hör till denna

handlingsgrupp, som ofta visar aggressivitet mot den kunskapsstrukturerade omgivningen (Bergström, 1995).

Uppgiften för skolan är då att skapa en atmosfär där barnen kan öva och ”producera sina egna värden och att de lär sig använda förmågan att tro jämsides med förmågan att veta” (Bergström, 1995, s 156). De nya värdesatserna är grunden för högre utvecklingsstadier, stabiliserad av gamla kunskaper och användbar i handling med mening. Allt detta för att låta eleven och hjärnan komma in i mer av helhetsfunktion som gör den fri att tänka virtuellt och abstrakt. Det är dit Bergströms (1995) ”möjlighetsskola” strävar. Han förespråkar att man först visar eleverna helheten och visionerna i stoffet, och därefter bygger på med grundkunskaperna. Han menar att så bevaras entusiasmen som behövs för effektiv inlärning, så slipper eleverna förbli informationsslavar (Bergström, 1995).

Suggestopedi

Makarna Ekborgs (2000) utgångspunkt in i suggestopedin är att göra naturvetenskap och teknik mer intressant för flickor. Då borde undervisningen göras roligare.

Termen Suggestopedi introducerades av psykologen Georgi Lozanov i Bulgarien. Han utgick från att människan inte nyttjar mer än några procent av sin hjärna. Han forskade på 1950-talet för att utforma inlärningsmiljön för att positivt bryta ner de inlärnings- barriärer folk har (Ekborg & Ekborg, 2000). Han testade med musik i undervisningen för språkinlärning. Musiken gör att elever kopplar av och den aktiverar den högra hjärnhalvan, samt hjälper till att lyfta informationen till långtidsminnet. Musiken harmonierar kroppen med hjärnan, och öppnar den emotionella dörren för ett

superminne; det limbiska systemet i hjärnan. Systemet är länken mellan den medvetna och den undermedvetna nivån i hjärnan (Ekborg & Ekborg, 2000). Termen

suggestopedi kommer ur att suggerera, det vill säga föreslå och antyda. I det här fallet handlar det om att spela mot det undermedvetna genom att bjuda in den lärande till en situation som är lugn och avspänd. Inlärningen ska vara rolig och lustfylld menar Ekborg & Ekborg (2000).

Ekborgs (2000) hävdar att litteraturen inom denna gren av pedagogik betonar det holistiska tänkandet. Eleverna ska tillägna sig en helhetssyn på ett ämnesområde. De fortsätter: för att få de studerande att tänka behöver de starta med positiva känslor i limbiska systemet. Genom att få eleverna att förstå hur de lättast lär bör de förstå sin arbetsstil. Paret Ekborg (2000) använder nyzeeländska Barbara Prashings Våra

arbetsstilar – hur du avgör hur du lär för att få fram vilken hjärnhalva och inställning

till lärande som dominerar. Väl medveten om sin stil kan eleven ta bättre ansvar för sitt lärande.

Inlärning är emotionell och att söka stärka de positiva känslorna med musik blev Ekborgs (2000) melodi, för att integrera fler av intelligensområden än bara de logiska och verbala. De går till Tony Buzan för att enkelt förklara sitt upplägg: ”Berätta först vad det ska handla om, berätta sen på ett lättfattligt sätt och understöd texten med tillämpningsövningar och illustrationer”. Buzan talar om Mindmaps medan Ekborgs syftar till suggestopedi som helhet. Ekborg & Ekborg (2000) ser även att eleverna ska

och tävlingar. Det får eleven att omsätta kunskaperna mer kreativt än utantill upprapande och undviker fusk.

6 Diskussion och slutsatser