Femtiotalet – en bakgrund
Det svenska 1950-talet var ”det starka samhällets” tid, men det var också den starka medicinens tid.1 I Sverige blev stora delar av människans liv medicinens domäner, och gränserna suddades ut: socialpolitik, folkhälsosträvaden och me-dicin bildade överlappande fält.2 Begrepp som psykosomatisk medicin, mental-hygien och helhetssyn präglade diskussionen läkare emellan, och rådgivningsby-råer för familjefrågor, hjälpbyrådgivningsby-råer för sociala frågor och polikliniker för lättare psykiatriska problem växte fram.3 Vilo- och konvalescenthem för ”nervöst” och kroniskt sjuka hade funnits länge, men under 1900-talets första del hade också dessa institutioner successivt blivit en del av välfärdsstaten, då patienter skicka-des dit i Pensionsstyrelsens regi och Pensionsstyrelsen skicka-dessutom etablerade egna, sådana institutioner.4
Hemmafruns och familjens tillvaro utgjorde särskilt föremål för välfärdssta-tens intresse. Semesterhemmen för utarbetade hemmafruar blev fler och
1 Begreppet det starka samhället myntades av Tage Erlander, delvis som ett nytt begrepp för det som Per Albin Hansson avsett med ”folkhemmet”. Det starka samhället byggde således på sam-ma grundidéer, som solidaritet, inkomstutjämning och en stark stat, men däri fanns också, som bland annat ekonomhistorikern Jenny Anderson diskuterat, en mer uttalad ambition att införliva och knyta samman den ekonomiska politiken med socialpolitiken. Jenny Andersson, Mellan
till-växt och trygghet: Idéer om produktiv socialpolitik i socialdemokratisk, socialpolitisk ideologi under efterkrigstiden
(Uppsala, 2003), s. 32–35.
2 Se Jenny Björkman, Vård för samhällets bästa: Debatten om tvångsvård i svensk lagstiftning 1850–1970 (Stockholm, 2001), s. 200–208, Elin Bommenel, Sockerförsöket: Kariesexperimenten 1943–1960 på
Vipeholms sjukhus för sinnesslöa (Lund, 2006), s. 18–50 för en god översikt av de täta kopplingarna
mellan medicin, expertis och politik innan och under femtiotalet, Annika Berg, Den gränslösa
hälsan: Signe och Axel Höjer, folkhälsan och expertisen (Uppsala, 2009), s. 31-34, för en diskussion kring
folkhälsa som ett av målen för välfärdsstaten.
3 Katarina Piuva, Normalitetens gränser: En studie om 1900-talets mentalhygieniska diskurser, Stockholms universitet (Stockholm, 2005), s. 46–48, 121–149, Anna-Karin Kollind, ”Vem är expert på äkten-skapsproblem?”, i Psykiatrins marginaler: gestalter, positioner, debatter, red Roger Qvarsell & Bengt Erik Eriksson (Linköping, 1997) s. 143, Roger Qvarsell, ”Mentalhygien och psykisk hälsovård”, i Hur
skall själen läkas? Förändringar inom den psykiatriska vården, red. Roger Qvarsell & Bengt Erik
Eriks-son (Stockholm, 1997).
4 Petteri Pietikainen, Neurosis and Modernity: The Age of Nervousness in Sweden (Leiden, 2007), s. 316– 327.
de sin verksamhet.5 Hemvårdarinnorna, en yrkeskår som skapats redan under 1940-talet med syftet att kunna rycka in om hemmafrun blev sjuk eller behövde semester, blev också fler under 1950-talet.6 Trötta, utslitna hemmafruar som behövde ”piggas upp” var ett återkommande ämne i dagspressen, som flitigt rapporterade om kafferep, modevisningar och basarer med syfte att gjuta ny energi i de utslitna hemmafruarna.7 Hemmafrun befann sig dock, som histori-kern Yvonne Hirdman uttrycker det, på en ”blåsig plats” där olika budskap och ideal fördes fram från olika håll.8 Hennes status som ikon och ideal var å ena sidan stark: de så kallade Husmors filmer, och det nybildade Hemmens forsk-ningsinstitut hade ambitionen att uppvärdera och professionalisera hemmafrun. Men det var, som Hirdman påpekar, ett gammalt ideal i en delvis ny förpack-ning.9 Hemmafrun skulle bli modern, men det betydde inte att hon skulle yrkes-arbeta, snarare att hon anmodades modernisera sina arbetsmetoder i hemmet.
Å andra sidan fick det starka hemmafruidealet hård konkurrens av industrins stora behov av arbetskraft. Den ekonomiska utvecklingen gick på högvarv och 1951 menade läkaren Bertil Falconer att ”jäktet” hade blivit en folksjukdom: det uppdrivna tempot i industrin, trafiken och jakten på status och mera pengar förgiftade människornas sinnen så till den grad att de blev sjuka.10 Jäktet, mena-de Falconer och många med honom, slet framför allt på nerver och psyke.
Femtiotalets ”nerver” – neuros eller ”psychoneuros” som var den term som användes i Statistisk klassifikation för sjukdomar, skador och dödsorsaker från 1951 – var dock en tvetydig diagnos. I Klassifikation formar ”Mentala sjukdomar, psy-koneuroser och patologiska personlighetstyper” en egen rubrik, och psykoneu-rosens placering mitt emellan mentala sjukdomar och personlighetstyper var ingen tillfällighet.11 Psykiatrikern Ernst Kretschmers och andra ”typ- och kon-stitutionsteoretikers” inflytande över synen på neuros, hysteri och andra rörliga diagnoser har inte utforskats i särskilt stor utsträckning, men för svenska
5 Annika N. Lindqvist, ”Mitt hjertevarma tack för semestervilan”: En berättelse om semesterhemmet
Fryken-strands historia (Karlstad, 2006).
6 Karin Carlsson, ”Public care work in private contexts. A historical perspective on the Swedish welfare state” i Global Care Work: Gender and Migration in Nordic Societies, red. Lise Widding (Lund, 2010), s. 199.
7 Gullan Sköld, ”I första hand husmoder”, i Nittonhundrafemtiofem: Journalistiken och folkhemmet, red, Jan Ekecrantz, Tom Olsson &Kristina Widestedt (Stockholm, 1995), s. 232–233.
8 Yvonne Hirdman, ”Konsten att vara kvinna: Stilleben Sverige 1950”, i Den socialistiska hemmafrun
och andra kvinnohistorier (Stockholm, 1992), s. 203.
9 För en utförligare diskussion kring Husmors filmer, se Boel Berner, Sakernas tillstånd: kön, klass
teknisk expertis (Linköping, 1996), särskilt kap. 4, samt Yvonne Hirdman, ”Kvinnor – från
möjlig-het till problem? Genuskonflikten i välfärdsstaten – den svenska modellen”, i Kjönn og velferdsstat, red. Anne-Hilde Nagel (Bergen, 1998), s. 130.
10 Bertil Falconer, Jäktet: en folksjukdom (Stockholm, 1951).
11 Diagnosklassifikationer har funnits också tidigare, men 1951 års upplaga är av mer officiell karaktär än tidigare: den är en svensk version av WHO:s internationella klassifikation, och en del i ett försök att samordna diagnosstatitisken över nationsgränserna. Det framgår av förordet i den svenska upplagan att arbetet inte varit enkelt, och att vissa diagnosgrupper föranlett mycket diskussion, samt att de inblandade från svensk sida inte var helhjärtat nöjda med resultatet.
landen var detta inflytande påtagligt.12 Typ- och konstitutionslärorna diskutera-des mycket ofta i anslutning till neurosdiagnosen under 1950-talet, och de influ-erade både psykiatrin och allmänmedicinen. Kretschmers bok Kroppsbyggnaden
och karaktären (1921) beskriver den kanske mest kända läran. Teorin gick i
kort-het ut på att det hos alla individer, friska såväl som sjuka, fanns en korrelation mellan kroppstyp och karaktär. Begreppen omfattade karaktärer som ”asteni-kern”; den slanka, finkänsliga, ängsliga typen och den ”pykniska”; rundlagd, gladlynt och med korta armar och breda händer.13 Amerikanen W. Sheldon stod bakom ytterligare ett konstitutionssystem, vilket i stora drag var en utveckling av Kretschmers.14 Sverige hade också en egen ”psyko-typolog”, lundapsykiatri-kern Henrik Sjöbring, vars konstitutionspsykologi urskiljde ”ett begränsat antal mänskliga grundtyper”.15
Placeringen av psykoneurosdiagnosen i Klassifikation, den vildvuxna flora av symtom diagnosen innefattade och det samtida språkbruket vittnar således om att ”nerver” och ”nervositet” inte ensidigt kan betraktas som omskrivningar för det vi idag skulle kalla lättare psykiska besvär.
Neurosdiagnosen kopplades alltså samman med teorier kring typ och konsti-tution, men också med fältet mentalhygien (”själslig hälsovård”) i vid mening.16
Mödravårdscentraler och barnavårdscentraler skulle samtidigt övervaka, stötta och hjälpa mödrar och små barn. Den öppna psykiatriska vården skulle, i men-talhygienens namn, hjälpa den del av befolkningen som hade lättare psykiska problem.17 Samtidigt fortsatte de radikalt preventiva åtgärderna, varav sterilise-ringarna var ett exempel.18
Tilltron till experter i allmänhet, och medicinska experter i synnerhet var stor, och uppmuntrades aktivt av staten som via media förmedlade vetenskapli-ga föredrag av läkare, psykiatriker och andra vetenskaplivetenskapli-ga auktoriteter.19 Läka-ren framställs ofta som en vetenskapens fanbärare vid denna tid, en nyckelge-stalt i det nära förhållande som rådde mellan svensk vetenskap och socialpoli-tik.20 Läkarkåren tilldelades rent praktiskt en nyckelposition i den svenska väl-färdsstaten: i samband med beslutet om den allmänna sjukförsäkringens
12 Mark Micale, Approaching Hysteria: Disease and its Interpretations (Princeton, 1995), s. 55.
13 Se Karin Johannisson, Tecknen: läkaren och konsten att läsa kroppar (Stockholm, 2004), s. 237–241.
14 Johannisson, Tecknen, s. 243–244.
15 Torbjörn Gustafsson Chorell, ”Psykiatri och fenomenologi: Om Henrik Sjöbrings ofullbordade psykologi”, i In på bara huden: Medicinhistoriska studier tillägnade Karin Johannisson, red. Torbjörn Gustafsson Chorell & Maja Bondestam, s. 129–143, Roger Qvarsell, Utan vett och vilja: Om synen på
brottslighet och sinnessjukdom (Stockholm, 1993), s. 262–264.
16 Wilhelm Wernstedt, Medicinsk terminologi (Stockholm, 1944), s. 279.
17 Piuva, Normalitetens gränser, s. 47. Se också Qvarsell, ”Mentalhygien och psykisk hälsovård”, i
Hur skall själen läkas?
18 Gunnar Broberg & Mattias Tydén, Oönskade i folkhemmet: Rashygien och sterilisering i Sverige (Stock-holm, 1991), s. 161–177.
19 Karin Nordberg, Folkhemmets röst: radion som folkbildare 1925–1950 (Eslöv, 1998) s. 244–248.
20 För mer utförliga kommentarer till förhållandet mellan vetenskap och politik se till exempel Bommenel, Sockerförsöket:, s. 22–26.
införande år 1955 bestämdes att läkarkåren skulle få bestämma vad som var att betrakta som sjukdom.21
Generellt präglades medicinen i hela västvärlden av stor optimism under femtiotalet: man hade inte löst alla problem än, men en framtid utan svåra och dödliga sjukdomar framstod inte som en omöjlighet.22 Ord som ”idyll” och ”framsteg” är också ett begrepp som använts för att beskriva tillståndet eller ”mentaliteten” i det svenska samhället generellt under denna tid.23 Det var dock inte frågan om att politikerna, eller läkarna, inte såg några problem. Snarare handlade inställningen om att problem och missförhållanden betraktades som ”rester” från en tidigare, mindre lyckosam tid, alternativt som mindre problem-områden som endast tillfälligtvis uppkommit i samband med samhällets omda-ning, och därför snart skulle lösas med ytterligare reformer.24
Det som i backspegeln framstår som en ”optimistisk” hållning hindrade dock inte debatter kring skattetrycket, den ökande sjukfrånvaron, ”jäktet”, och inte minst neuroserna. Kvinnorna på arbetsmarknaden beskrevs i denna kon-text som särskilt problematiska: när SAF och LO 1951 gemensamt utredde kvinnornas situation på arbetsmarknaden visade det sig att kvinnors sjukfrånva-ro var dubbelt så hög som männens, och uppgick till hela 12 psjukfrånva-rocent av den ordinarie arbetstiden.25 Mest frånvarande av alla var de gifta kvinnorna, eller de ”förvärvsarbetande husmödrarna”, som de kallas.26 I den offentliga sjukskriv-ningsstatistiken var det dock enbart yrkesarbetande kvinnor som synligjordes, eftersom sjuktalen under 1950-talet enbart redovisar frivilligt sjukförsäkrade. Enligt Mentalsjukvårdsdelegationens betänkande 1958 utgjorde också neuro-serna ett växande problem.
21 Rafael Lindqvist, ”Medikalisering och välfärdsstat”, i Medikalisering, professionalisering och hälsa: Ett
sociologiskt perspektiv, red. Rafael Lindqvist (Lund, 1997), s. 44.
22 James Le Fanu, The Rise and fall of Modern Medicine (New York, 1999), s. 173, Roger Qvarsell, ”Samhället: medicinen och det publika”, i Medicinen blir till vetenskap: Karolinska Institutet under två
århundraden, red. Karin Johannisson, Roger Qvarsell & Ingemar Nilsson, Karolinska Institutet
university press (2010), s. 116–118. Jfr Björkman, Vård för samhällets bästa, s. 202–203.
23 Kim Salomon, En femtiotalsberättelse: Populärkulturens kalla krig i folkhemssverige (Stockholm, 2007), s. 19, 216-223
24 Se Andersson, Mellan tillväxt och trygghet, s. 36, för en diskussion om konstruktionen av ”rest-nöd” i socialdemokratins socialpolitiska debatt.
25 Betänkande avgivet av Arbetsmarknadskommitténs kvinnoutredning, SAF-LO (Stockholm, 1951), s. 45.
Fig 1. Sjuktal och kön under 1950-talet27
Hemmafruar Anställda
kvin-nor Män generellt Kvinnor generellt
1950 969,2 1234,2
1951 996,2 1228,6
1952 979,4 1211,0
1953 918,2 1158,6
1954 971,0 1201,1
1955 10,5 12,1
1956 12,4 13,7
1957 13,0 14,2
1958 12,7 13,8
1959 12,4 13,3
Tabellen bygger på sjuktal som de redovisas i publikationerna Erkända sjukkassor, och Allmänna
sjukkassor från 1950 till 1959.
Man hänvisade till Erik Essen-Möllers första undersökningsdata från den så kallade ”Lundbyundersökningen”, som angav att 8 procent av de vuxna kvin-norna och 4 procent av de vuxna männen hade sådana besvär att de kunde diagnostiseras med ”neuros”, och förordade mot den bakgrunden en omfattan-de utbyggnad av omfattan-den psykiatriska våromfattan-den.28 Kvinnornas sjukfrånvaro, och neu-rossjuklighetens närvaro utgjorde alltså välkända, statistiskt uppmätta, och en-ligt Mentalsjukvårdsdelegationen delvis överlappande fenomen i det svenska 1950-talet. En övergripande fråga som jag diskuterar i detta kapitel är om de i samtiden utgjorde samma fenomen. Vem var neurotikern, en han eller hon, och var den sjukskrivna kvinnan en neurotiker?
27 Erkända sjukkassor år 1950, Pensionsstyrelsen, Stockholm (1952), s. 17, Erkända sjukkassor 1951, Pensionsstyrelsen, Stockholm (1953), s. 18, Erkända sjukkassor 1952, Riksförsäkringsanstalten, Stockholm (1956), s. 13, Erkända sjukkassor 1953, Riksförsäkringsanstalten, Stockholm (1957), s. 12, Erkända sjukkassor 1954, Riksförsäkringsanstalten, Stockholm (1957), s. 17.
År 1955 ändrar man definitionen av ”sjuktal” från att gälla ”antalet sjukdagar på varje 100-tal sjukförsäkrade medlemmar, till att gälla ”antalet sjukdagar per sjukpenningförsäkrad medlem vid årets slut”, därav talens drastiska förändring från år 1955 och framåt. Siffrorna för åren mellan 1955–1957 är hämtade från Allmänna sjukkassor 1957, Riksförsäkringsanstalten, Stockholm (1959), s. 19, då det finns ett glapp mellan just dessa år i den publicerade statistiken, Allmänna sjukkassor
1958, Riksförsäkringsanstalten, Stockholm (1960), s. 18, Allmänna sjukkassor 1959,
Riksförsäk-ringsanstalten (1961), s. 24.
28 Erik Essen-Möller, Individual Traits and Morbidity in a Swedish Rural Population (Lund, 1956), Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket. Mentalsjukvårdsdelegationen.
Neuroser, neuroser, överallt neuroser
Praktiken 1950
Den i särklass vanligaste diagnosen för patienter med svårmätbara symtom på Sabbatsbergs sjukhus medicinkliniker år 1950 var neuros. Redan här aktualise-ras dock de urvalsproblem som diskuterades inledningsvis: journalerna från år 1950 redovisar inte tydligt vad som är huvud- respektive bidiagnos. I vissa fall framgår det, då det ibland anges genom att huvuddiagnosen skrivs först, med stor bokstav, och bidiagnosen står efter ett + tecken. Detta är dock inte fallet genomgående. På vissa journaler står enbart ett antal olika diagnoser angivna, och i dessa fall är det urval jag gjort i hög grad ett resultat av en bedömning från min sida: jag har i dessa fall valt bort journaler där objektivt verifierbara sym-tom förefaller ha utgjort större delen av patientens sjukdomsbild. Detta är dock långt ifrån någon exakt vetenskap, och jag vill därför än en gång inskärpa att mitt urval och mina analyser inte kan betraktas som statistiskt signifikanta.
Av de sammanlagt 69 journaler jag undersökt från år 1950 diagnostiseras 40 kvinnliga patienter med ”neuros”, alt. ”psychoneuros” som ensam diagnos eller tillsammans med andra, lättare diagnoser.29 11 manliga patienter ges diagnosen neuros eller psykoneuros, ensam eller tillsammans med andra lättare diagno-ser.30 Av det sammanlagda antalet neurospatienter är dock ett tiotal patienter som inkommer för läkemedels- eller gasförgiftning, alltså sannolika självmords-försök, vilka uppenbarligen kategoriskt tilldelades neurosdiagnosen. I relation till kön är detta intressant, då gas- eller läkemedelsförgiftade män också före-kommer på medicinklinikerna. Männen är dock i högre utsträckning än kvin-norna också påverkade av alkohol när de skrivs in. Dessa fall gavs inte diagno-sen neuros i första hand, utan snarare diagnodiagno-sen Abusus etyl, alltså missbruk av alkohol. Övriga 18 patienter utgörs av två män och 16 kvinnor som tilldelats symtomdiagnoser, andra diagnoser inom neurosspektrat som neurasteni, eller diagnoser med frågetecken, alternativt inga diagnoser alls.31
29 Stockholms läns landstingsarkiv, Arkiv 578, Sabbatsbergs sjukhus – medicin, serie F1A, vol. 1: Journalnr.: BNR, DDB, FHH, FHJ; vol. 2: HNH, JDN; vol. 3: RDN, BDNH; vol. 6: DTDN; vol. 8: DPTJ; vol. 10: FJBB, FJDJ; vol. 15: HRDJ; vol. 18: LTNF, LBLT; vol. 21: LRPF; vol. 22: NTDN; vol. 23: NHLL; vol. 27: PNJP, PPHH; vol. 28: RTLT, RBPH; vol. 29: RHLF, RHRB, RLFP, RRFD; vol. 30: RRNN; vol. 32: BTHBB, BTJDP, BTJPN, BTLTN; vol. 33: BTPFH; vol. 34: BBTDB, BBTDR; vol. 37: BDBBT; vol. 38: BDFNF, BDHRL; vol. 39: BDLBD, BDLPH; vol. 40: BDPFD.
30 Vol. 2: JHR; vol. 7: DBBP; vol. 20: LJJB, LNJD; vol. 24: NPFD; vol. 29: RLFD; vol. 36: BBPJH; vol. 37: BBDHN, BDBTN; vol. 38: BDHJJ; vol. 39: BDLNL.
31 Vol. 6: BPBR: Cephalalgia + Psychastenia DX, BPJF: hypertonia + oläsligt, BRLH: psychaste-nia; vol. 7: DBBN: Debilitas; vol. 8: DLNJ: myalgia clovis?; vol. 13: HFTN: Cephalalgia; vol. 15: JTRD: Arthritis U; vol. 17: JHJB: asthmaticus + graviditas; JJHD: oläslig diagnos; vol. 18: JRBP: oläslig diagnos. Vol. 22: NBPD (man): oläsligt + myalgia; vol. 24: NPFT: cephalalgia; vol: 25: PBFB: depression mentis; vol. 27: RTNB: hypertonia, albuminuri, cephalalgia, RTRR: oläsligt;
Min analys – och detta avsnitt – följer journalens kronologiska struktur. Allt-så inleds avsnittet med journalens inledning; läkarens första frågor och reflexio-ner, och fortsätter via journaltextens utredning mot utskrivning/avslutning. Utskrivningen föregås dock inte, som vi skall se, enbart med en diagnos. Neu-ros i praktiken visar sig ha vidare implikationer än så.
Mötet: nerver och socialt sammanhang
Innan medicinen börjat tala om patienten tycks delar av tolkningen redan vara färdig. Som litteraturvetaren Petter Aaslestad påtalat är den medicinska berättel-sen alltid påverkad av och i dialog med sin samtid.32 Ytligt illustreras detta i journalen i de rubriker som delar upp informationen. Journalen inleds med rubrikerna ”Hereditet”, ”Social hygien”, ”Tidigare sjukdomar” samt ”Status”, och det är dessa rubriker som finns i fokus i det följande. Under dessa rubriker sammanfattas information kring patientens liv före sjukhusbesöket, och fram till det aktuella mötet med läkaren.
Rubriken ”Soc. Hyg”, ”social hygien” kopplar bokstavligen journalens inne-håll till en vidare diskurs kring ”hygien”, med alla dess olika implikationer un-der, och innan, femtiotalet.33 Under denna rubrik beskrivs patientens arbetssitu-ation, civilstånd och boendesituation. För kvinnor inkluderas också information kring menstruation, eventuella graviditeter, veneriska sjukdomar och aborter under denna rubrik. För män förefaller information kring värnplikt utgöra mot-svarande könsspecifik information. Patientens bruk av tobak och alkohol nämns också regelmässigt här. ”Hereditet” beskriver och lyfter fram arvsanlag som viktig information i relation till patientens nuvarande tillstånd. ”Tidigare sjukdomar” ringar in ännu ett intresseområde; patientens sjukdomshistoria. Här finns information kring patientens sjukdomar från barndomen till det aktuella besöket på sjukhuset. Ofta anges också här om patienten varit sjukskriven, och om så är fallet, hur länge. ”Aktuellt” beskriver patientens nuvarande besvär och under ”Status” återges läkarens första bedömning av patientens tillstånd. Litte-raturvetaren Katryn Montgomery Hunter menar att den medicinska praktiken kan liknas vid ett detektivarbete där journalens rubriker ordnar viktiga ledtrå-dar.34 Vad är det då medicinen letar efter?
vol. 28: RDNH: psykogen depression, RDJP: spondylosis deformans reg. + neurasthenia; vol. 32: BTJJL (man): neurocirkulatorisk astheni.
32 Petter Aaslestad, Pasienten som tekst: Fortellerrollen i psykiatriske journaler, Gaustad 1890–1990 (Oslo, 1990), s. 21.
33 Se Piuva, Normalitetens gränser, s. 66-71 Piuvas iakttagelser är dock svåra att värdera eftersom hon inte gör skillnad mellan mentalhygieniska idéer i Sverige i jämförelse med till exempel USA. Se också Pietikainen, Neurosis and Modernity, s. 122–124, Björkman, Vård för samhällets bästa, s. 201, 215–218.
34 Kathryn Montgomery Hunter, Doctors’ Stories: The Narrative Structure of Medical Knowledge (Prince-ton, New Jersey, 1991) s. 45.
De två första rubrikerna avhandlar hereditet samt social hygien. Ofta är tex-ten kortfattad, som i exemplet nedan.
Hereditet: En kusin död i tbc pulm. För övr. 0 tbc i släkten. Fadern död av ålderdom. Modern lever. 2 syskon friska.
Soc. Hyg: Gift sedan 1946. Maken klippare vid Göranssons kabelverk. Inga barn. Menses tidigare regelb. Sista åren oregelbundna, ibland upp till 3 mån uppehåll. S. M. [sista menstruation] mars 1950. sedan ett år svettningar, hjärt-klappning, blodvallningar. Sökte i maj 1950 gynekolog (dr. S. Andersson) för dessa besvär. Gynstatus enl. pat. u. a. Bltr: 150. S. R. normal. Fick tabl. Klia-nyl och blev bättre. Abusus et. ven. neg. Pat sköter hushållet åt sig och ma-ken. Har dessutom tidvis haft olika arbeten utom hemmet. Har ej orkat arbe-ta de sisarbe-ta mån.35
Det framgår att läkarens frågor följer ett specifikt schema, och punkt för punkt redogör för tänkbara sjukdomsframkallande faktorer: under hereditet tilldrar sig förekomsten av tbc intresse, i övrigt förefaller inget anses relevant. Sedan note-ras utan kommentarer att patienten är gift, makens yrke och arbetsplats samt att hon inte har barn. Därpå, vid noteringen ”menses tidigare regelbundna”, frångås den tidigare frågeordningen och texten stannar upp. Här finns uppen-barligen ett förhållande som kräver ytterligare upplysningar, vilka inhämtas och redogörs för. Häri betraktar vi journalens funktion som verktyg; det som sker är att läkaren genom utvikning och följdfrågor utreder och avskriver patientens menstruationsbesvär som källan till sjukdom. Därefter fortsätter frågeordningen utan avbrott, och avslutas sedan med en notering som berättar om patientens nuvarande situation.
Formen för denna redogörelse är sig tämligen lika i alla de journaler jag stu-derat, dock med skillnader i vad som får läkaren att stanna upp och ställa följd-frågor. I exemplet ovan är det en oregelbunden menstruation som drar upp-märksamheten till sig. Menstruationen nämns som sagt alltid under denna ru-brik, ibland med prefixet ”gynstatus”. Att kvinnors menstruation diskuteras tillsammans med patientens arbetsförhållanden och civilstånd är i sig ett intres-sant förhållande, och antyder att menstruationen tillmäts en betydelse utöver dess rent biologiska funktion. Sociologen Eva Palmblad har i sin studie av ab-ortsökande kvinnor under femtiotalet noterat att menstruationen, och förmå-gan att kunna lämna detaljerade upplysningar om den, infogas i ett socialt