Sextiotalet – en bakgrund
Det svenska 1960-talet var en tid då synen på människan förändrades. Både inom medicinen och utanför började man tala om ”stress” som synonym eller komplement till neuroser och nervösa besvär. Parallellt med ”60-talsradikaliseringen” skedde en revolution i det tysta: den konstitutionellt svaga neurotikern fick sällskap av en biologiskt och psykiskt normal, men stressad, människa.1 Svårmätbara symtom var inte längre med självklarhet ”nervösa”, i stället kunde de lika gärna vara ”stress-symtom”, externt snarare än internt konnoterade. Därmed blev symtomen samtidigt disciplinärt hemlösa: stress är, som nämnts inledningsvis, inte någon medicinsk diagnos utan snarare ett be-grepp som inom medicinen betecknar generella påfrestningar och människans fysiologiska svar på dessa. Neurosdiskursens transformation till stressdiskurs – nervösa symtoms förvandling till stress-symtom och den nya människa denna förändring skapade – finns i centrum i detta kapitel.
Stress-diskursen förutsatte inte bara en ny människa, utan också ett nytt per-spektiv på samhället. Läkarna och medicinen utmanades av nya discipliner un-der 1960-talet, främst beteendevetenskaperna sociologi och psykologi. De nya samhällsvetenskaperna ställde nya frågor, och kom att underminera tron på naturvetenskapen och dess funktionärer som absolut objektiva. Historikerna Klas Åmark och Bill Sund påpekar att då LO anställer en egen medicinsk expert år 1964, läkaren Erik Bolinder, var detta ”ett uttryck för en misstanke om att experterna inte är opartiska”.2 Makarna Inghe formulerade i Den ofärdiga välfärden ett kritiskt och ifrågasättande perspektiv på samhällets utveckling, och mot slutet av 1960-talet började Låginkomstutredningen publicera statistik som radikalt motsäger bilden av samhället som alltmer jämlikt.3
1 För en diskussion kring 1960-talsradikaliseringen, se Kjell Östberg, 1968 när allting var i rörelse (Stockholm, 2002), s. 11.
2 Bill Sund & Klas Åmark, Makt och arbetsskador under 1900-talet (Stockholm, 1990), s. 44, 67.
3 Jenny Andersson, Mellan tillväxt och trygghet: Idéer om produktiv socialpolitik i socialdemokratisk
En sociologisk undersökning av LO-medlemmarnas arbetsvillkor blev start-skottet för en vital debatt om arbetsmiljö under sextiotalets andra hälft, och diskussionen fokuserade i högre grad än tidigare de anställdas upplevelse av arbetsmiljön.4 Patienternas upplevelse av sjukvården diskuterades också, till exempel i sociologen Joachim Israels Hur patienten upplever sjukhuset. Israels un-dersökning är tidstypisk som exempel på hur fokus glider; från läkarens och medicinens perspektiv mot patientens upplevelsesfär, från fysiska risker och ergonomi till upplevda krav och psykiska påfrestningar.
Idéhistorikern Lena Lennerhed konstaterar i sin avhandling om sexualdebat-ten under 1960-talet att sexualitesexualdebat-ten var ett av många områden som ”sociologi-seras” under denna tid:
Detta påstående ska inte uppfattas som att det föreligger en motsättning mel-lan medicin och sociologi, men en viss förskjutning i både vetenskapens och det allmänna intresset kan ändå sägas ha skett, från läkarvetenskapens sexual-patologi till sociologins kartläggningar av ’den vanliga människans’ beteende.5
Lennerheds beskrivning av skeendet är giltig också för medicinens relation till människans beteende och sjuklighet även på andra områden än det sexuella. Precis som Lennerhed påpekar skedde en förskjutning från att beteckna avvi-kelser från det ”normala” som ”patologi” till ett perspektiv som mer betonade människan som stereotyp. Alla kunde bli sjuka, det blir under 1960-talet en fråga om olyckliga omständigheter snarare än om medfödd ”svaghet”. I 1965 års upplaga av Klassifikation av sjukdomar återfinns en ny diagnoskategori som kan betraktas som illustrativ för denna förskjutning: under rubriken ”Patologis-ka personlighetstyper, Abnormt beteende hos barn”: nr 324,00, ”Miljöbetingade beteenderubbningar vid normal (ordinär) grundpersonlighet”.6
Stressbegreppet kom att beteckna förskjutningen från det patologiska mot det normala inom medicinen. Den kanadensiske endokrinologen Hans Selye hade formulerat sin teori om stress-reaktionens tre stadier redan under trettiota-let, men år 1958 kom hans sammanfattande verk Stress (The Stress of Life) ut på svenska.7 1960 kom läkaren och sedermera stress- och rehabiliteringsforskaren Lennart Levis lilla skrift Stress i försäkringsbolaget Thules serie Vår hälsa, och trycktes om i ett antal upplagor.
Parallellt med det nyvaknade intresset för stress börjar medicinen också dis-kutera rehabilitering. I samband med att möjligheten till förtidspension vid minst femtio procents varaktigt nedsatt arbetsförmåga infördes i början av sextiotalet, kom också regeln om att försäkringskassan skulle undersöka
4 Sund & Åmark, Makt och arbetsskador, s. 45–50.
5 Lena Lennerhed, Frihet att njuta: Sexualdebatten i Sverige på 1960-talet (Stockholm, 1994), s. 204.
6 Klassifikation av sjukdomar, Del 1, Systematisk förteckning, utg. av Kungliga Medicinalstyrelsen (Stockholm, 1965), s. 27.
vet av rehabilitering senast efter nittio dagar.8 Rehabilitering blev därmed ett expanderande fält för läkare, psykologer, psykiatriker och sociologer på ett teo-retiskt såväl som ett praktiskt plan. Den under femtiotalet så angelägna frågan om individens rätta plats och inpassning i samhället kom så att under sextiotalet utmynna i en riktad utbyggnad av de instanser och den expertis som skulle hjälpa sjuka och handikappade med just detta.
Också sjukhusen byggdes ut, och tog dessutom emot allt fler, och därmed också en annan typ av patienter. Efterfrågan steg i takt med utbyggnaden, och det visade sig att patienter sökte vård också för mindre akuta åkommor då möj-ligheten fanns.9 Sjukhusutbyggnaden var inte enbart en expansion i kvantitativ mening: parallellt med utbyggnaden specialiserades medicinen i allt högre grad, och nya subdiscipliner och fält växte fram samtidigt som diagnostiken blev alltmer komplex.10 Specialiseringen av medicinen, som i efterhand betraktats som en del av ”medicinens guldålder” uppfattades dock inte uteslutande som positiv i samtiden. Snarare kopplades den ihop med alltmer negativt laddade fenomen som effektivisering, rationalisering och byråkratisering.11 Röster höj-des, både inom och utanför läkarkåren, mot vad som uppfattades som en allt-mer ”omänsklig” och anonymiserad sjukvård, och kritikerna ansåg att fragmen-tarisk kunskap ersatt gamla anspråk på helhetssyn.12
Stark kritik mot utbyggnaden av den psykiatriska vården hördes mot slutet av sextiotalet: i den intensiva debatt som följde den så kallade Mentalhälsokam-panjen åren kring 1969 kritiserades både psykiatrin generellt och arbetspsykolo-gin speciellt för att gå maktens ärenden. ”Kapitalisterna” var bara ute efter vinst, staten endast intresserad av att bevara status quo, menade kritikerna. Psykiatrikerna Erland Mindus och Curt Åmark fick se sina välmenande kam-panjböcker anklagas för att vara uttryck för repression och illasinnad sjukdoms-stämplig av oliktänkande.13 Här bör dock påpekas att debatten kring Mentalhäl-sokampanjen var en sak, det som skedde inom psykiatrin och medicinen en an-nan: i relation till femtiotalets neurosdiskurs framstår framför allt Åmarks teser om arbetslivets och miljöns sjukdomsframkallande potential som smått radika-la, en karaktäristik som hans kritiker säkerligen inte hållit med om.
År 1965 kom den första sammanhålla redovisningen av den allmänna sjuk-försäkring som trätt i kraft 1955.
8 Rafael Lindquist & Staffan Marklund, ”Arbetslinjen i socialpolitiken”, i Rehabilitering i ett
sam-hällsperspektiv, red. Staffan Marklund (1992; Lund, 1995), s. 41–42.
9 Anders Åman, Om den offentliga vården: Byggnader och verksamheter vid svenska vårdinstitutioner under 18-
och 1900-talen. En arkitekturhistorisk undersökning (Uddevalla, 1976), s. 432–447, Roger Qvarsell,
”Läkaren mellan vetenskap och samhälle” i Ett sekel med läkaren i fokus: Läkarförbunder 1903–2003 Läkarförbundet (Stockholm, 2003), s. 158–160, se också Motzi Eklöf, Läkarens Ethos: Studier i den
svenska läkarkårens identiteter, intressen och ideal 1890–1960 (Linköping, 2000), s. 349–350.
10 James Le Fanu, The Rise and Fall of Modern Medicine (New York, 1999), s. 159–207.
11 Jfr Östberg, 1968 när allting var i rörelse, s. 67–71.
12 Eklöf, Läkarens Ethos, s. 350, Anna Ohlsson, Myt och manipulation: Radikal psykiatrikritik i svensk
offentlig idédebatt 1968–1973, (Stockholm, 2008), s. 79–92.
Fig. 2. Sjuktal och kön under 1960-talet14
Hemmafruar Anställda
kvin-nor Män generellt Kvinnor generellt
1960 - - 13,2 13,6
1961 - - 12,8 13,6
1962 - - 12,4 13,3
1963 12,6 16,0 13,3 14,1
1964 14,7 18,7 14,8 15,9
1965 14,1 18,5 15,2 16,2
1966 13,4 18,1 15,5 15,8
1967 13,0 20,0 17,1 16,6
1968 14,0 21,0 18,8 17,9
1969 14,0 22,4 21,1 18,8
Tabellen visar sjuktal, som de redovisas i Riksförsäkringsverkets offentliga statistik mellan 1960 och 1969.
Riksförsäkringsverkets redovisning visade att kvinnor generellt hade ett hög-re sjuktal än män, fram till 1967.15 Det stora antalet hemmafruar utgjorde dock, precis som under 1950-talet, ett statistiskt frågetecken: de omfattades nu förvis-so av sjukförsäkringen, men hade en ”sjukfallsfrekvens” förvis-som låg långt under de yrkesaktiva kvinnornas, 40,0 mot 82,5, vilket antyder att hemmafruarnas sjuk-lighet inte i lika hög grad syns i statistiken.16 Förvärvsarbetande mödrar med barn i skolåldern eller yngre hade de högsta frånvarosiffrorna, ett faktum som härleddes till att det inom socialförsäkringens ram inte fanns möjlighet för för-äldrar (i realiteten mödrar) att stanna hemma med sina sjuka barn.17 I den så
14 För åren 1960–1962 redovisas inte hemmafruar och yrkesarbetande kvinnor separat. Källa:
Allmänna sjukkassor 1960, Riksförsäkringsverket (Stockholm, 1962), s. 32–33, Allmänna sjukkassor 1961, Riksförsäkringsverket (Stockholm, 1963), s. 32–33, Allmänna sjukkassor 1962,
Riksförsäk-ringsverket (Stockholm, 1964), s. 34–35, Allmän försäkring 1963, RiksförsäkRiksförsäk-ringsverket (Stock-holm, 1965), s. 55–56, Allmän försäkring 1964, Riksförsäkringsverket (Stock(Stock-holm, 1966), s. 27,
Allmän försäkring 1965, Riksförsäkringsverket (Stockholm, 1967), s. 26–27, Allmän försäkring 1966,
Riksförsäkringsverket (Stockholm, 1968), s. 26–27, Allmän försäkring 1967, Riksförsäkringsverket (Stockholm, 1969), s. 53–55, Allmän försäkring 1968, Riksförsäkringsverket (Stockholm, 1970), s. 60–62, Allmän försäkring 1969, Riksförsäkringsverket (Stockholm, 1971), s. 54.
15 Med sjuktal avses ”antalet sjukdagar (dagar med sjukpenning eller sjukhusvårdsersättning) belöpande på under ett år avslutade sjukdomsfall, dividerat med antalet inskrivna sjukpenningför-säkrade vid årets slut.”
16 Allmän försäkring 1963, s. 51.
17 Anita Nyberg, Tekniken: Kvinnornas befriare? Hushållsteknik, Köpevaror, Gifta kvinnors hushållsarbetstid
kallade könsrollsdebatten kritiserades denna socialförsäkringsmässiga blind-fläck, och man argumenterade för att socialförsäkringssystemet också borde inkludera föräldrars hemmavård av sjuka barn.
Diskussionen kring könsroller inleddes i början av 1960-talet, och hämtade delvis näring från den sociologiska ”rollteorin”.18 Alva Myrdal och Viola Klein hade förvisso använt begreppet ”roll” i sin Kvinnans dubbla roller 1957, men könsrollsdebatten markerade en annan inställning: Myrdal och Klein såg den biologiska modersrollen som något i princip oföränderligt, en hållning köns-rollsdebattörer och könsrollsforskare starkt tog avstånd från. I rollteorin betrak-tades könen som tilldelade olika roller beroende av biologiskt kön, roller som nu kritiserades för att radikalt kringskära framför allt kvinnors möjligheter till frihet och valfrihet. Könsrollsdebattens argument fick stort genomslag, och framför allt hemmafrun fick utstå hård kritik. Liberalen Eva Moberg liknade hemmafrusystemet vid prostitution, och i den klassiska artikeln Kvinnans
villkor-liga frigivning 1961 argumenterade hon för att kvinnan borde yrkesarbeta på
samma villkor som mannen. Hemarbete och barntillsyn skulle delas av föräld-rarna – allt annat var ett utryck för att kvinnan var just ”villkorligt frigiven”: hon förutsattes axla två roller under parollen ”valfrihet”, samtidigt som mannen förbehölls en roll.
Debatten kring könsroller var redan från början något större än ”bara” en debatt om könens positioner. Som idéhistorikern Jenny Olsson diskuterar i sin avhandling grundades könsrollsdebatten i ett forskningsfält: den sociologiska könsrollsforskningen.19 År 1962 utkom två verk, dels den sociologiska sökningen Kvinnors liv och arbete, som kartlade och diskuterade kvinnors under-ordnade ställning i ekonomiska och sociala termer. Boken fick ett entusiastiskt mottagande, och användes som underlag för politisk, facklig och medial diskus-sion och opinionsbildning hela 1960-talet.20 Samma år lämnade också Långtids-utredningen sin slutrapport, och redovisade slutsatsen att akut arbetskraftsbrist skulle kunna påverka tillväxttakten i negativ riktning. Kvinnorna pekades i Långtidsutredningens slutbetänkande explicit ut som den stora arbetskraftsre-serven, och två till synes separata frågor kom att knytas samman.21
År 1967 framstår som ett märkesår, inte bara för att det – som hos Östberg – med lite god vilja kan räknas som ett av ”strömkantringarnas år” strax innan 1968.22 I Riksförsäkringsverkets sammanställning av 1967 års sjuktal konstateras att:
För första gången sedan den obligatoriska sjukförsäkringens införande är männens genomsnittliga sjuktal (17,1) något högre än kvinnornas (16,6).
18 Jenny Leontine Olsson, Kön i förändring: Den svenska könsrollsforskningen 1959–1979 (Stockholm, 2011), s. 23–28.
19 Olsson, Kön i förändring, s. 11, 39–51.
20 Yvonne Hirdman, Med kluven tunga: LO och genussystemet (Stockholm, 1998), s. 214–226.
21 Hirdman, Med kluven tunga, s. 280–282.
ta har sin huvudsakliga förklaring i att den stora kategorin hemmafruar, som omfattar 42% av alla sjukpenningförsäkrade kvinnor, har ett lågt sjuktal (13,0). Såväl bland anställda som bland företagare är kvinnornas sjuktal i ge-nomsnitt högre än männens (20,0 mot 17,3 för anställda och 17,2 mot 16,7 för företagare).23
Trots att de anställda kvinnornas sjuktal är högre än männens och hemmafru-arnas, noteras med återhållen förvåning att något skett i de breda kvinnolagren. Vad? Historikern Yvonne Hirdman menar att just år 1967 markerar ”den slut-giltiga uppgörelsen med valfriheten”, alltså slutet för de dubbla rollernas diskurs, en diskurs som länge varit maskerad till ett tal om kvinnors frihet att välja.24 1967 slöt arbetsmarknadsorganisationer, politiska partier och debattörer upp bakom tanken om kvinnors rätt, och plikt, till yrkesarbete. Kvinnornas sjuktal höll sig på ett generellt plan under männens under hela återstoden av sextiotalet, och antyder att vad det än var som hände 1967 så höll förändringen i sig.25 Sammanhangen är dock komplexa och lämnar framför allt frågor kring hemmafruarnas sjuktal obesvarade: varför tycks hemmafruarna plötsligt bli mindre sjuka när kvinnor generellt förväntas yrkesarbeta?
De statistiska undersökningar som i allt snabbare takt publicerades under 1960-talet visar att skillnaderna mellan mäns och kvinnors sjuklighet inte längre primärt konceptualiserades som kvantitativa. Sociologen Joachim Israel notera-de i sin unnotera-dersökning att ”utredning” som orsak till inläggning på sjukhus var nästan dubbelt så vanlig för kvinnor som för män.26 Risken att insjukna i de-pression angavs enligt den fortsatt pågående Lundbyundersökningen till 17–18 procent för kvinnor och 8-9 procent för män.27
Samtidigt talade stressforskarna nästan uteslutande om män. Glappen mellan publika nivåer och praxisnivåer, och klyftan mellan det manliga/neutrala och det kvinnliga, djupnar och vidgas när man börjar tala om stress i stället för neu-roser, tycks det. Den centrala frågan i följande kapitel är vad denna diskursiva omstrukturering gör med svårmätbara symtom som värk, trötthet, hjärtklapp-ning och magbesvär, och med människan: kunde man – och vem var ”man”? – bli sjuk av stress, och inte minst, kunde kvinnor bli sjuka av stress?
23 Allmän försäkring 1967, Riksförsäkringsverket (Stockholm, 1969), s. 53.
24 Hirdman, Med kluven tunga, s. 250–251.
25 Allmän försäkring 1969, Riksförsäkringsverket (Stockholm, 1971), s. 56.
26 Joachim Israel, Hur patienten upplever sjukhuset (Uppsala, 1962), s. 25.
27 Se Gunnar Lundquist, Den olyckliga människan: En bok om normala och sjukliga depressioner (Stock-holm, 1968) s. 97–99, där han diskuterar de fortsatta resultaten från Lundbyundersökningen.
Utan diagnos
Praktiken 1960
I praktiken år 1960 är det tveksamt om det går att tala om en stabil (neu-ros)diskurs längre. Lika tveksamt är det att tala om en stabil stressdiskurs. Sna-rare är det så att olika parallella alternativ diskuteras i journalerna från Sabbats-bergs sjukhus medicinkliniker. Journalerna har dessutom förändrats strukturellt i så måtto att rubrikerna har blivit fler, möjligen som en konsekvens av medici-nens specialisering: fler diagnostiseringsverktyg skapade fler möjligheter att undersöka och följaktligen fler områden att lyfta fram. Journaltexten är också fylligare och beskrivningarna mer utförliga än tio år tidigare.
Nytt för år 1960 är rubriken ”Prel. Bedömning” (preliminär bedömning), som i vissa journaler finns placerad efter rubriken ”status”. Under den noteras läkarens inledande hypoteser, och ibland anges också de inledande ”åtgärder” som sätts in i syfte att undersöka dessa hypoteser närmare. En annan ny förete-else är det så kallade ”läkarmeddelandet”, som i många fall ersätter eller kom-pletterar den tidigare slutanteckningen. Läkarmeddelandet riktas till den läkare patienten vanligtvis behandlas av, och som remitterat patienten till sjukhuset. Meddelandet är skrivet av behandlande över- och underläkare, åtminstone av underskrifterna att döma, och har formen av ett kortfattat brev från en läkare till en annan gällande patientens sjukhusvistelse. Läkarmeddelandet är alltid placerat efter de löpande anteckningarna, och markerar precis som slutanteck-ningen en avslutning i journalen. Också tilltalet, språket, har förändrats och blivit mer formellt år 1960; nu förefaller medicinen skriva ut information som tidigare kommunicerades implicit. Samtidigt beskrivs patienten mindre formellt och mer ingående än 1950. Hon eller han ger intryck av att tala om sina sym-tom och sin upplevelse av dem på ett öppenhjärtligt och avslappnat vis.
Där 1950 års diagnoser uppvisade en i stort sett enhetlig bild, med variatio-ner nästan enbart på temat ”variatio-nervositet” och ”neuros” framstår 1960 som splitt-rat. Att journalerna nu förses med huvud- respektive bidiagnos förenklar inte urvalet – tvärtom: denna uppdelning illustrerar snarare än förenklar de kom-plexa bedömningar medicinen gör, bedömningar min studie syftar till att under-söka.28 Jag har undersökt sammanlagt 66 journaler, 51 för kvinnor och 15 för män. En av de vanligaste beteckningarna bland de journaler för kvinnliga patien-ter jag studerat extensivt år 1960 är ”Observatio”, alltså ”observation,
28 Diagnoser skrivs ut på journalen enligt formeln H: huvuddiagnos, och B: bidiagnos, vilket innebär att många patienter tilldelas två eller flera diagnoser. Åter aktualiseras alltså den urvals-problematik som beskrivits inledningsvis, men på ett annat sätt än i föregående kapitel: 1960 redovisas huvud- respektive bidiagnos, men fall där huvuddiagnosen rör en tämligen banal soma-tisk åkomma, men där ett antal bidiagnoser betecknar svårmätbara symtom, förekommer fre-kvent. Dessa fall är naturligtvis svårhanterliga, urvalsmetodologiskt sett, och jag har gjort en bedömning från fall till fall utifrån undersökningens frågeställningar.
ning”; tolv kvinnliga patienter tilldelas denna beteckning i stället för en dia-gnos.29 En annan återkommande diagnostisk beteckning är symtombeteckning-ar, alltså fall där man som diagnos på journalens framsida anger ett symtom, till exempel ”Fatigatio sine causa” (trötthet utan känd orsak), ”Arthralgia” (ledvärk) eller ”Dolores abdominis” (magsmärtor).30 Tio kvinnliga patienter tilldelas sym-tombeteckningar.31 En rad olika varianter på asteni- och neurosdiagnoser före-kommer också, sammanlagt tilldelas 15 kvinnliga patienter neuros, psykoneu-ros- och astenidiagnoser år 1960.32 De övriga journaler för kvinnliga patienter jag undersökt fördelar sig på 13 fall där det framgår att något är oklart gällande den somatiska huvuddiagnos som antecknats: det rör sig om patienter med två eller fler diagnoser, varav någon betecknar svårmätbara, oklara symtom.33 Jag har dessutom inkluderat en journal där patienten tilldelas diagnosen ”symtoma-ta climacteria” (klimakteriesymtom), eftersom diagnosen är ovanlig och det framgår av journalens framsida att andra diagnoser också varit påtänkta.34
Journaler för manliga patienter som inkluderats i undersökningen fördelar sig, trots att jag inte haft någon uttalad ambition att enbart inkludera sådana fall, främst över spektrat psykoneuros, neuros- och astenidiagnoser. Sex manliga patienter tilldelas diagnosen ”psykoneuros/neuros”, två får diagnosen ”neuras-tenia” och tre diagnosen ”psykasthenia”.35 Ytterligare två ges beteckningen ”observatio”, en får en symtomdiagnos, ”myalgia”, en får en ”oklar” somatisk diagnos.36 Diagnosmönstret har alltså förändrats för både kvinnor och män på
29 Arkiv 578 Sabbatsbergs sjukhus – medicin, serie F1A. Vol. 603: DTTL; vol. 620: LHFT; vol. 621: LLRH; vol. 622: LPRP; vol. 623: NFDT; vol. 624: NJTN; vol. 626: NRHF; vol. 639: BTPDL; vol. 645: BDDTB; vol 646: BDJLJ; vol. 648: BDRJJ; vol. 654: BFRPR.
30 Vol. 603: BRBR; vol. 608: FDTH; vol. 615: HPRT.
31 Vol. 602: BLPH; vol. 603: BRBR; vol. 606: DPJT; vol. 608: FDTH; vol. 613: HDFH; vol. 615: HPRT; vol. 620: LFRF; vol. 623: NDNF; vol. 635: BTTNN; vol. 638: BTJJF.
32 Fördelningen kvinnliga patienter på sådana beteckningar som huvuddiagnos ut som följer: ”Reactio astenica” vol. 597: HPL; vol. 599: PPN: 2 patienter. ”Neurasthenia”, vol. 615: JTLD; vol. 649: BFBFH: 2 patienter. ”Psychoneurosis, vol. 598: LBP; vol. 603: BRTB; vol. 630: PPBT; vol. 640: BBBRL: 4 patienter. ”Neurosis”, vol. 601: BFHN: 1 patient. ”Psychastenia”, vol. 598: LPJ; vol. 604: DBTF: 2 patienter. ”Asthenia”, vol. 611: FRTT; vol. 635: BTBLB, vol. 639: BTPRN: 3 patienter. ”Reactio neurotica depressiva”, vol. 628: PJBF, 1 patient.
33 3 journaler rör barbituratförgiftningar: vol. 596: DNJ; vol. 628: PFHP; vol. 652: BFLJP. ”Gast-rit + neurastenia”, vol. 597: HNJ: 1 pat. ”Febris reumatica?” + ”observatio”, vol. 597: JTD: 1 pat. ”Tinnitus aurium dx + cephalalgia”, vol. 602: BLLL: 1 patient. ”Hypertonia” + ”neurastenia”, vol. 608: FDNP: 1 pat. ”Status post tbc” + ”neuralgia”, vol. 619: LBHB: 1 pat. ”Hyperchlorydia” + ”colitis”, vol. 622: NBRD: 1 pat. ”Cardiosclerosis?” + ”psychoneurosis”, vol. 643: BBNNT: 1 pat. ”Aenemia” + ”asthenia”, vol. 647: BDLJR: 1 pat. ”Infarctus cordis?” + ”psychastenia”, vol. 652: BFLFN: 1 pat. ”Hypotensio” + ”neurastenia”, vol. 652: BFNPJ: 1 pat. Det rör sig om patienter med två eller fler diagnoser (jag har här valt att skriva ut huvuddiagnosen först, samt den diagnos som är relevant givet mina frågeställningar, till exempel neurasteni- eller psychoneu-ros).
34 Vol. 601: BHBR.
35 ”Psykoneuros/neuros”: vol. 599: PNJ, BBBR; vol. 600: BBHH; vol. 605: DHDF; vol. 610: FLNT; vol. 652: BFLFD: 6 pat. ”Neurasthenia”, vol. 606: BNRN; vol. 627: PFTP: 2 patienter. ”Psykasthenia”, vol. 598: LHR; vol. 609: FHPD; vol. 640: BBTRL: 3 patienter.
36 ”observatio”, vol. 599: PNB; vol. 634: RNLR: 2 patienter. ”Status post contusionem – observa-tio”, vol. 602: BNLR: 1 patient. ”Myalgia”, vol. 604: DDJJ: 1 pat.
så vis att en större spridning och en ny fördelning kan skönjas. Samtidigt har inga nya huvuddiagnoser kommit till; i stället skrivs underkategorier till den tidigare allomfattande neurosdiagnosen ut i klartext och snäva somatiska dia-gnoser har blivit vanligare.
Det brokiga diagnospanoramat, den nya formaliteten och de många