Politices licentiaten Ilkka-Christian Björklund, f. 1947, är tidigare styrelseordförande för Institutet för Ryssland och Östeuropa. Han representerade folkdemokraterna och social- demokraterna i utrikes- och försvarsutskotten i Finlands riksdag på 1970- och 1980-talen. Från 1982 till 1987 var han presidiesekreterare i Nordiska rådet med placering i Stockholm. När konung Magnus Eriksson slöt evig fred med storfursten Jurij Danilovitj år 1323 i Nöteborg, där gränsen drogs mellan Norden och Novgorod, från Bottenvikens stränder tvärs ner till Karelska näset, delades det senare Finland upp i en svensk och rysk halva. Den omtvistade gränslinjen har försvunnit men satt sina spår i nationens medvetande. Ändå har finländare det lika svårt som övriga nordbor att begripa dagens ryska makthavare.
Ryssland är inte monolitiskt såsom Sovjetunionen verkade vara. Även om elitens maktutövning följer återkommande historiska mönster så finns det en stark spänning under ytan, historisk även den, mellan slavofiler och dem som anser att den ryska civilisationen bör gå samma vägar som den europeiska. Slavofilerna söker sina argument ur det auktoritära styrets och rättrogna tän- kandets mystiska traditioner och förkastar de västliga, romerskt-germanska, rationella värdena. De som förfäktar rättsstaten, demokratin och modernise- ringen räknas logiskt till västvännerna, zapadniki, om de inte rentav registreras som utländska agenter.
Efter perestrojkan, kommunismens sammanbrott och rövarkapitalismens tid har Dmitrij Medvedevs uppriktiga men veka liberala öppningar visat sig vara en besvikelse. Medan Vladimir Putins maktfullkomliga kurs ifrågasatt den västliga uppfattningen om modernisering och steg för steg byggt upp den nya geopolitiska motsättning som provocerat fram händelserna i Ukraina. Det är dock bra att komma ihåg att motkraften med europeiska värderingar finns, trots att den är svag.
I november skrev jag i tidskriften Suomen Kuvalehti (47/2013), att ifall eurasismen etablerar sig som Rysslands doktrin, kommer även Finland att som en biprodukt av den nygamla maktpolitiken åter att betraktas som en Ilkka-Christian Björklund
randstat. Då ansågs förutsägelsen måhända som alarmistisk. Men när det sedan smällde till i Kiev, var såväl Zbigniew Brzezinski som Henry Kissinger inte sent ute med förslag om att ”finlandisera” Ukraina. Vissa aktuella tyska och ryska röster från höger och vänster för tankarna till Molotov och Ribbentrop. Vilket inte kan låta bli att väcka obehagliga känslor i ett histo- riemedvetet Finland.
Flertalet finländare har dock i åratal förhållit sig till eventuella militära hot som till läckan i taket. Inget behov att laga då solen skiner och inte möjligt när det regnar. Den stora majoritetens motvilja mot Nato beror också på att många opinionsbildare och beslutsfattare anammat sina säkerhetspolitiska trossatser och attityder under Kekkonen-eran.
Nu skall dessa rader inte uppfattas som en efterklok kritik av den kekko- nenska utrikespolitiken. Den var perfekt anpassad till dåvarande ramvillkor. Cynikern Urho Kekkonen och hans skickliga diplomatiska stab behärskade den potentiellt hotfulla östfrågans alla aspekter. Visserligen behöll högpräs- terna visdomen för sig själva medan folket, däribland den växande unga politikergenerationen, fick nöja sig med söndagsskoleversionen om förtroende och idel vänskap.
Något mer sofistikerat var det ständigt upprepade Paasikivi-citatet om geografin, som man inte kan rå för. Denna flitigt konsumerade halvsanning återkommer även i dagens diskussion. Men om det vore hela sanningen, skulle det inte finnas ett nordiskt samhällsskick, europeiska värderingar och ingen självständig republik öster om Bottenhavet.
När jag för nio år sedan skrev i dagstidningen Demari att Finland bör gå med i Nato-alliansen så länge ingen kris är i sikte, och att landet med Paasikivis visdom och Kekkonens knep redan vore där, upplevdes detta när- mast som en provokation mot dåvarande statsledningen. Det blev också min sista kolumn i det socialdemokratiska partiorganet.
Med Ukraina har debattklimatet snabbt förändrats. Få påstår längre att utsläppen i Östersjön helt skulle ha ersatt de traditionella säkerhetsriskerna. Tabut att Ryssland skulle kunna utgöra ett reellt hot har brutits. Mellan raderna har det förstås sagts även förr. President Mauno Koivisto skrev kring millen- nieskiftet en bok om ”Rysslands idé”. I en direktsändning i rysk radio, bevitt- nad av dåvarande Moskva-ambassadören René Nyberg, blev Koivisto något spydigt tillfrågad om vad då lilla Finlands ”idé” kunde vara. Vyzhit’, svarade Koivisto, att överleva.
Koivisto är en av få senare tidens finska politiker som gjort sig mödan att lära sig ryska språket. Såsom Paasikivi och hans generation. Presidenten, utri- kesministern och försvarsministern år 1944 (Mannerheim, Enckell, Waldén) hade alla utbildats i kejserliga ryska armén och även statsminister Antti
Hackzell talade ryska flytande. Han hade fram till självständigheten verkat som jurist och affärsman i Sankt Petersburg.
De bristande kunskaperna i ryska är måhända grundorsaken till att Finland efter Sovjetunionens fall inte till fullo förstått utnyttja all samarbetspotential och till att kännedomen om den ryska mentaliteten är ytlig. Man tror sig se en motsättning mellan en rakryggad säkerhetspolitik och aktivt samarbete. Det är en missuppfattning. Ryska makthavare respekterar den som är stark (och föraktar det svaga).
Att debatten i år varit öppnare och mer realistisk än förr har inte ändrat på den grundläggande skillnaden mellan dem, som i förhållande till Ryssland trots allt litar på den smidiga undfallenheten och dem, som företräder en sty- vare laglighetslinje. Traditionerna går tillbaka till andra hälften av 1800-talet, då det politiska fältet splittrades enligt reaktionerna på ryska strävanden att kringskära Finlands autonomi. Båda synsätten återspeglar gamla uppfatt- ningar om vad som bäst tjänar Finlands intresse.
Två erfarna före detta finländska Moskva-ambassadörer, Markus Lyra och Heikki Talvitie, bägge tidigare sändebud även i Stockholm, företräder i dag diametralt motsatta slutsatser. Där Lyra nu öppet flaggar för ett Nato- medlemskap, har Talvitie – ordförande för vänskapssamfundet Finland- Ryssland – snarare pläderat för den historiska smidighetslinjen. Ingendera av dessa garvade toppdiplomater kan kritiseras för att vara blåögd, ha bristande sakkunskap eller för att inte uppriktigt sträva till att slå vakt om nationens bästa.
Talvitie har för övrigt spelat en aktiv roll i återupprättelsen av svenske översten och ryske generalen Göran Magnus Sprengtporten, ”förrädaren och patrioten” (enligt Stig Ramel), som på 1780-talet konspirerade med ryssarna för att lösgöra de finländska provinserna från Sverige. När kalla krigets finska politik krävde en särskild historisk legitimering, gick man gärna tillbaka till just honom, mannen vars stora plan var ett självstyrande Finland under ryskt beskydd. Mer eller mindre seriöst kunde man tala om Sprengtporten-Armfelt- Rehbinder-Snellman-Yrjö-Koskinen-Paasikivi-Kekkonen-linjen. Av de senare presidenterna har såväl Koivisto som Tarja Halonen i viss mån fortsatt tradi- tionen, den förre ur krigsgenerationens bittra realism, den senare i andan av 60-talets pacifistiska fredsrörelse. Under Koivisto tog dock Finland det stora steget ut ur Sovjets skugga. Halonen är stolt över att ha förbjudit landminorna och förhalat Nato-medlemskapet.
Bland finländska beslutsfattare finns en grundläggande konsensus om att landet alltid måste försöka klara sig med östra grannen, vem som där än har makten, och samtidigt hålla försvarströskeln tillräckligt hög, så att det inte blir frestande för någon att komma över gränsen med elaka avsikter. Men där tar enigheten slut, tills vidare.
Den finländska paradoxen (för att tala med Max Jakobson) under kalla kriget var, att goda östrelationer garanterade möjligheten att bygga ut det nordiska och västliga samarbetet. Efter Sovjets sammanbrott har paradoxen förvandlats till sin spegelbild. För att Finland nu och i fortsättningen skall kunna fördjupa ett ömsesidigt nyttigt umgänge med Ryssland, från eko- nomi och miljö till konst och kultur, behövs ett sådant band västerut, som en gång för alla utesluter all ovisshet och möjlighet till spekulation. Därför behövs ännu ett steg västerut. Det steget borde Finland och Sverige helst ta tillsammans.