Oaktsamhet i förhållande till att åsidosätta av vad som gäller för uppgiften

5.5.1 Höga aktsamhetskrav inom rättsväsendet och vid frihetsberövanden

I Anhållandet151

dömdes ett vakthavande polisbefäl för tjänstefel då denne underlåtit att frisläppa en anhållen person som skulle friges. Den anhållna hölls därför kvar i ett dygn utan laga grund. HD uttalade att det för ett vakthavande polisbefäl är av stor vikt att ha kontroll över frihetsberövanden. Det vakthavande polisbefälet ansågs där-för ha varit oaktsam och oaktsamheten ansågs inte ha varit ringa. Det var dock en skiljaktig ledamot som ansåg att vakthavande polisbefälets misstag inte berodde på nonchalans eller likgiltighet och att agerandet inte skulle anses utgöra en sådan klan-dervärd försummelse att det skulle dömas till ansvar.

I Rattfylleriet dömdes en domare och en åklagare för tjänstefel på grund av att de inte uppmärksammat att den person som satt häktad åtalad för grovt rattfylleri, sedan istället stod åtalad för rattfylleri av normalgraden och olovlig körning som inte var häktningsgrundade. Den åtalade satt således häktad nio dagar utan laga grund. HD uttalade att det generellt ställs höga krav inom rättsväsendet och att aktsamhetskravet är ytterligare förhöjt i förhållande till frihetsberövanden. Således ansågs de genom oaktsamhet ha åsidosatt vad som gällde för uppgiften.

5.5.2 Är det oaktsamt att inte ta reda på vad som gäller för uppgiften?

I doktrin har uttalats att oaktsamhet kan utgöras av att inte vara tillräckligt noggrann i att utreda vad som gäller eller att inte läsa en författningsbestämmelse tillräckligt noga.152

I NJA 2002 s. 188, nedan Kronoinspektören, gjordes en bedömning av

151

Se ovan, avsnitt 2.8.3. 152

61

oaktsamheten som stämmer väl överens med det. En kronoinspektör hade felaktigt tolkat en skrivning om att en person förpliktats att omgående avflytta, som att av-hysningen fick verkställas innan domen vunnit laga kraft. HD ansåg att krono-inspektören varit oaktsam eftersom denne måste ha varit kunnig om skillnaden mellan fullgörelse respektive verkställighet av en exekutionstitel, på grund av sin yrkes-erfarenhet. Det beaktades även att kronoinspektören inte hade gjort någon djupare kontroll av om hans egen uppfattning stämde. Det framgår dock att kronoinspektören både hade läst på om vad som gällde i den aktuella situationen i kronofogde-myndighetens handbok och rådfrågat en kollega som bekräftade hans uppfattning. Kronoinspektören invände att han varit under tidspress, vilket inte tillmättes bety-delse. I fråga om oaktsamheten var det dock två skiljaktiga som ansåg att det skulle beaktas att kronoinspektören inte hade någon juristexamen, att formuleringen omgå-ende avflytta var vilseledande och att han inte visat likgiltighet utan ansträngt sig för att göra en korrekt bedömning.

En motsatt bedömning gjordes dock i det ovan nämnda fallet Fotbollssupport-rarna153

där en polisintendent beslutade om avlägsnande av fotbollssupportrar. Frågan i HD var om polisintendentens beslut var lagenligt eller om det innebar ett åsidosättande av vad som gällde för uppgiften och därmed tjänstefel. Polisintendenten hade tolkat polislagen 13 c § 1 st. och rekvisitet avlägsna som att handlandet varit i enlighet med lagen. HD uttalade att polisintendentens tolkning av polislagen 13 c § var svårförenlig med lagens förarbeten, men inte orimlig sett till ordalydelsen i be-stämmelsen. Något åsidosättande av vad som gällde för uppgiften ansågs därför inte ha skett.

Bedömningen i Fotbollssupportrarna skiljer sig således både från uppfattningen i doktrin och från målet Kronoinspektören. Som nämnts ovan kan en misstänkt som regel inte undgå ansvar genom att hävda att denne inte visste att handlandet var kriminaliserat, då det utgör en straffrättsvillfarelse.154

Detsamma borde gälla för poliser. Kanske borde till och med högre krav på kunskap om lagstiftningen kunna ställas på poliser, i synnerhet avseende de bestämmelser som de tillämpar, inte minst

153

Se ovan, avsnitt 3.4.5. 154

62

på grund av att en del juridik ingår i polisutbildningen. I annat fall skulle inte en polis kunna utöva sitt yrke på ett korrekt sätt. På grund av den maktobalans som föreligger mellan det allmänna och den enskilda är det av särskild vikt att offentligt anställda tillämpar lagar och regler korrekt. När den offentligt anställda är en polis tillkommer det våldsmonopol som polisen har, vilket ytterligare ökar obalansen. Samtidigt måste givetvis beaktas att det behöver finnas utrymme för poliser att ta snabba beslut och göra svåra gränsdragningar under press. Jag anser dock, som redan tidigare nämnts, att den marginalen bör beaktas inom ramen för vad som anses utgöra ringa tjänstefel. Det är således inte helt klart huruvida det är oaktsamt att inte ta reda på vad som gäller för uppgiften. I målet Kronoinspektören ansågs kronoinspektören ha varit oaktsam trots de kontroller som han genomförde. I Fotbollssupportrarna ansågs polisintendentens bedömning som var svårförenlig med lagens förarbeten, men inte oförenlig med lagens ordalydelse inte ha varit oaktsam. En skillnad mellan dessa fall, som jag tror kan ha haft betydelse för oaktsamhetsbedömningen, är hur ingripande konsekvenser de olika gärningarna fick för de enskilda. Att bli avhyst från sin bostad utan laga grund, som skedde i Kronoinspektören, måste anses vara betydligt mer ingri-pande än ett omhändertagande utan laglig grund som pågår några timmar, även om frihetsberövande utan lagligt stöd har setts allvarligt på i praxis.

5.5.3 Oaktsamhet – men inte så klandervärd att den medför straffansvar

I NJA 2003 s. 291, nedan Preskriptionen, hade en domare dömt en person till ansvar för ringa misshandel trots att brottet hade preskriberats. För misshandel av normal-graden gäller en preskriptionstid om tio år, men för ringa misshandel är preskriptions-tiden bara två år. HD ansåg att det utifrån stämningsansökan inte framstod som ak-tuellt att bedöma brottet som ringa, utan att gärningen först under förhandlingen, när åklagaren justerade åtalet, framstod som lindrigare. Mot bakgrund av dessa speciella omständigheter och den höga arbetsbelastningen som förelåg ansåg HD att domaren hade varit oaktsam, men att oaktsamheten inte varit så klandervärd att den skulle föran-leda straffansvar. Frågan om det skulle anses vara ringa nämndes inte ens av HD. En skiljaktig ledamot ansåg dock att oaktsamheten skulle föranleda straffansvar, men att gärningen vid en samlad bedömning skulle anses vara ringa.

63

Även i det tidigare nämnda målet Narkotikabrottet,155

där en åklagare och en lag-man åtalades för tjänstefel på grund av att de underlåtit att häva en häktning, ansågs lagmannens oaktsamhet inte ha varit så klandervärd att den skulle medföra straffansvar. HD tog hänsyn till att det egentligen var en annan domare som ansvarade för målet och att det var ovanligt åtal väcktes endast för brott som inte grundat häktning utan att åklagaren påpekade detta. Dessutom rörde det sig om ett flertal likartade brott vid olika tillfällen vilket försvårade en jämförelse av stämningsansökan och häktnings-beslutet.

Enligt min mening kan ovan nämnda rättsfall tolkas som att tröskeln för vad som anses vara oaktsamt är relativt högt ställd. Den uppfattningen styrks av att hovrätten i Preskriptionen uttalade att rättspraxis öppnat upp för en mindre sträng och mer nyanserad syn på tjänstefel med hänvisning till Narkotikabrottet och Domaren. I Domaren156

hade en domare expedierat domar för sent. I det fallet anfördes dock inte att oaktsamheten inte varit tillräckligt klandervärd utan att tjänstefelet ansågs ha varit ringa.

Å ena sidan har jag förståelse för att det, i synnerhet mot bakgrund av de speciella omständigheterna i Preskriptionen, kan ske ett sådant förbiseende. Påpekas bör dess-utom att inte ens försvararen i det målet noterade att brottet var preskriberat, utan felet uppdagades först när domen överklagades till hovrätten. Å andra sidan anser jag att det är sådana omständigheter som bör beaktas inom ramen för om ett brott är ringa eller inte. Vidare bör även beaktas att det är mycket ingripande för den enskilde att bli dömd för ett brott utan laglig grund. Det står dessutom i strid med legalitets-principen. Trots att påföljden för den enskilde stannade vid böter kan andra problem uppkomma av att ha en fällande dom i sitt register, till exempel vid ansökan till vissa typer av arbeten.

Mot en mindre sträng syn på oaktsamhet talar till viss del målet 96-timmarsfristen157

. I det målet ansågs en rådman ha varit oaktsam när 96-timmarsfristen för häktning överskreds. Tjänstefelet ansågs dock ha varit ringa mot bakgrund av den

155 Se ovan, avsnitt 2.8.3. 156 Se ovan, avsnitt 2.8.5. 157 Se ovan, avsnitt 2.8.5.

64

pressade arbetssituationen som förelåg, att fristen bara överskridits med några timmar och att rådmannen så fort hon upptäckt att fristen överskridits vidtog åtgärder. Därmed var det enligt HD visat att felen inte begåtts på grund av nonchalans eller likgiltighet. I 96-timmarsfristen beaktades graden av oaktsamhet inom ramen för vad som anses utgöra ringa tjänstefel. Påpekas bör dock att det inte krävs nonchalans eller likgiltighet för att någon ska anses ha varit oaktsam, även om det säger någonting om hur klandervärt ett visst beteende är.

5.6 Avslutning

Sammanfattningsvis kan sägas att uppsåt sällan vållar problem vid tillämpningen av tjänstefelsbestämmelsen. Det kan även konstateras att oaktsamhet eller uppsåt i för-hållande till rekvisitet vid myndighetsutövning knappt har berörts i praxis. Vad gäller oaktsamhet och uppsåt i förhållande till att åsidosätta vad som gäller för uppgiften finns vissa indikationer på att det inte är oaktsamt att underlåta att ta reda på vad som gäller för uppgiften, som i Fotbollssupportrarna. Det målet indikerar att offentligt anställda kan undgå ansvar för tjänstefel genom att hävda att de inte kunde lagen, vilket egentligen utgör en straffrättsvillfarelse. Om uppsåt hade krävts hade det varit möjligt att hävda att polisen inte hade uppsåt till att åsidosätta vad som gällde för uppgiften, men för tjänstefel krävs endast oaktsamhet. Det är enligt min åsikt anmärkningsvärt att det inte ställs högre krav på polisen att ha kunskap om innebörden av de lagar som styr deras arbete och befogenheter.

Utvecklingen i praxis verkar gå mot en större tolerans för oaktsamt handlande. Det framgår av Preskriptionen och Narkotikabrottet i vilka det uttalades att de åtalade gärningarna hade varit oaktsamma, men inte så oaktsamma att det skulle medföra ansvar. Även i 96-timmarsfristen uttalades att felaktiga frihetsberövanden, trots höga aktsamhetskrav, kan anses vara ringa när det föreligger en pressad arbetssituation och åtgärder för att rätta till felet vidtas. I 96-timmarsfristen beaktades dock de förmild-rande omständigheterna inom ramen för om det utgjorde ringa tjänstefel. I Preskript-ionen och Narkotikabrottet beaktades det istället inom ramen för oaktsamheten. Det verkar således som att det finns tre grader av oaktsamhet, det vill säga oaktsamhet som är straffbar, oaktsamhet som medför att gärningen utgör ringa tjänstefel och