Observationer och intervjusvar

För samtliga deltagargrupper var det av högsta prioritet att sålla fram och skriftligt notera relevant information under tolkningsfasen. Deltagargrupp A upplevde svårigheter med denna fas då informationen inledningsvis inte bedömdes vara tillräcklig för att finna en lösningsansats. Inledningsvis observerades tendenser till pessimistisk inställning hos dessa deltagare och de hade svårigheter att komma vidare i processen. Två deltagare tog så småningom initiativet genom att bidra med resonemang som engagerade samtliga i gruppen. Men övriga deltagare i gruppen var inte lika aktiva under aktiviteten. Deltagare från grupperna A, B, C och D upplevde inledningsvis en svårighet att kommunicera under denna fas då deltagarna hade förstått problemställningen på olika sätt. Dessa deltagare upplevde inte att det individuella arbetet med problemen bidrog särskilt till framgångar i problemlösningsprocessen. Deltagare från grupperna E, F och G uppgav istället att den individuella fasen ökade kvaliteten eftersom att man ostört kunde reflektera, vilket deltagarna menar underlättar senare samarbete med andra deltagare. Deltagare från grupperna A, C och D uppgav dessutom att de vid arbete med problemen saknade matematikkunskaper relevanta för problemställningarna. En grupp använde en strategi som innebar att man vid några tillfällen kommunicerade med en mer framgångsrik grupp. Dessa deltagargrupper lyckades utnyttja en av projektledarna för vägledning och genom styrande och ledande frågor lyckades samtliga grupper utforska adekvata begrepp.

Observerade diskussioner med målet att formulera de enklaste lösningsansatserna var vanliga för deltagargrupperna. Samtliga grupper förde dessutom diskussioner om tidigare

31

lösningsansatser och idéer från den individuella fasen. Deltagare från grupperna A, B, C, D, E och F av grupperna upplevde att fler perspektiv kunde underlätta utformningen av egna lösningsstrategier. Grupperna E och G uppgav istället att andras idéer emellanåt kunde provocera och försvåra samarbetet på så sätt att deltagarna var envisa och svåra att övertyga. Men deltagarna kunde under den individuella fasen organisera resonemang och argument, vilket underlättade kommunikationen med de andra deltagarna. Grupperna B, E, F och G valde att granska de individuella lösningsförslagen i tur och ordning för att sedan systematiskt jämföra ansatserna, svaren och den logiska strukturen. Därefter valde deltagarna från dessa grupper efter diskussion ut delar av olika lösningsstrategier som presenterats. På så sätt konstruerades gemensamma lösningsstrategier som deltagarna bedömt vara mer optimal än de individuella lösningsstrategierna. Många deltagare från dessa grupper uppgav att det var relativt enkelt att sammanställa de gemensamma strategierna, ty man i princip hade utformat liknande lösningsstrategier. Deltagare från grupperna A, C och D uppgav att de endast hade utformat lite idéutkast eller ingenting från den individuella fasen. Samtliga deltagare från dessa grupper bedömde att dessa utkast var för osammanhängande att användas för gruppdiskussion och deltagarna valde då att på nytt utforska problemställningarna tillsammans istället för att granska idéskisserna. Samtliga deltagargrupper diskuterade slutresultatens rimlighet genom att skriftligt notera de slutsvar som bedömts som rimliga. Deltagargrupperna B, E, F och G valde dessutom att systematiskt ompröva de slutsvar och resonemang som bedömts vara orimliga. Det senare innebär att deltagarna på nytt granskar beräkningsfasen för att göra mindre justeringar som exempelvis felaktiga ansatser, skrivfel, beräkningsfel och numeriskt testa olika talvärden som uppfyller villkor. Deltagargrupp C visade på tendenser till omprövning, men fullföljde inte dessa tester fullt ut. Deltagargrupperna B och E arbetade induktivt genom att granska om de individuella bidragen har samma svar och liknande resonemang, vilket deltagarna bedömt vara indikationer på rimlighet. Deltagarna från dessa grupper uppgav att de kände ett behov av att sätta in idéer och svarsförslag i ett sammanhang baserad på tidigare kunskap (regler, formler och andra begreppsmallar) just för att deltagarna inte kunde tillgå något formellt facit. Utefter detta började deltagarna göra smarta systematiska gissningar genom att testa sig fram.

Samtliga deltagare uppgav att de inledningsvis var omedvetna om de tillämpade lösningsstrategierna både under den individuella fasen och under gruppfasen. Samtliga deltagare uppgav att de upplevde sig vara mer medvetna om lösningsstrategierna i samband med gruppdiskussionerna. Det faktum att deltagarna verbalt var tvungna att förklara de egna ansatserna för andra deltagare för att komma vidare i problemlösningsprocessen startade en

32

medveten reflektionsprocess. Det var i samband med att grupperna diskuterade idéer strukturerat noterades som deltagarna upplevde att de blev medvetna kring de valda lösningsstrategierna. Samtliga deltagargrupper uppgav att deltagarnas olika perspektiv och idéutbytet främst bidrog till skapandet av engagemang att fullfölja problemlösningen. Deltagare från grupperna B, E, F och G uppgav att den intellektuella utmaningen och kontexten som problemen erbjöd främst engagerade deltagarna i problemlösningen. Grupperna A och C uppgav att projektledarna hade en positiv inverkan för att förstå problemformuleringen med förklaringar utan att direkt avslöja lösningsstrategier kunde deltagarna få stöd och ytterligare perspektiv. Projektledarna upplevdes som ett stöd då informationen från problemformuleringarna kunde misstolkas. En deltagargrupp uppgav emellertid att projektledarens inverkan ibland kunde upplevas som ett störmoment då projektledarens närvaro oavsiktligt avbryter deltagarnas tankegång. Detta inträffade endast vid enstaka tillfällen. Gruppen föredrar att arbeta ostört och söker endast utomstående diskussionsstöd vid behov. En deltagare uppgav att hen kände behov av att fråga oss projektledare då någonting var otydligt i problemformuleringen eller lösningsansatsen. Anledningen till detta var att man vill vara sparsam med ansträngningen på så sätt att man ogärna utarbetar lösningsförslag om man är osäker på vissa villkor.

Deltagargrupperna upplevde inga direkta nackdelar med att arbeta i grupp med problemlösning. En grupp spekulerade i att det hypotetiskt hade varit en nackdel om gruppdeltagarna har svårt att kommunicera med varandra och nå en konsensus. En stor fördel är att få ta del av andras perspektiv. För grupperna A, B, C och D värdesattes tidseffektiva samarbeten inom gruppen eftersom att tidsåtgången endast var 2 timmar för dessa deltagare. Vidare nämnde deltagare från grupp F att en utmaning med problemlösning i grupp upplevdes vara att deltagarna hade en vana att arbeta i olika tempon. Men gruppen betraktade inte detta som en nackdel då en deltagare som är van vid ett snabbare arbetssätt tvingades förklara de egna idéerna i ett långsammare tempo för andra deltagare. Detta anser man gynnar samtliga parter. Vidare nämnde deltagare från grupperna B, E, F och G att samarbetet inom gruppen utgjorde en diplomatisk diskussion och ett sätt att försöka försvara de egna idéerna med argument då man emellanåt upplevde att dessa idéer blev hotade. Detta upplevdes emellanåt vara en utmaning och kognitivt belastande. Vissa deltagare blev inledningsvis pessimistiskt inställda, men så småningom blev dessa deltagare mer tålmodiga, nyfikna och optimistiska. Anledningen uppges vara det stöd övriga gruppdeltagare och projektledarna gav.

Samtliga deltagargrupper valde sina uttrycksformer i syfte att underlätta förståelsen av problemens premisser och för att enklare kunna granska de egna lösningsstrategierna. Det var

33

ett sätt att organisera informationen och begreppen. Exempelvis uppgav deltagare att tabeller ger en struktur och underlättar framtagandet av andra tabellvärden då man får en överblick och på ett överskådligt sätt kan jämföra olika värden med problemets villkor. Man upplevde att dessa kommunikationsverktyg även stimulerade gruppen till ytterligare diskussioner. Grupperna B, F och G anpassade medvetet olika uttrycksformer efter olika situationer som man inom gruppen anser kräver särskilda uttrycksformer.