Ingen av männen uttryckte att de på något sätt känt sig marginaliserade eller utanför
på grund av sitt kön på sin arbetsplats. Förvånansvärt få hade reflekterat över att de var i minoritet på arbetsplatsen. Det kan naturligtvis ha sin naturliga förklaring i att de nödvändigtvis inte är i minoritet på arbetsplatsen utan bara i sitt ämne. Alla uppgav att det fanns fler kvinnliga än manliga svensklärare på skolorna men procentantalen varierade. Martin var, som framkommit tidigare, ensam man i sitt arbetslag och därför blev hans minoritetsposition väldigt tydlig. Han berättade om en speciell jargong, där det skämtades mycket om att han var man.
Jo men absolut så märks det ju jättetydligt att jag är ensam man, mycket skämt och så. Jag fick tillexempel en leksaksmus i början av terminen så att jag också skulle ha en mus. Så det pratas om det och skämtas om det, men det är på ett
vänligt sätt uppfattar jag det. Det är högt i tak och jag trivs så mycket med mina kollegor så det är aldrig något problem (2014-02-12).
Lika vänlig var inte jargongen under tiden på lärarutbildningen. Martin säger sig inte minnas så mycket detaljer men kommer ihåg tiden där som full av konflikter och grupperingar och mycket diskussioner kring manligt och kvinnligt. Han uppfattade dock inte att kritiken riktades mot honom eller de andra männen i klassen utan mer mot utbildningen generellt. Annat var det för Alexander. Han vittnar om ett hårt klimat med många starka röster och strikta ramar om hur man skulle vara för att accepteras av gruppen.
Det märktes ju väldigt tydligt att på MAH (Malmö Högskola min anm.) skulle man vara feminist. Gärna den manshatande varianten av feminist. Vilket jag inte kunde hantera, och då hamnade jag på samtal för att man tyckte att jag hade hamnat snett, det tyckte inte jag, men jag skulle rätta mig in i ledet. Och sen antogs det att jag i egenskap av man skulle vara på ett visst sätt och att jag som man skulle lära mig att jag faktiskt inte var bättre än kvinnor och så var det ganska mycket under hela lärarutbildningen (2014-02-10).
Han berättar också om en händelse där en lärare på utbildningen uttryckt förvåning över antalet manliga studenter:
Och sen vid ett tillfälle som jag särskilt minns så var det en lärare som sa ”Oj vad roligt med så många killar i den här klassen!” och då var vi väl kanske fyra av tjugo i den klassen och då tog det ju hus i helvete fullständigt, eftersom en grupp kvinnliga studenter kände sig kränkta över det uttalandet för de var ju minsann lika mycket värda som oss fyra killar. Jag tyckte det här var ganska löjligt men det blev väldiga diskussioner och det avsattes extremt mycket tid till att diskutera den här kränkningen av kvinnor i allmänhet och dessa kvinnor i synnerhet. Ja, det har liksom varit ganska många sådana tillfällen under utbildningen och jag har ofta upplevt det som att vi män skulle sättas på plats (2014-02-10).
Ida: Hur kändes det för dig då?
Jag kände mig väldigt utpekad. Jag kan ju inte ta ansvar för vad en lärare säger men ändå var det som att det var vårt fel, jag hade ju inte begått något brott förutom att vägra kalla mig för feminist. Det var samtidigt som den här ”Män är
djur-debatten” 3och jag sa att jag inte tänkte ställa upp på det. Efter ett tag så bestämde jag mig bara för att vara tyst. De här diskussionerna kan jag aldrig vinna eftersom jag är man har jag har förlorat redan från början. Min strategi blev att vara tyst och hålla mig utanför. Ibland kändes det som om jag kränkte dom bara genom att vara närvarande eller ha fel kläder på mig”...” Man ska liksom inte bara stå till svars för hela manligheten nu utan också allt förtryck genom historien och helst ska man be om ursäkt för att män har förtryckt kvinnor genom alla tider (2014-02-10).
Det Alexander beskriver här kan tolkas som ett exempel på vad Kanter benämner som
Tokenism. Kanter menar att medlemmar av alla grupper marginaliseras och blir offer för
diskriminering om gruppen utgör mindre än femton procent av en organisation. Förklaringen är enligt Kanter att tokens (ungefär symboler) är synliga. De utmärker sig från majoriteten och ses därför inte som individer utan som representanter för sitt kön (Kanter, 1977:211). Vidare så menar hon att majoritetsgruppen ofta tar illa upp över den uppmärksamhet som minoriteten tilldrar sig och tolkar det som omotiverad favorisering. Minorieten hotar majoritetskulturen och därför blir majoriteten mer medveten om sina gemensamma drag, man håller ihop och polariserar sig mot minoriteten exempelvis genom att stereotypisera dem och att betona eller överdriva skillnaderna grupperna emellan. Dessa företeelser leder till vantrivsel och gör att individer i minoritetsgruppen i högre utsträckning än personer i majoritetsgruppen slutar i organisationen.
Att män i högre utsträckning än kvinnor hoppar av lärarutbildningen stöds även av statistiken (HSV 2009:14). Alexander tror också att den bitvis hårda stämningen, den låga acceptansen mot oliktänkande och den dominerade tjejgruppen var den främsta anledningen till att de bara var två killar kvar sista terminen.
De andra killarna försvann en efter en och jag tror i efterhand att det kan ha berott på den här känslan av att mitt kön är så fel, jag måste passa in, jag måste tycka såhär, jag måste bete mig såhär, jag måste vara den här ultrafeministen. Det fanns den här tvingande kulturen som var ganska jobbig (2014-02-10).
Homosocialitet är ett välanvänt begrepp i såväl organisationsforskning som mansforskning. Begreppet introducerades av Jean Lipman-Blumen i mitten av 70-talet i betydelsen ”The
3 Efter att SVT sänt reportaget Könskriget (2005). om radikalfeminismen i Sverige och dess inflytande i svensk politik, där en företrädare för ROKS sa ”Män är djur” blossade en het debatt upp. Många män kände sig kränkta och flera kvinnojourer lämnade ROKS
seeking, enjoyment and/or preference for the company of the same sex” (Lipman-Blumen, 1976, 16). Precis som Kanters teori om Tokenism introducerades begreppet som könsneutralt även om Lipman-Blumen använde det för att visa hur män bevarar maktställningar och privilegier i samhället.
Ingen av männen i min studie uppgav att de sökte sig till andra män på skolan för att söka stöd eller skapa någon slags ”vi-känsla”. De tillhörde inga officiella manliga nätverk och sa sig inte heller ha närmre kontakt med andra manliga individer på skolan än med kvinnliga. Precis som i Nordbergs studie så framstod inte minoritetspositionen ”man” som någon viktig utgångspunkt för umgänge med andra manliga lärare (Nordberg, 2005, 295). Gemensamma intressen, gemensamma arbetsuppgifter och framför allt elevfokus överbyggde könsgränsen. Martin upplever att grupperingar och konstellationer mycket styrs av de eleverna de har, att de är eleverna de har gemensamt och att mycket av de sociala bitarna bygger på diskussioner om arbetet och ett delat intresse för elevens bästa. Philip som är helt ny på skolan tycker sig inte tillhöra något gäng än och har inte heller lagt märke till några homosociala grupperingar på skolan. Erik berättar att han under utbildningen mest sökte sig till andra manliga studenter men att det mest känns som om det var av en slump. ”Vi fann varandra och vi stöttade varandra under utbildningen, men här har jag nog inte sett det direkt” (2014-02-12). Utbildningstiden är dock ett undantag. Precis som med Carl så tar han istället avstånd från manliga gemenskaper och homosociala praktiker:
Jag umgås med mest med kvinnorna här och så är det även privat. Så har det också varit i väldigt många år. Jag identifierar mig som man men jag har inte på väldigt, väldigt många år omgett mig med andra män för att söka stöd eller så. Jag känner inget sådant behov. Jag har alltid trivts bättre i sammanhang som är kvinnodominerat. Den sociala strukturen blir behagligare att vara i (Erik 2014- 02-12).
Carl menar dock att det förekommer på arbetsplatsen men att han inte är en del av det:
Det förekommer till viss del här, om man ser på oss sex (män) här så är det i alla fall tre som absolut söker sig till varandra, de sitter ofta tillsammans och snackar om sitt, jag har inget behov av det, tvärtom, jag har liksom alltid umgåtts i andra grupperingar än de här manliga grupperna i alla fall i tio år, jag söker mig bort från det (2014-02-13).
Nordberg skriver att de manliga homosociala situationerna i kvinnodominerade yrken kan vara komplexa att analysera eftersom det inte handlar om manliga arbetstagare i maktpositioner. Samvaron handlar inte heller, som i andra studier om homosociala konstellationer som på arbetsplatserna upprätthåller status och maktpositioner genom att utesluta kvinnliga arbetstagare utan sker oftast vid enstaka tillfällen som särskilda nätverksträffar eller dylikt (Nordberg, 2005, 294). Samtidigt kan manlig homosocialitet skapas och upprätthållas via gemensamma manligt kodade fritidsintressen som sport. Genom att män och sport, trots många kvinnors lika stora intresse för sport intimt länkas samman får mäns samtal om sport, till skillnad från kvinnors ofta ett sken av ”naturgivenhet” menar Nordberg, sport görs genom ständiga repetitioner till ett manligt samtalsområde (Nordberg, 2005:302). Martin som först sa att gemenskapen främst styrdes av gemensamma intressen för eleverna och som inte ansåg att han direkt sökte sig till de andra männen på skolan ändrar sig delvis i slutet av intervjun och framhåller just sport som ett homosocialt kitt.
Jag tänkte på det här med när männen träffas, vi har ju faktiskt våra träffar. Vi lirar innebandy en gång i veckan, det är ett fåtal tjejer med där så vi är inte bara män, men sen i omklädningsrummet och så. Jag och flera andra känner att det är något speciellt med de dagarna. Det är något man verkligen uppskattar, de träffarna. Jag är ju själv uppvuxen med mycket sport och har spelat fotboll hela min ungdom och har ett sportintresse, och det är annorlunda i omklädningsrummet om man jämför med fikarummet och i arbetslaget. I arbetslaget pratar vi aldrig om sport, så den här stunden i veckan med innebandyn och omklädningsrummet, ja, de är viktiga för mig (2012-02-12).