8.
styrde ut på fjärden med min nya båt, en kväll i senhösttiden. Mina segel voro snöhvita, men aftonrodnaden färgade dem med sin sjukliga kolorit, så att de sågo ut, som om de voro doppade i vin. Och så for jag ensam till hafs, medan alla andra gingo i sina hemma
sängar.
Då såg jag en enorm, svart hand sträcka sig ut öfver fjärden. Den satte ett styggt, svart märke på mitt segel och drog sig sedan tillbaka.
Och genom höstkvällens vackra stillhet skar en stämma, gäll som en knifsegg och rå som en drinkares bas:
»Han har en fläck på sitt segel! Han har en fläck på sitt segel ! Kom hit och se, godt folk ! Han skäms inte för att visa sina smutsiga grejor! »
När jag vände mig om, stod stranden propp full af folk. De pekade, spottade, hötte. Och öfver mitt hufvud satt den svarta fläcken på
U N G O F E G S V I S O R .
33
och den okända stämman tycktes mig så själfviss, och jag var så ensam på vattnet, och männi dager ned öfver den svarta oöfverskådliga mängden. Och då såg jag människokroppar med getingtaggar, och människokroppar med räf-svansar, och människokroppar med hundhufvu-den, blodhundshufvuden med röda käftar och hängande tungor. . .
Och vinden blåste upp, och muntert styrde jag ut till hafs med det svarta märket på mitt segel, och solen rann upp ur hafvet.
34 O L A H A N S S O N .
9-j 9-j 9-j p å en stor slätt utanför en stad var all lan-dets ungdo m församlad. Midt ibland dem stod en jätte: hans fot var lång som en gata och hans flata hand bred som e t t torg, och han var s å hög, a t t han icke kunde stå rak under himlen utan måste böja sitt hufvud. Hans stäm ma var s å stark, a t t när han talade, skälfde land ets ung
dom som aspblad för en vindfläkt.
»Hoppa, hoppa kråk a!» ropade han. O ch all landets ungdom gaf sig till a tt hoppa kråka.
» Couche-là!» skrek han. O c h all landets ungdom kröp som hundar intill hans fötter.
»Häröfver!» kommende rade han och höll ut sitt ridspö. O c h all landets ungdom spr ang öfver ridspöet, i väldresserad prydnad .
»Schene Rariteten! Sch ene Rari teten!» lis
made han. O ch all landets ungdom k ö pt e hans schene Rariteten mot kont ant valuta — hedern, slagen i små mynt.
D å t o g jätten hvar och e n lillepytt oc h tum
meliten p å sin flata hand , men icke en for en
U N G O F E GS V I S O R .
35
utan högvis, o c h han kastade handfull efter hand
full ut i luften. Men när faltet var tom t, sutto m å n g tusen svarta k r yp rundt ikring p å predik
stola r och katedrar. Till en början tyckte jag d e t var råttor; men när jag s å g närmare efter, fann jag att d e t var människor och sedan a t t d e t var lande ts ungdom.
36 OLA HANSSON.
IO.
f
a g satt på hafsstrandeti, en förmiddag i hög sommaren. Hafvet låg stilla och solglim-mande framför mig, och en stor mängd människor badade. De nakna, hvita kropparna, det blå vattnet och den gyllene dallrande luften — jag tyckte mig se ett stycke sydländskt, grekiskt lif.Små böljor slogo upp öfver strandens kisel-stenar, gledo tillbaka oc h kommo igen, — små och makliga, som knappast kunde få namn af böljor. Det var hafvets minsta barn; och de talade för sig själfva, såsom barn hafva för van a, och jag förstod, a tt allt hvad de pladdrade, var något som de nyss hört af far och mor och som de nu upprepade för sig själfva, utan att veta ordens mening.
»Jag, hafvet, är den stora hälsokällan, den enda som håller världen frisk. Jag har salt nog för alla lifvets kadaver, och i mig tvätta män
niskorna sig rena.
Det är ett, som människorna behöfva : att hålla kroppen ren. Däri ligger frälsningen o ch
U N G O F E G S V I S O R . 37 framtiden, — i att vårda sin kropp som ett koste-ligt käril. Hellre slå sin fiende ihjäl än glömma att ömsa skjorta: så lyder första budet i den nya sedelag, som en gång när gesällerna lärt sig tiga i församlingen den nye herren skall gra
vera på guldtafvel inför allt folket. Och liksom han ömsar skjor ta och tvager sin kropp hvit, skall han vämjas vid den tro eller tanke han burit veckan öfver, och hans själ skall ständigt gå omkring i skinande hvitt linne. »
33 O L A H A N S S O N .
I I .
Ij;ag möter dem, ögonen, hvart jag går och
Inne i de folkrika städerna och ute i de vida ödemarkerna, vid den nyföddes vagga och vid kistan som sänkes i jorden, då den lycklige 1er och när stackaren gråter, — jag möter dem, ögonen, öfverallt och alltid.
Hos den kvinna jag skulle velat älska och hos min bäste vän, hos bödlarna och hos offren, hos de store och hos de smä, under sidenhufvan och under filthatten, — jag möter dem, ögonen, ideligen desamma.
D e omhvärfva mig dag och natt; om mor
gonen, när jag vaknar, stå de kring min säng, och om kvällen, då jag slutit mina ögon, glimma de fram ur mörkret. Och de äro ej endast tvenne, såsom i en människas ansikte, utan de myllra fram i myriader som ur ett outtömligt skrin, som om de tillhörde en fantastisk jätte
polyp, hvilken grepe om hela jorden med sina står, i allt och hos alla.
UNG 0FEG3 VISOR. 39 arma r. D e följa mig som ödet, d e sitta fast i min själ som tänder i köt t. J a g måste se dem, hur jag ä n vänder mig b o r t ; jag måste känna dem , hur jag ä n rifver dem u t ; jag andas dem med luften och insuger dem med solskenet; jag äter dem med människornas ord och böckernas tankar . . .
Med e t t uttryck hälften som hos en miss
handlad hund, hälften som hos en fiende i för-såt, — liksom en dr agen knif under rocken och s m y g a nd e steg bakom ryggen, — liksom t ankar, hvilka aldrig fått ord, liksom ord, hvilka aldrig blifvit anna t än en hväsande hviskning, — li
d a nd e och lömsk t, hotande och hatfullt, — stirra d e in i mina, ögone n, d e sjukes, svages, för
krymptes Ögon, slafvarnas ögon , som sky mta herrens blåa mantel vaja i framtidens gyllene horisonter.
40 OLA HANSSON.
1 2 .
JjTpäg bor icke bakom lästa dörrar och nerfällda gardiner; alla förbigående kunna se in ge
nom mina fönster. I som misstänken, att jag sitter till halsen i styggelse och att spyflugor surra i svärmar kring mitt hufvud, — kommen till mig och sen !
Jag skall stå på min dörrtröskel och emot-taga er, jag skall ledsaga er genom alla mina kamrar, jag skall öppna alla skåp och låta er titta på alla hyllor. Men först skolen I ömsa skor och tvätta edra händer, ty på er smuts biter ingen skurning och jag vill ej ha märken efter era fingrar på mina saker.
I skolen finna blankpolerade kär il och möbler utan ett enda dammkorn, doft af många blommor och rummen fulla af so l; men spyflugorna skolen I icke höra, utom de som alltid surra och svärma i era hjärnor. Måhända skolen I pe ka på några flugor, som ligga döda på fönsterkarmen; men vi segla alla med lik i lasten, och flugor äro icke de värsta liken.
U N f l O F E G S V I S O R . 41 Kommen till migl Ja g rädes er icke. Det är I som ären de fege; jag känner er så väl.
Jag skall följa er ut i ödemarken, och I skolen få bära knif i gördeln, och jag själf skall endast ha mina tomma händer. Ja g känner er: I ären som den ilskne hunden, som nog vågar bita m ig i hälarna men som stryker fegt förbi med svan
sen mellan benen, när man fäster ögonen på honom. Sålunda dristen I er väl att stö ta knifven i mig, när jag oförvarandes vänder ryggen till, men ser jag er i ögonen, gån I kutryggiga där
ifrån.
Jag kännen e r: I ären fege.
42 OLA HANSSON.
13-förtärde mitt svarta bröd, som jag dop-pad e i vatten för att få det mjukt. Vid grannbordet sutto mina fiender, åto lärktungo r och drucko kosteligt vin.
»Du skall icke tro,» sade en af dem, »att vi icke veta gifva dig den ära som dig tillkom
mer. Vi göra dig full rättvisa i våra tank ar.
Vi högakta ditt mod och din fasthet. Du har aldrig ingått kompromisser, du har alltid ställt dig i breschen, du har aldrig skytt någonting för att värna om din öfvertygelse, och framför allt har du varit ärlig mot dig själf: pröfvat, granskat, värdsatt, ständigt på nytt igen. Det är stort, vi veta det, vi kunna icke annat än högakta dig för det, fastän vi också mena, att du är värst mot dig själf och går dig själf i vägen.»
D å svarade jag:
»God mat ger godt hull och godt lynne.
Du ser världen i vindager och matimma, och
U N G O F E G S V I S O R . 43
44 OLA HANSSON.
krämare beläte, du mäter med kräm aremått och dömer med kräma rehjärta.
Hvarför ömkar du mig: därför a t t jag för dig ä r en krämare som gjort dåligt geschäft.
Hvarför rosar du mig: därför att jag för dig ä r en krämare, som alltid a nvän dt justerade vikter.»
U N G O F E G S V I S O R . 45
14.
\
a g s a t t i s t u g a n o c h o m k r i n g mig v o r o alla mina v ä n n e r . Min blod rann h e t , m i t t h j ä r t a s t o d fullt af o r o , o c h j a g h a d e s v å r t a t t a n d a s . D å s p r a n g j a g u p p , o c h g i c k af o c h a n p å golfvet.
» H v a d g å r å t d i g ? » r o p a d e mina v ä n n e r .
» H ä r ä r s å s k u m t , o c h luften ä r i c k e god.»
D å r y c k t e d e t i m i n a v ä n n e r , o c h d e s u t t o alla s t u m m a o c h s å g o p å m i g med stirrande ö g o n .
» D e t ä r n å g o t s o m d u inbillar dig,» s a d e h a n s o m s å l t s i t t e n a ö g a för en k o n t o r s p u l p e t .
»Hvarför skulle a n n a r s i c k e vi a n d r a h a m ä r kt d e t ?»
» S e n I icke, h u r solen s k i n e r ! L å t o s s ö p p n a alla d ö r r a r o c h fönster. »
» D e n vill visst skaffa o s s s n u f v a , » s k ä m t a d e humoristen o c h k r ö p in i k a k e l u g n s v r å n , d ä r h a n s n a r t b ö r j a d e s n a r k a .
» V å r s t u g a ä r e n s t u g a s å g o d s o m n å g o n ann,» d e k l a m e r a d e h a n , s o m alltid måste
dekla-46 OLA HANSSON. uppstötning af samvete, hvar g ång han skymtade en egen mening. i vildmarken,» hånlog han som släpade på klump
fot, som om han hade black om benet.
U N G O F E G S V I S O R . 47 Jag höll på dörrvredet, vände mig om och såg på mina vänner. Och jag kände dem icke mer igen; det var mig som om jag aldrig sett dem. Det var hundar som jag ryckt köttstycket ifrån, det var falskspelare som jag afslöjat, det var vilddjur som gå tt miste om bytet, det var slafvar som jag piskat, men det var icke de samma som jag förut nämnt mina vänner. Och stugan — hon var en vilddjurshåla, ett dårhus, en ormrede, ett getingbo, — hvad som helst, blott icke min gamla stug a.
Och jag ryckte dörren upp och slog den igen med fart. Och fönsterna stodo fulla af ansikten, men själf vandrade jag ensam och glad, i majluft, bland majblom.
48 OLA HANSSON.
15-uffrag hade vandrat från bittida på morgonen.
W ) D e t började redan kvällas, trakten var öde, och jag s å g icke till någon mänsklig bostad.
Natten kom, svart och utan stjärnor.
J a g stann ade vid att se vägen klyfva sig i tvenne grenar. J a g stod just villrådig om, hvil ken v ä g jag skulle välja, d å en lykt a glimmade alldeles invid mig. Vid dess sken s å g jag en gammal man, sittande p å stammen af ett kull
fallet t r ä d ; och hans s k äg g var s å långt som om d e t vuxit i årtusenden, och hans hufvudhår var s å hvitt, som om det hvitnat med istidens snö.
»Kan d u säga mig, gaml e man,» spo rde jag,
»hvilken af dessa tvenne vägar jag bör g å för a t t finna herbärge för natten?»
Gub ben blickade upp, och hans ögon, hvilka syn tes mig lysa från e t t omätl igt djup och från e t t afstånd som aftonstjärnans, granskade mig uppmärksamt.
»Gack till höger, unge man. S er du ljuset därborta , d e t stora ljuset, som ser s å stort ut,
U N G O P E G S V I S O R . 49