Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek. Alla tryckta texter är OCR- tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet.
Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bil- der för att avgöra vad som är riktigt.
This work has been digitized at Gothenburg University Library. All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readble text. This means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the images to deter- mine what is correct.
' - / • ' '*
i -' 4 " . ,'•'
^ /.; - • 7 ' • t -
- , ^ .• v
-•• ;."' ••.. -- : -• .• • • 'v-v# •-
. «- *•-
: •:•' • '• •. : '#7-'- .7 . - ;
• , •
U N G O F E G S V I S O R
AF
OLA HANSSON.
A.
UNG OFEGS VISOR
A F
OLA HANSSON.
STOCKHOLM.
A L B E R T B O N N I E R S l - Ö R I . A G .
Manuskriptet till denna diktsamling är af år 1889, våren. Under mellan/iden ha flertalet dikter blifvit öfv er
satta till tyska och franska språken.
Författaren.
STOCKHOLM.
A L H . B O N N I E R S B O K T R Y C K E R I 1 8 9 2 .
et är afton.
Redan mörkret
rundt i rummet tätt sig skockar.
Men från dörren lampljus faller
på min pojkes blonda lockar.
Dig jag ser ej.
Hör dig skratta
åt den lilles le k och joller.
Vet du är där:
ljussprängdt minne
fram din hand emot mig håller.
Då var afton, då var mörker,
men ej ljus på blonda lockar.
Bara natt och svarta tågan,
som till framtid tätt sig skockar.
Så kom stunden, då jag visste,
det var blott en själfskyld mara.
Ut jag bröt — till dig, som stod där
fritt i dagens ljus, det klara.
Du gaf modet, — varma blodet
öfvermodigt fritt sig rörde, och mitt nya
frihetsjubel
ut i rytm och ord jag förde.
Ja, hur kom det!
Ej jag vet det.
Men de år, jag väntat tomma, h vad jag drömt och
h vad jag ville, —
det står nu i blad och blomma.
Och hur hösttid aftondunklet
ock sig tätt ikring mig skockar — vet du är där,
ser i ljusglans
dock min pojkes blonda lockar.
Friedrichshagen september I8Q
I .
HI te) n vinte rnatt låg stor och tyst öfver Skan- dinavien. Himlen stod fullsatt med stjär
nor, och länderna sofvo.
Månen gick up p. Det ti ndrade på Sulitelmas topp och från de hvita gårdarna nere i Skåne.
Skuggorna lågo långa, glidande åt öster sakta och omärkligt, liksom tankar, hvilka ännu ej fått or d; och stjärnorna glimtade så starkt, att om det funnits en lefvande varelse, skulle h an k unnat höra i tystnaden, huru de skälfde.
Men de t syntes ingen lefvande varelse i denna natt, ty allting sof, i mark och skog, i sjöar o ch stugor, i by ar och städ er.
Då reste sig plötsligt en gestalt upp ur Kol
mårdens skogar, högre än den högsta tallen och bred öfver axlarna som Kölens ås; och han ka
stade sin skugga ut öfver landet som ett enormt sorgflor, och det var så långt att det insvepte hela Stockholm och med sin andra änd a föll ned i Bottniska Viken.
10 OLA HANSSON.
Men skepnaden var lutande, och hans ögon hade missdådarens skygga och skelande blick, och då han vände sitt ansikte uppåt och mån
skenet föll öfver det, visade de t ett sådant ut
tryck af ofrid och samvetskval, att skuggorna stannade och stjärnorna upphörde att skälfva.
Och skepnaden suckade — suckade i en för- tviflan s å nam nlös, så bottenlös, att barnen kvedo i vaggorna och människorna fingo onda drömmar.
Och natten stod tyst, som om den väntade få höra något; men intet lefvande syntes till utom den ensliga skepnaden på Kolmården.
Men en Annan fanns, som var vaken: den store Anden, han som är så stor, att han ej kan ses af ett dödligt öga, — somliga kalla honom Tiden, andra Ödet, åter andra Rättfär
digheten eller Domaren. Han hvilade i världs
rummet, med Orionsbälte t kring sin länd och med armhålan mot Karlavagnens tistelstång, och hans hvita åldringshår låg mellan världarna som en man — hvilken människorna kalla Vinter
gatan —, och i h ans panna ly ste Ögat, hans enda stora öga, och dess stråle föll in i natten öfver norden och på den ensliga skepnaden på Kol
mården —
»Judas,» ljöd de t genom natten, med en klang, som då sten faller på is.
D å sjönk skepnaden samman som under en jättes hand, och hans ögon blickade vildt om
kring sig, och hans ansikte fick ett uttryck som gf millioner storkna de rop i skräck. Men natten
UNG OFEGS VISOR. 11 stod t y s t omkring honom, och han var ensam, och inge n lefvande varelse syntes till.
> Judas, » ljöd d e t än en gång. O c h han visste ej, hvarifrån rösten kom, t y den store Anden ä r s å oändlig t stor, a t t han ej kan ses af n å go t dödligt ö g a ; men när han s å g p å stjär
norna som skälfde, tyc kte han att det var d e som talade, och när han betraktade de långa skuggorn a, t y c k t e han a t t det var d e som talade, o c h n ä r han förmä rkte tystnaden och ensam
heten omkring sig, förstod han, a tt det ej kunde vara a n n a t än dess röst han hört.
»Judas,» ljöd d et för tredje gång en. Det var allt som talade, det var ingenting som talade, det var utom honom , det var inom honom. D å skrattad e han, såsom en människa skrattar i skrämselns vanvett ; och d e t ekade genom natten, o c h han lyssnade till sitt eget skratt, och när en timm e gått, hördes det ännu som o m hundra tusen människor skrattat långt borta, inne i d e sofvande städerna.
O c h åter ljöd rösten:
»Hvad har d u s ynd at i dag?»
»Jag har intet s y nd a t i dag,» svarade skep
naden.
»Hvarför har du d å dåligt samvete?»
»Jag har icke dåligt samvete.»
»Hvarför föll du d å samman, när du hörde min röst? O c h hvarför suckade du? J a g skall rifva bindlarna från dina samvetssår, på det a t t d u må kunna se, huru d e ännu blöda; j a g skall
12 OLA HANSSON
mana fram alla dina synder, och de skola bita dig i själen som blodhundar. Men ställ foten mot klipphällen och lägg armen om skogen, ty dina ben skola segna under dig, vid hvad du nu kommer att höra.»
Då riste skepnade n från hjässan till fota- bjället, så att Kolmårdens sko gar skakade, som om stormen gå tt fram genom dem. Och han föll på knä och slog hufvudet mot stenhällen och ropade:
»Jag är icke Judas! Ja g är icke Judas!»
»Du är lifvets likblod och mänsklighetens röta. Din själ är spetälsk, ditt hjärteblod svart, din hjärna träck. Det finns icke en bland män
niskorna, som är släktets skam så som du; om man sökte genom alla fängelser och genom lastens alla boningar, — man funne ej din like.
T y du är tigaren. Du har tigit, tigit i hela ditt lif, tigit då du bort tala, tigit bort din själ och din samvetsfrid. Du spottade aldrig på ho
nom, som stod i kåken, men du teg ; du höll icke i tängerna, när man ryckte ut hjärtat ur kroppen på sanningsvittnet, men du teg; du var icke bland dem som spände hafvande kvinnor för din vagn, men du åkte och teg; du piskade aldrig dina arbetare till a tt ta i, tills blodet spru
tade fram ur de brustna kärlen, men du såg på hur andra gjorde det och teg. Du skulle ha tigit, om man släpat din egen far i hans gråa hår; du skulle ha tigit, om man s kändat din egen mor i din åsyn.
U N G O F E G S V I S O R . 13 Men hör nu på mina or d : När domens dag kommer, den stora domedagen, och alla jordens släkter skola dömas, och allt lefvande står inför mig, och alla världar äro tomma, och oändlig
heten står tigande i väntan och bäfvan, — då skall jag låta stänga portarna till min sal och då skall jag uppstå och säga:
I alle, hvad I än syndat, så varder det eder förlåtet! I svage, som ej kunnat motstå fresta
ren, och I lede s om frestat, — jag förlåter eder.
Tvätten edra händer rena från smuts och blod, och kläden eder i helgdagskläder, och gack in till den eviga saligheten! Jag förlåter eder, alla.
Alla, utom enl
Och då skall jag peka på dig, du tigare, och låta slå salsportarna upp och visa dig de tomma öde världarna och säga:
Du som låtit orätt ske, fastän du kände hvad orätt var; du som kallt så g på, fastän du hade händer till att hjälpa; du som förrådde dina bröder, genom att tiga där du kunnat frälsa dem med ett enda ord ; du som hade sanningen men icke talade den, och tigande gick förbi den oöfverskådliga raden af korsfästa sanningsmän;
— du fege tigare, hvars namn är Judas, — för
låtelsen får du icke, aldrig i evighet. Utan i de öde världarna skall du vandra, och du skall al
drig kunna stanna, och du skall aldrig d ö, och världarna skola aldrig upphöra, och alltid skola de förblifva öde, och tystnaden skall gö ra dig galen, och du skall tjuta som hundar nattetid.
14 O L A H A N S S O N .
och du skall ropa som en besatt, och du skall skratta i skrämselns vanvett, så som du nyss skrattade, men ingen skall höra dig, ingen svara dig, utom ekot af din egen röst, rullande fram gen om den döda oändligheten som det enda ljud och det enda lefvande som finns »
Då störtade skepnaden upp, och hans skugga föll öfv er det månskensbelysta landet liksom den gro teskt förstorade skuggan af ett människohufvud på en ljus vägg; och han sträckte händerna mot höjden, och ögonen trän gde ut ur sina hålor, och han föll framstupa som ett jätteträd
Och morgonrodnade n brann, och tupparna golo rundt kring landet, och i sän garna vaknade män, badande i marridtens svett — — —
U N G O F E G S V I S O R . 15
2.
änniskorna tycktes mig små och lifvet utan mening. Den enes tankar voro lättare än fjädern och den andres tommare än vädret. Och änskönt jag lade alla sträfvanden under förstoringsglas, blefvo de ändock ej större än milliondelen af ett sandko rn; och alla värden voro runda som cirkeln och nollan.
När dagen luta de mot kväll, gick jag ut i skogen. Hösten var inne, och det var redan långt lidet mot årets natt. Marken var mjuk under mina fötter, och vätan flöt ned åt de gröna trädstammarna, och uppe i de nakna trädtop
parna sutto endast några nakna blad kvar.
Men stormen gick fram h ögt u ppe öfver mig, och skogens hufvud skakade. De t dånade , det brusade, och jag hörde röster, ej svaga, som hos människorna, utan de väldiga som gå mellan världar.
Fö rst kom en klagan, så gäll, så vild, som om en knif gått igenom universets hjärta. Det var skogen som kved,
1 6 OLA HANSSON.
>,Hvarför j ämrar d u dig?» bullrade stormen.
»Jag ä r trött,» svarade skogen, »tröt t in i själen, trött af ålder o c h leda. Nu fäller jag mina blad, och så skall jag bli hvit igen, men ä n d å får jag inte d ö, utan åter skall d e t bli saf och grönska. Den som finge d ö — d ö ! J a g ä r trött, tröt t in i själen.»
»Du lifstrött, du som kna ppast ännu börjat lefva ! S k a k a af dig dina ruttna blad o c h känn huru d e t redan sväller inom dig till n y vår, och se p å mig, som sett dig födas och skall se dig dö, som lefde lång t innan naturen tänkte di g och skall lefva ännu, d å hon förlorat minnet af dig,
— se p å mig: jag har burit all världens t u n g he t p å mina skuldror, under år, för hvilkas oändlig
het det ej finnes någ ot tal, och ä n då är j a g rak i ryggen — som d å jag sprang och lekte som pojke öfver vattenhvitan, innan jordägg et fått skal. D e t ä r vid mig som männ iskorna binda sina tank ar; — t y jag ä r den snabbaste af alla budbringare. S e r du ej, hvilket fång jag bär på min r y gg och i mina händer!»
»Hvad ä r det? J a g känner det ej, det ser s å underligt ut, och jag h ö r aldrig n å go t från människorna. »
»Så t u n g börda har jag ej burit p å två tu
sen å r ; t y det släkte som nu lefver, d e t har smidt p å d e t tyngsta smide, som lifvet känner till: skrufvarna till sin egen likkista.»
O c h storme n strödde ut en handfull öfver länderna.
U N G O F E G S V I S O R . M
»Ar det döden, du sår?» sp orde skogen.
»Det är elden, d et är svaflet, » svarade stor
men, »det är gift och huggande svärd. Ty mänsk
ligheten skall ömsa skinn.»
»Berätta,» sade skogen.
Och stormen stannade en stund och hvilade som en fågel på sina vingar, och dess kloka skarpa öga gled öfver länderna.
»För tvä tusen år sedan lefde en man som hette Jesus. Det var han som sade att de svage borde besitta jorden Och när slafvarnas ätt
lingar vordo rike och mäktige, då brände de på bål och hängde i galgar alla, som ej ville tro deras tro.
Men inunder de få, som sutto på tronen och åto på guld — slafvarnas söner, som blifvit he rrar
— stodo nya millioner af slafvar . De trängdes utanför herreborgens portar, en enda svart oöfver- skådlig massa, som fyllde jorden, och när de sågo fönsterna glimma och hörd e klangen af guld och människor som voro glada, då glömde de att herrarna voro slafvarnas söner, och de stenade hans bild, hvilken stod utanför borgporten med sin asketkropp och sitt dufvoanlete. Och de höjde ett hämnderop mot sin egen Gud och mot dennes dyrkare, deras bröder, blott därför att dessa voro innanför, medan de själfve stodo ute.
Hör du ropet! Jag tog det i går på mina vingar, och nu brusar det fram med mig öfver världen. Nu stunda omskiftelser, ty slafvarnas rike söndrar sig inom sig själft. Hör du, hur
18 OLA HANSSON.
det bultar på järnportarna; hör du, hur rutorna springa; hör du, hur bilden på det gamla altaret ramlar, multnadt trä som den var! Hör du, hur det hugger, som om en jätte skötte yxan! Vet du hvad det är? Det är slafvarna, som kapa trädet, i hvars krona de själfve byggt sina nä
sten, men som är så stort att de icke märka, att det är deras eget träd. De tro, att det är deras fienders, ty deras Gud har slagit dem med blind
het, och alla slafvar äro dumma.
I morgon skall slafvarnas värld brinna, och det skall vara de själfve som äro mordbrännarna.
Och natten skall bli röd, och min pust skall bli het och förtärande, så att du själf kommer att krympa samman som ett spån — — —
Och när så den nya dagen gryr och solen går upp, då ligga rikena i aska, och slafvarnas träd är en förkolnad stam, i hvars ådror saften torkat. Men på det öde fältet skola då två härar stå emot hvarandra. Den ena räknar sina skaror i milliontal, ty slafvarna skola alltid vara de många, och de skola likna ett svart moln på morgonhimlen. De som stå midt emot dem ä ro blott få, men de lysa som morgonsolen. Och då skall det kräla i molnet, och en man skall framträda därur, af slafvarnas utseende, med svart- muskigt ansikte och dolska ögon och hårig panna;
och då skall det flamma i solskaran midt emot och äfven härur skall en man framgå, men om hans fägring vet man ännu ingenting, ty en så
dan har ännu ej varit sedd på jorden. Det är
U N G O F E G S V I S O R . 19 herren, den ende rätte härskaren, hvilken bort- röfvades som barn af slafvarnas dämon och ut
sattes för att ömkligen dö, men ovetande om sin börd lefde i vildmarken, dä r ingen slaf sa tte sin fot.
Och då skall det sista, stora enviget kämpas, enviget mellan herren och slafven, molnet och solen — — —
Och det jubel, som jag då skall brusa, det har aldrig varit hördt på jorden — — —»
Och stormen lyfte åter på sina vingar och sväfvade bort, och skogen stod stilla och lyss
nade, och då jag höjde mina ögon uppåt, stod himlen bakom de nakna kronorna tindrande af stjärnor.
20 OLA HANSSON.
3-
var en g å n g en liten människa, so m hela natten vandrat kring i skogen, där lys
maskarna blänkt i mörkret. D å morgonen ko m, stod han i sko gsbryne t; och han s å g solen g å upp öfver hafvet.
D e n lilla människ an satte sig vid stranden och grät . När han åter lyfte blicken, såg han den stora hafsguden hvila ute p å vattnet. Han låg utsträckt i hela sin längd, med armen krökt och hufvudet s t ö d t mot handen. Den gröna sidendr äkten satt löst kring hans kropp och glänste vattradt när den böljade, hans hufvud- hår låg ut öfver hafsytan som en bred sol
skensstrimma, och hans gröna ögon hvilade p å den lilla människan, som satt p å stranden och grät.
»Hvarför gråter du? » sporde han.
»Jag har g å t t vilse,» svara de den lilla män
niskan. »Jag har vandrat en hel natt, och jag ä r trött. J a g vill sofva, men jag kan inte; jag
U N G O F E G S V I S O R . 21 vill gå hem, men jag hatar hemmet. Jag är led vid lifvet.»
»Du har ju döden,» sade hafsguden.
»Jag kan inte dö,» svarade den lilla männi
skan och ryste. »Ty lifvet var så skönt, och jag är så ung.»
»Gå till min broder Pan då,» sade hafs
guden.
D å log den lilla människan bittert.
»Han bjöd mig blommor, men då jag ville plocka dem, blefvo de fjärilar som flögo sin kos, och när jag fångat en fjäril, höll jag en mask i min hand. Din broder Pan är en skälm.»
»Så kom till mig då,» sade hafsguden.
»Hvad ger du mig?»
»Jag ger dig sältan och solskenet och den vida vyen.»
»Du är så stor — du skrämmer mig.»
Då tog hafsguden i sin hand en snäcka:
»Och ändå får jag rum i denna lilla tingest,»
sade han.
»Men du ser så sträng ut, och din min är så ödslig.»
D å log hafsguden, och hans leende föll som ett solsken ut öfver hafvet, och han lyfte sin hand, och djupen öppnade sig, och den lilla människan såg in i en röd korallarkitektur, kring hvilken ljusgröna bladväxter klättrade och hvars väggar voro mosaik af pärlor.
»Men jag är bunden,» ropade han som i själanöd. »Lös mig! Ty jag älskar en kvinna.»
22 O L A. H A N S S O N .
Och åter log hafsguden mot den lilla män
niskan.
»Barn,» sade han. »Du säger, att min bro
der Pan är en skälm, och ändå har du ej kom
mit underfund med hans största skälmstycke.»
Och han doppade sitt lillfinger i hafvet, och en hvirfvel uppstod i vattnet, med stora d roppar som liknade gröna pärlor och med ett skum som liknade en silfverhvit slöja i solen, oc h under slöjan såg den lilla m änniskan ett kvinnligt an
lete, skönare än något han dittills sett. Och hafsguden pustade på det, och det svann som en rök, upplöstes i det tomma intet.
Då reste sig den lilla människan, och mar
ken gled undan hans fötter och drog hän och rullade sig samman ned under horisonten, och han så g sig själf som en liten mörk punkt på det oändliga hafvet och under den oändliga him- melen, och det var så tyst som om allt lif vor e dödt, och solen sken ensam i värld srummet.
Och den lilla människan lade sig med en känsla af oändlig trygghet intill den stora en
samhetens hjärta.
tJNG O FÊGS VISOR. 23
4-
vM?ag var tjugu år och gick ut i världen att uppsöka Lyckan. Jag gick både länge och väl, jag sökte både fjärran och när, men ändå fann jag henne icke. Världen låg som en död massa, lifvet hade ingen färg, och människorna angingo mig icke. Intet fanns, hvarmed jag kunde växa samman, och jag var mig själf ej nog.
Då rådfrågade jag böckerna. »Älska en kvinna,» sade de; »ty kärleken ensam kan uppen
bara för dig tingens dolda mening och tillvarons skönhet. Älska en kvinna; och du skall höra det spela i luften och känna solsken i din själ, och lyckan skall af sig själf flyga i din mun, likt Schlaraffenlands stekta sparfvar.»
Jag gick ut att söka kvinnan, och jag fann henne en dag vid skogskällan. Hvar morgon och hvarje kväll i fem år bar jag hennes vatten
ämbar; och så blef hon min. Men när jag ägt henne i trenne dagar och nätter, såg jag en tve-
24 OLA HANSSON.
stjärt i hennes pupill och en mask i hennes mungipa; och jag gick ifrån henne.
Äter rådfrågade jag böckerna. »Människan finner ej lyckan,» sade de, »utan att hon skafar sig hem och härd, hustru och barn.» Då lade jag black om foten och spände mig i samhä.ls- selen ; men när jag kände järnet skära ända in i själen och man ville, att jag skulle mala det frö, som jag ville så till framtidsskörd, till gryn åt samhällets hushåll, då sprang jag upp cch slog mitt hus öfver ända och gick ut på gatan.
Och den ene pekade finger, och den andre brukade glåpord, barnen kastade sten efter mig och de vuxne rutten frukt, och i alla fön ster låg man hoptals och hånlog.
Då lämnade jag staden, och gick ut ur våri
den, och kom upp på ett högt berg. Bakom mig nere i djupet låg människornas boningsplats med alla deras tusen städer i ett ändlöst fågel
perspektiv, och det tedde sig som en enda myr
stack. Men framför mig sänkte sig bergväggen lodrätt i en afgrund, hvars botten jag ej kur.de skymta.
Och det kom ett sus i luften, som då många människor tala, och det var tusen röster, cch dock blott en, och det var människoröst, men som komme den från en jätte som red på stor
men :
»Hvad man kallar lyckan i den värld du lämnat, det är icke annat än de små m änniskor
nas små fantasier, dockor för barn; men den
U N G O F E G S V I S O R . 25 stora Lyckan, inför henne hisnar du, såsom du nu hisnar inför bråddjupet, och hon ä r skräm
m a nd e majestätisk liksom allt stort . V å g a r du icke språnget, s å vänd om, t y d å passar du för världens lilla l y ck a ; men vill du nå den stora, s å kast a d i g hufvudstupa i djupet. Men kom i h å g : ditt ö d e ä r d i g doldt, ingen vet hvad d et mörka svalget döljer utom de som sett det med egn a ögon, och d e t finnes ingen återv ändo för den som en g å n g ä r d ä r nere. V åg a — vinna,
— med slutna ögon — med sammanbitna tän
d e r — »
J a g g å r i d e n nya världen, hvilken endas t den får se, som lämnat människornas bygder, och från hvilken ingen v ä g leder tillbaka. O c h mina tankar krets a kring mitt hufvud som fåglar, och d e skäraste skiftningarna i min själ kläda sig i fjärilens hamn, och mina dröm mar gr o som gröna blad och mångfärga de blommor vid stran
den af en sjö, i hvilken d e spegla sig. O c h själfva sjöarna ä r o min egen själ, och d e t ä r min luftigaste aning som utspänt den blå himlen öfver mitt hufvud.
Ung Ofegs visor. 2
2ß OLA HANSSON.
5-
är vinet började smaka unket och Eva miste sin ena framtand, grep m ig begäret att utforska lifvets gåta.
I fem år undersökte jag en flugas ben, ty jag hade hört, att man skulle söka det stora i det lilla och att skapelsens hela mångfald låge i ett grässtrå. Men när jag efter de fem åren to g mig en siesta och lyfte min blick mot höj
den, fann jag att jag satt i ett hål långt nere i jorden och att jag förlorat hela världen ur sikte och att jag med möda kunde skymta en flik blå himmel allra högst uppe, när jag lade hufvudet tillbaka. Då lät jag flugbenet ligga och steg upp ur hålet. Men dagsljuset nästan bländade mig, och jag satt midt i den solljusa och färg
rika naturen blind som en uggla.
På det sjette året mötte jag en gammal vis man, som sade mig, att hvad jag tagit för kun
skapens träd endast gåfve surkart. Den gamle vise mannen lärde mig äfven, at t m an ej b ehöfde
U N G O F E G S V I S O R . 27 materiel till att bygga upp sitt hus utan allenast tankens matematiska punkter och linier. Och jag timrade nu lusteliga, och det gick som en dans, och ljudlöst. Men en dag kom en svag vindil, och då reste hela härligheten sin kos, och jag såg det hvirfla omkr ing i luften som ett moln af spindelväf.
Då ryckte jag den gamle vise mannen i hans hvita gubbskägg och bad honom gå och beställa sig en likkista, om han nu icke kunde göra sig själf en sådan af sina matematiska punkter och linier.
Och jag slöt mina ögon och låg hvilande i stor smärta. Och natten kom, och jag kände smärtan plötsligt brista, likt skalet kring ett frö, och jag förnam någonting växa inne i mig, sän
kande sina rötter ned i mitt hjärta, oc h det steg som växtsaf genom mina ådro r, och blad veck
lades ut ur hylsor, och det var färg och form men icke af den na världen; och när morgonen kom, såg jag i min själs d aggryning en knopp, en stor, halfutsprucken knopp af e tt främmande blomster.
Och af de tta blomster finns endast e tt stånd, och det är mitt blod, hvarmed rötterna äro vatt
nade, och örten gror inom mig, osynlig för alla utom för mig s jälf. Men jag vet, att när knoppen öppnar sig, skall jag på dess botten finna det stora Okända — — —
28 O L A H A N S S O N .
6.
^fexXet gamla jaget l å g i sängen mellan hvita lakan och skulle till a t t d ö ; det nya jaget s a t t e t t stycke därifrån och d e ss d r ag förlorade sig inne i dunklet.
»Hjälp mig,» kved det gam la jaget.
»Ber du om hjälp af din fiende?» svarade d et nya jaget.
»Hjälp mig!»
»Nej, d u skall dö.»
D e n sjuke fick dödsfebern, och han ropade, a t t stora, svarta råttor sprungo öfver d e hvita lakanen, öfver hans händer, öfver hans ansikte.
»Det ä r dina gamla tank ar som komma igen,»
svarade rösten inne i dunklet. »Det ä r träcke t, som din hjärna afsöndrat.»
»Har du d å intet förbarmande!»
»Nej. I n t e mot dig. D u ä r feg, d å du tigger mig om förbarmande. H a r du själf visat mig förbarmande? N ä r jag var nyföd d, ansade du mig d å som en fader? N ä r mjölken sinade i
I NG O F E G S V I S O R . 29 min moders spenar, gaf du mig dricka? När jag låg p å stengolfvet och frös, bäddade du å t mig ? »
»Ti g! Förbarmande !«
»När j a g vä x te upp och blef stor — min ns du, hur du ville lönmörda mig? Minns du, hur du dref mig från ditt hus? Minns du, hur d u ville h ugg a mig i benet och sökte sticka ut mina ögon för a t t göra mig blind och lytt?»
D å vred sig den döen de som en orm man tram pat på, och d ä r stod blodigt lödder kring hans mun.
»Och minns du, hur du fick alla dina vänner och fränder a t t sammansvärja sig emot mig, a t t håna mig, såra mig, göra mig lifvet s urt? Du g ö md e maten för mig och gaf mig dålig kost, du och d e d i n a ; och I kastaden edra egna sjä
lars orenlighet öfver dem, som jag hade kära Nu skall du dö.»
D å skrek den sjuke, som när Döden lutar sig öfver sängen, och han ropade, a t t råttorna sprungo in i hans mun och a t t d e sutto i hans hjärna, och han rullade sig h op med kropp, armar och ben, liksom e t t bylte hvita, sammanfiltrade maskar, och gaf upp anda n — — —
30 OLA. HANSSON.
7-
f
ag stod och såg på världen och beundrade dess skönhet; sådan den hvilade framför mig, liknade den ett kostbart guldsmycke på ett blått sammetshyende. Plötsligt föll en skugga öfver alla ting. Då jag tyckte det vara vid middagstid, trodde jag, att ett moln gått fram un
der solen; men när jag såg mig om, fann jag, att det var århundradet som skymde till kväll.
Rundt omkring föll en stillhet som före åska, och jag hörde röster tala, hvilka förut ej kunnat höras genom dagens larm.
Först kom en röst långt borta ifrån, liksom från världens andra ända bortom horisonten:
»Hvarför äro människorna sorgsna?»
Det svarade från öster, det svarade från väster, det sorlade i söder och det dånade i norr :
»Det är barnen, som äro rädda för natten, då åskan skall komma,»
U N G O F E G S V I S O R. 31 Oc h åter ljöd en stämma, men nu en ens
lig stämma bakom mig och så nära, att jag vän de mig om:
»Hvarför ha vi glömt att vara glada?»
Ja g ville själf s vara, men det svarade från öster och det svarade från väster, det sorlade i söder och det dånade i norr :
»Människorna ha icke tid att vara glada.»
Men då larmet tystnat, hörde jag en sorgsen röst helt stilla upprepa frågan invid mitt högra öra :
»Säg, du, hvarför kunna människorna ej mera vara glada?»
Oc h min själ svälde af sorg och stod full af tårar.
»Det är därför,» sade jag, »att vi svikta, när den stora lyckan lägges på oss, och att vi ej kunna möta dess åsyn utan a tt känna ångest
fågelns klo i vår själ.»
32 OLA HANSSON,
8.
styrde ut på fjärden med min nya båt, en kväll i senhösttiden. Mina segel voro snöhvita, men aftonrodnaden färgade dem med sin sjukliga kolorit, så att de sågo ut, som om de voro doppade i vin. Och så for jag ensam till hafs, medan alla andra gingo i sina hemma
sängar.
Då såg jag en enorm, svart hand sträcka sig ut öfver fjärden. Den satte ett styggt, svart märke på mitt segel och drog sig sedan tillbaka.
Och genom höstkvällens vackra stillhet skar en stämma, gäll som en knifsegg och rå som en drinkares bas:
»Han har en fläck på sitt segel! Han har en fläck på sitt segel ! Kom hit och se, godt folk ! Han skäms inte för att visa sina smutsiga grejor! »
När jag vände mig om, stod stranden propp full af folk. De pekade, spottade, hötte. Och öfver mitt hufvud satt den svarta fläcken på
U N G O F E G S V I S O R . 33 mitt segel, likt ett moln midt i rosendagern.
Då kände jag dåligt samvete, ty fastän jag såg, att mina händer voro hvita, hängd e dock fläcken på mitt segel, och den lade en skugga in öfver min själ, som om den vore ett verkligt brott, och den okända stämman tycktes mig så själfviss, och jag var så ensam på vattnet, och männi
skorna på stranden voro så många. Och vin
den stillnade, och segeln hängde slaka, s om om de voro vissna blad, öfver hvilka en giftig vind gått fram, och alldeles som de föll mitt mod, och jag höll på att borra min båt i sank.
Då kom undret, som frälste mig. Högt uppe öfver människorna på stranden hängde en hand, enorm som den hvilken s att märket på mitt segel, men hvit, hvit, och handen höll en lykta, och dess sken föll som en plötslig hvit dager ned öfver den svarta oöfverskådliga mäng
den. Och då såg jag människokroppar med getingtaggar, och människokroppar med räf- svansar, och människokroppar med hundhufvu- den, blodhundshufvuden med röda käftar och hängande tungor. . .
Och vinden blåste upp, och muntert styrde jag ut till hafs med det svarta märket på mitt segel, och solen rann upp ur hafvet.
34 O L A H A N S S O N .
9-
j j j p å en stor slätt utanför en stad var all lan- dets ungdo m församlad. Midt ibland dem stod en jätte: hans fot var lång som en gata och hans flata hand bred som e t t torg, och han var s å hög, a t t han icke kunde stå rak under himlen utan måste böja sitt hufvud. Hans stäm ma var s å stark, a t t när han talade, skälfde land ets ung
dom som aspblad för en vindfläkt.
»Hoppa, hoppa kråk a!» ropade han. O ch all landets ungdom gaf sig till a tt hoppa kråka.
» Couche-là!» skrek han. O c h all landets ungdom kröp som hundar intill hans fötter.
»Häröfver!» kommende rade han och höll ut sitt ridspö. O c h all landets ungdom spr ang öfver ridspöet, i väldresserad prydnad .
»Schene Rariteten! Sch ene Rari teten!» lis
made han. O ch all landets ungdom k ö pt e hans schene Rariteten mot kont ant valuta — hedern, slagen i små mynt.
D å t o g jätten hvar och e n lillepytt oc h tum
meliten p å sin flata hand , men icke en for en
U N G O F E GS V I S O R . 35
utan högvis, o c h han kastade handfull efter hand
full ut i luften. Men när faltet var tom t, sutto m å n g tusen svarta k r yp rundt ikring p å predik
stola r och katedrar. Till en början tyckte jag d e t var råttor; men när jag s å g närmare efter, fann jag att d e t var människor och sedan a t t d e t var lande ts ungdom.
36 OLA HANSSON.
IO.
f
a g satt på hafsstrandeti, en förmiddag i hög sommaren. Hafvet låg stilla och solglim- mande framför mig, och en stor mängd människor badade. De nakna, hvita kropparna, det blå vattnet och den gyllene dallrande luften — jag tyckte mig se ett stycke sydländskt, grekiskt lif.Små böljor slogo upp öfver strandens kisel- stenar, gledo tillbaka oc h kommo igen, — små och makliga, som knappast kunde få namn af böljor. Det var hafvets minsta barn; och de talade för sig själfva, såsom barn hafva för van a, och jag förstod, a tt allt hvad de pladdrade, var något som de nyss hört af far och mor och som de nu upprepade för sig själfva, utan att veta ordens mening.
»Jag, hafvet, är den stora hälsokällan, den enda som håller världen frisk. Jag har salt nog för alla lifvets kadaver, och i mig tvätta män
niskorna sig rena.
Det är ett, som människorna behöfva : att hålla kroppen ren. Däri ligger frälsningen o ch
U N G O F E G S V I S O R . 37 framtiden, — i att vårda sin kropp som ett koste- ligt käril. Hellre slå sin fiende ihjäl än glömma att ömsa skjorta: så lyder första budet i den nya sedelag, som en gång när gesällerna lärt sig tiga i församlingen den nye herren skall gra
vera på guldtafvel inför allt folket. Och liksom han ömsar skjor ta och tvager sin kropp hvit, skall han vämjas vid den tro eller tanke han burit veckan öfver, och hans själ skall ständigt gå omkring i skinande hvitt linne. »
33 O L A H A N S S O N .
I I .
Ij;ag möter dem, ögonen, hvart jag går och
Inne i de folkrika städerna och ute i de vida ödemarkerna, vid den nyföddes vagga och vid kistan som sänkes i jorden, då den lycklige 1er och när stackaren gråter, — jag möter dem, ögonen, öfverallt och alltid.
Hos den kvinna jag skulle velat älska och hos min bäste vän, hos bödlarna och hos offren, hos de store och hos de smä, under sidenhufvan och under filthatten, — jag möter dem, ögonen, ideligen desamma.
D e omhvärfva mig dag och natt; om mor
gonen, när jag vaknar, stå de kring min säng, och om kvällen, då jag slutit mina ögon, glimma de fram ur mörkret. Och de äro ej endast tvenne, såsom i en människas ansikte, utan de myllra fram i myriader som ur ett outtömligt skrin, som om de tillhörde en fantastisk jätte
polyp, hvilken grepe om hela jorden med sina står, i allt och hos alla.
UNG 0FEG3 VISOR. 39 arma r. D e följa mig som ödet, d e sitta fast i min själ som tänder i köt t. J a g måste se dem, hur jag ä n vänder mig b o r t ; jag måste känna dem , hur jag ä n rifver dem u t ; jag andas dem med luften och insuger dem med solskenet; jag äter dem med människornas ord och böckernas tankar . . .
Med e t t uttryck hälften som hos en miss
handlad hund, hälften som hos en fiende i för- såt, — liksom en dr agen knif under rocken och s m y g a nd e steg bakom ryggen, — liksom t ankar, hvilka aldrig fått ord, liksom ord, hvilka aldrig blifvit anna t än en hväsande hviskning, — li
d a nd e och lömsk t, hotande och hatfullt, — stirra d e in i mina, ögone n, d e sjukes, svages, för
krymptes Ögon, slafvarnas ögon , som sky mta herrens blåa mantel vaja i framtidens gyllene horisonter.
40 OLA HANSSON.
1 2 .
JjTpäg bor icke bakom lästa dörrar och nerfällda gardiner; alla förbigående kunna se in ge
nom mina fönster. I som misstänken, att jag sitter till halsen i styggelse och att spyflugor surra i svärmar kring mitt hufvud, — kommen till mig och sen !
Jag skall stå på min dörrtröskel och emot- taga er, jag skall ledsaga er genom alla mina kamrar, jag skall öppna alla skåp och låta er titta på alla hyllor. Men först skolen I ömsa skor och tvätta edra händer, ty på er smuts biter ingen skurning och jag vill ej ha märken efter era fingrar på mina saker.
I skolen finna blankpolerade kär il och möbler utan ett enda dammkorn, doft af många blommor och rummen fulla af so l; men spyflugorna skolen I icke höra, utom de som alltid surra och svärma i era hjärnor. Måhända skolen I pe ka på några flugor, som ligga döda på fönsterkarmen; men vi segla alla med lik i lasten, och flugor äro icke de värsta liken.
U N f l O F E G S V I S O R . 41 Kommen till migl Ja g rädes er icke. Det är I som ären de fege; jag känner er så väl.
Jag skall följa er ut i ödemarken, och I skolen få bära knif i gördeln, och jag själf skall endast ha mina tomma händer. Ja g känner er: I ären som den ilskne hunden, som nog vågar bita m ig i hälarna men som stryker fegt förbi med svan
sen mellan benen, när man fäster ögonen på honom. Sålunda dristen I er väl att stö ta knifven i mig, när jag oförvarandes vänder ryggen till, men ser jag er i ögonen, gån I kutryggiga där
ifrån.
Jag kännen e r: I ären fege.
42 OLA HANSSON.
13-
förtärde mitt svarta bröd, som jag dop- pad e i vatten för att få det mjukt. Vid grannbordet sutto mina fiender, åto lärktungo r och drucko kosteligt vin.
»Du skall icke tro,» sade en af dem, »att vi icke veta gifva dig den ära som dig tillkom
mer. Vi göra dig full rättvisa i våra tank ar.
Vi högakta ditt mod och din fasthet. Du har aldrig ingått kompromisser, du har alltid ställt dig i breschen, du har aldrig skytt någonting för att värna om din öfvertygelse, och framför allt har du varit ärlig mot dig själf: pröfvat, granskat, värdsatt, ständigt på nytt igen. Det är stort, vi veta det, vi kunna icke annat än högakta dig för det, fastän vi också mena, att du är värst mot dig själf och går dig själf i vägen.»
D å svarade jag:
»God mat ger godt hull och godt lynne.
Du ser världen i vindager och matimma, och
U N G O F E G S V I S O R . 43 äfven din fiende ter sig för dig i den belysningen.
D u kastar till mig ditt medlidande och tror a t t du g ö r en g o d g ä r n i n g ; t y din dussinsjäl förstår ej, att d et ä r för mig som ett benstycke från ditt rika bor d.
O ch fastän ditt ansikte ä r svullet och blos
sande af för mycken förtäring, ser jag ä n då slaf- märk et brinna p å din panna, när du talar s å . S e r du d å icke själf, huru din själ ligger blottad och bar i dina ord. D en ligger rykande i din hand, och röken stinker emot mig.
R ä t a nu p å dina öron och öpp na din mun o c h spärra u p p dina ögon p å vid gafvel, a t t vis
heten må kunna falla in i dig genom alla hål : D u rosar mig, därför a t t jag aldrig varit e n väderflöjel, som ställt sig in i vindriktningen för dagen. D u rosar mig, därför att jag alltid sett världen i fågelperspektiv, s å a t t lifvets hvardags- intressen tett sig så små, a t t d e undsluppit min blick. D u rosar mig, därför a t t jag föredrager denna tarfliga kost framför att ljuga den dumm e vis o c h kyssa råheten. Allt dett a rosar d u ; — hvarför? Därför a t t d u tror, a t t jag haft e t t val a t t g ö r a ; därfö r a t t d e t för dig själf varit e t t val; därfö r a t t du icke kan förstå, a t t allt d e tt a endast var min själs naturliga v ä xt och nödvändiga yttringsform. D u har vägt p å våg
skål, p å krämarevis, i hela ditt lif, vid alla dina handlingar; du känner ej andra instinkter ä n krämarens, du ser i alla and ra blott ditt eget
44 OLA HANSSON.
krämare beläte, du mäter med kräm aremått och dömer med kräma rehjärta.
Hvarför ömkar du mig: därför a t t jag för dig ä r en krämare som gjort dåligt geschäft.
Hvarför rosar du mig: därför att jag för dig ä r en krämare, som alltid a nvän dt justerade vikter.»
U N G O F E G S V I S O R . 45
14.
\
a g s a t t i s t u g a n o c h o m k r i n g mig v o r o alla mina v ä n n e r . Min blod rann h e t , m i t t h j ä r t a s t o d fullt af o r o , o c h j a g h a d e s v å r t a t t a n d a s . D å s p r a n g j a g u p p , o c h g i c k af o c h a n p å golfvet.
» H v a d g å r å t d i g ? » r o p a d e mina v ä n n e r .
» H ä r ä r s å s k u m t , o c h luften ä r i c k e god.»
D å r y c k t e d e t i m i n a v ä n n e r , o c h d e s u t t o alla s t u m m a o c h s å g o p å m i g med stirrande ö g o n .
» D e t ä r n å g o t s o m d u inbillar dig,» s a d e h a n s o m s å l t s i t t e n a ö g a för en k o n t o r s p u l p e t .
»Hvarför skulle a n n a r s i c k e vi a n d r a h a m ä r kt d e t ?»
» S e n I icke, h u r solen s k i n e r ! L å t o s s ö p p n a alla d ö r r a r o c h fönster. »
» D e n vill visst skaffa o s s s n u f v a , » s k ä m t a d e humoristen o c h k r ö p in i k a k e l u g n s v r å n , d ä r h a n s n a r t b ö r j a d e s n a r k a .
» V å r s t u g a ä r e n s t u g a s å g o d s o m n å g o n ann,» d e k l a m e r a d e h a n , s o m alltid måste dekla-
46 OLA HANSSON.
mera, sedan han en gå ng tappat sin naturliga röst i en dypöl.
»Duger den för oss, kan den väl gå an för dig också, » hväste han som afyttrat sin öfver- tygelse för en tjugufemöring, i den tanken att det var en guldpenning, och som fick en sur uppstötning af samvete, hvar g ång han skymtade en egen mening.
»Rulla ner gardinen, så slipper du se solen,»
hviskade han som aldrig v ågade tala hö gt, sedan han en gång fått en spark af sin herre, då han sagt, att dennes hund hade långa öron.
»Det fattas bara, att du lämn ade vår lugna stuga och oss och alltsammans och gåfve di g ut i vildmarken,» hånlog han som släpade på klump
fot, som om han hade black om benet.
»Du sade ordet,» ropade jag, och mitt an
sikte lyste upp rummet med solsken.
Då sprungo alla mina vänner upp från sina platser. Och den enögde stack med sitt enda öga, och han som snarkat stod yrvaken och såg dum ut, och deklamatorn lyfte sin hand i patos, och på den gallsjuke skälfde läpparna, som om de ord han skulle vilja säga voro så stinna af galla, att de ej kunde slippa ut, och hviskaren såg ut som om han bad, och klumpfoten fick spasmer.
Jag störtade mot dörren, men då skreko d e alla i munnen på hvarandra:
»Men kom ihåg, att har du en gång stängt den dörren efter dig, så slipper du aldrig åter in.»
U N G O F E G S V I S O R . 47 Jag höll på dörrvredet, vände mig om och såg på mina vänner. Och jag kände dem icke mer igen; det var mig som om jag aldrig sett dem. Det var hundar som jag ryckt köttstycket ifrån, det var falskspelare som jag afslöjat, det var vilddjur som gå tt miste om bytet, det var slafvar som jag piskat, men det var icke de samma som jag förut nämnt mina vänner. Och stugan — hon var en vilddjurshåla, ett dårhus, en ormrede, ett getingbo, — hvad som helst, blott icke min gamla stug a.
Och jag ryckte dörren upp och slog den igen med fart. Och fönsterna stodo fulla af ansikten, men själf vandrade jag ensam och glad, i majluft, bland majblom.
48 OLA HANSSON.
15-
uffrag hade vandrat från bittida på morgonen.
W ) D e t började redan kvällas, trakten var öde, och jag s å g icke till någon mänsklig bostad.
Natten kom, svart och utan stjärnor.
J a g stann ade vid att se vägen klyfva sig i tvenne grenar. J a g stod just villrådig om, hvil ken v ä g jag skulle välja, d å en lykt a glimmade alldeles invid mig. Vid dess sken s å g jag en gammal man, sittande p å stammen af ett kull
fallet t r ä d ; och hans s k äg g var s å långt som om d e t vuxit i årtusenden, och hans hufvudhår var s å hvitt, som om det hvitnat med istidens snö.
»Kan d u säga mig, gaml e man,» spo rde jag,
»hvilken af dessa tvenne vägar jag bör g å för a t t finna herbärge för natten?»
Gub ben blickade upp, och hans ögon, hvilka syn tes mig lysa från e t t omätl igt djup och från e t t afstånd som aftonstjärnans, granskade mig uppmärksamt.
»Gack till höger, unge man. S er du ljuset därborta , d e t stora ljuset, som ser s å stort ut,
U N G O P E G S V I S O R . 49 därför att d e t ä r s å nära. F ö l j vägen i riktning af dett a ljus; d å skall du före midnat ten hinna fram till e t t värdshus, d ä r du skall finna en varm s ä ng s t å väntande p å dig, en god aftonvard och e t t muntert sällskap.»
»Men s ä g mig också,» sade jag, »du gamle underlige man, som ser så vis u t : hvart leder vägen till v änster, och hvad ä r d e t för e t t litet ljus, s om blänker helt svag t i fjärran?»
»Det ser s å litet ut, därför att d et är s å oändligt långt borta,» svarade den gam le. »An
nars är det d et största och klaraste ljus, som någonsin lyst i världen. Men låt det icke locka dig, t y d u hinner aldrig fram.
»Jag själf stod en g å n g vid denn a skiljoväg, alldeles som du, unge man, villrådig o m hva rt jag skulle gå. D e t ä r nu länge sedan, jag var d å ung som d u ; och de t var en kväll som denn a, men mörkret låg tusenfaldt djupare. J a g t ä n d e min lykt a och gick å t vänster. O c h timmarna blefvo år, och åren århundraden, men natten l å g kvar omkring mig, och ljuset lyste framför mig alltjämt lika litet. D å tröttnade jag o c h vände om, och nu sitter jag h ä r igen och vet ej hvart jag skall gå.
»Gäck å t höger, unge man, ditå t d ä r d e t stora ljuset lyser, hvilket synes s å stor t, därför a t t det ä r s å nära. D u skall finna e n varm s ä n g och en g o d aftonvard och ett mun tert säll
skap. »
Ung O fegs visor. 3
50 OLA HANSSON.
»Men du själf, gamle m an, längtar icke äfven du efter värme och tak öfver hufvudet, nu då natten är inne och kylan faller?»
D å lyfte åldringen sin lykta, och ljuset föll starkt på hans ansikte, och det hade ett uttryck, stumt och gåtfullt som den stjärniga vinternatten.
Och han reste sig upp, och han växte inför mig, tills han stod som ett berg med evig snö på sin hjässa, och jag själf kände mig mindre än det minsta kryp på marken.
»För mig finns icke natt, ej heller d ag ; och jag får icke rum i människornas hus, och äfven om jag det finge, skulle m änniskorna icke släppa mig in. T y de känna mig icke.»
UNG OFEG S VISO R. 51
16.
JTfå) uften fylldes med lergula moln, regn et öste, och åskan kom rullande och skrällande in öfver staden. Mörker föll öfver jorden, jag tänd e min lampa och skrufvade luckorna för mina fönster.
D å väkta ren i dom kyrkotor net tuta de mid
natt, hördes e t t skri som ur världens inelfvor, och tvärs genom rummets gula lampdager klöf sig ett blåhvitt blänkande svärd. D å jag s åg upp, satt en främm ande man midt emot mig p å andra sidan bordet. H år e t sken blåhvitt, som ljungelden när åskan ä r midt öfver, sam t föll i orm- och zigzaglinier ned öfver pannhv alfvet;
munnens leende var ett barns, men ö gonen vo ro skelan de som dårens .
»Jag ä r d e n vandrande juden, den man ock Ahasvérus kallar. J a g ä r fågeln F en i x , som brännes å bål hvart hun drade år, men står lef- van de upp igen ur sin egen aska.»
E n stund förflöt — en seku nd eller en timme.
52 OLA HANSSON.
»Jag ä r mänsklighetens minne, som e n g å n g i hvarje släktleds lif kom mer upp i dess hjärna, likt den nattliga blixten, hvilken lyser p å en värld, som ä r dagens men doc k en annan. J a g ä r den store häxm ästaren, som framtrollar fram
tiden s fata morg ana för människorna. J a g står med ena foten i d et g r å bakom och med den a n d r a i d e t mörka vardande. J a g ä r d et kun
skap ens träd p å g o d t och ondt, som Herren plante rade i Eden.»
Å t e r förflöt en stun d — en sekund eller en timme.
»Jag ä r han som genombry ter cirkeln, i hvilken tidernas a n de rullar sig samman, för att stan na eller löpa sin egen bana om igen. J a g ä r gubben och barnet. Jag ä r urmänniskans samve te, hvars blod rinner ur allhjärtat; men jag ä r ock den siande profeten.»
O c h åter förflöt e n stund — en sekund eller en timme.
»Lefvande, heter jag den galne; död , heter jag snillet.»
D å gol tuppen. Främli ngen var borta, och genom springan mellan fönsterluckorna lyste den g r å morgongryn ingen.
U N G O F E G S V I S O R . 53
17-
hade lämnat d e gru nda vikarna o c h d e trån ga sunden, t y jag hade t r ö t t n a t på idyller med rök ur h y dd o r och hade se t t mig led p å den sol, hvilken i orubblig d u mh e t sken lika öfver den rättfärdige och den orättfär dige.
När jag seglat genom hela min ung dom o c h öfver många haf på min smäc kra lustjakt, mö tte mig en morgon, d å jag kom u p p p å däck , den stora sköna syn, mot hvilken min h å g ståt t i åratal under skumma dagar oc h ljusa nätter. F r å n horisont till horisont och t v ä r s öfver himlahvalfvet spä nde sig en portal af månskä
rans form, och p å denna jättebåge gnistrade i guldbok stäfver dessa o r d e n :
Här är ingången till sanningens rike.
När kvällen sjönk öfver hafvet, gled min farkost in genom portalen, vid ljudet af en musik, såda n man icke får höra i hvardags- världen — — —
54 O L A H A N S S O N .
I femton månader hade jag dvalts i det nya landet. En da g låg jag utsträckt på däcket af min lustjakt, stirrande in i rymderna, och var hvilande glad i min själ. Himlen var röd, röd som rosen och vinet, röd som kärleken oc h blo
det, och oceanen var röd som himlen. Och på den röda himlen satt den svarta solen, svart som kolet och den stora sorgen, och nere i de röda djupen stod dess spegelbild som en kolossal pelare af samma färg som granaten har, n är den drager i svart. Längst ute i horisonten glänste en gyllene rand, likt en guldfrans kring det röda täcket, — det var mina nyupptäckta öar, på hvilka jag vandrade som en andre Adam i para
diset, en ny människa i en ny värld. T y hvad som i den gamla världen varit krokigt, var här rakt, och hvad min gamla människa vant sig se i zigzag, lopp här i cirkel; här stapplade de förra dygder na på kryckor, likt åldringar som snart skola dö, under det att synderna stodo i rikaste blom ; o ch de frukter, som växte på dessa okända träden, bjödo mig en kost af sällsam friskhet, fastän de voro af samma sort som de, i hvilka moder Eva bitit, medan jag i dem, som jag medfört från den gamla världen som dess yppersta äring, fann maskar i kärnhuset.
Jag låg utsträckt på däcket af min lustjakt, och mitt öga stod på den gyllene fransen k ring det röda täcket, och jag var hvilande glad i min själ. Och de vackra tankarna lösgjorde sig sakta ur det lösta hvita känslofloret, och lade det af
UNG O FEGS Y ISOR. 55
sig, och stego fram och lutade sig öfver själen och speglade sig i den. Och deras anleten stodo fulla af ro, och ögonen voro leende, och läpparna rörde sig, — plötsligt hörde jag min egen stämma säga :
»Lycklig, lycklig, lycklig den som funnit den enda stora sanningen och kan hvila ut på dess ängar. T y för hono m — hvad äro fienderna, hvad är döden? Fjun och strömoln. Lifvet, det är hans egen själ, och hans själ är en gästa
budssal, i hvilken han firar stillsamma fester.
Trefaldt lyckl ig den som kan hvila ut på än
garna och hör a den eviga sanningens bäckar porla !»
D å sus ade det genom luften och hördes fågelskri, och då jag lyfte mitt öga, såg jag den röda rymden fylld med fåglar, svarta som solen, med sjöfåglarnas långa, spetsiga vingar, de som bära på de långa färderna. Men när d e hunnit midt öfver min farkost, sänkte sig den som flög främst ned och satt e sig på toppläntan, och, talande med mänsklig stämma, sade ha n:
»Den som kastar ankar, är snart ur spelet.
I går det förlofvade landet, som flyter af mjölk och honung, i dag ödemarken, hvari ingen blomma växer. Ditt Eldora do är i morgon ett stenadt land. Nu susa vi öfver ditt hufvud, meda n du ligger och drömmer i ditt stolta välbehag, glöm
mande att du själf flugit öfver gamla länder, dä r människorna sofvo. Bortom dina öar ligga nya världar och brinna nya morgonrodnader.»
56 OLA HANSSON.
Och den svarta fågeln lyfte på sina breda, spetsiga vingar, de som bära på de långa fär
derna, och sträckte ut mot horisonten, och för
svann ned inunder den gyllene frans, som mina öar väfde kring hafvets röda täcke. Och den svarta solen flammade, och jag satte till alla mina segel, och i den storm som kom farande i fågelskarans följe st räckte min smäckra lustjakt ut i vindens riktning, själf lik en fågel, sjöfågel, stormfågel — — —
U N G O F E G S V I S O R . 57
18.
M
är jag dagen efter min första bergstigning trädde ut ur mitt hus och gick nedät gatan, varseblef jag en man, som stod vid gathörnet och fixerade mig med två lysande katt
ögon. Ja g fortsatte min väg, men jag kände, att han smög efter mig. När jag vände mig om, såg han åt sidan; när jag stannade, stod han och granskade varorna i ett butikfönster.
Ja g gick in i ett hus; men när jag kom ut igen, mötte mig åter två lysande kattögon borta vid gathö rnet.
Sedan dess har han följt mig, förföljt mig, da g ut och d ag in, år efter år.
Nä r jag kommer in på värdshuset, slinker han efter och sätter sig vid närmaste bord med sina vänner. Jag hö r honom skra tta med sitt underliga läte, som liknar nattskärrans, och jag har på förnimmelsen, att det är om mig han talar.
58 O L A H A N S S O N . -
När någon stuckit mig i hälen, och såret ömm ar d å jag tram par p å d e kullriga gatste
narna, s å a t t ansiktet skälfver af smärta , — d å komm er han emot mig pösande och vältillfreds, och han slår hatten mot knäna, när han hälsar, och han understryker sin förbindlighet, p å det a t t jag må kunna få ögonen p å den föro lämpning han inbäddat däri.
Men när jag sitter med handen full af ess och trumf, d å smyger han in i sidogränderna, s å snart han ser mig komma långt b o r t a ; t y då vill han icke möta mig. D e t end a jag får se af honom, ä r hans krökta rygg, som påminner om en åth utad hundvalp, och en sned, dolsk, hatfull blick ur hans lysande kattö gon.
Men i går, när jag s å g honom kom ma långt nere p å gatan och vika in i en sidogrä nd, skyn
d a de j a g in p å en genvä g, gensköt honom , ställde mig midt framför honom och s å g honom in i ansiktet. Han log, såsom människor le i förlägenh etens förbittring, och kattö gonen föllo nedå t såsom en värja, hvilken man slår ur mot
stånda rens hand.
»Hvarför bär du glas kring d i t t smutsiga innanmäte ?» sporde jag.
D å ryckte han till, som om jag stuckit en knif igenom honom, och det s k ö t emo t mig en sned blick ur han s kattögon, s å mättad med ondska, s å stinn af galla, a t t jag t y ck t e oren- ligheten sprutade öfver mitt ansikte; och plöts
ligt blef han blossande röd, i en skam utan
U N G O F E G S V I S O R . 59 namn, som om jag öfverraskat honom på lön- skaläge.
Då ropade jag glad :
»Nu har jag dig I Du är en af dem som gå och bära på den feges skamfullhet öfver sig själf och på den feges missundsamhet mot alla dessa orädde, hvilka äro hans dåliga samvetel»
60 O L A H A N S S O N .
I Q .
idt ute på den ocean, som utbreder sin omätliga yta mellan gamla och nya värl
den, såg jag en förmiddag från d äcket på min lustjakt en svart punkt långt ute i den eljes nakna och tomma horisonten. Först trodde jag, att föremålet var ett skepp, men i samma mån som det närmade sig, visade d et sig vara ett djur, af okändt utseende men snarlikt oxen, hvilket sprang på vattnet som ejdern. Redan på långt afstånd bölade det emot mig:
»Hvem är du, kryp?»
»Kryp kan du själf vara,» genmälte jag.
»Jag är Ung Ofeg. — Men livem ä r du själf?»
tillade jag, då monstret kommit fram jämsides med min farkost.
»Jag är den store Bos Humanitatis, kring hvilken folken dansa. På knä med dig!»
»Jag har ej för vana att tillbedja okända gudar. Blotta ditt väsens ryggmärg och din själs njure, att jag må lära känna, af livad skrot och korn du är!»
U N G O F E G S V I S O R . 61 D å sprang fram ur odjur ets mun en perga
mentsremsa, liksom p å gamla medeltidsm ålningar, och p å denn a voro prän tade dessa ord :
»Allas Bästa d e t H ög s t a Väl.»
O ch kolossen bullrade :
»Detta ä r den stora sanningen, d e n e n d a sanni ngen, som någonsin funnits i världe n o ch någonsin skall finnas. P å knä med dig ! D en sanningen tillbedja alla folk, och alla t u ng o m å l sjunga dess lof. F ö r den skall allting falla ned p å sitt ansikte i stoftet. P å knä med d i g ! Allt skall bringas i samm a nivå, medelnivå; hvad som ä r under skall lyftas upp, hvad som höjer sig öfver skall mejas af. P å knä med dig, säger jag!»
»Jag tror dig icke. J a g tror p å den E ne . J a g tror p å mig själf. D e n gud , för hvilken j a g skulle kun na ligga p å knä, bor inne i min ege n själ, d ä r jag redt honom en kammare.
J a g matar honom med mitt bästa vin, jag fyller rummet med sällsynta örter, och det ä r m itt lifs fröjd a t t se, huru min ögons ten stundligen v ä xe r s i g stor. När han en g å ng blir fullfjädrad, skall han sväfva fritt i d e blåa rymderna h ög t öfver d e n sump, hvari dina kräldjur vältra sig.
D e t ä r honom du vill död a. T y i samma stund jag böjd e k n ä och tillbåde dig, du mon
ster som blickar dufva, skulle min stolte g u d u p p g e andan. »
D å fnyste odjure t, s å a t t vattn et gick i vå
g or o c h y r de som skumstänk,
