Olika effekter av umgängessabotage

I de flesta mål där domstolen bedömer att det kan antas att en förälder, inte kommer medverka till att umgänge mellan barnet och den andre föräldern sker (p.g.a. en förälders tidigare

umgängessabotage eller negativa inställning till barnets umgänge med den andre föräldern) ser domstolen det som en omständighet som talar mot att den föräldern ska få ensam vårdnad

254 Mål nr 38.

76 eller vara boendeförälder. Detta är ett utslag av principen om barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Om sen just den omständigheten får avgörande påverkan på målets utgång eller inte är beroende av vilka andra omständigheter som föreligger i målet. I ett sådant mål²⁵⁵ hade modern väckt talan om ensam vårdnad om barnet. Modern anklagade fadern för att ha utövat våld mot henne under deras förhållande och att denne i dagsläget utövade våld mot barnet. Domstolen diskuterade endast det påstådda våldet mot barnet och konstaterade följande: ”Sammantaget har tingsrätten fått uppfattningen att [barnet] nu får god omvårdnad och att det inte finns något belägg för att ifrågasätta [faderns] lämplighet som vårdnadshavare eller för den delen boende- eller umgängesförälder.” Domstolen fann att gemensam vårdnad inte var ett alternativ. Vidare anslöt sig domstolen till

vårdnadsutredningens slutsatser om att barnet ”påverkats starkt av moderns mycket negativa bild av fadern och föräldrarnas konflikt” samt att modern hade ”en mycket tydlig negativ inställning till [fadern] och [barnets] behov av pappa.” Tingsrätten bedömde att fadern därmed borde tillerkännas ensam vårdnad om barnet.

I ett annat mål²⁵⁶ hade fadern väckt talan om gemensam vårdnad om barnet som sedan sin födelse stått under vårdnad av sin moder. Modern påstod att det fanns en risk för att fadern skulle föra bort barnet eftersom fadern hade kopplingar till både Egypten och USA, hade uttryckt hot om att föra bort barnet samt vidtagit konkreta åtgärder för att kunna föra bort barnet. Modern och barnet bodde vid målets handläggning på hemlig ort med skyddade personuppgifter, som modern ansökt om p.g.a. hennes farhåga att fadern skulle för bort barnet. Domstolen bedömde att inga av de omständigheter som modern grundade sitt

påstående på var för sig eller tillsammans kunde bedömas vara faktiska åtgärder som framstod som vidtagna för att förbereda att bortföra barnet, och påståendet ansågs därmed sakna grund.

Tingsrätten konstaterade vidare att inget hos faderns person hindrade att dottern hade kontakt med fadern, samt att fadern var lämplig som vårdnadshavare. Eftersom moderns påstående om att det förelåg risk för bortförande bedömts sakna grund konstaterade domstolen angående moderns inställning till fadern: “Emellertid står det klart att [modern] finner varje form av umgänge utesluten. Hon har inte ställt sig till efterrättelse vad som tidigare föreskrivits om rätt för [barnet] till umgänge med [fadern] under former som måste anses ha varit

betryggande, även för det fall att risk för bortförande verkligen funnits. Av förhöret med henne vid huvudförhandlingen framgår klart att hon inte heller i fortsättningen avser att

255 Mål nr 17.

256 Mål nr 40.

77 efterkomma föreskrifter från domstol av detta slag.” Det ansågs därmed uteslutet att barnet inom de närmsta åren skulle få träffa fadern om modern även i fortsättningen skulle ha vårdnaden om barnet. På grund av moderns inställning till fadern var också gemensam vårdnad utesluten. Eftersom barnet hela sitt liv stått under vårdnaden av och bott hos sin mor ansåg domstolen att en så drastisk förändring i barnets liv som en överflyttning av vårdnaden till fadern skulle medföra endast borde komma i fråga om det fanns ”alldeles speciella skäl härför.” Domstolen fann dock att moderns ”oförsonliga inställning till [fadern] och till hans önskemål om att få kontakt med sin dotter innebär att hennes lämplighet som vårdnadshavare måste starkt ifrågasättas.” Domstolen fann att fadern var lämplig som vårdnadshavare

konstaterade att vid en sammanvägning av vad som förekommit ”och med beaktande särskilt av ett långsiktigt perspektiv” att en överflyttning av vårdnaden till fadern framstod som bäst för barnet.

I de nämnda målen bedömdes en förälders umgängessabotage vara till nackdel för barnet och barnets behov av en nära och god kontakt med båda sina föräldrar motiverade att den

föräldern inte skulle ha del i vårdnaden. Men det fanns mål i studien där domstolen gjorde en annan bedömning. I ett mål²⁵⁷ användes det faktum att den förälder som förordnades till vårdnadshavare inte antogs skulle komma att medverka till att umgänge skulle ske mellan barnet och dess andre förälder som ett skäl till att inte förordna om umgänge. Domstolen anförde att ”Detta kan givetvis inte i sig motivera att umgänge vägras men utgör en

omständighet som ytterligare skulle öka pressen på [barnet] och som därmed måste vägas in i bedömningen av vad som är bäst för honom när det gäller frågan om umgänge.” De övriga grunderna till varför umgänge inte skulle ske var att sonen var rädd för fadern och inte hade träffat denne på så länge att denne knappt hade några egna minnesbilder av honom förutom de som hänförde sig till de telefonsamtal som förekommit mellan honom och fadern.

Vad är då skillnaden i målen där dessa olika bedömningar av umgängessabotage görs? Den skillnad jag finner är att domstolen i de mål där domstolen inte låter umgängessabotage tala mot att föräldern ska få del i vårdnaden eller boendet anser att föräldern som motsätter sig umgänge har godtagbara skäl till att inte vara vänligt inställd till den andre föräldern och barnets umgänge med denne. I det senare exemplet ovan fann domstolen nämligen det visat att modern hade utsatts för våld av fadern. I målet bedömdes därmed barnets behov av en nära

257 Mål nr 60.

78 och god kontakt med sin fader inte överväga de negativa konsekvenserna av ett fastställt umgänge. Bedömningen hänger därmed på om de påståenden som den umgängessaboterande föräldern framför bedöms stämma eller inte. Konsekvensen av att de omständigheter som påståendet avser inte bedöms föreligga är att den förälder som hindrat den andre föräldern från att träffa sitt barn förlorar vårdnaden om barnet. Detta kan bli problematiskt i mål där en förälder verkligen är övertygad om att den andre föräldern t.ex. begår eller begått övergrepp mot barnet, men domstolen inte finner något som tyder på det. Om en förälder har handlat efter vad denne anser vara rätt, är det såklart svårt för den föräldern att acceptera ett sådant beslut från domstolen.