Olika rättsfall

När revisorerna har varit försumliga när de verkställer revision av ett bolagets räkenskaper kan det vid uppdragets utförande vålla bolaget skada. Det kan påverka bolaget negativt och

information lämnas till utomstående, vilket kan nå allmänheten och intressenter via massmedia. Då ledningen har förtroende för revisorerna, som har ett ”rådgivande ansvar och ska vara oberoende” kan det medföra svårighet att uppmärksamma eventuella fel och brister i redovisningen. Frågan är hur ett företag kan frångå reglerna vid omständighet att vid

bolagsstämman avhandlat inte bara processer utan också andra slags åtgärder, framför allt att framställa skadeståndskrav mot enskilda revisorer? Företag har ofta svårt att inleda en rättegång mot enskilda revisorer. Särskilt när det inte framgår i bolagsstämmans protokoll och

revisionsbolaget inte har nämnts överhuvudtaget, vilket uppmärksammas i fallet NJA 1990 s.

286. Där undantag är att om företaget har tänkt inleda en rättegång, så ska den frågan först ha

upptagits på bolagsstämman. Talan hade inte riktats mot de enskilda revisorerna, utan mot själva revisionsbolaget. Då kan HD: s slutliga beslut fattas att tillåta bolaget muntlig bevisning och återförvisar målet för erforderlig behandling. Det jag ser som framkommer här i fallet är den omständighet att revisorerna JN och JS har varit försumliga när de verkställde revision av bolagets räkenskaper. Revisionsbolaget har blivit skyldigt att ersätta bolaget för uppkommen skada. Målet prövades ex. officio (på tjänstens vägnar/på eget initiativ av myndighet) med bolagsstämmoprotokoll för revisionsberättelser som lagts fram på bolagsstämma samt förslag om skadeståndstalan mot revisionsbolaget. Revisionerna har haft särskilda funktioner i bolaget och en omständighet är att någon förtroendevald kan påverka bolaget negativt och till utomstående, vilket kan nå allmänheten och intressenter. Enligt min uppfattning av fastighetsbolagets ingivna protokoll för år 1978-82 framgår det att vid bolagsstämman avhandlat inte bara processer utan också andra slags åtgärder, framför allt att framställa skadeståndskrav mot revisorerna, att rättegång skulle inledas mot revisorerna framgår inte och revisionsbolaget nämns inte

överhuvudtaget. I protokollen för år 1985 är ordalydelse under rubriken ” Årsredovisning och revisionsberättelse”. Styrelsens förslag till åtgärder innefattar fullföljd av processer inför domstol ”skadeståndskrav mot revisorerna för bolaget biträddes av bolagstämman”, vilket ansvarsfriheten görs gällande. Det jag här kan antyda om är att bolagsstämmoprotokollen således inte är tydliga nog för att kunna godtas enligt det angivna lagrummet. Det talar för ett avvisningsbeslut, vilket därmed skall stå fast i HovR:ns avgörande i beslut att avvisa käromålet. Fastighetsbolaget anförde i HD besvär mot att få förebringa viss muntlig bevisning för att kunna återförvisa målet till HovR:n för handläggning, efter föredragning i HD ser vissa att fastställa HovR:ns beslut.

Det var med särskild omständighet att revisionsbolaget är skyldigt att ersätta bolaget för skada som uppkommit, med prövning enligt 15:5 § ABL. Där tillåter HD att återuppta målet till TR:n för muntlig bevisning för erforderlig behandling.

Jag antyder att när skadeståndskravet riktas mot andra rättssubjekt enligt 15:1-3 ABL samt de förarbeten71.Minoritetsskyddet görs gällande liksom att förutsättningar för skadeståndstalan mot styrelseledamot och VD ansvarsfrågor, talar för motiven till reglerna i ABL, vilket kan göras gällande i fråga om skadeståndskrav mot revisorn. Det jag kan ifrågasätta är om det medföra ett risktagande i fråga om rättegångskostnader att inleda en process som kan anföras som något rättspolitiskt motiv för den nuvarande regleringen. I skadeståndsprocesser kan här nämnas av olika anledningar, att skadestånd som avser mot bolagsfunktionärer kan styrelsen ikläda bolaget risker för kostnadsansvar utan att frågan har upptagits om att inleda en rättegång som inte behandlats på bolagsstämman, att talan hade inte riktats mot de enskilda revisorerna, utan mot själva revisionsbolaget. Vad jag anser är att den risken för kostnader i sådana

skadeståndsprocesser mot bolagsfunktionärer, är inte gärna motiverande i den särskilda beslutsordningen.

Ibland uppträder revisorerna i sitt uppdrag med skyldighet och inger förtroende av att

”rådgivande ansvar i bolagets ekonomiska redovisning och intar ställningen att vara ”oberoende”. Bolaget utsätts för höga skattekonsekvenser. Revisorn kan försöka undgå sin skyldighet som ”rådgivare”. Detta kan medföra att klienter framför skadeståndstalan i domstol, vilket kan förplikta revisorn att utge skadestånd. Detta förekommer faktiskt i fallen NJA 1992 s.243 där revisorn bär själv skadeståndsansvaret och i NJA 1992 s.58 som revisionsbolaget är

skadeståndsskyldigt liksom i fall NJA 1998 s.625.

Jag framför här NJA 1992 s. 243, A överlät samtliga aktier till BA AB år 1977 för 805 376 kr och redovisade i deklaration en skattepliktig realisationsvinst av aktieförsäljningen. Hon blev eftertaxerad enligt år 1972 införda vinstbolagsbestämmelse i 35 § 3 kommunalskattelag, att avyttra skatteskyldig aktie i aktiebolag och det finns vid avyttringen obeskattade vinstmedel i bolaget till följd av att större delen av dess tillgångar före avyttringen av aktien överlåtits på den skattskyldige eller annan, skall som skattepliktig realisationsvinst räknas vad den skatteskyldig erhåller för aktien. Bestämmelsen innebär att hela köpeskillingen blir beskattad hos säljaren, 40 % -regeln blir inte tillämplig. Vid överlåtelsen av aktierna fanns det i bolaget vinstmedel upp till

834 148 kr. Eftertaxeringen bestämdes med tillkommande skatt till 472 869 kr. A fick avslag i ansökningar om dispens från vinstbolagsbestämmelsen vilket kostade 26 017 kr.

A yrkar av B i skadestånd med 498 886 kr. B förnekar uppdraget av aktieförsäljning att företräda A vid aktieförsäljningen. B har haft uppdraget och har varit försumlig i att upplysta om vinstbolagsreglerna om att betala skatt på köpeskillingen. Det framkommer att B varit

uppdragstagare till A, att B ådragit sig skadeståndsansvar beroende på att inte avrått A att genomföra aktieförsäljningen. I domslut skall B utgiva 215 000 kr. I HovR:n finns det

omständigheter som visar att det förelegat ett uppdragsförhållande och att B måste insett att A betraktat B som revisor och personlig rådgivare, att det rörde sig om en vinstbolagsaffär vilket ger skattekonsekvenser vid överlåtelse av aktierna med begränsning för dispens.

Annan omständighet är att B inte var inblandad i aktieöverlåtelsen, visar att A inte betraktar B som sin personlige rådgivare. A: s ombud C, var i största allmänhet bekant med B, som förlitar sig på och känner tilltro för. En vinstbolagstransaktion sker till större delen av att tillgångarna överlåts före aktieförsäljningen och obeskattade vinstmedel i bolaget finns vid tidpunkten för hela aktieförsäljningen, som skattepliktig realisationsvinst hos försäljaren, vilket är en anlitad

auktoriserad revisorns upplysningsskyldighet, som kan medföra skadeståndsskyldighet.

A saknade erfarenhet av affärer och skattefrågor. A hade stort förtroende för B:s rådgivning. B var insatt i vinstbolagsproblematiken och var uppdragstagare, som medför skyldighet för den försummelse och skada A lidit. B förpliktas utge skadestånd med 271 329 kr. Jag ansluter mig till HD anförande. Att B måste ha känt till att det rörde sig om ett vinstbolag och att

aktieförsäljningen medförde vinstbolagsbeskattning. Revisorn har deltagit i

styrelsesammanträden och fungerat som ekonomisk rådgivare i aktieaffären med sakkunskap i skattefrågor och vet gällande regler som revisorn i bolaget, visar här brister i ansvar. B är skadeståndsskyldig gentemot A och HovR:ns dom ska stå fast.

I fall NJA 1992 s. 58, kan jag se att makarna B var aktieägare i Ge-Bo, vilket upplöstes 1982. Makarna B anlitade Sparev för att få rådgivning i samband med aktiebolagslagstiftningen med höjning på minikapitalet från 5 000 till 50 000 kr. Rådet var att driva rörelsen som handelsbolag. Vid bolagets upplösning debiterades utskiftningsskatt med 64 903 kr, vilket makarna B inte räknat med, utan kunde fortsatt att driva rörelsen i aktiebolagsform, vilket var ekonomiskt gynnsammare. S gav vårdslös rådgivning som vållat makarna B skada motsvarande den debiterade utskiftningsskatten. Regler för överföring av egendom från dubbelbeskattad

aktiebolagsegendom till enkelbeskattad handelsbolagsegendom kunde ske på gynnsammare sätt. Lagerreserven behövde inte upplösas, men i detta fall egentligen till ett mindre belopp på 75 000 kr, vilken var fritt från utskiftningsskatt. Lagerreserven i rörelsen hade ökat med 223 550 kr, visar en anmärkningsvärd förändring. S menar att den tidigare inventeringen varit felaktig.

Makarna debiteras med utskiftningsskatt. Makarna B har handlat utan att överblicka de skatterättsliga konsekvenserna, att den valda avvecklingsmetoden varit skattemässigt ogynnsam, men det föreligger inte skadeståndsskyldighet för Sparev, vilket kräver vårdslöshet vid

ekonomisk rådgivning. Övergången till handelsbolagsform har medfört civilrättsliga effekter i form av personligt ansvar för makarna B. Käromålet kan inte bifallas.

I HovR:n framkommer att S visar brister i rådgivning med felaktig information rörande kapitaltillskott som krävs för att driva aktiebolag och de skattemässiga konsekvenserna av övergången till handelsbolag, inte gjort några kontroller trots inventeringslistor, underlåtit förvissa sig om avvikande ökningen av lagervärdet, revisorn gör vissa stickprovskontroller och lagerinventering. Det var möjligt att backa övergången till handelsbolagsform.

I domskäl framkom följande, S har gett rådgivning om val om företagsform, när aktiekapitalet i bolaget måste uppgå till minst 50 000 kr. Övergången till handelsbolag medförde debitering av utskiftningsskatt, vilket inte skulle ha skett om de ökat aktiekapitalet med 4000 – 5000 kr och fortsatt att driva aktiebolaget. Sparev har genom oaktsam rådgivning vållat makarna B skada, rådgivningen har varit yrkesmässig utförd i kundförhållande, omständighet av åsidosatt omsorg vid rådgivningen. S borde ha avvaktat med slutlig rådgivning tills inventeringen av varulagret eller kontroller var färdig. HD anför i domslut, att Sparev (Conceptor) ska förplikta Makarna B skadestånd att betala 64 903 kr jämte ränta. HD anser att makarna B orsakats en skatteutgift som de annars inte skulle ha haft, vilket fastställer HovR:ns domslut.

Jag antyder om att i fall NJA 1998 s.625, där O anlitade G, som var godkänd revisor och ekonomisk konsult vid Skärgårdsrevision AB. Ola ägde andel med 24 % av en fastighet som ägs tillsammans med F, sin var intresserad av att förvärva de 14 % av fastigheten. G beräknade skatteffekten vid köpeskilling om 2 380 000 kr, med omkostnadsbelopp upp till 2 257 000 kr, den skattepliktiga realisationsvinsten till 123 000 kr och skatten på den 36 900 kr. Utifrån den

beräkningen bestämde O att sälja delen till köpeskilling 2 380 000 kr år 1991. G uppdrag var även skatteberäkning för försäljningen och att upprätta O självdeklaration 1992.

O fick betala förseningsavgift. Omkostnadsbeloppet hade beräknats för högt vilket medförde ytterligare skatt på realisationsvinsten vilket belastade försäljningen till 469 150 kr, en

kvarskatteavgift med 46 520 kr och förseningsavgift 500 kr. Försäkringsbolaget betalade ut 33 064 kr vilket motsvarar 70 % av kvarskatteavgiften. O hade fullt förtroende för G.

Försäljningen av andelen var för att realisationsvinstskatten skulle bli låg. G försummelse har medfört att O lidit ekonomisk förlust, beroende på kvarskatteutgift och förseningsavgift. O behövde förstärka kapitalbasen då eget kapital var -83 226 kr, med kapitalbehov på 800 000 kr, bolaget var likvidationspliktigt, ett trängande behov att sälja andelen, vilken hade minskat i värde. O hade kunnat köpa tillbaka andelen. O skulle ha avstått försäljningen av andelen om skatten hade blivit lägre. Käromålet lämnas utan bifall. I domslut ses att Skärgårdsrevision ska betala O 483 106 kr jämt ränta. I HovR:ns domskäl ses att Skärgårdsrevision är

skadeståndsskyldig gentemot O på grund av G försummelser att betala skatt samt avgifter medförde ekonomisk skada. I domslut fastställs domslut att anser att käromålet lämnas utan bifall. HD anser att G varit oaktsam i sitt handlande, skadan får svara mot utgiften G har åsamkat O. HD fastställer HovR:ns domslut.

Utvecklingen i samhället ställer allt högre krav på revision. Jag kan här uppmärksamma att det ställs strängare reglerna mot revisorerna. Om revisorn brister i sin skyldighet att vara

”oberoende” i regler om god revisionssed, vilket innebär att granska årsredovisning och

räkenskaperna samt styrelsens och verkställande direktörens förvaltning och revisionsberättelse. Om revisorn oriktigt intygar att årsredovisningen upprättats enligt lagen och underlåtit att göra anmärkningar om att styrelseledamot eller VD vidtagit åtgärd. Om revisorn har gjort sig skyldig till försummelse som föranleder ersättningsskyldighet eller handlat i strid mot lagen. Revisorn kan bli skadeståndsskyldig även om en bank gett klient lånekrediter. Revisorn har även ett ”rådgivande ansvar” i den ekonomiska redovisningen, vilket kan ses i NJA 1998 s.734.

Det jag antyder i NJA 1998 s.734 är att Gota Bank lämnade mot säkerhet av

företagsinteckningar Arstadal AB krediter till mer än 20 milj kr. Företaget försattes senare i konkurs. Banken yrkar att revisorn J har brustit i sitt uppdrag som revisorn och medvållat till att banken som kreditgivare åsamkats ekonomisk skada upp till 600 00 kr, motsvarande J

ansvarsförsäkring. HD:s dom lämnade bankens talan utan bifall, eftersom banken inte kunde visa den tillfogade skadan. HovR:n fastställde år 1989 TR:ns dom. HD ser att banken hade tillfogats skada och att saken borde prövas, vilket HD återförvisade målet år 1993 till HovR:n som

återupptar målet för erforderlig behandling, att revisorn av vårdslöshet brustit i sitt uppdrag som revisorn i bolaget och vållat skadan. Omständigheter talar för att det saknats warrants och att varulagret inte visat högre värde än 5-6 miljoner kr. År 1985 uppgick bolagets varulager i Sverige till 5 miljoner kr därutöver ett lagerbevis för det som såldes de flesta i warrants med värde 2.2 miljoner pund, vilka hade ett värde av 3.049 miljoner pund vid årsskiftet, försäljningen hade skett utan bolagets samtycke samt utlånats på den engelska metallmarknaden under 1983.

Bankinspektionen är frågande om banken iakttagit god banksed och gjort en sedvanlig

kreditprövning samt revisorns uppgifter. Företaget bedriver en internationell verksamhet i form av handel med varor vilka pris fastställs från dag till dag via börskurser. I HovR:ns domskäl, har fastställt att banken tillfogats skada upp till 600 000 kr, genom att banken inte kan få betalning för hela sin fordran, skadeståndsskylighet gentemot bolagets fordringsägare, att skadan vållats genom överträdelse av lag eller bolagsordningen, att J med avseende på varulagret dels åsidosatt 10:7 ABL skyldighet om god revisionssed att granska årsredovisning och räkenskaperna samt styrelsens och verkställande direktörens förvaltning och revisionsberättelse 10:10 ABL, även oriktigt intygat att årsredovisningen upprättats enligt lagen och underlåtit att göra anmärkningar om att styrelseledamot eller VD vidtagit åtgärd eller gjort sig skyldig till försummelse som föranleder ersättningsskyldighet eller handlat i strid mot lagen.

Banken har brustit i noggrannhet vid kreditprövningen, som borde ha beaktat årsredovisning och revisionsberättelse, att J inte bör åläggas skadeståndsskyldighet. HD domslut, fastställer TR:ns domslut. HD domskäl, banken utgick från värden för varulager som upptagits i årsredovisningar som J har godkänt och omständighet av J revisionsberättelser. Bankens

oaktsamhet bedöms i lägre grad än J: s försummelse, bankens talan bifalles. HD domslut medger ändring av HovR:ns dom, HD fastställer att J är skyldig att ersätta banken med 600 000 kr för skada.