Olika strategier för hantering av krigs-och folkmordstrauma

7. Resultat

7.3 Olika strategier för hantering av krigs-och folkmordstrauma

I följande kapitel redogörs för överlevarnas strategier och hur de hanterar sina krigs- och folkmordstrauman på lite olika sätt, såväl kortsiktiga som mer långsiktiga lösningar. Under intervjuerna framkom olika strategier såsom att de; hjälpte andra, samtalade, utsatte sig, förträngde, livet gick vidare, och upprättelse.

Jasna Hadzic hjälpte 102 bosniska elever med modersmålet serbokroatiska, vilket innebar att hon lärde dem bosniska, kroatiska och serbiska. Det innebar att Jasna pratade sitt eget språk samt hjälpte barnen från Bosnien-Hercegovina i det främmande landet Sverige J. Hadzic (personlig kommunikation, 12 november, 2020). Sara Mulalic önskan var att hjälpa andra personer, men blev däremot avrådd från att arbeta med människor som befann sig i svåra situationer. Istället fick hon rådet att arbeta med glada personer. Trots den avrådan hon fick, fanns fortfarande tron på att hon kunde hjälpa andra människor och hoppades på volontärarbete i framtiden, betonade S. Mulalic (personlig kommunikation, 18 november, 2020). Alexandra Kustura hjälpte många syriska familjer när de befann sig i flyktingkris, vilket påminde om henne själv och sin lillasyster när de befann sig i en likartad situation påpekade A. Kustura (personlig kommunikation, 12 november, 2020).

Alexandra Kustura och hennes lillasyster samtalade med kurator och psykologer på grund av att de båda hade PTSD A. Kustura (personlig kommunikation, 12 november, 2020). Sabina Mujic däremot fick ingen att samtala med gällande hennes krigs- och folkmordstrauma, men å andra sidan ansåg Sabina att andra barn hade det värre än hon, därför att dessa barn såg när deras familj mördades mitt framför ögonen på dem. För visso fanns det möjlighet att få hjälp i Sverige, men i Bosnien-Hercegovina var det annorlunda, påpekade S. Mujic (personlig kommunikation, 17 november, 2020). Lejla Begovic fick hjälp av en psykolog i samband med att hon fick cancerbesked för några år sedan. Emellertid blev det istället värre, eftersom det väckte mycket känslor. Men det bör bearbetas poängterade Lejla Begovic, exempelvis tog hennes föräldrar hjälp av en psykolog för att behandla deras krigs- och folkmordstrauma förklarade L. Begovic (personlig kommunikation, 17 november, 2020).

Mustafa Timkic fick ingen hjälp med sina traumatiska upplevelser, utan istället pratade han med vännerna och familjen M. Timkic (personlig kommunikation, 25 november, 2020). Många av de som upplevde krig fick PTSD, mer eller mindre, men det finns inga ekonomiska resurser förklarade Maja Pasic. Tänk dig barnen som upplevde kriget och bodde där i fyra år Maja Pasic var i kriget var endast i kriget en till två månader M. Pasic (personlig kommunikation, 11 november, 2020). Psykisk ohälsa i Bosnien-Hercegovina är till viss del tabu att prata om. Folk begick självmord varje dag, därför att de inte orkade längre. Det fanns barn som blev utan föräldrar men extra svårt var det för de osynliga barnen, när det gällde byråkratin, därför att de tillhörde ingenstans betonade M. Pasic (personlig kommunikation, 11 november, 2020).

Domstolen ansvarade för upprättelse, att alla ansvariga stod till svars för sina gärningar lärde Alexandra Kusturas mamma sin dotter. Var istället förlåtande för hat leder aldrig till något bra. Trots allt som hände hennes far kände Alexandra absolut inget hat gentemot serber, bosnier, NATO, FN eller Världssamfundet, därför att hon var övertygad om att hat aldrig medförde något positivt, påpekade A. Kustura (personlig kommunikation, 12 november, 2020). Sara Mulalic berättade att det fanns mycket hat i världen, men hon ville inte hämnas eller känna hat mot någon. Däremot ville Sara att de hemska dåden erkändes och att gravarna hittades. Det var fortfarande oklart om alla kroppar hittats S. Mulalic (personlig kommunikation, 18 november, 2020). Lejla Begovics bosniska vänner tyckte att det var olämpligt att ta med barnen till begravningsceremonin på grund av att det var för mycket känslor. Tvärtemot tyckte Lejla i jämförelse med hennes bosniska vänner, visst det var mycket känslor, men hur kände sig inte alla mammor som förlorade sina barn i Potočari menade L. Begovic (personlig kommunikation, 17 november, 2020).

Trots att Sabina Mujics kusiner berättade om olika händelser, kom hon inte ihåg eller hade förträngt. Emellertid var hon barn och mindes kanske inte allt, medan vissa saker ville hon glömma S. Mujic (personlig kommunikation, 17 november, 2020). Mustafa Timkick påpekade den ständiga problematiken kring juli månad, då ville han bara lämna hela familjen och vara ensam några dagar, så var det än idag. Under de två senaste åren såg Mustafa inte på tv under juli månad, av den anledningen att det blev för mycket för honom M. Timkic (personlig kommunikation, 25 november, 2020). Sabinas förträngda minnen försökte kusinerna påminna henne om, utan effekt. Troligtvis kändes det frustrerande för Sabina, men kanske också en lättnad att inte komma ihåg alla hemskheter. Till skillnad från Mustafa som särskilt under dagarna i juli ville undantränga minnen, som påminde om svåra situationer i livet, då han miste sin far och de erfarenheter han upplevde under kriget.

Livet gick vidare genom att försöka stärka sig själv och vara stark menade Mustafa Timkic. Därmed försökte han lära sig nya saker, studera och lyckas i livet samt att inte bli beroende av någon annan M. Timkic (personlig kommunikation, 25 november, 2020). Denis Pasic nämnde att personer som blev rullstolsburna hade det tufft och förklarade att systemet behandlade dem illa. Därför att rullstolsburna inte fick någon ersättning och de kunde inte arbeta samt de var tvungna att leva det livet. I jämförelse med Denis som hade möjlighet att flytta utomlands och arbeta. Han kände en person som förlorade en arm, ett öga och det ena smalbenet. Hans arbetsförmåga förlorades på grund av kriget, konstaterade D. Pasic (personlig kommunikation, 11 november, 2020). Amar Begovic försökte tänka positivt, men det gick aldrig att glömma det som hänt menade han. Nu arbetade Amar och hade familj i Sverige, men det han upplevde under kriget fick han bära med sig resten av livet. Han hade inga psykiska problem, men det fanns personer som hade det mycket värre än honom. Han själv behövde ingen hjälp, men hans mamma hade det däremot jättesvårt. Hans mamma förlorade sina tre bröder och sitt barn. Även hans syster, som befann sig i Srebrenica -95, mådde psykiskt dåligt, men efter omständigheterna mår hennes syster bra idag, berättade A. Begovic (personlig kommunikation, 18 november 2020).

Under gymnastiklektionen utsattes Alexandra Kustura för skolans brandlarm, vilket påminde henne om ljudet av granater och rev upp minnen från kriget. Därmed kollapsade hon och började skrika och skaka. Det var fortfarande jobbigt att höra ljud som brandlarm och hon upplevde rysningar av ljudet, men idag är det mer hanterbart. När en ambulans åkte förbi stelnade hon till, vilket också påminde henne om kriget, idag hanterades det lättare men var fortfarande obehagligt. Ljudet av granater glömdes aldrig bort, om hon blundade kunde ljudet komma tillbaka och hon visste vart de föll A. Kustura (personlig kommunikation, 12 november, 2020). Första året Jasna Hadzic kom till Sverige var hon mycket sjuk. Hon kunde inte åka buss, träffa folk, se uniformsklädda personer eller se läkare. Följden blev att hon svimmade i bussen, på båten därför att alla traumatiska upplevelser kom fram i den lugna miljön J. Hadzic (personlig kommunikation, 12 november, 2020).

7.3.1 Delanalys

Nedanför presenteras en tabell över olika strategier gällande hantering av krigs- och folkmordstrauma.

Hjälpa andra Samtala Upprättelse Förtränga Livet går vidare Utsätta sig

Hjälpa elever med modersmålet serbokroatiska. (Hadzic, 2020). Fick hjälp med Posttraumatic stress disorder (PTSD) genom att samtala med kurator och psykologer. (Kustura, 2020; L. Begovic, 2020). Domstolen ansvarade för att ansvariga stod till svars för sina gärningar. (Kustura, 2020). Släktingar påminde henne om händelser, men hon kom inte ihåg, allting hade förträngts. (Mujic, 2020).

Stärka sig själv och vara stark, kunde göras genom att studera och inte bli beroende av någon. (Timkic, 2020). Skolans brandlarm påminde om ljudet av granatattacker. Det blev lättare med tiden men var fortfarande obehagligt. (Kustura, 2020). Hjälpa många

syriska familjer som befann sig i flyktingkris. (Kustura, 2020).

Överlevare som inte fick någon

professionell hjälp valde att samtala med vänner och anhöriga om krigs- och

folkmordstrauma. (Timkic, 2020).

Hon ville inte hämnas eller känna hat mot någon. Däremot vill hon att det erkändes samt att gravarna hittades. (Mulalic, 2020). Minnesdagen för Srebrenica är i juli månad. Av den anledningen valde han att inte se på tv under juli månad, vilket påminde honom om folkmordet i Srebrenica. (Timkic, 2020).

Genom att tänka positivt samt försökte leva för sin familj och arbetade. (A. Begovic,

2020).

Läkare, uniformsklädda personer, att åka buss eller att träffa folk var svåra att se och följden blev att hon svimmade. (Hadzic, 2020). Hoppades på volontärarbete i framtiden och kunna hjälpa andra. (Mulalic, 2020). De behövde ingen hjälp därför att det fanns överlevare som hade det värre än dem själva. (Mujic, 2020). Sanningen om Srebrenica förväntas av de anhöriga som omkom. (L. Begovic, 2020).

Överlevares strategier sammanfattades såsom; hjälpte andra, samtalade, upprättelse, förträngde, livet gick vidare och utsatte sig. Det jag upptäckte i denna intervjustudie var att överlevarna använde dessa strategier olika. Möjligen berodde det på personlighet, ålder under kriget och folkmordet samt hur långt överlevarna var i krigs- och folkmordstraumats bearbetningsprocess. Gemensamt för dessa intervjupersoner var att de ville få någon form av upprättelse, likaså var det viktigt att de fick ventilera sina upplevelser och samtalade om de erfarenheter överlevarna hade från såväl kriget som folkmordet i Bosnien- Hercegovina. I och med de erfarenheter som de upplevde ville de också vara till hjälp för andra i svåra situationer. Därutöver fanns det överlevare som var tvungna att stänga av och undantrycka minnen för att kunna leva vidare. För att klara av att hantera vardagliga situationer såsom att åka buss eller att klara av att lyssna på brandlarm utan att drabbas av att börja skaka, skrika eller avsvimning, behövde överlevarna utsätta sig för detta, och på så vis blev det mer hanterbart med tiden.

8. Sammanfattning av resultat

Nedanför sammanställs Kaplans kategorier gällande affekthantering samt exempel från intervjupersonerna. Affektinvadering känslouttryck, såsom skratt (nervösa skratt/panik bakom skratten), gråt, lukt, smak och ljud, vilket var en länk till betydelsefull händelse och länkades vidare och associerades till en annan händelse. (Kaplan, 2003, s. 22, 272–327).

Affektisolering

minnesluckor samt tillrättalagda historier. Förekom hos unga personer som upplevde trauman. Vissa minnen var svåra att prata om, berodde på att det inte fanns någon

benämning eller ord på upplevda minnen, medan vissa minnen accepterades. (Kaplan, 2003, s. 22, 272– 327).

Affektaktivering

var en viktig del i att få tillbaka ett ”normalt liv” genom berättandet av sin historia, vilket påverkades av faktorer som ålder eller moralisk skyldighet gentemot de som inte överlevde och att erfarenheterna berättades för nästa generation.

(Kaplan, 2003, s. 22, 272–327).

Affektsymbolisering

trauman bearbetades genom att sätta ord och bilder på upplevelserna, vilket är en del av en bearbetningsprocess. (Kaplan, 2003, s. 22, 272–327). Bomb-och granatattacker skapade rädsla, likaså ljudet av skott.

(M. Pasic, 2020; Hadzic, 2020; Kustura, 2020).

Den rådande situationen var oerhört smärtsam, vilket resulterade i förträngning av minnen för att kunna klara av att leva. (D. Pasic, 2020; Timkic, 2020).

Hjälpen från UNCHR och andra hjälporganisationer innebar insikten om vilken betydelse deras insatser medförde till behövande och utsatta personer under krigssituationer. (Hadzic, 2020; Kustura, 2020; Mulalic, 2020).

Föräldralösa blev mer ansvarsfulla men också mer sårbara. (Timkic, 2020; Kustura, 2020). Ljudet av brandlarm påmindes om granatattacker. (Kustura, 2020). Minnesdagen för Srebrenica i Juli var för många en tuff period. Därför att de blev påminda om folkmordet i Srebrenica och många förlorade sin pappa, bror, man. (Timkic, 2020; L. Begovic, 2020; A. Begovic, 2020).

Genom att offren fick en värdig begravning var det både påfrestande men ändå en lättnad. Detta gällde både folkmordet i Srebrenica och de händelser som ägde rum i Prijedor.

(Kustura, 2020; Timkic, 2020; M. Begovic, 2020; M. Pasic, 2020).

Det viktiga i livet var nära och kära och inte materiella ting. (Mulalic, 2020).

Fysiska skador såsom granatsplitter i ögat, tillfångatogs av militära styrkor skapade rädsla och fysiska skador. (Timkic, 2020; D. Pasic, 2020).

Det fanns inga direkta minnen kvar fastän anhöriga försökte påminna om olika händelser är minnena som bortblåsta.

(Mujic, 2020).

Begravningsceremonin i Potočari samt marschen begrundades folkmordet genom att historik lästes samt samtalade med andra överlevare som kom från olika platser runt om i världen.

(A. Begovic, 2020).

De fick aldrig säga farväl till sina anhöriga. Avsaknaden av kvarlevor/begravning. (Kustura, 2020: Mujic, 2020; L. Begovic, 2020).

Ambulanser skapade en freezing position, likaså uniformsklädda personer resulterade i en obehagskänsla. (Hadzic, 2020; Kustura, 2020).

För vissa var livet så oerhört smärtsamt att enda lösningen som kvarstod var självmord, eller

självmordstankar.

(M. Pasic, 2020; Hadzic, 2020).

Matsäckarnas betydelse och användningsområde.

Sammanfattningsvis gav Kaplans kategorier en tydligare bild över överlevares situation i Bosnien. Med hjälp av analysschemat ges några inblickar i vad överlevarna upplevde starkast under kriget i Bosnien men också hur deras nuvarande situation påverkats av det förflutna. Däremot hanterade överlevarna det förflutna på olika vis antingen genom att undantrycka minnen, vilket syntes i den spalten med affektisolering. Till skillnad från att undantrycka känslor fanns det överlevare som hade ett mer aktiverat förhållningssätt till det förflutna, vilket presenterades i affektaktiveringsspalten. Affektinvadering och affektsymbolisering var de mest framträdande kategorierna, bland annat märktes det genom att överlevare behövde göra sin röst hörd eller i alla fall fick dela med sig av sina erfarenheter. Detta kunde bero på olika skäl: upplysa gemene man om kriget i Bosnien- Hercegovina samt folkmordet i Srebrenica, krigets och folkmordets konsekvenser och förhindrande av att krig- och folkmord.

Nedanför presenteras en tabell över olika strategier gällande hantering av krigs- och folkmordstrauma.

Hjälpa andra Samtala Upprättelse Förtränga Livet går vidare Utsätta sig

syriska familjer som befann sig i flyktingkris. (Kustura, 2020).

Överlevare som inte fick någon

professionell hjälp valde att samtala med vänner och anhöriga om krigs- och

folkmordstrauma. (Timkic, 2020).

Genom att tänka positivt samt försökte leva för sin familj och arbetade. (B. Begovic,

2020).

Överlevares strategier sammanfattades såsom; hjälpte andra, samtalade, upprättelse, förträngde, livet gick vidare och utsatte sig. Det jag upptäckte i denna intervjustudie var att överlevarna

använde dessa strategier olika. Möjligen berodde det på personlighet, ålder under kriget och folkmordet samt hur långt överlevarna var i krigs- och folkmordstraumats bearbetningsprocess. Gemensamt för dessa intervjupersoner var att de ville få någon form av upprättelse, likaså var det viktigt att de fick ventilera sina upplevelser och samtalade om de erfarenheter överlevarna hade från såväl kriget som folkmordet i Bosnien- Hercegovina. I och med de erfarenheter som de upplevde ville de också vara till hjälp för andra i svåra situationer. Därutöver fanns det överlevare som var tvungna att stänga av och undantrycka minnen för att kunna leva vidare. För att klara av att hantera vardagliga situationer såsom att åka buss eller att klara av att lyssna på brandlarm utan att drabbas av att börja skaka, skrika eller avsvimning, behövde överlevarna utsätta sig för detta, och på så vis blev det mer hanterbart med tiden.

9. Slutdiskussion

Uppsatsens syfte har varit att förstå hur människor hanterar krigs- och folkmordstrauma, med fokus på händelseutvecklingen i Bosnien under 1990-talet.

Det överlevarna minns särskilt från kriget i Bosnien 1992 var krigsutbrottet, folkmordet i Srebrenica samt flykten under kriget. När det gäller krigsutbrottet minns överlevarna tydligt serbernas anfall mot den civila befolkningen, det var inte bara män som drabbades utan också kvinnor och barn, vilket nämns i Goran Basic och Zlatan Delić artikel att 3000 personer omkom varav dessa var 200 kvinnor och 200 barn i Prijedors kommun sommaren 1992 (Basic & Delić, 2018, s. 38–41, 52–54). Det framgår av intervjupersonernas berättelser att personer sattes i koncentrationsläger och dog av undernäring samt strukturerade avrättningar. Dessa hemskheter inträffade inte bara i Srebrenica utan också runt om staden, bland annat nämns staden Prijedor, vilket bekräftas i Goran och Basic artikel (Basic & Delić, 2018, s. 38–41, 52–54). Skillnaden som Magnusson tar upp samt intervjupersonerna är att det som hände i Srebrenica bekräftas som ett folkmord medan det i Prijedor inte klassificeras som ett folkmord, på grund av att personerna som dödades i Prijedor var inte tillräckligt många för att motsvara termen ” helt eller delvis förgöra den muslimska gruppen i Prijedor (Magnusson, 2008, s. 157–179).

När det gäller folkmordet är det viktigt för överlevarna att de får någon form av upprättelse såsom att folkmordet erkänns samt att de skyldiga ställs inför rätta, för att livet ska gå vidare. Dessutom påpekar överlevarna att hat inte löser några problem utan istället är det bättre att förlåta och låta domstolen avgöra att de skyldiga blir dömda. Likaså är Leydesdorff slutsats att upprättelse är en avgörande faktor för de överlevande kvinnorna i Srebrenica. Emellertid gavs flyktingar från Srebrenica ekonomiskt stöd från Nederländerna som en typ av ”hedersskuld”,

men Leydesdorff poängterade att det är mer betydelsefullt att sanningen kommer fram än den ekonomiska ersättningen för överlevarna (Leydesdorff, 2011, s. 206–211). Det värsta var att förlora en nära anhörig och vissa förlorade flera anhöriga och än värre att inte kunna säga farväl är hemskt och beklagligt. Offren rycktes ifrån överlevarna hastigt under några dagar, vilket gjorde det extra svårt att ta till för de anhöriga att de inte längre fanns vid liv. Framförallt att det var flera tusen närmare över 8000 människor som förlorade sina liv. Dessvärre tog det många år att finna de döda kropparna för att sedan kunna ge dem en värdig begravning. När allt kommer omkring var inte det värsta att förlora en anhörig, utan att världen såg på, utan att förhindra folkmordet i Srebrenica 1995.

Kostic menar att försoning är en viktig del och att det behövs en hållbar politisk lösning mellan befolkningen och eliten (Kostic, 2012). Men denna undersökning visar på att bland de intervjuade finns redan en försoningstanke dels genom att de ofta beskriver att det inte finns något hat gentemot serber, vilket tyder på deras vilja till försoning. Däremot vill de få reda på sanningen samt att de hemska dåden erkänns. Basic & Delic påpekar att det inte finns några folkmords folk eller icke-folkmordsfolk (Basic & Delić, 2018, s. 38–41, 52–52). Av den anledningen är det särskilt viktigt att inte en hel folkgrupp anklagas, vilket jag anser är ett viktigt perspektiv att belysa om och inte allra minst om det i skolans värld.

Selma Leydesdorff betonar överlevares basala behov är fred och ett hem vilket inte alltid kan uppnås (Leydesdorff, 2011, s. 206–211). Liksom denna intervjustudie visar att överlevare försöker ta sig till säkrare områden, vilket sker på olika vis, gemensamt för de flesta överlevarna är att de fick lämna allt de ägde väldigt hastigt. Därefter försöka köpa sig en plats på en buss

In document Bosniers berättelser om krigs- och folkmordstraumat : Intervjustudie med bosnier i Sverige om kriget i Bosnien-Hercegovina och folkmordet i Srebrenica (Page 34-45)