Bosniers berättelser
om krigs- och
folkmordstraumat
Intervjustudie med bosnier i Sverige om kriget i Bosnien-
Hercegovina och folkmordet i Srebrenica
Bosnians stories of
war and genocide
trauma
Interview study with Bosnians in Sweden about war in
Bosnia-Herzegovina and the genocide in Srebrenica
KURS: Historia för ämneslärare 61–90 hp
PROGRAM: Ämneslärarprogrammet med inriktning mot gymnasieskolan FÖRFATTARE: Ann-Charlotte Lundquist
EXAMINATOR: Anders Dybelius TERMIN: HT 20
Abstract
This essay examines how Bosnians in Sweden have dealt with war and genocide trauma with a focus on the course of events in Bosnia-Herzegovina during the 1990´s. Based on interviews with Bosnians in Sweden who survived the war. With the help of an analytical model by Suzanne Kaplan, it is analysed how the survivors remember the genocide and the war. In addition, how it has affected them and what strategies are used to process the past.
What the survivors especially remember from the war in Bosnia 1992–1995 were the outbreak of war, the genocide in Srebrenica and the flight during the war, what they remembered most is the fear created by bomb and grenade attacks. A fear that never disappears and still exists, 25 years later. During the genocide in July 1995 many boys and men died. It was especially difficult for relatives not to be able to say goodbye to their family members. Not only did many men and boys die in July, but it also took an incredibly long time to find the bodies. Even today, defective skeletons are identified using DNA matching, which was then buried by relatives in Potočari Genocide Memorial Center. There is a huge disappointment among the survivors, because no one intervened to stop the genocide of over 8000 people in Srebrenica in 1995. In various ways, survivors found refuge in: Turkey, by bus to Poland and then ferry to Sweden, by smuggling to Germany and some remained in Bosnia-Herzegovina but moved to safer areas.
The interview study shows that the war affected the survivors in various ways, including in the form of mental illness to vulnerable, which are some factors that the survivors were affected by the war. In addition, survivors are affected on July 11, which is the day of the genocide in Srebrenica, which is celebrated in Bosnia as well as internationally. There is a variation in how survivors handle war and genocide trauma, but common to all is some form of redress, that those who are responsible to be held accountable. The most common way to deal with war and genocide trauma is to talk about the survivors experiences either through professional help or with friends and relatives. A short-term strategy for being able to live at all is to repress memories. A more long-term strategy is to accept their war and genocide trauma, which means that the focus is more on the future, than the past. By exposing yourself to difficult situations and helping others who are having a hard time, everyday life become more manageable.
Abstract
Denna uppsats undersöker hur bosnier i Sverige har hanterat krigs- och folkmordstrauma med fokus på händelseutvecklingen i Bosnien-Hercegovina under 1990-talet. Med utgångspunkt i intervjuer med bosnier i Sverige, som överlevde kriget. Med hjälp av en analytisk modell av Suzanne Kaplan, analyseras hur överlevarna minns folkmordet och kriget. Därutöver hur det har påverkat dem och vilka strategier som används för att bearbeta det förflutna.
Det överlevarna minns starkast från kriget i Bosnien 1992–1995 var krigsutbrottet, folkmordet i Srebrenica samt flykten under kriget. Ifrån krigsutbrottet minns de särskilt den rädsla som skapades av bomb- och granatattacker. En rädsla som aldrig försvinner utan finns fortfarande kvar 25 år senare. Under folkmordet i juli 1995 dog många pojkar och män. Det var särskilt svårt för anhöriga att inte kunna säga farväl till sina släktingar. Inte nog med det att många män och pojkar dog i juli, utan också att det tog oerhörd lång tid att hitta kropparna. Än idag identifieras defekta skelett med hjälp av DNA-matchning, som sedan begravs av anhöriga i Potočari Genocide Memorial Center. En enorm besvikelse finns bland de överlevande, för att ingen ingrep för att stoppa folkmordet på över 8000 människor i Srebrenica 1995. På olika sätt tog sig överlevare fram till tryggare platser såsom; släktingar i Turkiet, via buss till Polen därefter färja till Sverige, smuggling till Tyskland och vissa bodde kvar i Bosnien-Hercegovina men flyttade till säkrare områden.
Intervjustudien visar att kriget påverkade överlevarna på olika vis bland annat i form av psykisk ohälsa i olika utsträckning samt att föräldralösa är mer ansvarsfulla men också mer sårbara, vilka är några faktorer som överlevarna påverkats av kriget. Dessutom påverkas överlevare den 11 juli som är minnesdagen för folkmordet i Srebrenica, vilket uppmärksammas i såväl Bosnien som internationellt.
Det finns en variation när det gäller hur överlevarna hanterar krigs- och folkmordstrauma, men gemensamt för alla är någon form av upprättelse, att ansvariga står till svars. Det vanligaste sättet att hantera krigs- och folkmordstrauma är att samtala om överlevarnas upplevelser antingen via professionell hjälp eller med vänner och släkt. En kortsiktig strategi för att orka leva överhuvudtaget är att förtränga minnen. En mer långsiktig strategi är att acceptera deras krigs- och folkmordstrauma, vilket innebär att fokus ligger mer på framtiden än det förflutna. Genom att utsätta sig för svåra situationer samt att hjälpa andra som har det svårt blir vardagen mer hanterbar.
Innehållsförteckning
Abstract ... 2
Abstract ... 3
1.Inledning ... 5
2. Syfte och frågeställningar ... 6
3. Källpresentation och metod ... 6
4. Bosnien-Hercegovina historia och bakgrund ... 9
5. Tidigare forskning ... 12
6. Teorianknytning ... 15
7. Resultat ... 17
7. 1 Intervjupersonernas berättelser om kriget i Bosnien-Hercegovina ... 17
7.1.1 Krigsutbrottet ... 17
7.1.2 Folkmordet ... 20
7.1.3 Flykten ... 23
7.1.4 Delanalys ... 25
7.2 Kriget påverkade hela deras identitet ... 28
7.2.1 Delanalys ... 31
7.3 Olika strategier för hantering av krigs-och folkmordstrauma ... 34
7.3.1 Delanalys ... 37 8. Sammanfattning av resultat ... 38 9. Slutdiskussion ... 40 9. Käll- & Litteraturförteckning ... 43 9.1 Källor: ... 43 9.2 Litteratur: ... 43 11. Bilaga ... 45 11.1 Intervjuguide ... 45
5
1.Inledning
Under en guidad tur i Mostar i Bosnien-Hercegovina 2012 visade guiden hur det var under kriget. Skotthål och ruiner fanns fortfarande kvar från kriget. Innan detta bröt ut levde personer från olika religiösa traditioner i fred och vänskap, och man hjälpte varandra. Emellertid förändrades detta och din närmsta granne blev nästa dag din fiende berättade guiden i Mostar. Just då verkade det väldigt främmande och ofattbart, men efter en händelse i Sverige begav sig tankarna återigen till staden Mostar i Bosnien-Hercegovina.
En parallell kan göras till Sverige, för att i mitt grannskap bodde en familj med annan religiös åsikt än de flesta grannars. Därmed ansåg en del, att familjen inte riktigt ”passade in”, alltså inte skötte trädgården efter ”västerländska mått” och så vidare. Grannarna som klagade pratade aldrig med dem, utan istället skickades klagobrev till kommunen och liknande. Det är dessa aggressioner och denna ilska mot någon ”annan” som är farligt.
Enligt International Commission on Missing Persons (ICMP) förlorade drygt 100 000 sina liv. Av dessa utgör 31500 personer försvunna under konflikten i Bosnien-Hercegovina, på grund av mord och tortyr, eller försvinnanden till följd av militära överträdelser av de mänskliga rättigheterna och brott mot mänskligheten, som ofta begicks mot civila, samt offer för etnisk rensning från 1992. År 2020 har ICMP hittills identifierat 6993 offer med hjälp av DNA-metoder, däremot uppskattar ICMP att över 8000 personer dödats i Srebrenica (ICMP, 2020).
Zigmund Baum är en av överlevarna från Förintelsen, för honom dröjde det 25 år innan han berättade sin krigshistoria. Han försökte förtränga sina krigsupplevelser men det var omöjligt. Han berättade om sin historia och begav sig ut i skolor, kyrkor och organisationer. När han
efter hundratals föreläsningar gav sin allra sista för de engagerade gymnasisterna i Göteborg uppmanade han dem att föra hans historia vidare (Hirsch, 2018, s. 4).
Denna uppsats bidrar till att problematisera hur minnen av krigs-och folkmordstrauman i Bosnien upplevs, påverkas och hanteras av bosnier efter 25 år. Intervjupersonerna är både män och kvinnor i olika åldrar, alla boende i Sverige. Dessa berättelser bygger på förstahandskällor och bidrar till kunskap om såväl kriget i Bosnien samt flyktingars erfarenheter och livssituation i Sverige.
6
2. Syfte och frågeställningar
Syftet med uppsatsen är att förstå hur människor har hanterat krigs- och folkmordstrauma med fokus på händelseutvecklingen i Bosnien-Hercegovina under 1990-talet. Med utgångspunkt i intervjuer med bosnier i Sverige, som överlevde kriget, och med hjälp av en analytisk modell för att studera bearbetning av trauman, analyseras hur överlevarna minns folkmordet och kriget, hur det har påverkat dem och vilka strategier som används för att bearbeta det förflutna.
1. Vad minns överlevarna starkast från kriget i Bosnien-Hercegovina?
2. På vilket sätt har överlevarna påverkats av krigs- och folkmordssituationen i Bosnien-Hercegovina?
3. Vilka strategier används för bearbetning av krigs- och folkmordstraumat i Bosnien-Hercegovina efter flykten till Sverige?
3. Källpresentation och metod
Uppsatsen bygger på intervjuer med nio personer som överlevde kriget i Bosnien-Hercegovina 1992–1995 samt folkmordet i Srebrenica 1995. Personerna hittades via internetsökningar, genom att det skrivs i massmedia om Srebrenica under årsdagen i juli. Dessutom genom olika bosniska föreningars delaktighet i minnesceremonier som framkommit i olika massmedier. Det var främst olika bosniska föreningar som hjälpte till när det gällde att hitta överlevare från kriget i Bosnien-Hercegovina samt folkmordet i Srebrenica. Därtill kom tips från nära och kära om överlevare från Bosnien-Hercegovina. Bosnierna i Sverige kontaktades på olika sätt, dels genom brev, Messenger, och- sms, dels genom personlig kontakt.
Till uppsatsen användes ostrukturerade intervjuer samt Kvales modell som är uppdelad i sju steg. Intervjuerna genomfördes via digital plattform på grund av Corona pandemin 2020 (Folkhälsomyndigheten, 2020). I det första steget bestämdes problemområde, vilket var folkmordet i Srebrenica samt kriget i Bosnien-Hercegovina. Det andra steget var tillvägagångsätt såsom intervjuer med tillhörande intervjuguide. Det tredje steget innebar genomförandet av intervjuer via digital plattform eller telefon. Det fjärde steget handlade om att göra informationen bearbetningsbar, vilket gjordes med hjälp av inspelning av intervjuer för lättare transkribering samt tillgängligt för bearbetning av materialet. Det femte steget var bearbetning och analysering av det tillgängliga materialet med utgångspunkt från det teoretiska perspektivet. Efter bearbetning och analysering gavs ledtrådar till vilka resultat som kunde uppnås i det sjätte steget likaså om studiens reliabilitet och validitet. Med andra ord om
7
resultatens giltighet och att materialet bearbetas på ett vetenskapligt korrekt vis. I det sjunde steget skrevs uppsatsen och vetenskapliga kriterier tillämpades såsom metod och urvalsförfarande. Likaså följdes tolkningarna det teoretiska perspektivet som låg till grund för uppsatsen, samt att etiska överväganden belystes (Torst, 2010, s. 42, 50–52). Slutligen skrevs uppsatsen för lämplig läsekrets, såsom historiker, lärare, fredsforskare, psykologer, kuratorer etcetera.
Alan Bryman påpekar både fördelar och nackdelar med personliga intervjuer online. Det online-verktyg som Bryman tog upp var Skype, vilket liknar en personlig intervju, då det finns möjlighet att se varandra och tolka kroppsspråk. De nackdelar som Bryman tar upp är teknologiska problem, såsom otillgänglig trådlös uppkoppling eller ovana vid Skype. Ibland förekommer det driftstopp eller dålig mottagning, vilket försvårar transkriptioner. Dessutom nämns att intervjupersoner oftare uteblir vid Skype-intervju än vid personlig intervju. I fråga om en intervju online gick bra eller mindre bra är svårbedömt, och det krävs inte bara ett större engagemang samt motivation till att svara på frågor (Bryman, 2016, s. 593).
Fördelarna är inte bara detaljerade och genomtänkta svar utan också mer grammatiskt riktiga vid online intervjuer än vid personliga intervjuer enligt Bryman. Vidare är det en mer flexibel metod och detta beror på att sista minuten-justeringar genomförs lättare. En stor fördel är att tid och pengar sparas, framförallt vid geografiska avstånd till intervjuer. En annan aspekt är att vissa personer känner sig mer bekväma med Skype och därmed ställer upp på att bli intervjuade, personer som i annat fall kanske tackat nej till medverkan. Avslutningsvis kan poängteras att säkerheten för båda parter vid online-intervjuer är bättre, särskilt om intervjuer genomförs på sen kvällstid eller på natten (Bryman, 2016, s. 590–593). När allt kommer omkring gällande tid, datum, digital plattform eller telefon mellan intervjuaren och intervjupersonen genomfördes intervjuerna med hjälp av en intervjuguide med tio frågor (se bilaga). Kort sagt användes samma intervjuguide samt kompletterande frågor till samtliga intervjupersoner. Sist men inte minst godkändes inspelning av intervjuerna av samtliga bosnier vilket bidrog till lättare transkribering och var det mest tidskrävande arbetet. Transkriberingarna var sedan underlag för frågeställningarna. Uppsatsen är uppdelad i olika teman som behandlar frågeställningarna, vilket gör det lättare för läsaren att följa med i uppsatsen. Uppdelningen av de olika temana presenteras mer utförligt i resultatdelen.
Nedan presenteras en översikt över varifrån överlevarna kom i Bosnien-Hercegovina samt deras sysselsättning innan kriget bröt ut. Intervjupersonernas ålder idag uppgavs, liksom hur gamla de var när kriget bröt ut. Dessutom presenteras hur överlevarnas situation upplevdes innan
8
kriget. Intervjupersonerna är anonyma av etiska skäl och mot den bakgrunden användes fingerade namn i uppsatsen.
Maja Pasic är idag 39 år gammal, och hon var 10 år när kriget bröt ut. Hon kommer inte ihåg så mycket om hur många som var arbetslösa, men allting var bra. Både mamma och pappa arbetade. De bodde i ett hus och hade det jättebra. Det var harmoni och hon gick i skolan i Sarajevo, menade M. Pasic (personlig kommunikation, 11 november, 2020).
Denis Pasic är idag 49 år. När kriget pågick var han arbetslös, men han bodde i ett hus i Sarajevo tillsammans med sina föräldrar, som båda arbetade i april och maj månad 1992. Pappan arbetade även vid sidan om, utöver sitt vanliga arbete. De var inte rika men saknade ingenting, och han hade inga planer på att lämna landet enligt D. Pasic (personlig kommunikation, 11 november, 2020).
Alexandra Kustura är idag 30 år. Hon var endast 2 år gammal när kriget bröt ut 1992. Hon bodde i en by bland bergen men flyttade ner till staden Bratunac, som var grannstaden till Srebrenica. Mamman tog hand om jordbruket intill hemmet och pappan var maskintekniker. Båda föräldrarna arbetade och hade kämpaglöd, för att barnen skulle få det så bra som möjligt samt en chans till utbildning hävdade A. Kustura (personlig kommunikation, 12 november, 2020).
Jasna Hadzic är idag pensionär men bodde i staden Mostar. Hennes familj bestod av två barn och hennes man var byggingenjör. Deras barn är idag 47 år och 44 år. Jasna arbetade som lärare i Bosnien och tog sin examen 1972. Hon hade allt man kunde önska sig, ett fint hus och arbete. De reste utomlands och de var lyckliga, betonade J. Hadzic (personlig kommunikation, 12 november 2020).
Sabina Mujic är idag 37 år gammal. Hon föddes i staden Bratunac och levde där fram till nioårsåldern. Båda hennes föräldrar arbetade och det var ganska bra att leva då, det var bra ekonomiskt och det fanns frihet. Mamman arbetade i en fabrik med att sy kläder och pappan arbetade med vatten och avfall inom Bratunac kommun, uppgav S. Mujic (personlig kommunikation, 17 november, 2020).
Lejla Begovic är idag 39 år. Hon var 11 år när kriget började i Bosnien-Hercegovina och bodde ungefär 20 kilometer ifrån Srebrenica. Hon insåg inte förrän kriget startade hur bra hon hade det i den lilla byn där hon bodde. Visserligen fanns allt, men det kändes som om det fanns en
9
vilja att ha mer. Men som sagt hon var 11 år då, förklarade L. Begovic (personlig kommunikation, 17 november, 2020).
Amar Begovic är idag 44 år och var 16 år när kriget bröt ut. Amar gick första året på gymnasiet i Serbien och spelade fotboll. Han var den enda bosniern som spelade fotboll i Serbien. Både Amar och hans syster gick i skolan i Serbien påpekade A. Begovic (personlig kommunikation, 18 november, 2020).
Sara Mulalic är idag 52 år gammal och förtidspensionär. Sara bodde i Prijedor, och provade på bland annat butiksbiträde och sömmerska, hon var då 24 år gammal. Det fanns mycket frihet, vilket innebar att resmöjligheterna var bra. Visserligen kunde det vara strängt och allt fick inte sägas, men ändå, det var bra berättade S. Mulalic (personlig kommunikation, 18 november, 2020).
Mustafa Timkic är idag 29 år gammal. Det han mindes var från den tiden då kriget redan var påbörjat och han var bara fyra år. Han och hans familj bodde i det skyddade området Srebrenica fram till 11 juli 1995. De levde så normalt det gick under svåra omständigheter, vilket innebar granat- och bombattacker, brist på mat och kläder förklarade M. Timkic (personlig kommunikation, 25 november, 2020).
4. Bosnien-Hercegovina historia och bakgrund
Följande bakgrundskapitel handlar om det mångkulturella landet Bosnien-Hercegovina och utgör en bakgrund för att lättare förstå de följande intervjuerna, samt bidra till att placera in 1990-talets konflikter i en längre historisk kontinuitet.
De första slaviska bosnierna kom till landet omkring 500–600 e. Kr. och bosatte sig vid floden Bosna, efter vilken landet uppkallades. Namnet Bosnien-Hercegovina antydde att landet var uppdelat i två delar ur ett geografiskt perspektiv. I den norra delen fanns Bosnien och i den södra delen Hercegovina, vars gräns utgjordes av bergstoppar som nådde upp till 2000 meter. I icke-officiella sammanhang talades det om Bosnien, vilket avsåg hela landet, trots att det var geografiskt två olika områden (Svanberg & Söhrman, 1996, s.101).
Bosnien erövrades 1463 av det Osmanska riket och tjugo år efter det intog osmanerna Hercegovina. Bosnien-Hercegovina islamiserades och fick ett kulturellt inflytande från Orienten under den osmanska tiden, men i slutet av den osmanska perioden var Bosnien ett fattigt land med starka motsättningar, främst mellan jordägande muslimsk överklass och den
10
förtryckta kristna bondebefolkningen. Emellertid var övervägande majoriteten muslimer också fattiga bönder. Det osmanska styret över Bosnien-Hercegovina ersattes sedan med ett österrikisk-ungerskt styre efter Berlinkongressen 1878 (Svanberg & Söhrman, 1996, s.101).
Bosnien-Hercegovina blev formellt en del av Österrike-Ungern och annekterades 1908. Österrike-Ungern förhindrade att serberna begärde områden genom att kroater och serber spelades ut mot varandra. Ett självstyrande parlament tillsattes och delades mellan muslimer, kroater (katoliker) och serber (ortodoxt kristna), vilket stärkte de etniska och religiösa motsättningarna. År 1914 kom den habsburgska tronföljaren Franz Ferdinand till Sarajevo i hopp om att bilda en sydslavisk stat med slavisk befolkningsmajoritet inom Österrike-Ungern. En sydslavisk stat blev det aldrig och Franz Ferdinand mördades av Gavrilio Princip som var medlem i svarta handen, en serbisk organisation. Bosnien kontrollerades av Österrike-Ungern fram till Första världskrigets slut 1918 (Nationalencyklopedin, 2020).
Bosnien-Hercegovina ingick i det centraliserade kungariket Jugoslavien, som styrdes mestadels med serbisk ledning under mellankrigstiden. Tidigare, när de kontrollerades av osmaner och habsburgare, hade befolkningen större inflytande i Bosnien. Dessutom erkändes aldrig muslimerna som ett eget folkslag, men de deklarerade sig å andra sidan aldrig som serber eller kroater (Svanberg & Söhrman, 1996, s. 102). Kungariket Jugoslavien bildades 1929 under den serbiska monarken Aleksandar Karadjordjević, som stärkte det kungliga enväldet 1931, vilket inte var omtyckt bland befolkningen. År 1934 mördades Karadjordjević på uppdrag av den italienskstödda kroatiska extremiströrelsen Ustaša (Nationalencyklopedin, 2020).
År 1939 upprättades ett autonomt Kroatien, vilket innebar att det inom Jugoslavien fanns delar med kroatisk befolkning, såsom Mostar och Travnik, som ingick i Bosnien- Hercegovina. Det fanns en misstanke om en uppgörelse mellan Franjo Tuđman och Slobodan Milosevic, kroatiska och serbiska politiker, utan muslimernas vetskap (Svanberg & Söhrman, 1996, s. 102).
Oberoende staten Kroatien (1941–1945) styrdes av Ustaša, under ledning av Ante Pavelić (Nationalencyklopedin, 2020). Den kroatiska Ustašarörelsen utsatte de serbiska, romska och judiska befolkningsgrupperna i Kroatien och Bosnien för folkmord (Svanberg och Söhrman, 1996, s 102). Syftet var att övertala serberna att övergå till katolicismen eller eliminera dem genom massmord. Offer och motståndare till Ustašarörelsen mördades i koncentrationslägret Jasenovac (Nationalencyklopedin, 2020).
Hos den nationalistiska serbiska četnicrörelsen fanns en önskan om att bilda ett ”etnisk rent” Stor-Serbien, inkluderande Bosnien-Hercegovina. Muslimer i östra Bosnien och
11
Sanzajakområdet utsattes för eliminering, och det var från denna period begreppet etnisk rensning härrörde. Under inbördeskrig och folkmord övertog partisanrörelsen, som var kommunistledd, kontrollen över hela Jugoslavien 1944–1945 (Svanberg & Söhrman, 1996, s. 103). Partisanledaren Tito (egentligen Josip Broz) grundade en ny federativ och jugoslavisk stat 1943 och Bosnien-Hercegovina blev en av de sex delrepublikerna med de ungefärliga gränser som rådde innan 1918. Efter kominformsstriden 1948 bröt Stalin med Tito, och en stor del av Jugoslaviens vapenproduktionen hamnade i Bosnien-Hercegovina (Nationalencyklopedin, 2020).
Landet var mångkulturellt och det fanns muslimer (bosniaker), ortodoxt kristna (serber), romerska katoliker (kroater) och judar som levt sida vid sida utan några större problem. Bosniens befolkning var 4,4 miljoner 1991 och bestod av 43,7 procent av muslimer, 31,3 procent serber och 17,3 procent kroater och erkändes 1974 av Bosniens författning. 7,251 procent av befolkningen var romer. Övriga 5,3 procent av befolkningen bestod av jugoslaver, det vill säga ofta barn i blandäktenskap. I större städer som Sarajevo, Banja Luka och Mostar var det vanligt med blandäktenskap, och nationstillhörigheten var oftast avdramatiserad (Svanberg & Söhrman, 1996, s. 100–101, 106).
Kriget i Slovenien och Kroatien bröt ut sommaren 1991, och utgjorde början på de hemskheter som drabbade forna Jugoslavien på 1900-talet enligt Resic. Kriget i Slovenien blev kortvarigt, dels för att slovenerna vägrade ge upp sin självständighet, dels för att JNA (armén i Jugoslavien) fick order från Belgrad att bege sig till det redan militärt belägna Kroatien för strider som blev omfattande, långvariga och blodiga. Slobadan Miloševic regim deklarerade ett Storserbien och därmed försvann krigets huvudorsak, alltså bevarandet av Jugoslavien. Serberna och JNA slogs för och om de områden där serberna levde, vilket kriget i Kroatien och senare i Bosnien-Hercegovina handlade om. När kriget bröt ut i Kroatien önskade majoriteten av befolkningen i Bosnien-Hercegovina ingen inblandning i kriget. Förhoppningen gick inte i uppfyllelse, då redan många unga bosnier var inblandade i JNA och deltog som värnpliktiga soldater (Resic, 2006, s. 272–276).
Bosnien-Hercegovina folkomröstning handlade om att bryta sig loss från federationen, alternativt stanna i ”rest-Jugoslavien” eller Storserbien, av vilket det sistnämnda inte accepterades av 65 procent av befolkningens bosniaker och kroater. Likaså röstade Makedonien för utträde ur Jugoslavien i september 1991. Detta godtogs på ett lugnt tillvägagångssätt, då serbiska och montenegrinska soldater drog sig ur republiken utan strid 1992. Däremot bröt kriget ut i Bosnien-Hercegovina i april 1992 och civilbefolkningen utsattes för fruktansvärda
12
övergrepp. Makedoniens utträde ur Jugoslavien genomfördes på ett lugnt och sansat sätt. Däremot uppstod det problem främst från Grekland, när Makedonien ansökte om medlemskap i FN. Därför att grekerna ansåg att Makedonien gjorde sig skyldiga till stöld gällande klassisk grekisk icke-slavisk historia, men också gällande namnet Makedonien. Makedonien var inte hållbar som stat ansåg Miloševic och därför borde republiken delas upp mellan Grekland och Serbien. Emellertid lyckades Makedonien hålla samman som stat, och FN erkände staten i april 1993. Kiro Gligorov, den makedoniske presidenten, och Alija Izetbegovic, den bosniske presidenten, vädjade till de övriga republikerna att inte söka självständighet, men Izetbegovic vädjade även till EG att inte erkänna utbrytarrepublikerna. Anledningen var att både Gligorov och Izetbegovic anade hur illa det kunde gå om det bröt ut krig i deras republiker (Resic, 2006, s. 272–276).
Säkerhetsområdet Srebrenica var beläget i östra delen av Bosnien som var en bördig dal omgiven av berg. I Srebrenica fanns det tusentals muslimer som sökte skydd, därför att FN hade deklarerat detta område som säkert. De kanadensiska trupperna ersattes från och med 1 januari med holländska soldater. De trupper som beskyddade området var emellertid begränsade och därmed hade FN-trupperna svårt att säkra området. FN lyckades inte förhindra en humanitär katastrof. Detta innebar att det inte fanns några medicinska förnödenheter, vatten, elektricitet samt att matkonvojer nekades tillträde vilket innebar att befolkningen svälte. Enklaven intogs av Bosnien-serbiska trupper ledda av general Ratko Mladic i juli 1995 (Leydesdorff, 2011, s. xi).
5. Tidigare forskning
Den tidigare forskningen om folkmordet i Bosnien är omfattande, här presenteras studier med särskilt fokus på hur krigs-och folkmordstraumat drabbat bosnierna.
Selma Leydesdorff, professor i muntlig historia och kultur vid universitetet i Amsterdam intervjuade kvinnor från Srebrenica. Först och främst betonade Leydesdorff överlevares basala behov såsom fred och ett hem, vilket inte alltid kunde uppnås. Många av kvinnorna återvände till Srebrenica för att det var outhärdligt att bo i tillfälliga skydd. Kvinnorna återvände till de förstörda husen och försökte bygga upp det som var möjligt. De fick uppfostra sina barn i fattigdom, men de överlevde (Leydesdorff, 2011, s. 206–211). Min intervjustudie är med bosnier i Sverige från 2020 till skillnad från Leydesdorffs undersökning som intervjuade bosnier i Nederländerna och 2011.
13
Leydesdorff påpekade att överlevares berättelser är viktiga på grund av att överlevarna i Srebrenica borde få veta sanningen om deras nära och kära, samt att skyldiga ställdes till svars, vilket är en avgörande faktor för att leva vidare. Samtidigt noterades att den nederländska regeringen inte ville att överlevares berättelser från Srebrenica skulle komma fram. Det berodde delvis på att politikerna inte var redo att erkänna; att området Srebrenica skyddades av nederländska soldater som var oförberedda samt otillräckligt beväpnade. Detta ledde till att soldaterna inte kunde skydda invånarna i Srebrenica, enligt Leydesdorff. Visserligen har Nederländerna givit ekonomiskt stöd till flyktingar från Srebrenica, som en typ av ”hedersskuld”, men framtida stämningar och deras resultat var regeringen nervös för. Däremot handlade det om att sanningen kom fram för de överlevande och inte om den ekonomiska ersättningen. Med andra ord: överlevares berättelser skulle ihågkommas samt deras lidande erkännas (Leydesdorff, 2011, s. 206–211).
Leydesdorff nämnde också ett annat slag för kvinnorna, vilket inträffade när de nederländska soldaterna år 2006 fick medaljer för sitt uppdrag i Bosnien. De överlevande kvinnorna från Srebrenica ansåg att deras trauma aldrig hade erkänts, och därför var detta ett hårt slag för dem. Dessutom kände de nederländska medborgarna en moralisk skuld och ville ha en dialog, varför det även var ett slag för nederländska medborgare (Leydesdorff, 2011, s. 206–211).
Den Europeiska unionen förklarade i början av 2009 den 11 juli som minnesdag, och det var flera nederländska ledamöter som gjorde det möjligt enligt Leydesdorff. Det verkliga firandet sker däremot i Potočari och där var bara den holländska ambassadören närvarande, även om andra nationer skickade fler för landet viktiga dignitärer. Leydesdorff påpekade att holländarna förblev näst intill osynliga vid dessa ceremonier, vilket var pinsamt (Leydesdorff, 2011, s. 206– 211).
Roland Kostic är universitetslektor i förintelsestudier samt folkmordsstudier vid Uppsala universitet. Dessutom är Kostic docent i freds- och konfliktforskning. I Kostics artikel ”Transitional justice and reconciliation in Bosnia-Herzegovina: whose memories, whose justice?” behandlar konsekvenserna av massmord. Kostics slutsats bestod av insamlad information från 2500 personer år 2005 och år 2010 från 1500 personer där alla tre grupper var representerade; bosniaker, bosnienserber och bosnienkroater. Sammanfattningsvis var försoning inte något allmängiltigt utan berodde på kulturella och politiska aspekter, alltså spelade den aktuella politiken roll, liksom kommunala krav. Därför behövdes en hållbar och politisk lösning mellan befolkningen och eliten i Bosnien-Hercegovina för att försoning skulle vara möjlig (Kostic, 2012). Om Leydesdorff forskning togs i beaktning var det väldigt viktigt
14
för överlevande att få ett erkännande, och precis som Kostic menade handlade det ofta om politiska aspekter, där Leydesdorff nämnde att den holländska regeringen inte var redo att ta sig an sanningen om vad som verkligen hände i Srebrenica.
Goran Basic är forskare och har gjort fältarbeten i Bosnien Hercegovina. Basic har skrivit om efterkrigssamhällen samt försoning efter kriget. Zlatan Delic är docent och hans forsknings- område är sociologi. Han är ensam författare till 20 vetenskapliga artiklar och medförfattare till ett flertal vetenskapliga artiklar. Exempelvis har Zlatan Delić och Goran Basic skrivit artikeln ”Genocide in northwestern Bosnia and Herzegovina: a sociological analysis of crimes against humans and against humanity during and after the war” handlade främst om krigsvåldet och folkmordet på den civila befolkningen i Bosnien-Hercegovina, men också den serbiska arméns och polistruppens förnekande gällande våldsbrott och folkmord (1995–2018). Den serbiska armén och polisstyrkor fördrev bosniaker och kroater från nordvästra Bosnien-Hercegovina genom massavrättningar, förföljelser, systematiska våldtäkter och koncentrationsläger. Målet för dessa våldshandlingar var det civila folket. Sommaren 1992 dödades 3000 personer, inklusive 200 kvinnor och 200 barn i Prijedors kommun. Dessutom fördrevs hälften av befolkningen, mer än 40 000 bosniaker och kroater innan kriget. Invånarna sökte skydd i bergen och dalarna men omkring 6000–7000 fångades och sattes i koncentrationsläger såsom Keraterm och Omarska. I dessa koncentrationsläger hölls de under fruktansvärda förhållanden, och många av dem dog på grund av hunger, sjukdomar, misshandel och planerade avrättningar (Basic & Delić, 2018, s. 38–41, 52–54).
Ett antal gärningsmän dömdes vid Haag-tribunalen, exempelvis Radovan Karadžić och Ratko Mladić enligt Basic & Delić. Det serbiska folket fick bära skulden för det brott som utfördes av serbiska armén och polisstyrkorna, alltså hölls serber ansvariga för det inträffade folkmordet, men skulden kunde inte vara kollektiv. Det fanns nämligen inga folkmordsfolk eller icke-folkmordsfolk. Av den anledningen fanns internationella brottsmålsdomstolar för fastställandet av skulden hos enskilda personer eller grupper, som utfört brott eller folkmord mot mänskligheten. Domstolar skickade ut varningar och domar, dels för att det var oacceptabelt, dels i försök att förhindra att det inträffade igen. Enligt Basic & Delić behövdes en ny kritisk pedagogik nämligen utbildning för fred och samexistens med andra folk och nationer. På så vis kunde serberna frigöra sig från den gränsöverskridande och kollektiva identitetspolitiken som ledde till folkmord (Basic & Delić, 2018, s. 38–41, 51–54). I Basic och Delić artikel framgick det hur viktigt det var med fredskunskap och försoningskunskap för att kunna gå vidare när sådana tragedier som folkmord ägt rum. Särskilt viktigt var att inte en hel folkgrupp anklagades,
15
utan att rättvisa skipades genom att klargöra exakt vad som ägt rum och vilka som varit ansvariga.
Kjell Magnusson är docent i Sociologi. I kapitlet ”Genocide as a Concept in Law and Scholarship: A Widening Rift?” påpekade Kjell Magnusson att det krig som inträffade i Bosnien- Hercegovina samt massakern i Srebrenica i juli 1995 betraktades som ett folkmord men inte de händelser som inträffade i Prijedor. International Criminal Tribunal for the former of Jugoslavia, ICTY, är en särskild domstol som inrättades i maj 1993. I ”The Kristić Case” åtalades den serbiske generalen Radislav Krstić i domstolen i Haag för sitt deltagande i avrättningarna mellan den 14 och 17 juli 1995 av bosniska soldater och civila män (Magnusson, 2008, s.157–179).
”The Sikirica Case”, som var en annan viktig rättegång där Duško Sikirica, lägeransvarig i Keraterm, stod åtalad för folkmord hävdar Magnusson. Totala antalet fångar i Keraterm var cirka 1000–1400 personer, vilket motsvarade 2–2,8 procent av den muslimska befolkningen i Prijedor. Avsikten måste påvisas vara att helt eller delvis förgöra de bosniska muslimerna eller de bosniska kroaterna i staden Prijedor. Mot den bakgrunden utgjorde dessa personer inte tillräckligt många för att motsvara termen ”helt eller delvis förgöra” den muslimska gruppen i Prijedor. Av den anledningen kunde inte Tribunalen fastställa att det var folkmord i Prijedor, på grund av både den juridiska och vetenskapliga definitionen av folkmord (Magnusson, 2008, s. 157–179). Trots att folkmord inte erkändes i Prijedor, på grund av att andelen som dödades var för låg, var det minst lika viktigt för de överlevande att få sin historia om krigstraumat och sitt lidande berättat och erkänt. Till att börja med synliggörs överlevares aspekter och upplevelser från kriget i Bosnien-Hercegovina. Därutöver hur det påverkade överlevare men också hur konsekvenser efter krig såsom trauma bearbetades och hanterades av överlevare 25 år senare. Denna uppsats ämnar täcka en del av den kunskapslucka om krig och folkmord i Bosnien-Hercegovina från överlevares perspektiv.
6. Teorianknytning
Teoretiskt tar den här uppsatsen avstamp i forskning om traumahantering med särskilt fokus på en analytisk modell med särskilda begrepp som forskaren Suzanne Kaplan utvecklat. Dessa begrepp kommer att användas för att tolka mina resultat.
Suzanne Kaplan var barn- och ungdoms psykoanalytiker som studerade extrem traumatisering hos judiska överlevande, vilka var barn då Förintelsen ägde rum. Dessutom forskade Kaplan
16
om folkmordet i Rwanda 1994 mellan tutsier och hutuer. Hennes utgångspunkt var 40 filmade intervjuer med överlevande barn från Förintelsen och 12 filmade intervjuer med tonåringar som genomfördes i Rwanda. Kaplans strävan var inte bara att uppmärksamma överlevares svårigheter oavsett om de medvetet tänker på dem eller inte utan också underlätta samtal mellan människor som upplevt trauma och de som inte upplevt trauma. Kaplan utgick från hypoteser tagna från psykoanalyser, vilka applicerades på överlevarnas berättelser. Dessutom skapade Kaplan ett analytiskt verktyg för intervjuer gällande trauman (Kaplan, 2003, s. 16, 22; Kaplan, 2006, s. 725–726).
En faktor som Kaplans analysverktyg tar hänsyn till är bland annat vad som berättades men även hur det berättades, genom perforerade sinnesintryck, liksom visuella intryck, ljudupplevelser och ansiktsuttryck. En annan aspekt var starka händelser och upplevelser, såsom när fadern fördes bort, skolan stängdes, vänner vände ryggen eller att familjen splittrades. Avslutningsvis kan poängteras att överlevare påverkades av kroppsmärken, såsom davidsstjärnan på kläderna för judarna och bokstaven T i identitetskortet, som identifierade att du tillhörde tutsi (Kaplan, 2003, s. 16, 22).
I jämförelse med fysiska och visuella intryck fanns ett psykiskt utrymme, vilket delades in i två kategorier. Det ena var fantasifullt tänkande och det andra var handlingstagande. Vid extremt svåra situationer skapade personen ett psykiskt rum. En aspekt av fantasifullt tänkande var att barnen från förintelsen fantiserade om att de befann sig på en spännande tågresa, medan de i själva verket var en skräckfylld situation när barnen fördes iväg till koncentrationslägren. I jämförelse med handlingstagande skapade barnen egna aktiviteter eller gjorde motstånd (Kaplan, 2003, s. 16, 22).
Sista indelningen i Kaplans analysverktyg var åldersförvrängning som också delades in i två kategorier, personlig och känslomässig, såsom apatisk, medan den andra kategorin var att ta ansvar och exempelvis ta hand om sina föräldrar. Detta analysverktyg utgjorde grunden till Kaplans teori om de psykologiska fenomen som hon kallade för traumalänkande och generationslänkande. Avslutningsvis poängterades att Kaplan kom fram till hur olika fenomen påverkade individen samt en teori gällande traumarelaterade påverkansfaktorer. Först och främst användes Kaplans teori om affekthantering i denna uppsats. Affekthantering delas in i följande kategorier: affektinvadering, affektisolering, affektaktivering och affektsymbolisering, vilka ansågs vara en gradvis integrering av trauma hos intervjupersonerna (Kaplan, 2003, s. 22, 272–327; Kaplan, 2006, s. 725–746).
17
Affektinvadering berodde på känslouttryck, såsom skratt (nervösa skratt/panik bakom skratten),
gråt, lukt, smak och ljud, vilket var en länk till betydelsefull händelse och ytterligare länkades vidare och associerades till en annan händelse (Kaplan, 2003, s. 22, 272–327).
Affektisolering var minnesluckor samt tillrättalagda historier och förekom hos unga personer
som upplevde trauman. Svårigheter att prata om vissa minnen, berodde på att det inte fanns någon benämning eller ord på upplevda minnen, medan vissa minnen accepterades (Kaplan, 2003, s. 22, 272–327).
Affektaktivering var en viktig del i att få tillbaka ett ”normalt liv” genom berättandet av sin
historia, vilket påverkades av faktorer som ålder eller moralisk skyldighet gentemot de som inte överlevde och att erfarenheterna berättades för nästa generation (Kaplan, 2003, s. 22, 272–327).
Affektsymbolisering innebar att trauman bearbetades genom att sätta ord och bilder på
upplevelserna, vilket är en del av en bearbetningsprocess (Kaplan, 2003, s. 22, 272–327).
Kaplans studerade överlevare från förintelsen, främst barn medan uppsatsens fokusområde var överlevare från kriget och folkmordet i Bosnien-Hercegovina. I denna undersökning studerades dessutom överlevare i olika åldrar. Kaplans teori användes främst för att förstå hur överlevarna påverkades av krigs och folkmordstraumat för att sedan lättare förstå vilka strategier som var användbara i bearbetningsprocessen gällande krigs- och folkmordstraumat. Därmed ligger tonvikten på affektaktivering och affektsymbolisering i denna uppsats.
7. Resultat
Resultatdelen är strukturerad efter mina tre frågeställningar, därefter kommer Kaplans teori om affekthantering att användas i kapitlet Analys av resultat, för att vidare tolka och analysera resultaten.
7. 1 Intervjupersonernas berättelser om kriget i Bosnien-Hercegovina
Under intervjuerna framkom tre viktiga teman som särskilt framträdande när det gäller de starkaste minnena från kriget i Bosnien. De handlade om krigsutbrottet, folkmordet samt flykten under kriget, och de redogörs för i detta kapitel.
7.1.1 Krigsutbrottet
Bomb- och granatattacker skapade rädsla, följden blev att Maja Pasic var mestadels inomhus, men en dag trotsade hon sin rädsla för att hon ville trösta sin pappa. Likaså denna dag var hon fruktansvärd rädd, berättade M. Pasic (personlig kommunikation, 11 november, 2020). I själva verket föll det 60–100 granater varje dag över staden enligt Jasna Hadzic. En konsekvens blev
18
att det låg mängder av kroppar på gatorna, vilka ingen vågade flytta på, förklarade J. Hadzic (personlig kommunikation, 12 november, 2020).
Barn utsattes för granatsplitter och fick bestående fysiska skador i samband med när Mustafa Timkic var ute och lekte, föll en granat i närheten av honom, systern samt hans kompisar. Därmed fick han en defekt på ett öga menade M. Timkic (personlig kommunikation, 25 november, 2020). När Denis Pasic tillfångatogs av militära poliser och paramilitära styrkor fick han fysiska skador, men inte ens det stoppade honom till att gå ut, men däremot blev han riktigt rädd. Pasic nämnde att i bästa fall så åkte man på stryk och i värsta fall försvann man bara D. Pasic (personlig kommunikation, 11 november, 2020).
Visuella-, känslosamma- och audiella minnen mindes Alexandra Kustura såsom ljudet av granater och skott, men också känslor såsom panik, rädsla, kyla och hunger. Dessutom mindes hon människor, poängterade A. Kustura (personlig kommunikation, 12 november, 2020). Sabina Mujic mindes framförallt människokroppar som hon bevittnade från bussarna som lämnade Potočari. På en stor gräsmatta såg hon männen som satt på rad, omringade av militärer som bar vapen och vid sidan om stod det ”tanks”. Runt om på vägen såg hon att det låg människokroppar, trots att Sabinas mamma uppmanade henne att sitta ner och vända huvudet åt andra sidan. Sabina Mujic var då nio eller tio år och var nyfiken och därför såg hon allt detta, vilket hennes mamma försökte förhindra enligt S. Mujic (personlig kommunikation, 17 november, 2020). Känslor som hunger, rädsla och kyla omtalades dessutom av Jasna Hadzic och Lejla Begovic (Hadzic, 2020; L. Begovic, 2020). Sabina Mujic förklarade att hennes mamma lade kartonger på golvet för att minska kylan. Liksom Alexandra mindes Sabina mycket ljud på nätterna och att många skrek S. Mujic (personlig kommunikation, 17 november, 2020). En eller flera veckor innan den 11 juli såg Mustafa Timkic en serbisk soldat tillsammans med en UN-soldat, strax intill den skog där han och hans vänner brukade leka. Han visste att det var en UN-soldat, för soldaten hade en blå hjälm på sig. Den serbiske soldaten bar en grön keps, och därför fanns det inga tveksamheter till vad han hade sett. Han mindes det väldigt tydligt på grund av lukten från återvinningsstationen. Där låg det stora mängder jäst, och än idag hade han väldigt svårt med just den lukten M. Timkic (personlig kommunikation, 25 november, 2020).
Inte bara bosniska militärer utan också legosoldaten Jackie Arklöv, vilket var det svåra och obegripliga, särskilt att se hennes tidigare elever vid frontlinjen betonade Jasna Hadzic. Jackie Arklöv, kallades för ”svensken” i Mostar. Enligt Sveriges Radio var Jackie Arklöv legosoldat i Bosnien-Hercegovina 1993 och dömdes för grovt brott mot folkrätten i Stockholms tingsrätt
19
(Sveriges Radio, 2006). Jasna hörde Arklöv i en intervju, hans ord etsade sig fast i hennes minne. Arklövs ord: hans bästa känsla var att skära upp magen på gravida kvinnor enligt Jasna Hadzic (personlig kommunikation, 12 november, 2020). Jasna förklarade att ibland blev det för mycket att orka hantera och sade att det fanns dagar då de inte ville vänta längre utan följa med
sina grannar, vänner till dödslägret J. Hadzic (personlig kommunikation, 12 november, 2020).
Sara Mulalic lyfte fram att kvinnor våldtogs av militären medan männen togs till koncentrationsläger alternativt att männen sköts på plats S. Mulalic (personlig kommunikation, 18 november, 2020).
I skogen sökte de flesta skydd, vilket Lejla Begovic fick erfara efter att hontvingades fly själv på grund av serbernas skottlossningar i hennes by L. Begovic (personlig kommunikation, 17 november, 2020). Däremot fick Amar Begovic och hans syster söka skydd hos en konditoriägare i Serbien. Amar och hans syster gick i skolan och kunde därför inte ta sig till Bosnien A. Begovic (personlig kommunikation, 18 november, 2020). Sara Mulalic mindes att de sökte skydd i en källare från granater, men till slut blev det ohållbart. Istället lämnades huset och många flydde till skogen. Hon uppskattade att det var 3000 personer i skogen och att de vandrade runt i cirka två månader för att söka skydd. Hon mindes också att en kvinna födde barn i skogen under denna svåra period, enligt S. Mulalic (personlig kommunikation, 18 november, 2020). Sabina Mujic nämnde att det var oerhört tröttsamt att hela tiden behöva gömma sig, dels i källare, dels i skogen och däremellan någon dag hemma S. Mujic (personlig kommunikation, 17 november, 2020).
Hjälpen från UNCHR och andra hjälporganisationer mindes Mustafa Timkic därför att alla samlades i Potočari, därefter delade de serbiska soldaterna på män, kvinnor och barn. Kvinnor och barn sattes på bussar, lastbilar och bilar, vilket var trånga utrymmen på dessa fordon. Denna händelse om uppdelning och att kvinnor och barn åkte med lastbilarna mindes också Lejla Begovic och Alexandra Kustura. Skillnaden var hur allvarliga skador de fick av de trånga utrymmena, vilket var andningssvårigheter, minnesförlust och klämskador. Lejla fick uppsöka sjukhus efter både klämskadorna och för att hon var undernärd (Timkic, 2020; L. Begovic, 2020; Kustura, 2020).
Alexandra Kusturas pappa och de andra männen blev kvar i Srebrenica, men kontakten med fadern kvarstod genom brevväxlingar som Röda Korset anordnade. Alexandra och hennes syster och mamma befann sig i flyktinglägret i två år. Kylan och det ständiga ljudet av granatattacker och matbrist gjorde att det var ett av de jobbigaste flyktinglägren enligt A. Kustura (personlig kommunikation, 12 november, 2020). Jasna Hadzic överlevde kriget på
20
grund av hjälporganisationer samt Röda Korset, inte för att länder i Europa hjälpte dem, hävdade J. Hadzic (personlig kommunikation, 12 november, 2020).
7.1.2 Folkmordet
De fick aldrig säga farväl till sina släktingar, självklart fanns hoppet om att återse männen i frizonen i närheten av Tuzla, dessvärre blev männen kvar i Srebrenica, uppgav Sabina Mujic. När de skildes åt var det dock sista gången hon såg sina tre farbröder, farfar, morfar och två morbröder, förklarade S. Mujic (personlig kommunikation, 17 november, 2020). Likaså uppgav Lejla Begovic att kvinnor och barn åkte till Tuzla medan männen lämnades i Srebrenica. I likhet med Sabina Mujic fick Lejla Begovic aldrig säga farväl till sin bror, för han blev mördad i Srebrenica 1995. Hennes bror var endast 24 år, och hon själv var 14 år gammal poängterade Lejla Begovic. Likaså miste Alexandra Kusturas sin pappa i Srebrenica 1995 (L. Begovic, 2020; Kustura, 2020).
Världen såg på och massmordet i Srebrenica 1995 var ett faktum, Alexandra Kustura var sex år gammal när det inträffade. Hon mindes den enorma paniken i flyktinglägret sedan blev allt bara tyst. Helt tyst, det vill säga att det hördes ingenting från varken media, myndigheter eller från korrespondenter under julidagarna 1995. En förklaring till detta var att varken EU eller FN hade gripit in, ingen överhuvudtaget. Ytterligare en förklaring var att alla visste vad som skulle hända när de serbiska soldaterna hade intagit staden Srebrenica och när Srebrenica föll den 10–12 juli påstod A. Kustura (personlig kommunikation, 12 november, 2020). Likaså betonade Denis Pasic att det värsta var att allt hände under Europas övervakning. Kamerorna var på och de
tillät den stora slakten i Srebrenica. Han var mest ledsen för det som folk fick genomgå och
genomlida. Han berördes av händelserna i Srebrenica via tidningar eller nyheterna på tv D. Pasic (personlig kommunikation, 11 november, 2020). Däremot hördes det från överlevare, som lyckades ta sig till Tuzla, bland annat när Alexandra Kusturas morbror, kom dit A. Kustura (personlig kommunikation, 12 november, 2020).
Manliga överlevare tog sig till säkerhetsområdet i Tuzla men de var i väldigt dåligt skick, då de var undernärda, magra, okontaktbara, och hallucinerade enligt Alexandra Kustura. Antingen berodde hallucinationerna på vätskebrist eller om det var på grund av att de drack ur bäckar som var förgiftade var än idag oklart. Alexandras morbror samt ytterligare en släkting nådde fram till säkerhetsområdet. Det som komplicerade det hela var att det fanns överlevare som kom till det säkra territoriet flera månader senare eftersom de tillfångatogs eller deporterades till Serbien. Hennes mamma hoppades i det allra längsta men gav upp i december 1995, berättade A. Kustura (personlig kommunikation, 12 november, 2020). Mustafa Timkic morbror
21
överlevde därför att han tillsammans med 80–90 personer gömde sig i grottor under 92 dagar. Dessa grottor låg på gränsen mellan Bosnien och Serbien. För att överleva gömde de sig på dagarna och på nätterna sökte de efter mat i de närmsta byarna. Morbrodern var född i närheten och kände till området, vilket förmodligen räddade livet på honom och många andra som var med honom förklarade M. Timkic (personlig kommunikation, 25 november, 2020). Denis Pasic förklarade att när folket omringades av motsatta sidan, tvingades de att välja att bo ihop eller fly. Av den anledningen valde många att fly för att minska risken för att bli tillfångatagna D. Pasic (personlig kommunikation, 11 november, 2020).
Nyhetsrapporter och vänner skildrade det kritiska läget i Bosnien, Denis Pasic påverkades trots att han befann sig i Sverige. Anledningen var att föräldrarna lämnades kvar i Bosnien, och allt som hände där, vilket blev för mycket för honom. Med andra ord var han tvungen att stänga av för att klara av att leva, därför fanns inga direkta minnen från denna period förklarade D. Pasic (personlig kommunikation, 11 november, 2020). Maja Pasic befann sig i Turkiet den 11 juli 1995. De följde händelserna och nyheterna på tv:n hela dagen. Folk försökte fly och UN försökte skydda dem utan framgång enligt M. Pasic (personlig kommunikation, 11 november, 2020).
Män begick hemska brott mot kvinnor och deras barn, såsom att kvinnor mördades men också en två månaders bebis mördades, kvinnor våldtogs, men också deras flickor påpekade Maja Pasic. En militär i bussen dödade en kvinnas gråtande bebis. Kvinnan frågade om vatten men istället tog militären barnet och dödade det. Den intervjuade kvinnan sade att det räckte att berätta om detta. Fruktansvärda händelser ägde rum i Srebrenica, men inte bara i Srebrenica utan även i staden Prijedor. Det var de städer som drabbades väldigt mycket. Hon hörde dessa hemskheter av sina kompisar och väninnor, som berättade att städer runt om Srebrenica var drabbade. I Srebrenica fanns UN:s militärer som lovade att skydda folk, och därmed samlades alla i Srebrenica M. Pasic (personlig kommunikation, 11 november, 2020).
Många män och pojkar dog i juli 1995, bland annat Maja Pasics väninnas pappa, farbror och de flesta män. En annan viktig aspekt är att väninnans pappa inte begravdes förrän 2003 således förrän två ben av kroppen hittades, dock inte hela skelettet påpekade M. Pasic (personlig kommunikation, 11 november, 2020). I likhet med Maja Pasic berättade Amar Begovic att det värsta befarades gällande släktingar och grannar, att de skulle mista livet efter vad som rapporterades på nyheterna. Dessvärre miste de flesta sina liv. Han nämnde att på hans grundskola var de 34 elever och det var endast två som överlevde. Det gick ganska snabbt att
22
Exempelvis förlorade hans mamma tre bröder och sin pappa, men också hans syster, som under den tiden var gravid, förlorade sin man A. Begovic (personlig kommunikation, 18 november, 2020).
Begravning av defekta skelett var påfrestande, men samtidigt en lättnad, enligt Maja Pasics väninna som begravde sin pappa år 2003 på detta vis. Samtidigt kände väninnan sorg, men också en lättnad för att det fanns en plats dit anhöriga kunde komma för att be. Än idag genomförs begravningar trots att endast delar av kroppen påträffades. Maja tyckte mest synd om offren, de som dog, och deras familj, menade M. Pasic (personlig kommunikation, 11 november, 2020). Mustafa Timkic slutade aldrig att hoppas förrän de hörde av sig från utredningscentrum år 2000. Därefter togs blodprov vilket resulterade i matchning med hans pappa samt att hans mor identifierade pappans tröja och patientbricka. När det gällde skelettet saknades underarmar och käkben, men det kvarstod att hans pappa var död. Han berättar att det självklart var det tufft på pappans begravning 2001, men också en lättnad att verkligen veta att han inte fanns längre. Samtidigt kom funderingarna kring folkmord och vad som verkligen hände hans pappa. Vad Mustafas pappa utsattes för förstod han inte förrän han var tonåring. I folkmordet dödades även Mustafas pappas två bröder, en av pappans bröder hittades ungefär samtidigt som hans far. Det var 20 personer som var nära släkt, det vill säga, inom familjen, som miste sina liv i folkmordet, poängterade M. Timkic (personlig kommunikation, 25 november, 2020).
Omänskliga handlingar förekom inte bara i Srebrenica utan också i Prijedor enligt Sara Mulalic. Det gjordes ett stort minnesmärke för alla som dog i folkmordet i Srebrenica i Potočari, medan gravarna i Prijedor fanns på olika ställen som besöktes varje år. Skillnaden var att det som hände i Srebrenica erkändes av tribunalen i Haag som genocid, medan det som hände i Prijedor inte erkändes. Trots det dödas 102 barn i åldrarna 0–18 år. En av dem som miste livet var hennes broder som begravdes tre gånger, vilket var fruktansvärt psykiskt påfrestande för henne. I tretton år låg han begraven, men upptäckte att det var någon annan och brodern togs bort. Slutligen hittades rätt och en ny begravning genomfördes, förklarade S. Mulalic (personlig kommunikation, 18 november, 2020). Jasna Hadzic påpekade att de metoder som användes i Srebrenica, såsom våld, mördandet av barn, kvinnor som våldtogs, krig där både män, kvinnor och barn drabbades, förutom serber, liknande med andra ord de metoder som Hitler använde sig av, konstaterade J. Hadzic (personlig kommunikation, 12 november, 2020).
23
7.1.3 Flykten
Pappersexercis och bussresa krävdes för att komma till Kroatien och därefter till Sverige påpekade Sara Mulalic. Det kändes tryggt att komma till Sverige därför att hennes syster fanns i närheten, eller i alla fall samma land poängterade S. Mulalic (personlig kommunikation, 18 november, 2020). Liksom Sara tog sig Denis Pasic till Sverige efter att han köpte sig en plats på en buss. Det innebar att allt han ägde såldes och därefter fick han sedan skriva på pappren att han lämnade landet frivilligt och därmed blev utskriven ur landet. Sedan tog han bussen till Swinoujscie i Polen, där färjan gick till Ystad i Sverige, förklarade D. Pasic (personlig kommunikation, 11 november, 2020). På liknande sätt tog sig Jasna Hadzic med en av 22 bussar som gick ifrån Mostar. Det var ren etnisk rensning, alltså de rensade en sida, muslimerna tillade hon. Jasna berättade att de hade bara med sig pass och mediciner. Bussarna åkte till Swinoujiscie i Polen, och därefter gick olika färjor till Belgien, Tyskland, Norge, Danmark och Sverige. Valet till Sverige grundade sig på att de inte hade några pengar för övernattning och mot den bakgrunden valde de den första färjan till Sverige förklarade J. Hadzic (personlig kommunikation, 12 november, 2020).
Tysklands förhållningssätt till flyktingar vid två olika tillfällen, det var inte helt lätt, för gränserna till Tyskland var stängda enligt Amar Begovic. Däremot tog Sverige och Danmark emot flyktingar. De kom till Polen från Makedonien, och därefter tog de första bästa färjan till Sverige i maj 1993. Inledningsvis hamnade han i Ystad därefter Malmö, var efter han kom till Stockholm, nämnde A. Begovic (personlig kommunikation, 18 november, 2020). Alexandra Kustura, smugglades av två män till Tyskland från Tuzla. De gick långa sträckor, tog sig igenom svåra passager såsom en flod där männen bar över dem. Därtill kom extrem kyla, och bergiga passager. Så småningom kom de till Tyskland där de även sökte asyl. De befann sig i Tyskland två och ett halvt år, men hennes morbröder och mormor tog sig till Sverige. Därför ville morbröderna och mormodern att familjen tog sig till Sverige, vilket berodde dels på att hennes pappa inte överlevde, dels på att de kände ett speciellt ansvar för henne och hennes syskon. Hon mindes att hon kom till Sverige innan hon fyllde 9 år, berättade A. Kustura (personlig kommunikation, 12 november, 2020).
Alla kunde inte fly från Bosnien utan placerades i säkrare områden såsom Tuzla menade Lejla Begovic. När det gällde information om att hennes pappa levde, fick hon ett och ett halvt år senare, under tiden hon gick i skolan och bodde i Tuzla. När kriget bröt ut arbetade hennes pappa i Serbien och därifrån flydde han till Makedonien därefter tog han sig till Sverige. Däremot dröjde det, innan hon mötte sin pappa på Arlanda flygplats och än idag påmindes hon
24
om mötet med sin pappa antingen vid avgång eller ankomst till Arlanda flygplats poängterade L. Begovic (personlig kommunikation, 17 november, 2020). Liksom Lejla Begovic dröjde det för Sabina Mujic att ta sig ifrån Bosnien. Efter kriget bodde hon först i Tuzla sedan i Lukavac. Sedan flyttade hon till en plats som heter Poljice inom regionen Lukavac, i en liten by intill sjön. I Poljice bodde de i de övergivna stugorna cirka ett år. Därefter flyttade de vidare till en kristen by, för att invånarna där hade också flytt och lämnat husen tomma och därmed kunde de flytta in där. Till slut köpte de ett hus i Lukavacs område, i en stad som heter Turija. Hennes familj byggde upp ett hus och bor fortfarande i Turija. Dessutom fanns även ett hus i Srebrenica. Det var den bästa platsen, tyckte hon, och hon ville aldrig lämna den. Hon kom till Sverige 2003 på grund av att hennes man bodde där, konstaterade S. Mujic (personlig kommunikation, 17 november, 2020).
Maja Pasic bodde först sju månader i Kroatien i staden Split, till en början privat, men när pengarna sinade flyttade de till ett flyktingläger som var ett övergivet hotell. I flyktinglägret bodde hon i sex månader och det var flyktingar från alla delar. Det framgick att allas önskan var att återvända hem, men kriget tog aldrig slut. Av detta skäl flyttade de till hennes mammas familj i Turkiet. Däremot återvände de till Sarajevo i september 1996 efter kriget fram till 2008, då hon flyttade till Sverige på grund av hennes man. I Turkiet upplevde hon en tuff period, vilket delvis berodde på att de inte kunde språket och det fanns inga arbeten. Hennes mamma sade att i Sarajevo var det tufft för där utsattes de för bomber och liknande, men de hade det
också tufft på ett annat vis, utan bomber, i Turkiet. förklarade M. Pasic (personlig
kommunikation, 11 november, 2020). Liksom Maja Pasic tog det många år för Mustafa Timkic att flytta till Sverige. Till skillnad från Maja Pasic som var i Turkiet under krigsåren befann sig Mustafa Timkic i Bosnien. Färden till Sarajevo var jobbig, vilket berodde på otillräcklig plats på bussarna, andningssvårigheter och långa sträckors vandrande. I Sarajevo gick han i grundskolan och gymnasiet, men därefter hade han planer på att studera i Kina. Istället ändrades planerna och Mustafa läste på litteraturlinjen vid universitet i Sarajevo. Efter en tid insåg han att den ekonomiska situationen samt möjligheterna att få ett arbete var få. Därför ändrades planerna ytterligare en gång och han bestämde sig för att studera i Sverige, vilket delvis berodde på att hans morbror fanns i Sverige M. Timkic (personlig kommunikation, 25 november, 2020).
25
7.1.4 Delanalys
I följande kapitel redogörs för undersökningens resultat kopplat till Suzanne Kaplans teori gällande affekthantering inom följande kategorier: affektinvadering och affektsymbolisering. Nedan presenteras Kaplans kategorier och exempel från intervjupersonerna.
Affektinvadering
Känslouttryck, såsom skratt (nervösa skratt/panik bakom skratten), gråt, lukt, smak och ljud vilket var en länk till betydelsefull händelse och länkades vidare och associerades till en
annan händelse. (Kaplan, 2003, s. 22, 272–327).
Bomb-och granatattacker skapade rädsla, likaså ljudet av skott.
(M. Pasic, 2020; Hadzic, 2020; Kustura, 2020). Ljudet av brandlarm påmindes om granatattacker.
(Kustura, 2020).
Fysiska skador såsom granatsplitter i ögat, tillfångatogs av militära styrkor skapade rädsla och fysiska skador.
(Timkic, 2020; D. Pasic, 2020).
Ambulanser skapade en freezing position, likaså uniformsklädda personer resulterade i en obehagskänsla.
(Hadzic, 2020; Kustura, 2020).
Kyla och hungerkänslor.
(Kustura, 2020; Hadzic, 2020; L. Begovic, 2020).
Intervjupersonernas berättelser kom att anknyta till de kategorier som Suzanne Kaplan nämnde som affektinvadering och affektsymbolisering (Kaplan, 2006, s. 725–746). Förstnämnda kategorin affektinvadering innebar känslor som personerna upplevde och mindes från kriget i Bosnien-Hercegovina. Rädsla, oro, kyla och hunger nämnde de flesta personerna, däremot beskrevs det på olika sätt (M. Pasic, 2020; D. Pasic, 2020; Hadzic, 2020, Kustura, 2020, Timkic,
26
2020, L. Begovic 2020). En tänkbar förklaring kunde vara att de ovannämnda känslorna såsom rädsla, oro kyla och hunger var starkt kopplade till överlevnad. Mat och värme behövdes för att överleva de kalla vinterperioderna. Rädslan var kopplad till överlevnad på grund av att de var rädda att mista sina liv i bomb-och granatattackerna.
Kaplan delade också in varje kategori i tre stadier, vilket sedan pendlade mellan stadierna: utrymmesskapande (psykiskt rum), traumalänkning och generationslänkning. Traumalänkning handlade om att intervjupersonen återigen påmindes om tidigare upplevda trauman om personen associerade händelser i vardagslivet till de upplevda trauman (Kaplan, 2003, s. 277– 278). Traumalänkning innebar exempelvis när uniformer påminde intervjupersonen om kriget och gav en olustkänsla, vilket kunde resultera i avsvimning. Skolans brandlarm påminde om kriget, därför att det liknade ljudet av granater, följden blev att hon låg och skakade och skrek (Hadzic, 2020; Kustura, 2020). Det framgick att vardagliga händelser som associerade till den traumatiska upplevelsen ständigt revs upp och därmed aldrig glömdes bort. Till en början var det givetvis väldigt jobbigt och påfrestande när brandlarm och uniformsklädda personer påminde dem om kriget. Emellertid var det fortfarande jobbigt men ändå mer hanterbart än för 25 år sedan som kriget och folkmordet inträffade. Däremot försvann aldrig krigs-och folkmordstrauma utan var något de försökte leva med.
Rädslan hindrade dem inte att vara ute och leka eller att leva som tidigare. På så vis var de ganska orädda, eftersom de kunde vara sista dagen i deras liv (Timkic, 2020; D. Pasic, 2020). Möjligen berodde det på att personerna försökte få ett normalt liv under onormala förhållanden som det var under en krigssituation. Med andra ord, bättre att leva livet fullt ut, medan det gick, än att inte leva livet alls.
Traumalänkning var det som dominerade i intervjuerna men det fanns också exempel på generationsläkning. Det innebar att en person bevarade minnen från en särskild person eller
betydelsefulla saker alternativt händelser som Kaplan ansåg stärkte känslan av att leva i ett sammanhang (Kaplan, 2003, s. 277–278). Det gick således att konstatera att det fanns både positiva minnen och negativa minnen från särskilda personer och händelser när det gällde genarationslänkning. Jackie Arklöv var legosoldat i Mostar och var ett negativt minne för Jasna Hadzic, dels för det han gjorde i Mostar, dels Jackies yttrande om bästa känsla var att skära
upp magen på gravida kvinnor enligt J. Hadzic (personlig kommunikation, 12 november, 2020).
Jasna Hadzic lärde eleverna deras modersmål serbokroatiska vilket var ett positivt minne av generationslänkning men också Röda Korsets betydelse för deras överlevnad, vilket hon var tacksam för J. Hadzic (personlig kommunikation, 12 november, 2020). Röda Korset insats för
27
deras överlevnad var betydelsefullt för Jasna. Däremot revs minnen upp från Bosnien när Jasna såg foton på Arklöv i olika medier i samband med Malexandermorden i Sverige. Men i det svenska samhället fick Jasna en chans att integreras, dels genom att hjälpa eleverna med serbokroatiska och på så vis lärde hon sig svenska av kollegorna.
Affektsymbolisering
trauman bearbetades genom att sätta ord och bilder på upplevelserna, vilket är en del av en bearbetningsprocess.
(Kaplan, 2003, s. 22, 272–327).
Föräldralösa blev mer ansvarsfulla men också mer sårbara.
(Timkic, 2020; Kustura, 2020).
Det viktiga i livet var nära och kära och inte materiella ting.
(Mulalic, 2020).
De fick aldrig säga farväl till sina anhöriga. Avsaknaden av kvarlevor/begravning.
(Kustura, 2020: Mujic, 2020; L. Begovic, 2020).
Affektsymbolisering, innebar verbalisering av traumatiska händelser enligt Kaplan. Med andra
ord att kunna sätta ord och bilder på upplevelser och erfarenheter. Hon nämnde olika aspekter på symbolisering exempelvis att överlevarna själva skapade texter och bilder, det kunde vara brev eller fotografier från anhöriga, dofter som symboliserade vissa händelser och så vidare (Kaplan, 2003, 319–326). Det var både de yngre och de äldre som beskrev detaljrikt vissa händelser när kriget pågick. En av dem var Mustafa Timkic som var barn under krigsutbrottet, han beskrev UN-soldaten tillsammans med den serbiske soldaten och skildrade händelseförloppet utförligt M. Timkic (personlig kommunikation, 11 november, 2020). Om det var för bearbetning av traumat eller om det var förknippat med den starka lukten av jäst var svårt att avgöra. Många av intervjupersonerna fick bearbeta det de upplevde med sina närmaste och fick inte någon professionell hjälp (Timkic, 2020; Mujic, 2020). När det gällde professionell hjälp rådde det delade meningar, en del var väldigt tacksamma att de fick hjälp såsom Alexandra Kustura. Likaså fick Amar Begovic syster och mamma hjälp, medan vissa inte fick den hjälp som de ansågs behöva bland annat Mustafa Timkic. Å andra sidan tyckte
