Om bevisning och andra processuella frågor

4 Bevisbörda och andra processuella frågor

4.2 Om bevisning och andra processuella frågor

Arvidsson och Samuelsson har poängterat att skälighetsbedömningen inte sker i ett vacuum. Parterna kan ha tvistat under en längre tid med resultatlösa förlik-ningsförsök. Det är dessutom sällan som beställaren helt och hållet invänder mot betalningen som sådan, utan istället medger att betala ett belopp som ligger en bit under det entreprenören begär. Det av beställaren medgivna beloppet och det av entreprenören begärda beloppet bildar processens ram. Om entreprenören inte fullt ut förmår att styrka att det begärda priset är skäligt kan domstolens bedömning landa i att ett skäligt pris ligger inom intervallet mellan det medgivna priset och det begärda priset.⁸³

Detta förhållande kan exemplifieras genom HD:s avgörande i NJA 2016 s. 1011.

I detta fall hade entreprenören yrkat på betalning med 116 125 kronor för utfört arbete och 34 135 kronor för material, medan konsumenten vitsordat 62 500 kro-nor som skälig ersättning för arbete och 12 000 för material. HD ansåg att entre-prenörens åberopade bevisningen inte gav någon klar bild av vilket arbete som utförts eller hur det fördelade sig på olika arbetsmoment. Det gick därför enligt HD:s resonemang inte avgöra om det var befogat av entreprenören att lägga ned så många timmar som entreprenören krävt betalt för. HD:s slutsats blev att ent-reprenören inte visat att omständigheterna var sådana att det begärda priset var skäligt, eller att det översteg det belopp som konsumenten vitsordat som skäligt.

Entreprenören fick därför endast betalt för de timmar som konsumenten vitsor-dat.

En annan omständighet som påverkar skälighetsbedömningen är parternas be-visföring. Parterna har som tidigare nämnts inte bevisbördan för att styrka vilket pris som är skäligt, eftersom detta är en rättslig fråga som åligger domstolen att avgöra. Däremot har parterna bevisbördan för de omständigheter som ska ligga till grund för skälighetsbedömningen i det enskilda fallet. Skälighetsbedömningen påverkas således av den bevisning parterna presenterar. Om entreprenören inte för någon bevisning om exempelvis gängse pris eller för sina kostnader minskar entreprenörens sannolikheter att få betalt i enlighet med sitt yrkande. Utifrån do-marna är det svårt att bedöma bevisvärdet av åberopad bevisning eftersom be-visningen ofta är sparsamt kommenterad. En bättre uppfattning av bevisvärdet skulle man kunna få genom att begära ut bevisningen i det aktuella rättsfallet.

Ett exempel där entreprenören inte fick betalt i enlighet med sitt yrkade belopp på grund av bristande bevisföring framgår i hovrättens för Nedre Norrland dom 2019-06-25 i mål nr T 1266–18. I domen kom hovrätten bl.a. att pröva frågan om tidsåtgången för entreprenadarbetena var skälig. Hovrätten ansåg att det var nödvändigt att entreprenören i detta avseende uppgav tillräckligt med

83 Arvidsson & Samuelsson, Entreprenadavtal, s. 91.

information så att domstolen kunde bedöma skälig tidsåtgång. I detta låg att ent-reprenören angav ungefärlig tidsåtgång på varje arbete, vilket material som an-vänts och vad detta kostat. Skäligheten skulle även, enligt hovrätten, bedömas utifrån det belopp som faktiskt fakturerats. Entreprenören hade till styrkande av omständigheterna för att det begärda priset var skäligt anfört att arbetena var fakturerade och förfallna till betalning. Någon redogörelse för vilka arbeten som faktiskt utförts hade däremot inte lämnats, utöver parternas avtal. Det framgick heller inte heller hur det yrkade beloppet fördelade sig på material respektive ar-bete. Hovrätten ansåg att den i praktiken saknade möjligheter att bedöma skälig-heten av det pris entreprenören hade begär eftersom entreprenören “överhuvud-taget inte lagt fram något underlag för en skälighetsprövning”. Det var därmed inte styrkt att skäligt pris översteg det konsumenten redan hade betalat. Entre-prenören fick således ingen ytterligare ersättning för sina utställda fakturor. Av intresse i målet är att tingsrätten kom fram till en helt annan slutsats vid skälig-hetsbedömning. Tingsrätten ansåg nämligen att bevisunderlaget var tillräckligt för att bedöma skälig tidsåtgång. För entreprenören och dess ombud kan det således vara svårt att på förhand avgöra vad som är tillräcklig bevisning för att styrka skälig tidsåtgång eftersom domstolarna kan göra olika bevisvärderingar.

Ett annat exempel på ett rättsfall där entreprenören misslyckades med att föra bevisning till styrkande av skälig ersättning är Svea hovrätts dom 2012-12-11 i mål nr 2853–12. I rättsfallet påstod entreprenören att beställaren hade accepterat en offert för arbetena och att det därmed förelåg ett fast pris för arbetena. Hov-rätten ansåg emellertid att entreprenören inte förmått styrka att beställaren ac-cepterat offerten och beställaren var därmed endast skyldig att betala det som var skäligt. Eftersom entreprenören inte åberopat några som helst sakomständig-heter eller bevisning till stöd för skälig ersättning ansåg hovrätten att beställaren inte var skyldig att betala mer än det belopp som vitsordats av beställaren.

I många avgöranden åberopar utlåtanden från partssakkunniga, eller andra per-soner med expertkunskap, för att styrka prisets skälighet. De sakkunniga kan ex-empelvis bli ombedda av en part att beräkna hur mycket entreprenadarbetena borde ha kostat och presentera detta i ett utlåtande som kompletteras med förhör under huvudförhandlingen. Många gånger fäster domstolarna stor vikt vid deras bedömningar. Hedberg och Johansson är kritiska till hur domstolarna hanterar utlåtanden från konsulter. De menar att domstolarna ofta tar intryck av utlåtan-den från konsulter som ofta på lösa grunder hävdar att tidsåtgången för arbetena varit mer omfattande än vad som varit skäligt.⁸⁴

Tidsredovisningar och fakturor kan förvisso ge en god förståelse för vilka arbets-uppgifter som utförts, vilket material som använts och hur lång tid det tagit för varje moment, men det kan ändå vara svårt att utifrån dessa uppgifter bedöma

84 Hedberg & Johansson, Konsumententreprenader, s. 137.

om priset är skäligt. Tag följande som exempel. En entreprenör styrker genom tidsredovisning och fakturor att det tog två timmar i anspråk att montera en blan-dare i ett badrum och att materialkostnaderna uppgick till ett visst belopp. Även om det inte bestrids att entreprenören faktiskt arbetat under angivna timmar eller att allt fakturerat material använts kan det vara svårt att avgöra om tidsåtgången och materialpriserna är skäliga. Genom att anlita en sakkunnig med erfarenhet från att kalkylera på liknande entreprenader kan en part lägga fram någorlunda objektiv bevisning för att styrka, eller ifrågasätta, att tidsåtgången är skälig och att materialpriserna är skäliga.

Även om det är entreprenören som ska styrka de omständigheter som ska ligga till grund för skälighetsbedömningen - och som utgångspunkt har störst behov att åberopa sakkunnigutlåtanden - är det inte ovanligt att även beställaren åbero-par egna sakkunnigutlåtanden. Ett sådant exempel är Hovrättens för Västra Sve-rige dom 2016-12-08 i mål nr T 1461–15. I rättsfallet tvistade en konsument och en entreprenör bl.a. om huruvida entreprenörens begärda ersättning för uppfö-randet av ett trähus var skäligt. Det var fråga om en småhusentreprenad där ABS 09 ingick i kontraktshandlingarna. Både entreprenören och konsumenten hade bl.a. åberopat varsitt sakkunnigutlåtande för att styrka skäligt pris, med sinsemel-lan olika uppfattningar om vad arbetena borde kosta. Hovrätten ansåg att det var de bägge sakkunnigutlåtandena som hade störst betydelse för skälighetsbedöm-ningen. Mot bakgrund av att bl.a. entreprenörens sakkunnige visat på brister i konsumentens åberopade utlåtande ansåg hovrätten att entreprenörens begärda pris var skäligt.

Att parternas sakkunniga har olika uppfattningar om vilket pris som är skäligt är inte ovanligt. Det är inte särskilt förvånande med tanke på att parterna aldrig skulle åberopa utlåtandena som bevisning om de inte styrkte respektive parts sak.

Det är i de berörda fallen ofta fråga om s.k. partssakkunniga (4 kap. 19 § RB).

För partssakkunniga finns det inte något krav på att de ska vara ojäviga eller några legala krav på särskilda kvalifikationer. Det går alltså i stort sett att anlita vem som helst som sakkunnig.⁸⁵ Genom att enbart läsa domarna är det ofta svårt att få en uppfattning om vilka kvalifikationer de sakkunniga har som gör dem särskilt lämpade att för att bedöma kostnaderna för arbetena. Det är samtidigt inte alltid som parterna åberopar partssakkunniga utan det förekommer även att parterna åberopar utlåtanden och förhör med vittnen som har erfarenhet av att exempelvis kalkylera på entreprenader. Det är tänkbart att parterna begär utredningar från flera sakkunniga under tvistens inledningsskede och endast använder sig av dem som styrker partens sak i målet. Övriga utlåtanden väljer man helt enkelt att bortse från. Kalkyleringar i ett sakkunnigutlåtande påverkas givetvis av vilka upp-gifter som läggs till grund för beräkningen. Den sakkunnige utgår i sina

85 Thornefors, Kommentar till rättegångsbalken, 40 § RB, rätten har dock möjlighet att avvisa bevisning enligt 35 kap. 7 § RB.

beräkningar från det underlag den får från sin beställare. Om beställaren väljer att undanhålla vissa uppgifter som är till nackdel för beställaren kommer givetvis beräkningarna inte bli tillförlitliga. Ett avgörande från hovrätten som illustrerar hur olika uppfattningar de sakkunniga kan ha är hovrätten över Skåne och Blek-inge som 2012-11-12 i mål nr T 378–10. I domen gör hovrätten bl.a. en prövning av skälig tidsåtgång med ledning av 36 § KtjL. I domskälen framgår att konsu-menten ifrågasatte att entreprenören faktiskt lagt ned så många timmar som den begärt betalning för, och hade i detta avseende åberopat ett sakkunnigutlåtande.

I utlåtandet framgick det bl.a. att den sakkunnige ansåg att det skulle ca 200 tim-mar för arbetena med innertaket vilket skulle ställas mot de 1 200 timtim-mar som entreprenören uppgett. Den sakkunnige ansåg totalt sett att en skälig tidsåtgång låg långt under det antal timmar som entreprenören fakturerat för. Entreprenö-ren hade å sin sida åberopat ett sakkunnigutlåtande där det framgick att arbetena beräknades ta mer än 6500 timmar mer i åtgång än vad konsumentens sakkunnige gjort gällande. I tingsrättens domskäl framgår det att domstolen ansåg sig ha

“föga ledning” av utlåtandena eftersom de hade en anmärkningsvärd diskrepans.

Tingsrätten anförde dock att man inte helt kunde bortse från konsumentens sak-kunnigutlåtande och ansåg sammantaget att ett skäligt belopp för arbetena låg långt under det belopp som entreprenören yrkat ersättning för. Hovrätten in-stämde i tingsrättens domskäl avseende skälighetsbedömningen.

5 Genomgång av 45 § KöpL och 36 § KtjL

5.1 Priset får inte följa av avtalet

En förutsättning för att regeln om skäligt pris ska vara tillämpligt är att priset inte framgår av avtalet. I 45 § KöpL uttrycks detta genom lydelsen “följer priset inte av avtalet” och i 36 § KtjL genom den snarlika lydelsen “i den mån priset inte följer av avtalet”. Vid en tvist mellan beställare och entreprenör där parterna inte kan komma överens om något avtalat priset måste rättstillämparen som en första åtgärd avgöra om det finns möjlighet att fastställa ett avtalat pris. Går det av om-ständigheterna inte att fastställa priset tillämpas den utfyllande regeln om skäligt pris. När parterna har kommit överens om ett pris gäller däremot inte bestäm-melsen om skäligt pris till den del priset är bestämt.

Utgångspunkten i köplagen och konsumenttjänstlagen är att parterna fritt kan avtala om priset för en entreprenad. För ett avtals giltighet krävs enligt svensk rätt inte att det föreligger ett bestämt pris.⁸⁶ Varken 45 § KöpL eller 36 § KtjL ska uppfattas som jämkningsregler för den händelse att entreprenören begär ett pris som är oskäligt. Om det avtalade priset är oskäligt får beställaren istället be-gära att avtalsvillkoret jämkas med stöd av 36 § AvtL.⁸⁷ Om beställaren är kon-sument gäller även 11 § lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konkon-sumentförhål- konsumentförhål-lande. I förarbetet till konsumenttjänstlagen framgår att det “naturligtvis” är nä-ringsidkarens sak att avgöra vilket pris han vill begära i den mån priset inte följer av avtalet. Konsumenten är dock inte skyldig att betala mer än vad som är skä-ligt.⁸⁸ Samma regel gäller för kommersiella entreprenader när 45 § KöpL tilläm-pas.⁸⁹

Om det föreligger olika uppfattningar mellan parterna om vilket pris som har avtalats får ledning hämtas från sedvanliga avtalstolkning. Högsta domstolen har i flera avgöranden utformat ett antal principer för att tolka innehållet i ett avtal.⁹⁰ Den gemensamma partsavsikten är som utgångspunkt avgörande. Ofta är en så-dan svår att fastställa. När en såså-dan avsikt inte går att fastställa ska en tolkning av avtalet göras med utgångspunkt i avtalets ordalydelse och systematik. Ledning

86 Ramberg & Herre, Köplagen, 45 § KöpL.

87 Prop. 1984/85:110, s. 92, prop. 1988/89:76, s 152

88 Prop. 1984/85:110, s. 301.

89 Prop. 1988/89:76, s. 151.

90 Se härom i bl.a. NJA 2014 s. 960, NJA 2018 s. 653 och NJA 2018 s. 834.

kan även hämtas från dispositiv rätt och allmänna obligationsrättsliga principer från köprätten. Tolkningen kan slutligen påverkas av en övergripande rimlighets-bedömning. Vilka tolkningsfaktorer som blir avgörande avgörs utifrån en hel-hetsbedömning i det enskilda fallet.

5.1.1 Avtalat pris enligt 45 § KöpL

Även om priset inte direkt följer av avtalet kan priset genom tillämpning av 3 § KöpL fastställas genom att se till handelsbruk eller sedvänja. Att priset kan be-stämmas genom tillämpning av 3 § KöpL innebär inte att handelsbruk eller sed-vänja automatiskt utgör avtalsinnehåll utan en bedömning måste göras i det en-skilda fallet.⁹¹ Det har framförts att regeln kan ses som en ventil för att bestämma avtalsinnehållet när parterna inte haft någon medveten uppfattning om vad som gäller.⁹²

Att priset inte följer av avtalet behöver inte innebära att det råder fullständigt oenighet gällande priset för hela avtalets omfattning. Det är vanligt att priset be-stämts för en viss del av avtalet men inte för en annan och i så fall är det den senare delen som regeln om skäligt pris tillämpas på. Det kan tänkas att beställa-ren påstår att parterna kommit övebeställa-rens om ett fast pris för beställa-renovering av ett badrum, men under entreprenadens gång utökas renoveringsarbetena till att även omfatta köket. Om parterna inte avtalat något om priset för köksrenoveringen kan då regeln om skäligt pris i 45 § KöpL användas för att fylla ut parternas avtal.

Skälighetsbedömning kan ta sikte på en eller flera parametrar. När arbeten utförs på löpande räkning kan parterna ha kommit överens om ett visst pris per timme.

Skälighetsbedömningen kan i ett sådant fall dock ta sikte på att fastställa ett skä-ligt antal timmar eller skälig kostnad för material. Munukka har anfört att skälig-hetsbedömningen vid köp av lös egendom oftast endast tar sikte på att fastställa en prispåverkande parameter; nämligen priset per exemplar. Munukkas har po-ängterat att det därför kan framstå som främmande att 45 § KöpL tillämpas ana-logivis vid entreprenadarbeten som utförs på löpande räkning där skälighetsbe-dömningen tar sikte på att fastställa ett skäligt antal timmar. Han framför dock att det inte finns några goda skäl till 45 § KöpL inte skulle kunna medföra att skälighetsbedömningen tar sikt på en skälighetsbedömning av tidsåtgången eller någon annan icke avtalad prispåverkande parameter.⁹³ I praxis från hovrätten

91 Munukka, Kommentar till köplagen, 45 § KöpL, fotnot 12.

92 Håstad, Köprätt, s. 32 f.

93 Munukka, Skälig tidsåtgång, s. 944f, 946.

framgår det att 45 § KöpL har tillämpats för att fastställa en eller flera parametrar i parternas avtal, exempelvis skälig tidsåtgång eller skälig kostnad för material.⁹⁴ I specialmotiveringen till 45 § KöpL nämns att priset kan bestämmas på flera sätt. Det kan framgå genom ett totalbelopp eller genom angivet enhetspris, såsom är fallet när pris per kvantitet eller per styck anges. I entreprenadsammanhang ligger det närmast till hands att jämföra detta med ett angivet á-pris i en mängd-förteckning. Priset kan även tänkas framgå genom att säljaren har en prislista som köparen har att räkna med, eller genom att säljaren angett en prisuppgift vid marknadsföring.⁹⁵ Det går även att komma fram till ett avtalat pris genom att tillämpa allmänna principer för att tolka avtalsinnehållet.⁹⁶ I specialmotiveringen nämns vidare att det är upp till säljaren att avgöra vilket pris han vill begära om priset inte följer av avtalet. Köparen är dock inte skyldig att, med beaktande av omständigheterna, betala mer än vad som är skäligt.⁹⁷ Att säljaren har större möj-lighet att påverka priset vid skämöj-lighetsbedömningen känns igen redan från 1905 års köplag.

5.1.2 Självkostnadsprincipen eller 45 § KöpL?

Som angetts tidigare i uppsatsen har standardavtalen AB 04 och ABT 06 en stark ställning på den svenska byggbranschen. I standardavtalen är den så kallade själv-kostnadsprincipen, som framgår i AB 04/ABT 06 kap. 6 §§ 9-10, av central be-tydelse för att fastställa pris på löpande räkning och för att reglera ersättning för ändrings- och tilläggsarbeten samt avgående arbeten, så kallade ÄTA-arbeten.

ÄTA-arbeten regleras vanligtvis genom beräkning från avtalad á-prislista, prissatt mängdförteckning, eller annan avtalad debiteringsnorm. Priset kan även faststäl-las genom överenskommelse om fast pris. När parterna inte kan komma överens ska värdet av tillkommande arbeten fastställas genom tillämpning av självkost-nadsprincipen (jfr AB 04/ABT 06 kap. 6 § 7). Självkostsjälvkost-nadsprincipen är i första hand en utfyllande regel utformad för tillkommande arbeten men kan även till-lämpas på hela projekt där ersättningen utgår på löpande räkning.⁹⁸ I kontrakts-formulären till AB 04 och ABT 06 som är avsedda för avtal till löpande räkning kan parterna under rubriken “Ekonomi” fylla i tre alternativ för betalning, två som avser debitering enligt självkostnadstäckning jämte entreprenörarvode och ett alternativ för särskild avtalad debitering.

94 Se exempelvis Göta hovrätts dom 2014-10-17 i mål nr T 3376–13, Göta hovrätts dom 2017-05-18 i mål nr T 197–16 och Hovrättens över Skåne och Blekinge dom 2019-04-03 i mål nr T 2200–

18.

95 Nordiska köplagar, s. 308.

96 Prop. 1988/89:76, s. 150 f.

97 Prop. 1988/89:76, s. 151.

98 Motiv AB 72, s. 182.

Självkostnadsprincipen innebär att entreprenörens ersättning begränsas till vissa uttryckligt angivna kostnadsposter. Dessa innefattar bl.a. ersättning för kostnader för material och varor, arbetsledning och underentreprenörer. Entreprenören har även rätt till så kallat entreprenörarvode som inbegriper bl.a. kostnader för cen-traladministration och vinstpåslag. Entreprenörarvodet utgör ett påslag på kost-naderna som ofta regleras av parterna genom en fast procentsats. Med tillämp-ning av självkostnadsprincipen får entreprenören ersätttillämp-ning för sina faktiska kostnader jämte entreprenörarvode, och det är genom entreprenörarvodet som det säkerställs att entreprenören kan gå med vinst på arbetet. Utan detta skulle entreprenören nämligen bara få täckning för sina kostnader. Vid utförandet ska entreprenören iaktta en omsorgsplikt som innebär att arbetet ska utföras så att beställaren erhåller bästa tekniska och ekonomiska resultat. Det är entreprenören som har bevisbördan för de kostnader som uppkommer under entreprenaden.

Om beställaren bestrider en kostnad måste entreprenören därför styrka sina kost-nader genom att exempelvis redovisa att den aktuella kostnaden är hänförlig till entreprenaden. Har entreprenören styrkt sina kostnader kan beställaren inte undgå betalningsansvar genom att invända att kostnaderna är för höga. Däremot kan höga kostnader tyda på att entreprenören inte uppfyllt sin omsorgsplikt, vil-ket i sig kan medföra att kostnaderna inte är ersättningsgilla. Bevisbördan för

In document Skäligt pris: Om prisbestämning av byggentreprenader enligt 45 § KöpL och 36 § KtjL (Page 32-73)