Vi har nu diskuterat individen och dess frihet för att hitta ett sätt att se på den som inte med nödvändighet innebär nollsummespel och isolering från massan. Vi har befäst massan som det revolutionära subjektet och vi har diskuterat olika
11Se t.ex. (Kjöller2010), där Hanne Kjöller på ledarplats i Dagens Nyheter tar den redan upp-blåsta retoriken om »maffiametoder« ännu längre genom att redovisa en syndikalistisk frontfi-gurs privatekonomi och insinuera att han förskingrar strejkkassan.
sätt att se på revolutionen och den revolutionära perioden. Nu återstår bara att diskutera målet för kampen; hur ska vi organisera vårt samhälle?
Som revolutionärer kan vi inte åtnjuta lyxen att luta oss tillbaka mot det som är. Motiveringen att något alltid har varit på ett visst sätt är teoretiskt
vär-delös för en revolutionär, vilket förser oss med den enorma bördan att motivera
hela vårt samhälle från grunden. Goldman förstod sannolikt detta, och hennes förnekande av ett anarkistiskt »järnskott partiprogram« hade troligen också en pragmatisk grund utöver den uppenbart ideologiska. Samtidigt har detta ställ-ningstagande helt klart ett sympatiskt drag: framtiden hör framtiden till, vårt problem är nutiden. Som hon skriver i förordet till Anarchism and Other Essays:
…I believe that Anarchism can not consistently impose an iron-clad program or method on the future. The things every new genera-tion has to fight, and which it can least overcome, are the burdens of the past, which holds us all as in a net. Anarchism, at least as I understand it, leaves posterity free to develop its own particular systems, in harmony with its needs. Our most vivid imagination can not forsee the potentialities of a race set free from external restraints. How then can we assume to map out a line of conduct for those to come? (Goldman1969, s. 43)
Om vi anlägger en decentraliserad samhällsorganisation får vi hastigt pro-blem med åtskillnaden av det privata och det offentliga. Utan privategendom och ett offentligt liv centrerat runt arbetsmarknad och stat, och utan institutio-ner som familjen eller giftermålet krymper privatlivet snart institutio-ner till ingenting, vilket stämmer överens med vår syn på människan som en integrerad massva-relse, snarare än en isolerad atom. Det stämmer också överens med feministisk samhällskritik. Men det gör det svårt för oss i ett annat avseende: om vi inte kan skilja på privat och offentligt, så innebär det att alla organisationer är samhälleliga. All organisering är organisering av samhället.
Vi låter oss minnas uppsatsens syfte: att identifiera början till en produktiv teori om socialt samagerande mellan människor. Vi har ingående diskuterat for-muleringen av individen och av massan och hur de relaterar till varandra. Nu ska vi diskutera vilken organisering som möjliggör den sömlösa övergången
från individ till massa. I linje med Goldmans medvetna avståndstagande från färdiga program kommer jag att fokusera på att identifiera riktlinjer för organi-sering.
Den kanske viktigaste frågan som möter oss när vi ska diskutera organi-sering är frågan om makt. Finns det bra makt? Hur skiljer den sig från dålig? Goldman har inte själv någon välformulerad maktkritik,12men vi vet att hen-nes förståelse av makt både rör rent materiellt förtryck, som exempelvis arbete, såväl som förtryck genom normer. Detta är kanske den främsta lärdomen som kan dras av hennes texter om puritanismen (Goldman 1969, s. 167–176). Men det hjälper oss bara en bit i vår förståelse av makt.
Ett samhälle utan makt, definierat som inflytande, är helt enkelt inte möjligt, och frågan är om det ens skulle vara önskvärt. Goldman själv är knappast emot inflytelserika personligheter, hon hade själv många personer som hon såg upp till, och hon kunde dessutom acceptera valda ledare för fackföreningsrörelsen i Spanien (Goldman 1983, s. 45). Det embryo till maktkritik som syns i hennes efterord till de två böckerna om Sovjetunionen, men även glimtar till i hennes äldre verk (Goldman1969, s. 55), är istället en kritik av maktens centralisering (Goldman1924, s. 144–178).
Om vi återvänder till min tidigare metafor som beskriver den centraliseran-de principen som gravitation så kan vi låta centraliseran-den beskriva ett samhälle med en decentraliserad makt som ett liknande system med flera maktcentra. Storleken på (dragningskraften till-) ett centrum avgörs av dess inflytande; av hur många individer som deltar i det. Om vi antar att mängden individer är begränsad (vilket den alltid är), så kommer ett ökat antal maktcentra bidra till en minskad makt hos varje enskilt centrum, med en lägre flykthastighet för individen som följd. Om det finns flera centra så kommer individer att kunna flytta sig mellan dem relativt obehindrat, och därmed uppnå det samhälle av verkligt frivillig gruppering av individer som Goldman talade om (Goldman 1969, s. 62). Det är också mycket likt den Spanska revolutionens organisation, som hon prisade som »ett exempel på hur revolutioner bör gå till« (Goldman1983, s. 69).
Men det finns också en avvägning: ju mindre makt ett centrum får, desto
lägre flykthastighet. Massflykt från centra leder alltså till nedåtgående spiraler som eventuellt slutar med att centra helt upphör. Den omvända processen gäller förstås också: ett stort centrum är svårare att lämna.
Sett till den enkla dynamik jag här har beskrivit så skulle man därför kunna ana sig till en centraliserande tendens. Men det bortser från flera faktorer. Ex-empelvis skulle man kunna tänka sig något liknande kärnkraften hos atomer: ju fler individer som samlas runt ett centrum, desto mindre inflytande har var-je individ i snitt över hur centret fungerar, och det är högst sannolikt att detta inflytande dessutom distribueras ojämnt mellan individerna. Vissa individer kommer då att känna sig mindre delaktiga än andra – de har inte längre de »so-lidariska intressen« som Goldman pratar om (Goldman1969, s. 59) – och därför får de en lägre flykthastighet. Till slut kommer de att lämna centret – och inleda en återdecentraliserande process.
I min modell ovan har jag förenklat kraftigt genom att exempelvis platta till samhället: alla maktcentra är bara maktcentra. Så är självklart inte fallet; samhäl-let består inte av en grupp små, konkurrerande stater som fyller alla tänkbara funktioner. Istället har dessa centra i den anarkosyndikalistiska modell vi be-traktar här makt över olika saker. Vissa kan vara timmerhuggarkooperativ, andra dagisskooperativ, skolor eller centra för livsmedelsdistribution.
Därför finns det också solidariska intressen mellan olika centra – något som f.ö. stämmer överens med Goldmans observationer från Spanien, se (Goldman
1983, s. 76). De timmerhuggare som har barn kommer förmodligen att ha dem i dagiskooperativet eller skolan – och dessutom kommer troligen individer att kontinuerligt rotera mellan olika verksamheter.13 Det sker med andra ord en
avspecialisering på individnivå, men en specialisering på organisationsnivå.
Förutom sin förkärlek för anarkosyndikalistisk samhällsorganisering så läg-ger Goldman emfas på att samhället måste präglas av ett frihetligt ideal med bl.a. åsiktsfrihet. Rätten att tycka annorlunda, skriver hon i ett brev hem från
13I ett samhälle som upphävt privategendomen borde barn rimligen betraktas som tillhöran-de sig själva först och främst, samhället i andra hand och (möjligen) föräldrarna i tredje. Det vore märkligt att bevara privategendomen enbart för barn. Se t.ex. Ursula Le Guins roman The
Dispossessed för ett mycket genomtänkt exempel på ett anarkosyndikalistiskt samhälle med en
spanska inbördeskriget, är ett mått på hur fritt ett samhälle är (Goldman1983, s. 242). Att leninister och fascister tilläts missbruka sina friheter för att försöka undergräva den anarkistiska organisationen i Katalonien såg revolutionärerna själva som det minst dåliga av två onda ting (Goldman1983, s. 154–155, s. 229), och Goldman betraktade detta – något ambivalent – både som ett föredöme och som en riskabel naivitet.
Underförstått i kritiken mot maktens centralisering ligger också en kritik mot en könsmässig maktcentrering, oavsett om det skulle vara i formen av ett patriarkat eller ett matriarkat. Vi måste också minnas från inledningen att Gold-man tänker sig att samhällets mål är en individ som åtminstone delvis transcen-derar kön, och det är mot denna bakgrund som hennes kritik mot familjen (se citatet om familjens upplösande i sektionen om revolutionen) måste förstås.
Vi tänker oss med andra ord att de allra mest grundläggande strukturerna för könsorättvisor har röjts undan genom revolutionen, eftersom den definieras både som en materiell och som en ideell revolution. Men det är fortfarande upp till det nya samhällets organisation att se till att de inte uppstår igen – och att kompensera för det förrevolutionära samhällets tillkortakommanden.
Av denna anledning samarbetade Goldman också med den feministiska grupp som gav ut tidningen Mujeres libres under det Spanska inbördeskriget (Goldman
1983, s. 256–257). Hon såg deras arbete som mycket viktigt, framförallt med tanke på hur eftersatt det feministiska arbetet var i den spanska revolutionen (Goldman1983, s. 257), och skrev bland annat en artikel till tidningen där hon påpekade att »Much less has emancipation of the human race any meaning so long as one sex dominates another.« (Goldman1983, s. 258). Om inte alla är fria är ingen fri, just eftersom individer relaterar till varandra i komplexa nätverk av relationer där fler än bara den över- och underordnade påverkas.
De spanska kvinnorna kan inte vänta på att någon annan ska befria dem, menar Goldman. »Those who would be free must themselves strike the first blow.« (Goldman1983, s. 258). Och deras frigörelse måste, liksom arbetarnas, vara deras eget verk för att bli varaktigt eftersom deras förmåga till frihet bara sträcker sig så långt som deras förmåga att befria sig själva.
tänker sig, mycket eftersom hon till stor del släpper frågan om kön i sin senare teori. Vi vet däremot från hennes tidigare texter att hon är mycket kritisk till äktenskapet som institution och till den könsarbetsdelning det medför. Av er-farenheter från vår samtid kan vi till detta lägga insikten om att nedtonandet av äktenskapet som institution inte ledde till den jämlikhet som Goldman tänkte sig framförallt i Marriage and Love (Goldman1969, s.227–239), och att den kritik som hon riktade mot äktenskapet – att det främst är ett ekonomiskt arrange-mang byggt på kvinnans underordning snarare än på kamratskap och kärlek – idag applicerar lika mycket på familjen som institution. Med andra ord måste samhällets organisation upphöra att bygga på en arbetsdelning efter kön och på familjen som organisatorisk enhet.
Den andra tydliga grunden till kvinnors organisatoriska förtryck som Gold-man nämner är att de systematiskt undanhålls information om sin egen sexua-litet – detta diskuterade vi tidigare i sektionen om individen, men det finns en uppenbar organisatorisk återverkan också, även om vi antar att revolutionens »transvaluering« har sköljt bort den puritanska sexualmoralen.
Samhället måste helt enkelt innehålla institutioner som möjliggör utforskan-de av utforskan-den egna sexualiteten, framförallt hos kvinnor p.g.a. utforskan-den historiskt sys-tematiska okunskap om deras sexualitet som producerats. Dessa institutioner skulle kunna vara exempelvis kooperativ för folkbildning om preventivmedel, forskningscentra eller rent medicinska centra, och deras syfte är explicit att spri-da jämlikhet och att stärka individen. Detta skulle för de medicinska institutio-nerna innebära ett mycket mer djupgående samarbete mellan individ och in-stitution än vad som finns i dagens sjukvård, om vi tillåter oss att extrapolera Goldmans ideal om individens självbestämmande.
Under sina besök i det revolutionära Spanien besökte Goldman flera arbetar-kooperativ. Utöver detta pratade hon också med några bönder som inte deltog. De menade att de väntade och såg efter hur den nya organisationen skulle fun-gera innan de gick med, och det är uppenbart att Goldman var mycket nöjd med att de gavs denna möjlighet. Det är så de nya metoderna måste vinna anhängare menade hon – genom att fungera bättre än de gamla. (Goldman1983, s. 78)
genom-korsade och manipulerade genom förtryck tyder på att hon inte tänker sig in-dividen som existerande a priori samhället; istället är inin-dividen en funktion av sitt samhälle – om vi vänder det på det så är samhällets syfte att producera individer. Eller, som Day uttrycker det: »The maturation of personality, while an individual experience, is nonetheless a cooperative endeavor.« (Day 2007, s. 114) Detta är en genomgående insikt som löper genom alla verk av Goldman som jag har undersökt för denna uppsats.
3 Slutsatser
När vi nu har nått slutet av vår undersökning så finns det skäl att fråga vilken sorts teori det är vi har byggt. Den är givetvis inte helt komplett, men en ten-dens borde vi åtminstone kunna urskilja. Min egen slutsats är att den är mer lik ett ekosystem än ett urverk; det består av en uppsättning ömsesidigt beroende komponenter (organismer) som alla är i ett tillstånd av tillblivelse. De är inte fär-diga, och de kommer per definition aldrig att bli det. Revolutionen, individen och massan är alla rörliga mål, och de beskrivs bäst med en rörlig teori.
Man kan säga att Goldman både börjar och slutar med individen. Som vi har sett så utgick hon till synes från den i sina tidiga teorier och ställde den i kontrast till majoriteten, massan. Hon lämnade oss med ett antingen eller: indi-viden kunde antingen vara individ eller förkasta sin individualitet och uppgå i massan.
Men som jag har visat kan Goldman, framförallt i sina senare verk, också läsas på ett annat sätt. Enligt det är inte individen den givna utgångspunkten längre, utan målet. Massan är utgångspunkten. Innebörden av detta kan inte överdrivas: det innebär att individualiteten inte är lika med individualism. Det räcker inte att vara en autonom varelse för att vara en individ, utan det krävs en uppbärande samhällsstruktur som skapar individer – något som ger precis den öppning för en avancerad förståelse av individualitet som vi sökte.
Jag visade också att Goldman tänker sig individen som singulär, och argu-menterade för att detta i kombination med individens konstruerade natur öpp-nar för en individualitet som transcenderar kön som samhällelig kategori; i ett samhälle byggt på personlig utveckling och mångfald blir skillnaden mellan
ka-tegorierna (oavsett vilken ontologisk status eller stabilitet man tillskriver dem) män och kvinnor mindre än skillnaden mellan två givna individer.
I den samhällsorganisation som diskuterats som exempel finns även utrym-me för flera-, otydliga eller obefintliga kön, eftersom en könsgrundad arbets-delning varken ligger till grund för samhällets produktion eller individens re-produktion och eftersom familjen som institution är upplöst.
På vägen mot vår nya förståelse av gemenskaper har vi passerat revolutio-nen och samhällsorganisatiorevolutio-nen. Framförallt har vi fokuserat på den konstruk-tiva revolution som Goldman tänkte sig, som huvudsakligen syftar till att skapa det nya samhället, istället för att ersätta makten. Samtidigt har vi visat att Gold-man explicit förnekar möjligheten till en anarkistisk revolution på grund av att det nödvändigtvis är en våldsam process, och att anarkismens roll i den revo-lutionära situationen därför främst är organisatorisk.
Vi har också skissat en anarkistisk maktkritik baserad runt en metafor med gravitation, där framförallt Goldmans anarkosyndikalistiska teorier diskutera-des, och där just behovet av decentralisering av makt i samhällsorganisationen var den huvudsakliga slutsatsen.
I inledningen nämnde jag värdet i att vara otidsenlig i bemärkelsen att läsa gamla verk på nya sätt. En problematisk läsning av den här uppsatsen visar att det parallellt med de explicita problem jag försökt lösa även löper ett annat – oformulerat – problem, nämligen hur vi ska tänka radikalt i en tillvaro som präglas av en så genomträngande liberalism. Det svar som resonerar genom texten handlar även det om otidsenlighet. Det handlar om att anlägga gamla perspektiv på nuet, och på så sätt finna en väg ut. Men andra svar är förstås möjliga.
4 Diskussion
Den här uppsatsen visar på flera vägar framåt. Av dem är möjligen den hu-manistiska frågan mest intressant: i vilken mån är Goldman humanist? Hennes texter – och följaktligen också denna uppsats – är tydligt antropocentriska, vil-ket försvårar exempelvis samhällsanalys utifrån ett biologiskt perspektiv. Män-niskan är i någon mån given och oifrågasatt, ett synsätt som skär sig mot den
darwinistiska insikten om att ingen art kan sägas vara oberoende av-, mer »fär-dig« eller bättre än någon annan. Någon skulle med andra ord behöva göra med människan vad jag i den här uppsatsen gjort med individen.
Jag har hanterat de allra mest tydliga fallen av humanism i uppsatsen, men frågan om huruvida en helt ickehumanistisk anarkism är möjlig är fortfarande i hög grad obesvarad, liksom frågan om vad konsekvenserna av detta skulle bli. Detta behov görs mer och mer påtagligt i och med den tekniska och medicinska utvecklingen. Genetiskt och tekniskt modifierade människor är en realitet redan idag, och frågorna om vad en människa egentligen är kommer att bli alltmer pockande med tiden, frågor som våra teorier måste vara redo för.
Den andra stora frågan som uppsatsen öppnar för är en diskussion om Spi-noza och anarkism. Jag är mycket försiktig i hur långt jag drar mina jämförelser i den här uppsatsen, och det vore intressant att undersöka hur långt de skul-le kunna gå. Av detta följer också behovet av en analys av massan. I uppsat-sen behandlar jag den som given, men den har givetvis också en histora ef-tersom ingenting uppstår ur intet. Förhållandet mellan begreppen »folk«, »mas-sa«, »multitud« och »mängd« – som i denna uppsats används mer eller mindre synonymt – skulle också utgöra ett intressant ämne för undersökning, liksom en undersökning av på vems villkor de uppstår.
I en fotnot till sektionen om individen diskuterar jag en möjlig öppning för queerteori i relation till Goldmans individ, och även detta är ett spår jag skulle vilja se följas längre. Till viss del har jag diskuterat det i organisationskapit-let, men min könsminimalistiska utgångspunkt – som jag använder just för att den ligger så nära Goldmans egen uppfattning – gör att mer arbete krävs. En-ligt (Shepard2010) finns också tydliga historiska kopplingar mellan anarkismen och queerteorin, och en teoretisk jämförelse skulle vara intressant.
Referenser
Beauvoir, Simone de (2008). Det andra könet. Stockholm: Nordstedts. Brandredaktionen (2010). »Brandtal«. I: Brand 1.1, s. 3.
Brettschneider (2003). »Ritual Encounters of the Queer Kind: A Political Analy-sis of Jewish Lesbian Ritual Innovation«. I: Journal of lesbian studies 7.2, s. 29– 48.
Day, Janet E. (2007). »The ›Individual‹ in Goldman's Anarchist Theory«. I:
Femi-nist Interpretatons of Emma Goldman. University Park, PA: Pennsylvania state
university press, s. 109–136.
Den osynliga kommittén (2010). Det stundande upproret. Lund: Pluribus, s. 19– 23.
Ekis Ekman, Kajsa (2010). »Kravallen--en kollektiv förälskelse«. I: Brand 1.1, s. 21–23.
Frankel, Oz (1996). »Whatever Happened to ›Red Emma‹? Emma Goldman, from Alien Rebel to American Icon«. I: Journal of American History 83.3, s. 903– 942.
Goldman, Emma (1914). The Social Significance of the Modern Drama. http:// dwardmac.pitzer.edu/anarchist_archives/goldman/socsig/socsigtoc. html. Boston: Gorham Press.
— (1923). My Disillusionment in Russia. http : / / dwardmac . pitzer . edu / anarchist_archives/goldman/disillusion/toc.html. Garden City, New York: Doubleday, Page och Co.
— (1924). My Further Disillusionment in Russia.http://dwardmac.pitzer.edu/ anarchist_archives/goldman/further/further_toc.html. Garden City, New York: Doubleday, Page och Co.
— (1931a). Living My Life. Vol. 1. Sidnumreringen är kontinuerlig mellan ban-den. New York: Dover Publications, Inc.
— (1931b). Living My Life. Vol. 2. Sidnumreringen är kontinuerlig mellan ban-den. New York: Dover Publications, Inc.
— (1932). Voltairine de Cleyre. http : / / sunsite . berkeley . edu / goldman / Writings/Essays/voltairine.html. Oriole Press: Berkeley Heights, N.J. — (1969). Anarchism and Other Essays. Unabridged republication of the 3rd
edi-tion from 1917. New York: Dover Publicaedi-tions.
— (1983). Vision on fire: Emma Goldman on the Spanish Revolution. New Paltz, N.Y.: Commonground Press.
Kensinger, Loretta (2009). »Radical Lessons: Thoughts on Emma Goldman,