Emma Goldman
Mot en postindividualistisk teori om gemenskaper
Albin Stjerna
Handledare: Jenny Björklund
Uppsala universitet
Centrum för genusvetenskap
C-uppsats
HT 2010
Sammanfattning
Denna uppsats undersöker den feministiska agitatorn och anarkisten Emma Goldman i syfte att identifiera en radikal teori om samarbete och gemenskaper som tillåter individuell frihet utan konflikt med det sociala.
Framförallt fokuserar den på Goldmans upplevelser av Sovjetunionen och det Spanska inbördeskriget, och på hennes idé om den »konstruktiva revo- lutionen« som hon utvecklar i interaktion med dessa.
Själva undersökningen sker i fyra delar med fyra olika fokus: indivi- den, massan, revolutionen och organisationen i den ordningen. Som ma- terial används framförallt Goldmans två böcker om Sovjetunionen – med fokus på efterordet i den senare boken – samt textsamlingen Vision On Fire med Goldmans texter om det spanska inbördeskriget och den anarkistiska organiseringen där.
Uppsatsen fokuserar huvudsakligen på problemen med individens be- roende av omvärlden, anarkismens roll i revolutionen, individens relation till massan – både i rent ontologisk bemärkelse och i aspekter av kön och makt – och på hur samhället bör organiseras.
Goldmans konstruktiva revolution handlar framförallt om samhällsor- ganisation, och uppsatsen följer de spänningar mellan den reellt existeran- de individen och det potentiella tillståndet av individualitet som finns i hennes teorier, där den fria individen inte är utgångspunkten för- utan målet med samhällsorganisationen, vilket öppnar för en potentiellt könstranscen- derande individualitet. Upplösningen av denna spänning innebär att den konstruktiva revolutionens samhällsorganisation får en kompensativ karak- tär: den handlar inte bara om att organisera ett bättre samhälle, utan också om att kompensera exempelvis ekonomiska eller könsbaserade maktrela- tioner hos det förrevolutionära samhället.
Den individ under tillblivande som Goldman diskuterar är också rele- vant för feminismens kritik av hur kvinnor historiskt och i samtiden förväg- rats individualitet bl.a. genom institutioner som familjen eller äktenskapet, och visar på behovet av andra individualiseringsprocesser.
Innehåll
1 Inledning 4
1.1 Bakgrund . . . 4
1.2 Syfte, problemformulering och frågeställningar . . . 4
1.3 Metod och material . . . 6
1.4 Teori . . . 7
2 Analys 8 2.1 Individ . . . 9
2.2 Massa . . . 16
2.3 Revolution . . . 22
2.4 Organisation . . . 27
3 Slutsatser 33
4 Diskussion 34
Referenser 35
Kopiering
©Albin Stjerna.
Du kan ta del av, kopiera och bygga vidare på denna text enligt Creative Com- monsCC-BY-SA-licens, som bl.a. tillåter fri kopiering av verket i sin helhet.
1 Inledning
1.1 Bakgrund
En av de akademiska vetenskapernas största fördelar är deras långsamhet, eller annorlunda uttryckt: deras förmåga att vara i otakt med sin samtid, som öppnar för möjligheter att förstå gammalt material och gamla teoretiker på nya sätt – och nya förhållanden på gamla sätt.
Ett exempel på en sådan teoretiker som gjort sig förtjänt av en långsam un- dersökning är anarkisten, agitatorn och feministen Emma Goldman, som lev- de och verkade i USA runt sekelskiftet. Under en period var hon bokstavligen något man skrämde nordamerikanska barn med (se t.ex. den ramsa som redo- visas i introduktionen till Anarchism and Other Essays Goldman1969, s. vi), och förutom det en aktiv medlem i den amerikansk-ryska anarkiströrelsen där hon agiterade bland annat för kvinnors självbestämmande över sin egen sexualitet och sina egna kroppar. Vid ett tillfälle satt hon också i fängelse för att ha spritt antikrigspropaganda inför det första världskriget.
I slutet av december 1919 deporterades Goldman från USA, och fördes till- sammans med flera andra anarkister och kommunister med båt till den unga sovjetunionens Ryssland (Goldman1923, kap. 1). På sina resor genom unionen blev hon bekant med såväl bolsjevikernas centraliserade och totalitära metoder som med de anarkistiska motståndsrörelserna (Goldman1923; Goldman1924) innan hon lämnade landet i december 1921 (Goldman 1924) för att åter igen dyka upp som agitator inom- och representant utåt från- den anarkistiska revo- lutionen i Spanien.
Goldmans liv, såväl som hennes verk, är med andra ord rika på insikter och exempel från en tid då världen var stadd i förändring och allt tycktes möjligt, och jag kommer att med hjälp av dessa – i synnerhet hennes senare verk – visa åter igen att en annan värld inte bara är möjlig, utan också nödvändig.
1.2 Syfte, problemformulering och frågeställningar
Anarkismen är på väg mot en nystart i Sverige just nu. Tidningen Brand, som getts ut sedan 1898, har återuppstått i ny skepnad. Ledarsidan, kallad »Brand-
tal«, avslutas med de klämkäcka raderna »Eller som vi alltid har sagt: Anarki är kommunism!« (Brandredaktionen2010), men frågan är om inte likställandet snarare tydliggör en motsättning än slätar över den: hur ska vi egentligen för- stå gemenskaper? Hur ska vi agera tillsammans? Problemet är, som Goldman själv beskriver det, »…how to be one's self and yet be in oneness with others«
(Goldman1969, s. 214).
Målet med min uppsats är att hos Emma Goldman identifiera en användbar och radikalt egalitär förståelse av gemenskaper och samarbete, och att relatera den till det revolutionära projektets samhällsorganisering, en förståelse som in- te ställer det individuella mot det kollektiva och som kan erkänna den väv av ömsesidiga relationer som människor alltid befinner sig i.
Detta är om möjligt mer motiverat nu än någonsin, med tanke på hur de gamla folkrörelserna och politiska partierna är stadda i ideologisk kris och det politiska samtalet alltmer kretsar kring partikulärt individuella »plånboksfrå- gor«, kring konsumentmakt och kring livsstilsaktivism.
Centralt för min undersökning är en bearbetning av individualiteten som sådan, i vilken både Goldmans feministiska kritik och hennes rent generella samhällskritik kommer till användning för att konstruera en individualitet som har potential att transcendera kön som kategori, både på individ- och samhälls- nivå. Goldmans individualitet är också feministiskt relevant eftersom feminis- men både historiskt och i vår samtid har kämpat mot institutioner som förnekat kvinnor deras individualitet och reducerat dem till positioner som mödrar och hustrur.
För att hitta svaren på mina frågor behöver jag undersöka Goldmans indi- vidbegrepp. Särskilt intressant är frågan om hur individen blir till och hur den relaterar till omvärlden. Vad är relationen mellan individen och massan? Hur relaterar Goldmans kritik av individen till det revolutionära projektet? Vilken roll spelar kön som kategori för individen och för massan?
En annan klass av frågor som är relevanta för min undersökning handlar om Goldmans teoretiska utveckling. Hur formades hennes anarkokommunism i kontakten med sovjetunionen, och hur påverkade detta hennes syn på indivi- den, massan och det revolutionära projektet?
En speciellt intressant fråga ur ett feministiskt perspektiv är också hur man ska förhålla sig till barnafödande. Simone de Beauvoir beskriver i Det andra kö- net hur problematisk beroendesituationen mellan modern och fostret är för den samtida individen (Beauvoir2008, s. 58–71). Hur hanterar Goldman denna pro- blematik? Kan hon erbjuda en väg ut från det synsätt som dikterar att den gra- vida kvinnan »ockuperas av arten«?
1.3 Metod och material
Som material utgår jag från de böcker som Goldman publicerade under sin livs- tid; Anarchism and Other Essays, (Goldman1969), The Social Significance of The Mo- dern Drama (Goldman1914) och de två böckerna om sovjetunionen som egent- ligen skulle ha hetat My Two Years In Russia (Goldman 1923; Goldman 1924), förutom hennes hyllning till Voltairine de Cleyre (Goldman 1932), som jag di- rekt utgår ifrån inte är relevant för min undersökning.
Jag undviker också att använda Red Emma Speaks (Shulman1972), eftersom min undersökning kom att fokusera på Goldmans interaktion med Sovjetuni- onen, vilket gör att hennes tidigare verk (essäsamlingen Anarchism and Other Essays och boken The Social Significance of The Modern Drama [Goldman 1914]) spelar en mindre framträdande roll i uppsatsen. Av dessa tillhandahåller den förra tillräckligt med material, varför jag strukit den från min undersökning sånär som på några citat.
Självbiografin Living My Life (Goldman1931a; Goldman1931b) använder jag främst som referens och bakgrund, men även för att – på Marsos inrådan (Marso 2003) och enligt den feministiska maximen att det personliga är politiskt – läsa som politik. I synnerhet anser jag en sådan läsning vara intressant eftersom det är Goldmans egna ord, urval och minnen.
Min metod för läsning skulle kunna kallas för »problematisk läsning«, ef- tersom den försöker identifiera de problem Goldman diskuterar. De är inte ut- tryckligen formulerade i texten, utan blir snarare synliga genom sin frånvaro;
de utgör det texten svarar mot, utan att explicit nämna.1
1Min inspiration till detta kommer från ett inlägg på bloggen »Larval Subjects«
som behandlar just denna metod, se http://larvalsubjects.wordpress.com/2010/11/17/
problematic-reading(hämtad 2011-01-16).
Under min läsning kom Goldmans erfarenheter från Sovjetunionen och hen- nes senare implementation av dessa under den spanska revolutionen att hamna i fokus, med konsekvensen att jag i min uppsats delar upp Goldmans verk i två grupper; de tidiga Anarchism and Other Essays, The Social Significance of The Mo- dern Drama (Goldman 1969; Goldman 1914) och de senare My Disillusionment In Russia, My Further Disillusionment In Russia, Vision On Fire (Goldman 1923;
Goldman1924; Goldman1983).
Den senare boken, Vision On Fire (Goldman1983), la jag till för att svara på frågorna om Goldmans slutsatser från erfarenheterna av Sovjetunionen. Boken samlar Goldmans texter och brevkorrespondens om det spanska inbördeskri- get, även om den till stora delar består av redaktörens kommentarer till de tex- ter som citeras. Dessa kommentarer väljer jag i denna text att bortse från, och jag behandlar därför boken som om den var skriven av Goldman själv.
Det första steget i min läsning var att göra en någorlunda trogen tolkning av Goldmans ursprungliga texter, för att senare bryta ner, bygga om och anpassa denna läsning till mitt mål. Anledningen till detta är att jag trots allt anpassar en uttalad icke-teoretiker och agitators texter till ett ändamål de aldrig var av- sedda för, och att denna process med nödvändighet innebär ett visst mått av intellektuellt våld. I den första nivån av min läsning var mitt huvudsakliga fo- kus att identifiera viktiga begrepp och förhållanden – och att hitta spänningar mellan dem – som jag sedan kan använda – och lösa upp – i det andra stegets teoribygge.
1.4 Teori
Tidigare läsningar av Goldman har fokuserat antingen på feministiska kärn- frågor som kärlek och sexualitet (Marso 2003), på queera/lesbiska läsningar (Shepard2010; Brettschneider2003) eller på Goldman som en historisk person (Frankel1996; Rudahl2010), och jag har bara kunnat hitta några få som diskute- rat politisk filosofi (Kensinger2009). Vissa av dessa läsningar har varit till min hjälp som bakgrund till min uppsats, och av dessa kanske främst (Marso2003), som jag använder mig av när jag ställer frågor till Goldmans självbiografi.
Utöver dessa artiklar använder jag mig delvis också av boken Feminist In- terpretations of Emma Goldman (Weiss och Kensinger 2007), i synnerhet en un-
dersökning av Emma Goldmans teori om individen och individualitet av Janet E. Day (Day2007) som jag använder i min egen sektion om individen, både till grund för mina egna resonemang (som har ett annat fokus än Days, men som ändå tangerar hennes resonemang) och för att göra jämförelser mellan våra slut- satser.
För att förankra mig i – och jämföra med – anarkistisk teori från vår sam- tid använder jag mig också sporadiskt av texter från det första numret av den nyligen återuppväckta anarkistiska tidskriften Brand, såväl som det franska ma- nifestet Det stundande upproret (Den osynliga kommittén2010), vilka båda pub- licerades sommaren 2010. Syftet med detta är främst att relatera min undersök- ning till ett större pågående anarkistiskt projekt och visa på beröringspunkter med det feministiska projektet. Det är min mening att de båda – i egenskap av maktkritiska och delvis utopiska rörelser – kan tjäna på ett samarbete.
Utöver detta så använder jag också den anarkistiska teorin som byggnads- ställningar: den utgör ett skal som håller ihop teorin tills den är färdig nog att stå på egna ben, även om jag ibland också använder dem som bas för jämförelser med samtiden där så behövs.
2 Analys
Jag har valt att dela upp min undersökning i fyra delar: individen, massan, revo- lutionen och organisationen. Uppdelningen är delvis överlappande – individen är en förutsättning för massan, som under- och genom revolutionen skapar or- ganisation(er), med syfte att utveckla individen. Sektionerna ska därför ses som sammanflytande – som olika betraktningsvinklar på samma problem.
I den första sektionen kommer jag att diskutera Goldmans teori om indivi- den, dess frihet och dess sammanhang. Jag kommer att identifiera problem och spänningar i individbegreppet och dess samverkan med omvärlden och för- söka visa hur de kan överbyggas med referenser till samtida anarkistisk teori.
Här löper min undersökning parallellt med den Janet E. Day gör i Feminist In- terpretations of Emma Goldman (Day2007), och jag kommer att diskutera på vilka punkter min läsning avviker från hennes.
I den andra sektionen kommer jag att behandla massan, multituden eller
folket (olika begrepp används av olika teoretiker, och Goldman använder alla tre delvis utbytbart), hur den ska förstås och hur Goldmans inställning till den har förändrats genom hennes liv – framförallt i kontakten med Sovjetunionen.
I den tredje sektionen kommer jag att behandla Goldmans syn på revolutio- nen och hennes skiftande förståelse av den som en organisatorisk process.
I den fjärde sektionen kommer jag slutligen att diskutera Goldmans egna tankar om hur organisation kan och bör gå till, och hur samarbete kan förstås.
Fokus här kommer mycket att ligga på den syntes som hennes arbete med den spanska revolutionen utgör i förhållande till erfarenheterna från Sovjetunionen.
2.1 Individ
Precis som Day uppfattar jag individen som mycket central i Goldmans teori (Day2007, s. 109), men detta innebär inte att Goldmans anarkism kan reduce- ras till en individualism, och verkligen inte den individualism som ingår i den samtida liberalismen. Det är på sin plats att påpeka att Goldman levde och ver- kade i en annan tid, med en annan förståelse av individen.
För att förtydliga skillnaden kan vi titta på ett exempel från det samtida an- arkistiska manifestet Det stundande upproret, som är uppdelat i sju »cirklar« med ett tema var. Boken är genomgående dystopisk, och den första »cirkeln«, som behandlar just individen, är särskilt mörk.
Dess främsta insikt är hur tillblivelseprocessen för individen i det moderna kapitalistiska samhället är just kapitalistisk, och sammanfattas med konstate- randet att »Jaget är inte någon sak inuti oss som är i konstant kris; det är formen som de vill tvinga in oss i« (Den osynliga kommittén 2010, s. 22, deras kurs.). 2 Day hittar också ett liknande ställningstagande hos Goldman, som använder tvångs- tröjan som metafor för den kapitalistiska individualismen (Day2007, s. 116).
I vår tid kännetecknas individen av isolering och autonomi, men kanske mest av allt av sin förmåga att välja fritt, ett val som främst begreppsliggörs som en konsumtionshandling – även politik, filosofi och livsstil konsumeras som (kvasi-)varor och tecknar därigenom individens konturer, dess ontologiskt
2Den osynliga kommittén refererar här till ett konspiratoriskt »de«, men detta kan också läsas som en analytisk slutsats: makten är ett oformligt och osynligt »de« som ter sig som en konspiration just genom sin osynlighet.
nödvändiga avskiljande barriär mot omvärlden. Vi blir bokstavligt talat till som individer för varandra genom vår konsumtion.
Efter att ha illustrerat denna skillnad är vi nu redo att börja göra en skiss av Goldmans individ. Sociala dimensioner är centrala för hennes förståelse av in- dividen. Hos Goldman finns ingen nödvändig motsättning mellan individ och samhälle (eller mellan »individ och sociala instinkter«) »any more than there is between the heart and the lungs« (Goldman1969, s. 52). Individen är »sam- hällets hjärta«, och samhället är »lungorna« som ska hålla individen »ren och stark« (Goldman1969, s. 52).
Goldmans individ kännetecknas av en inneboende potential som den önskar realisera. Det är oklart om det är en medfödd essens, men Goldman är extremt kritisk mot »Every fool, from king to policeman, from the flatheaded parson to the visionless dabbler in science, [who] presumes to speak authoritatively of human nature« (Goldman 1969, s. 61–62), och menar i samma stycke att vi svårligen kan uttala oss om en »mänsklig natur« medan människans tillvaro i så hög grad präglas av ofrihet – med Goldmans ord är hon »whipped daily into submission«. Den enda rimliga slutsatsen blir därför att den »mänskliga potential« som Goldman pratar om är något som kommer att lyftas fram i den revolutionära processen, snarare än en evig essens.
Hur ska vi förhålla oss till denna eventuella essentialism? Day menar att Goldmans tilltro till individen är problematisk eftersom hon förutsätter en inne- boende godhet hos människan. Bland annat efterlyser hon en teori om gruppbe- teende (Day2007, s. 133), och tar som exempel ett klassiskt anarkistiskt problem med att starka personligheter kan komma att fungera som ledare (Day2007, s.
134). Denna spänning är dock mer närvarande i Goldmans tidigare arbeten, vil- ka Day har fokuserat mer på, än i hennes senare.3
Så hur ska vi förhålla oss till anarkismen? Goldman själv definierar anarkis- men som »The philosophy of a new social order based on liberty unrestricted by man-made law; the theory that all forms of government rest on violence, and are therefore wrong and harmful, as well as unnecessary.« (Goldman1969,
3Möjligen beror våra olika uppfattningar också på att vi har olika mål med våra texter: Day är intresserad av en teori om individualitet, jag är intresserad av en teori om gemensamhet.
s. 50), men framförallt i hennes texter om det spanska inbördeskriget är det tyd- ligt att hon har en pragmatisk inställning till den (Goldman 1983, s. 46; s. 73) (»livet är större än teorin« [Goldman1983, s. 231]), och att hon ser den just som ett ideal, något som också förenas väl med hennes tidigare försäkringar om att anarkismen inte är ett färdigt program att implementera.
Mot denna bakgrund skulle jag säga att Goldmans teori definitivt lämnar utrymme för ett visst samhälleligt tryck på individer. Exempelvis hyllar hon militärledaren Durruti, som genom synnerligen påtagliga sociala påtryckning- ar övertalar en soldat att stanna vid fronten istället för att åka hem till sina för- äldrar (Goldman1983, s. 223). Hon gör även explicit skillnad mellan ledare för organisationer, exempelvis CNT-FAIs, och ledare som har sin egen makt för ögonen, och menar att de förra, till skillnad från de senare, kan försvaras men givetvis bör kritiseras (Goldman1983, s. 45).
Detta är dock en stor skillnad mot det systematiska sociala förtryck som Goldman ser i sin samtid. För att hålla individen i schack och hantera individens vilja till frihet (alltså till att uttrycka sin potential) använder samhällets auktori- teter inom- och utomekonomiskt våld, påförande av plikt och kontroll genom sociala normsystem, och religion som förkunnar att »Gud är allt och människan inget«, och dessa måste röjas ur vägen för att uppnå ett fritt samhälle. (Goldman 1969, s. 52–53; s. 66)
Det är också mot denna bakgrund som Goldmans skarpa kritik mot »pu- ritanismen« (se t.ex. The Hypocrisy of Puritanism [Goldman 1969, s. 167–176]), både hos det sovjetkommunistiska samhället (Goldman1923, kap. XII) och hos det samtida nordamerikanska, såväl som hennes ställningstagande för kvinnors rätt till sin sexualitet och kontroll över sina egna kroppar måste förstås – indi- viderna och deras tillvaro präglas av ofrihet på alla nivåer: fysisk såväl som psykisk.
Jag nämnde tidigare att det inte går att förstå Goldmans individbegrepp ut- ifrån nutidens förståelse av individen, men det är tveksamt om Goldmans indi- vidbegrepp stämmer speciellt mycket bättre överens med hennes samtids. Det finns en spänning både i hennes teori och i hennes eget liv mellan en framtida potentiell individualitet och den samtida reella, som gång på gång har svikit hen-
ne i såväl USA som Sovjetunionens Ryssland (Goldman 1923; Goldman1924) och revolutionens Spanien (Goldman1983).
Marso observerar bland annat att Goldman i sitt privatliv frekvent var djupt förälskad och därmed känslomässigt bunden till män som ville reducera henne till mor och hustru, en roll som hon själv hatade och föraktade djupt (se t.ex.
essän Marriage and Love i [Goldman1969, s. 227–239] och utvecklingen av hennes relationer med Johann Most och Ed Brady i [Goldman1931a]). (Marso2003)
Det är både det klassiska feministiska problemet för kvinnor att bli respekte- rade både som kvinnor och som personer,4och det individualistiska problemet med frihet kontra beroende på samma gång. Hur kan en individ vara fri om den är bunden till en annan individs känslomässiga nycker?
Goldman själv ömsom valde, ömsom tvingades avsluta dessa relationer och kom på så sätt runt problemet, men till ett högt pris. Samtidigt kämpade hon med sin egen längtan efter barn (»my mother-need«), som gjordes extra konkret genom att hon måste opereras för att kunna få barn. Sliten mellan sina egna olyckliga barndomsminnen, sin kamp för oberoende och för sitt ideal, och sin längtan efter barn kommer hon till slut fram till en lösning:
Years of pain and of suppressed longing for a child – what were they compared with the price many martyrs had already paid? I, too, would pay the price, I would endure the suffering, I would find an outlet for my mother-need in the love of all children. The operation did not take place. (Goldman1931a, s. 61)
Det moderna anarkistmanifestet Det stundande upprorets första cirkel berör också problemet med individuell frihet kontra beroende:
Allt som kopplar mig till världen, alla band som konstituerar mig, alla krafter som utgör mig formar inte en identitet, en sak som kan visas upp på kommando, utan en delad ensam, levd existens från vilken det framträder – på vissa platser och tider – ett varande som säger »Jag«.
4Detta var något som Goldman själv för övrigt identifierade; »I flared up, declaring [to anar- chist philosopher Johann Most] I would not be treated as a mere female.« (Goldman1931a, s.
53)
/…/
Västvärlden rullar ut sin trojanska favorithäst överallt: den förbann- ade motsägelsen mellan Jaget och världen, individen och gruppen, mellan tillhörighet och frihet. Frihet är inte att förstöra våra relatio- ner, utan den användbara möjligheten att arbeta på dem, att flytta runt i dess utrymme, att forma eller upplösa dem. (Den osynliga kommittén2010, s. 21)
Den osynliga kommittén pekar här på hur motsättningen mellan individen och gruppen/samhället är diskursivt konstruerad och vilar i hur vi begrepps- liggör individen.5Jag har redan diskuterat hur Goldman tänker sig en radikalt annorlunda individualitet, i linje med den som kommer fram i citatet ovan, men det återstår att ställa dessa slutsatser i kontexten av Marsos observationer av Goldmans relationer.
Det är tydligt att Goldmans romantiska relationer var känslomässigt påfres- tande för henne, men det är också uppenbart att det inte var just relationerna i sig som var problematiska, utan snarare det nätverk av diskurser och maktstruk- turer som hon hela tiden tvingades navigera genom – och som hon i hög grad också identifierade som diskurs.
En tydlig indikation på detta är att hon använder samma begrepp för att beskriva sin personliga situation som hon gör i sina feministiska texter, i vil- ka hon också analyserar klassiska feministiska problem som hora/madonna- dikotomin (Goldman1969, s. 189–199) och att kvinnor bedöms mer efter vad de är (uppfattas som) än efter vad de gör (Goldman1969, s. 179). Vid flera tillfäl- len understryker hon hur individuella öden och möjligheter påverkas starkt av sociala uppfattningar.
Att hon tvingades överge sina relationer för att inte kompromettera sin per- sonliga frihet är en konsekvens av att hon levde i ett i grunden ojämlikt och hierarkiskt samhälle, snarare än en inbyggd motsättning i Goldmans livsstil el- ler politiska ideologi. Som hon själv formulerade det:
5Historiematerialister skulle läsa detta som en konsekvens av samhällets materiella organi- sering.
What significance in the bitter truth that those who struggle for an ideal, those who attempt to cut themselves loose from the old, from the thousand fetters that hold them down, are doomed to lonely li- ves! (Goldman1914, s. 96)
Samtidigt var det inte Goldmans uppfattning att samtiden är fullständigt dystopisk och immanent och anarkin ett lysande ideal. Hon var mycket angelä- gen om att påpeka att anarkin är en levande kraft i våra liv nu (Goldman1969, s. 63). Hennes egen möjlighet till rörelsefrihet trots alla maktstrukturer skulle kunna ses som ett exempel på detta, på hur individens vilja till frihet uttrycks trots omständigheterna.
Men hur ska vi som feminister förhålla oss till Goldmans individualitet?
Hennes teori om individen är inte tydligt könad, och hon diskuterar inte kön närmare i förhållande till individualitet, vilket lämnar oss med den svåra frå- gan i vilken utsträckning kön är relevant för hennes teori. Hon är, som vi sett ovan, mycket medveten om de normsystem och institutioner som på alla sätt begränsar kvinnors livsmöjligheter och tvingar in dem i val mellan olika onda ting, som begränsar och kontrollerar deras fria sexualitet och reducerar dem till enbart sitt kön och gör dem till »sexvaror«, men denna medvetenhet hjälper oss inte i vår förståelse av hennes individualitet och dess eventuella könade aspek- ter, även om den anknyter till de delar av det feministiska projektet som går ut på att även kvinnor måste ha tillgång till individualitet.
Day noterar på detta ämne också att Goldman refererar till »modersinstink- ter«, utan att nämna symmetriska »fadersinstinkter«, men att det samtidigt läm- nas en öppning för att inte alla kvinnor skulle vilja bli mödrar. Days slutsats från detta blir att Goldmans teorier om individualitet innehåller en möjlighet för vissa men inte alla kvinnor att ha en modersinstinkt, men att hon inte i öv- riga hänseenden gör skillnad mellan män och kvinnor i sin teori. (Day2007, s.
113)
För att komplettera Days slutsatser vill jag tillägga att Goldman lägger stort fokus på individens singularitet. Individualiteten präglas av en fundamental olikhet, vilket inte förändras av att den också – som vi ska se i sektionerna om massan och om organisation – präglas av möjligheter till solidaritet. Denna fun-
damentala olikhet leder till att skillnader mellan grupper – exempelvis män och kvinnor – äts upp av skillnader inom dessa grupper.
Att Goldman i detta sammanhang argumenterar för att vissa kvinnor kan ha en modersinstinkt bör därför förstås som att vissa individer kommer att finna självförverkligande genom den möjlighet till reproduktion som deras biologi erbjuder dem, medan andra inte kommer det. Att bara biologiska kvinnor er- bjuds denna möjlighet skulle med vår utopiska blick kunna betraktas som ett tillfälligt problem. Det finns inget som säger att vi i framtiden inte skulle kunna alstra barn med hjälp av maskiner, eller att män inte skulle kunna förses med livmödrar och äggstockar om de så ville. Möjligheten att som kvinna bli av med sina äggstockar och sin livmoder finns förstås redan idag åtminstone i teorin – vilket utrymme som sedan finns för detta rent normmässigt kan givetvis disku- teras, men även normer måste i någon mån betraktas som teknologi.
Goldman diskuterar också förhållandet mellan barnets och moderns intres- sen, och lägger stor vikt vid vad hon kallar för »det fria moderskapet« (Day 2007, s. 118). Åter igen undviker hon att bädda in intressekonflikter, utan me- nar att barnet – som även det måste förstås som en individ i utveckling – har ett intresse av att vara önskat, och att det bara är när det föds av en kvinna som verkligen vill ha barn som det erbjuds bästa tänkbara utvecklingsmöjligheter.
Måhända talar inte Goldman om någon kompletterande »fadersinstinkt«, men hon påpekar att »a child born in freedom needs the love and devotion of each human being around him [!], man as well as woman.« (Goldman1969, s.
219). Med denna korta avslutning negerar hon både föreställningen att barnen är kvinnans område, såväl som föreställningen att barn lämpligast uppfostras av den familj de är biologisk släkt med. Möjligen finns här trots allt ett utrymme för den »fadersinstinkt« som Day saknade.
Om vi förstår individualiteten som Goldmans mål snarare än som hennes utgångspunkt så blir det hela tydligare; Goldman förnekar inte att kön är en relevant faktor i samhället. Istället föreställer hon sig en potentiell framtida in- dividualitet som har plats för ett mer frivilligt kön.6Men framförallt så tänker
6Här öppnas även ett utrymme för queerteorins multitud av kön, och mycket riktigt finns en historisk koppling mellan queeraktivism och anarkism. Se (Shepard2010) för en redogörelse.
sig Goldman en individualitet som inte kan förnekas någon på grund av deras kön.
Det återstår nu ett problem i min läsning av Goldman. Tidigare jämförde jag hennes teori med Den osynliga kommitténs, men jag har ännu inte jämfört deras syn på individen. Kommitténs teori bygger på en icke-kontinuerlig, flytande individ som inte nödvändigtvis är sammanhängande, som synes i citatet ovan (en närmare diskussion finns på samma sida). Individen är här inte en kärna i bröstet på människor, utan ett flöde av känslor och upplevelser. Individen är helt enkelt inte, och verkligen inte den liberala rationella individen.
Goldmans tidiga verk tycks utgå från en relativt stabil individ. De enda tydli- ga öppningarna mot den affektdrabbade flöde-av-känslor-individen hittar man i hennes aggressiva avfärdande av den fria viljan (Goldman 1969, s. 118), och kanske framförallt i hennes analys av politiska våldsattentat. Där beskrivs det som att attentatspersonen sköljs med av ohanterbara affektiva flodvågor. »Frå- gan är inte«, skriver hon, »om politiska attentat är praktiska, mer än om en åsk- storm är det« (Goldman1969, s. 91, min övers.). Min slutsats är att de två syn- sätten huvudsakligen är kompatibla, och att skillnaderna främst är en fråga om betoning av olika aspekter hos individen.
Detta lämnar oss alltså med en socialt involverad icke-självklar och flytande individualitet som inte utesluter – utan snarare förutsätter – en motsvarande kollektivitet. Men denna individualitet är inte något som uppstår av sig självt, det är inte utgångspunkten. Många andra individualiteter är möjliga, exempelvis den vi huvudsakligen har idag. Därför måste vi fortsätta vårt sökande efter det sociala sammanhang som krävs för att den rätta individualiteten ska utvecklas.
2.2 Massa
I Goldmans tidiga texter, framförallt de i Anarchism and Other Essays, är hon mycket kritisk till det som hon kallar »massan«. I framförallt texten Minorities Versus Majorities är hon hänsynslöst kritisk: »majoriteten« saknar både »origi- nalitet« och »moraliskt kurage« (Goldman1969, s. 70), och alla historiens konst- närliga, vetenskapliga och politiska genombrott är resultat av minoriteters verk (Goldman1969, s. 74) (notera att det är minoriteter och inte individer).
Vid upprepade tillfällen beskriver hon också massan som en baby som stän- digt måste förses med färgglada leksaker från sina politiska mästare (Goldman 1969, s. 178). Det problem som Goldman här bemöter just genom att inte bemöta det är problemet med massans icke-uppror. Som hon själv skriver:
Who does not know this never-varying refrain of all politicians? That the mass bleeds, that it is being robbed and exploited, I know as well as our vote-baiters. But I insist that not the handful of parasites, but the mass itself is responsible for this horrible state of affairs. It clings to its masters, loves the whip and is the first to cry Crucify! the mo- ment a protesting voice is raised […] (Goldman1969, s. 77)
Det är tydligt hur Goldman har en kluven relation till massan: den är både något att hoppas på och något att förakta. Problemet består i att massan borde ha intresse av att göra uppror, borde kunna göra uppror men ändå inte gör det. Frågan kan lösas genom att omvärdera premisserna: antingen genom att visa (och, som revolutionär, åtgärda) att massan inte har ett intresse av att göra uppror, eller genom att visa att den inte kan det.7
Den första lösningen är huvudsakligen idealistisk och utgår från att mas- san måste animeras av en föreställning om upproret, den andra huvudsakligen materialistisk och utgår från att massans materiella sammansättning och be- tingelser måste ändras så att den kan göra uppror. Man skulle kunna mena att Goldman, genom sitt arbete som propagandist, valde den första lösningen före den andra, men jag kommer senare i den här texten att visa hur hennes inställ- ning till massan förändras i kontakten med Sovjetunionen, för att producera en betydligt mer materialistisk syntes i- och genom hennes arbete med den spans- ka revolutionen.
En viktig del av Goldmans lärdomar från sina två år i Sovjetunionen var just insikten att en stor del av källan till den sovjetiska misären berodde på en kompakt oförståelse från den styrande minoriteten inför massornas behov
7En mer diskursanalytisk ingång skulle också kunna vara att undersöka hur »massan« be- greppsliggörs. För enkelhetens skull har jag här förutsatt att begreppet förändras beroende på vilken lösning man väljer. Jag kommer att kort diskutera detta i samband med Goldmans teo- riutveckling, men bara för den förändrade förståelse som hon uppnår.
(Goldman1923, kap. IV). Flera av hennes utlåtanden kom att påminna mycket om de från Minorities Versus Majorities – men omvända. Hon kom under sina resor att söka efter att upprätta en »kontakt med folket« och inte med eliten i kommunistpartiet (Goldman1923, kap. XII, sista stycket).
Genomgående i de två böckerna om Sovjetunionen är att Goldman sätter allt större tilltro till massan.8Det ryska folket har en »ren tilltro till rättvisa« (Gold- man1923, kap. XX), och en vilande revolutionär potential (Goldman1923, kap.
XIX) som med rätt hjälp (vilken hjälp som är rätt är ännu bara vagt definierat) förmås genomföra en revolution.
Hon anger också sin tilltro till massorna, såväl de ryska som de amerikans- ka och europeiska, som en stark anledning till att Goldman gör sig mödan att publicera de sovjetkritiska böckerna:
I was oppressively conscious of the great debt I owed to the workers of Europe and America: I should tell them the truth about Russia.
/…/I felt as if I were betraying the trust of the masses, particularly of the American workers, whose faith I dearly cherished. (Goldman 1924, s. 32)
Intressant nog använder Goldman begreppet »multitud(en)« istället för »mas- san« eller »folket« i sitt kapitel om den ryska samtida anarkisten Peter Kro- potkins död (Goldman1924, s. 63), där den används för att beskriva den folk- massa som ingår i Kropotkins begravningståg. Det är första gången begreppet används i någon av de böcker jag har läst, och det är den enda gången det an- vänds i de två böckerna om Ryssland.
»Multituden« är ett centralt begrepp i många samtida (frihetligt) kommu- nistiska läsningar av Spinoza, och det innehåller just en ambition om en socialt medveten begreppsliggörning av »massan«.
Exempelvis Fredrika Spindlers bok om Spinoza (Spindler2009) börjar just med ett kapitel om multituden, även om jag vill vara extremt försiktig med min jämförelse. Spinoza var långt ifrån anarkist och det är osäkert om Goldman läst några av hans verk. Ändå tycker jag att det är värt att påpeka det, eftersom
8Det är värt att här påpeka att Goldman skrev dem som en bok, men att förvirring på förlaget ledde till att de trycktes som två.
Spinoza företräder ett individbegrepp (med individer som bara kan förstås i sina sociala sammanhang) och en tilltro till »massan« som är mycket lik de som Goldman utvecklar i sina senare verk (Spindler2009, s. 18–19).
Genom Maria Spiridonovas ord formulerar Goldman sina nya lärdomar tyd- ligast: »The trouble with the Bolsheviki…is that they have no faith in the masses.
They proclaimed themselves a proletarian party, but they refused to trust the workers« (Goldman1923, kap. XVI, citerar Spiridonova). Därför är det inte hel- ler svårt att förstå hur nöjd Goldman senare var när hon fann att den spanska revolutionen »has no leaders, no great intellects. It is entirely a mass Revolution risen from the depth of the Spanish soil, the depths of the needs and aspirations of the workers.« (Goldman1983, s. 70)
Hur kan vi förstå Goldmans synbara kovändning i frågan om massan? Min uppfattning är att de frågor som hennes senare texter besvarar är radikalt an- norlunda formulerade, och att detta är den främsta källan till förändringen. De nordamerikanska arbetarna kunde knappast kallas revolutionära. Goldman re- dogör genomgående för hur hon gång på gång måste förklara för optimistiska ryssar – höga som låga – att deras förhoppningar om en världsrevolution är orealistiska (Goldman1923; Goldman1924).
Det problem som mötte Goldman i USA var med andra ord varför arbetarna, trots sin relativt höga grad av formell frihet, inte hade gjort uppror. Svaret är tydligt i de negativa beskrivningar jag redogjorde för ovan: massan har inte gjort revolution för att den är feg, passiv, lurad av konservativ moral, mutad, distraherad och så vidare. Detta blir speciellt uppenbart i hennes reaktioner på nyheterna om att industrimagnaten Frick skyddades av sina anlitade arbetare efter hennes kompanjon Berkmans mordförsök på honom (Goldman 1931a, s.
98). Att hon dessutom var djupt hatad av allmänheten – om än på felaktiga grunder – bidrog förmodligen (Goldman1931a, s. 304).
I både Sovjetunionen och Spanien, däremot, hade revolutionen inträffat. Där var frågan snarare vad som gått fel (Ryssland) eller vad resten av världen kan lära sig (Spanien). Detta passar också väl ihop med det förakt hon visar för det revolutionära avant-gardet i Sovjetunionen och varför det är så totalt motsatt hennes teser i Minorities versus Majorities.
Goldman diskuterar inte i någon av sina texter massans relation till kön; den är i någon mån könlös, och om den har en sexualitet så är den autoerotisk ef- tersom det inte finns något objekt skilt från massan som den kan åtrå; vi erhåller oss bilden av den passivt konsumerande och stimulanskrävande babyn som hon frammanade i många av sina tidigare texter.
Varken det kulturella eller det biologiska könet är relevant för massan, ef- tersom de är (potentiella) egenskaper hos individen, medan massan består av den reellt existerande mängden individer. Den har heller ingen immanent köns- struktur, eftersom den per definition inte är ordnad, utan snarare består av ett grått myller, i vilket det visserligen kan men inte måste finnas strukturer.
Därmed inte sagt att massan inte kan utöva ett könsgrundat förtryck inåt, mot individerna. Massan kan sägas uttrycka en kraft genom sitt blotta antal som skapar en tendens hos individen att kooptera de ideal och föreställningar som hålls av massan. I dessa ideal ingår förstås patriarkala föreställningar om exempelvis den goda modern och hustrun eller kvinnan som sexobjekt, men de är alla kontingenta för massan som sådan. Detta är den enda möjliga slutsats vi kan dra som tillåter att massan har båda de karaktärer som Goldman har tillskrivit den.
Tidigare diskuterade jag hur det hos Goldman inte finns någon motsättning mellan det individuella och det kollektiva, och pekade mot synen på individen som diffus, flytande och affektdrabbad som en komponent i denna syn. I denna formulering erbjuds också en öppning till kollektiviteter – som skulle formule- ras som just affektivt.
Goldman beskriver själv i närmast religiöst positiva ordalag apropå den kollektiviserade Spanska timmerindustrin hur »One completely forgets oneself and everything of a personal character amidst the life of the collective spirit of the masses.« (Goldman 1983, s. 74) Det förr så tydligt avgränsade jaget löses upp i massans strömvirvel och får på så sätt helt nya möjligheter att agera – och, vilket Goldman nöjt men förvånat noterar, större frihet (Goldman1983, s.
74–75).
I det första numret av Brand finns en artikel angående toppmöteskravaller skriven av Kajsa Ekis Ekman, med ett liknande ämne. Hon diskuterar redan i
titeln, Kravallen – en kollektiv förälskelse, hur det individuella upplöses och sam- tidigt utökas vid kravaller och betydelsen av detta. Hon skriver:
Ett stort toppmöte är, för demonstranter, mer än en protest. Det är ett experiment i en ny samhällsordning och en kollektiv förälskel- se samtidigt. Där upplöses de sedvanliga barriärerna mellan män- niskor. […] Man kan vaka i timmar utanför häktet till stöd för en person man aldrig sett. (Ekis Ekman2010, s. 22)
Framförallt förhöjer kollektiviteten individens tolerans mot repressivt våld, menar Ekis Ekman. »Det finns en direkt relation mellan hur mycket våld man är beredd att utstå och hur stark sammanhållningen är när kravallerna är över«
(Ekis Ekman 2010, s. 23). Om organisationen bakom är svag kommer skador att »privatiseras«, och individerna falla handlöst. Goldman är inne på liknande tankar om revolutionär organisering – minns »lungorna« som ska hålla indivi- den ren och stark – och jag kommer att komma tillbaka till dem i sektionen om organisation.
I slutet på Living My Life redogör Goldman för ett tal hon hållit om sina upp- levelser av Sovjetunionen. Hon berättar om hur åhörarna ville att hon skulle nämna något annat, »mer liberalt« parti som skulle kunna ta över efter bolsje- vikerna På det svarade hon att hon varken ville se bolsjevikerna ersatta av en kupp, eller att hon skulle stödja en sådan, med motiveringen att »Fundamental changes were not made by parties, but by the awakened consciousness of the masses.« (Goldman1931b, s. 969)
Om Goldmans revolutionära subjekt tidigare var en diffus »minoritet«, så är det nu mycket tydligt ersatt av massan. I hennes förståelse var revolutionen först en massuppresning, och sen kom kommunistpartiet, vilket blir tydligt i hennes avvisande av »revolutionens försäljare« som hävdar att situationen i Ryssland beror på det ryska folket (Goldman1924, s. 97).
I efterordet till My Further Disillusionment In Russia diskuterar Goldman nöd- vändiga villkor för en revolution. Hon förkastar den »marxistiska« förståelsen av revolutionen som bara avhängig ett lands tekniska utveckling, och inför ett eget begrepp, »massans psykologi« (Goldman1924, s. 144). Industriell utveck-
ling är inte, menar Goldman, tillräckligt, det krävs bl.a. också en social medve- tenhet hos massan för en framgångsrik revolution (Goldman1924, s. 145).9
Just bristen på parlamentarisk demokrati i Ryssland såg Goldman som en tillgång. Det gjorde att de ryska arbetarna inte var förvillade på samma sätt som arbetare i andra länder, och att de hade en »naturlig och enkel« uppfattning om politik, kombinerat med en stark känsla för rättvisa och frihet (Goldman1924, s. 147), vilket underlättade uppkomsten av en social medvetenhet.
Vad är då massans uppgift i en revolutionär situation? För att revolutionen ska växa och fördjupas krävs att att folkets »kreativa geni« appliceras, vilket kräver samarbete mellan det intellektuella- och det manuella proletariatet. Des- sa krafter behöver sedan styras och koordineras, exempelvis genom koopera- tiv och arbetarorganisationer (Goldman 1924, s. 161). För att undvika samma
»fruktansvärda missöden« som uppstått i Ryssland måste denna organisation genomsyras av libertarianism (Goldman1924, s. 162) och decentralisering.
De slutsatser man kan dra av Goldmans omformulerade uppfattning om massan, är dels att massan är hennes nya revolutionära subjekt, dels att hon konsekvent följer sin egen övertygelse om att det inte finns en inneboende mot- sättning mellan det kollektiva och det individuella och på så sätt går sömlöst från individ till massa. Denna övergång får dock konsekvenser för hur hon tän- ker sig revolutionen, som vi ska se i nästa sektion.
2.3 Revolution
Vi har nu diskuterat individen och dess relation till massan i vår jakt på en för- ståelse av gemenskaper. Så småningom ska vi titta på hur Emma Goldman tän- ker sig att ett samhälle bör vara organiserat för att ge rum åt hennes individu- alitet, men innan dess gör vi bäst i att undersöka vägen dit, som per definition måste gå genom en revolution.
Jag argumenterade tidigare för att det i frågan om massan mer var en fråga om att formulera om frågan än att helt ändra teorin hos Goldman. Men hennes teori har också ändrats i andra frågor, och av dem är frågan om revolutionen
9Detta speglar för övrigt samtida kommunistiska diskussioner, se exempelvis Hardts och Negris Multitude-trilogi, där ackumulation av kamper och revolutionär medvetenhet diskuteras mer ingående.
tydligast. Detta var till och med något hon själv villigt erkände. Hennes – och de andra amerikanska anarkisternas – syn på revolutionen var tidigare alltför
»romantisk« och orealistisk, menar den senare Goldman (Goldman 1931b, s.
947)
Den aspekt av Goldmans utvecklade teori om revolutionen som hon själv la mest emfas på var vad hon kallade för revolutionens konstruktiva sida (Gold- man1931b, s. 947), som hon i hög grad utvecklade i dialog med Peter Kropot- kin (Goldman1923, kap. XVII). Revolutionen handlar inte bara om att avsätta makten, utan om att organisera om samhället. Med Goldmans ord är syftet med revolutionen »a fundamental transvaluation of values« (Goldman1924, s. 171), en process som dessutom måste komma ur massan (Goldman1924, s. 115).
Hon bygger med andra ord på en halvmaterialistisk världsbild, där sam- hällets materiella bas och dess värdesystem är i någon mån autonoma relativt varandra, åtminstone på en sådan nivå att förändringar i det ena inte nödvän- digtvis innebär förändringar i det andra. Revolutionens syfte är därför inte bara att städa upp i de materiella strukturerna, utan också i värdesystemen, för att undvika att bara förändra samhällets form men lämna dess substans intakt. Det- ta, menar Goldman, var den ryska revolutionens stora misstag. (Goldman1924, s. 171)
I denna »transvaluering« finns en intressant öppning för Goldmans femi- nistiska teori. En stor del av hennes analys av kvinnors underordnade position i samhället är baserad på mer abstrakta »uppfattningar« och »idéer«, och att lägga till dessa till listan av värderingar som bör omvärderas får betraktas som självklart. Den spanska anarkiströrelsens kvinnosyn är följaktligen något som diskuteras i Vision on Fire. Bland annat skriver hon i ett brev till en kamrat att
Here you are an anarchist, firmly believing in the utmost freedom of the individual, and yet you persist in glorifying woman as the cook and breeder of large families. Do you not see the inconsistency of your claims? (Goldman1983, s. 256)
Men även i den materiella omorganiseringen noterar Goldman att feminis- tiska åtgärder krävs. Familjen måste organiseras om, och kvinnor behöver för- ses med den utbildning som undanhållits dem så länge (Goldman1983, s. 260).
Trots detta konstaterar hon i ett okarakteristiskt inslag av defaitism att »the inhi- bitions and traditions of the [sexist] male […] will continue long after anarchism has been established.« (Goldman1983, s. 256).
Day, som jag tidigare relaterade till i sektionen om individen, nämner också att Goldman har teoretiserat om familjen och dess upplösande i ett opublicerat utkast kallat »The Passing of The Family«:
We shall regard other people's children as we regard our own, ot- her people's parents and other people's brothers and sisters as our own. »Home, sweet home« ties may appear beautiful to-day. But as our ideals socialize they will seem narrow, crude, savagely isolated and cold confining. We shall have to leave the family group to get our breath. We shall need larger distributing centres for our bigger affections. We shall open up our hearts and entertain non-relatives with kinsmen, strangers with life-long intimates. We shall live easily, affectionately among whomsoever happens to be our neighbors. (Ci- terad i Day2007, s. 121)
Vad krävs då för en revolution? Goldman är mycket tydlig med att förkasta både den populära uppfattningen att revolutionen uppstår spontant när folkets lidande är tillräckligt stort, men också den teori hon tillskriver marxister, att revolutionen skulle utvecklas »automatiskt«, exempelvis i relation till produk- tionens utveckling. (Goldman1924, s. 144)
Förutom ett förtryck behövs en medvetenhet, eller uttryckt i mer materialis- tiska termer, en organisering som kan möjliggöra en revolution; i Ryssland olika motståndsgrupper, i Spanien fackföreningarna CNT och FAI. Det kan tyckas långsökt att gå från en idealistisk till en materialistisk uppfattning så snabbt, men det är egentligen bara en fråga om lösningen på problemet med hönan och ägget.
Är en revolutionär organisering resultatet av en revolutionär medvetenhet hos folket, eller tvärtom? Långt innan revolutionen väl bryter ut har växelver- kan mellan medvetenhet och påföljande organisering (med ännu högre med- vetandegrad som följd) pågått så länge att det vore omöjligt – för att inte säga
ointressant – att försöka härleda den tillbaka till en början. Det är med andra ord en smaksak vilken ingång man väljer.
Goldman diskuterar själv detta i slutet på efterordet till My Disillusionment in Russia, där hon påpekar att revolutionen är det kumulativa uttrycket (krö- net) för en social process, och att dess syfte är att snabba på och utöka den och
»lyfta den till nya höjder« (Goldman 1924, s. 176). I praktiken, tillägger hon, innebär detta att man inte kan se revolutionen som ett radikalt brott eller en transportsträcka mellan två samhällen med en tydlig övergångsperiod, utan att den måste vara kontinuerlig och bygga på samma värderingar och organisa- tion som den hoppas ska genomsyra det framtida samhället (Goldman1924, s.
177). Vägen till ett jämlikt och decentraliserat samhälle kan inte gå via ett över- gångsperiodens centraliserade terrorvälde, och målet kan inte ses som skilt från metoden (Goldman1924, s. 174).
Hur ska revolutionen gå till? Eftersom Goldmans revolutionära subjekt är massorna så är det där den måste börja. Massorna måste, menar Goldman, re- dan nu börja förbereda sig för revolutionens rekonstruktion. De bör samla på sig – eller förses med – kunskap, både social och teknisk, för att kunna bygga ett samhälle ur både industriellt- och socialt perspektiv. De måste bilda koali- tioner av gemensamma intressen, även med intelligentsian (vars proletarisering Goldman förutspådde). (Goldman1924, s. 167–168)
Men en revolution måste också undvikadet som Goldman kallar för »soci- alismens logik«, som vill ersätta eller förändra makten. Målet är inte en klass härskande över en annan, utan upplösandet av klasserna.10Ett enkelt utbyte kan man åstadkomma med betydligt mindre radikala metoder än en revolution, och det är alldeles för lite för att vara värt revolutionens dryga pris i blod. Detta måste förstås mot bakgrund av Goldmans emfas på människovärdet, som hon sätter högre än allt annat (Goldman1924, s. 175). (Goldman1924, s. 169–170)
Goldmans kritik mot ersättningslogiken rymmer också, föga förvånande, en kritik mot staten. Men hennes kritik har här utökats bortom den slentriananar-
10Goldman har dåliga erfarenheter av marxister och andra socialister, och det syns tydligt på hennes oresonliga hat mot dem. Troligen beror det på att hon, om man får tro hennes redogö- relser, bara har haft kontakt med leninistiska- och socialdemokratiska marxister, vars åsikter knappast alls överensstämde med hennes egna.
kistiska och berör nu alla former av centralisering, där staten bara är ett extrem- fall av centralisering. Centraliseringen, eller »den auktoritära principen«, har en inneboende tendens till social kontroll och monopolisering: ett centrum för kontroll har en gravitation som suger in mer och mer inom sin räckvidd. Denna vilja till kontroll är för Goldman antitetisk till revolutionens dynamiska, flytan- de princip och de två är »inkompatibla och ömsesidigt destruktiva«. (Goldman 1924, s. 169)
Vi tycks här ha nått en motsättning. Revolutionen är per definition våldsam, men den anarkism som vi just är i färd med att locka fram ur Goldman värde- sätter människoliv högre än allt annat. Kan det då finnas en anarkistisk revo- lution? Ja och nej. Goldman är i sina senare texter tydlig med att understryka att eftersom revolution per definition är våldsam och tvingande så måste den teoretiskt och praktiskt skiljas från anarkismen. I det avseendet finns det ingen anarkistisk revolution, menar Goldman, eftersom den revolutionära situatio- nen gör det nästan omöjligt att agera anarkistiskt (Goldman1983, s. 230). I vissa stunder – när Goldman inte kände sig så »glad i sina skor« – förnekade hon helt möjligheten till en anarkistisk revolution, eftersom anarkismen »helt enkelt var alltför långt före sin tid.« (Goldman1983, s. 236–237).
Men det betyder inte att anarkister saknar uppgifter under en revolutionär period, eller att Goldman förespråkar en fredlig revolution med silkesvantar.
Hon är till exempel mycket noga med att påpeka att ett visst mått av våld är oundvikligt, och hon stod även bakom det väpnade motståndet mot fascisterna med den noggranna motiveringen att ett väpnat motstånd inte kan hanteras annat än med vapen, oavsett hur mycket man respekterar rätten att uttrycka sig. (Goldman1983, s. 221)
Revolutionens nödvändigt våldsamma karaktär beror på att samhället i sig är våldsamt, och revolutionen är ett uttryck för uppdämda krafter som når en kritisk punkt. De är helt enkelt sociala naturkatastrofer som uppstår när mas- sans uppvaknade sociala medvetenhet och krav på ett bättre samhälle ställs mot samhällets våld och oföränderlighet. Revolutionen är med andra ord för massan vad ett affektivt politiskt attentat är för individen. (Goldman1983, s. 238)
Goldman avfärdar också passivt motstånd, med exemplet Gandhi, som en
användbar strategi för samhällsförändring. Det kan visserligen fungera på in- dividnivå, men om man är ute efter att förändra samhället i grunden och för en stor mängd människor så kommer man garanterat att slå huvudet i dess rigi- da våldsstrukturer. Passivt motstånd är, för att formulera om Goldman i linje med ett välkänt ordspråk, som att bygga en bunker när man borde bygga vä- derkvarnar för att dra nytta av de revolutionära vindar som blåser (Goldman 1983, s. 238). Det är dessutom absurt, eftersom alla former av effektivt motstånd kommer att bemötas med ständigt ökande repression från samhällets håll – och med försök till isolering (Goldman1983, s. 239).
Detta stämmer för övrigt mycket väl med många av våra samtida polis- och mediestrategier, som ofta fokuserar på att dela upp demonstranter i »goda« de- monstranter (som framstår som patetiskt godtrogna och passiva idealister) och
»onda« demonstranter (som är »kravallturister« utan egentlig politisk agenda).
Det stämmer också överens med polisens- och medias hantering av den svens- ka anarkosyndikalistiska fackföreningen SACs stridsåtgärder, som bemöts med massiv polisnärvaro och insinuanta personangrepp på gränsen till förtal i me- dia.11
Vad krävs då av anarkister i en revolutionär situation? Enligt Goldman är deras främsta uppgift att minimera den kaotiska revolutionens skadeverkning- ar genom att styra in den på den produktiva bana som vi diskuterade ovan (Goldman1983, s. 238), och att styra bort revolutionen från centraliserande ten- denser (Goldman1983, s. 230). Anarkisternas revolutionära uppgift är med and- ra ord huvudsakligen organisatorisk. Deras syfte är att styra förberedelserna in- för den annalkande stormen så att den åstadkommer så lite skada och så mycket nytta som möjligt.
2.4 Organisation
Vi har nu diskuterat individen och dess frihet för att hitta ett sätt att se på den som inte med nödvändighet innebär nollsummespel och isolering från massan.
Vi har befäst massan som det revolutionära subjektet och vi har diskuterat olika
11Se t.ex. (Kjöller2010), där Hanne Kjöller på ledarplats i Dagens Nyheter tar den redan upp- blåsta retoriken om »maffiametoder« ännu längre genom att redovisa en syndikalistisk frontfi- gurs privatekonomi och insinuera att han förskingrar strejkkassan.
sätt att se på revolutionen och den revolutionära perioden. Nu återstår bara att diskutera målet för kampen; hur ska vi organisera vårt samhälle?
Som revolutionärer kan vi inte åtnjuta lyxen att luta oss tillbaka mot det som är. Motiveringen att något alltid har varit på ett visst sätt är teoretiskt vär- delös för en revolutionär, vilket förser oss med den enorma bördan att motivera hela vårt samhälle från grunden. Goldman förstod sannolikt detta, och hennes förnekande av ett anarkistiskt »järnskott partiprogram« hade troligen också en pragmatisk grund utöver den uppenbart ideologiska. Samtidigt har detta ställ- ningstagande helt klart ett sympatiskt drag: framtiden hör framtiden till, vårt problem är nutiden. Som hon skriver i förordet till Anarchism and Other Essays:
…I believe that Anarchism can not consistently impose an iron-clad program or method on the future. The things every new genera- tion has to fight, and which it can least overcome, are the burdens of the past, which holds us all as in a net. Anarchism, at least as I understand it, leaves posterity free to develop its own particular systems, in harmony with its needs. Our most vivid imagination can not forsee the potentialities of a race set free from external restraints.
How then can we assume to map out a line of conduct for those to come? (Goldman1969, s. 43)
Om vi anlägger en decentraliserad samhällsorganisation får vi hastigt pro- blem med åtskillnaden av det privata och det offentliga. Utan privategendom och ett offentligt liv centrerat runt arbetsmarknad och stat, och utan institutio- ner som familjen eller giftermålet krymper privatlivet snart ner till ingenting, vilket stämmer överens med vår syn på människan som en integrerad massva- relse, snarare än en isolerad atom. Det stämmer också överens med feministisk samhällskritik. Men det gör det svårt för oss i ett annat avseende: om vi inte kan skilja på privat och offentligt, så innebär det att alla organisationer är samhälleliga.
All organisering är organisering av samhället.
Vi låter oss minnas uppsatsens syfte: att identifiera början till en produktiv teori om socialt samagerande mellan människor. Vi har ingående diskuterat for- muleringen av individen och av massan och hur de relaterar till varandra. Nu ska vi diskutera vilken organisering som möjliggör den sömlösa övergången
från individ till massa. I linje med Goldmans medvetna avståndstagande från färdiga program kommer jag att fokusera på att identifiera riktlinjer för organi- sering.
Den kanske viktigaste frågan som möter oss när vi ska diskutera organi- sering är frågan om makt. Finns det bra makt? Hur skiljer den sig från dålig?
Goldman har inte själv någon välformulerad maktkritik,12men vi vet att hen- nes förståelse av makt både rör rent materiellt förtryck, som exempelvis arbete, såväl som förtryck genom normer. Detta är kanske den främsta lärdomen som kan dras av hennes texter om puritanismen (Goldman 1969, s. 167–176). Men det hjälper oss bara en bit i vår förståelse av makt.
Ett samhälle utan makt, definierat som inflytande, är helt enkelt inte möjligt, och frågan är om det ens skulle vara önskvärt. Goldman själv är knappast emot inflytelserika personligheter, hon hade själv många personer som hon såg upp till, och hon kunde dessutom acceptera valda ledare för fackföreningsrörelsen i Spanien (Goldman 1983, s. 45). Det embryo till maktkritik som syns i hennes efterord till de två böckerna om Sovjetunionen, men även glimtar till i hennes äldre verk (Goldman1969, s. 55), är istället en kritik av maktens centralisering (Goldman1924, s. 144–178).
Om vi återvänder till min tidigare metafor som beskriver den centraliseran- de principen som gravitation så kan vi låta den beskriva ett samhälle med en decentraliserad makt som ett liknande system med flera maktcentra. Storleken på (dragningskraften till-) ett centrum avgörs av dess inflytande; av hur många individer som deltar i det. Om vi antar att mängden individer är begränsad (vilket den alltid är), så kommer ett ökat antal maktcentra bidra till en minskad makt hos varje enskilt centrum, med en lägre flykthastighet för individen som följd. Om det finns flera centra så kommer individer att kunna flytta sig mellan dem relativt obehindrat, och därmed uppnå det samhälle av verkligt frivillig gruppering av individer som Goldman talade om (Goldman 1969, s. 62). Det är också mycket likt den Spanska revolutionens organisation, som hon prisade som »ett exempel på hur revolutioner bör gå till« (Goldman1983, s. 69).
Men det finns också en avvägning: ju mindre makt ett centrum får, desto
12Jag använder här »kritik« i sin äldre betydelse, som »förståelse av«, »analys«.
lägre flykthastighet. Massflykt från centra leder alltså till nedåtgående spiraler som eventuellt slutar med att centra helt upphör. Den omvända processen gäller förstås också: ett stort centrum är svårare att lämna.
Sett till den enkla dynamik jag här har beskrivit så skulle man därför kunna ana sig till en centraliserande tendens. Men det bortser från flera faktorer. Ex- empelvis skulle man kunna tänka sig något liknande kärnkraften hos atomer:
ju fler individer som samlas runt ett centrum, desto mindre inflytande har var- je individ i snitt över hur centret fungerar, och det är högst sannolikt att detta inflytande dessutom distribueras ojämnt mellan individerna. Vissa individer kommer då att känna sig mindre delaktiga än andra – de har inte längre de »so- lidariska intressen« som Goldman pratar om (Goldman1969, s. 59) – och därför får de en lägre flykthastighet. Till slut kommer de att lämna centret – och inleda en återdecentraliserande process.
I min modell ovan har jag förenklat kraftigt genom att exempelvis platta till samhället: alla maktcentra är bara maktcentra. Så är självklart inte fallet; samhäl- let består inte av en grupp små, konkurrerande stater som fyller alla tänkbara funktioner. Istället har dessa centra i den anarkosyndikalistiska modell vi be- traktar här makt över olika saker. Vissa kan vara timmerhuggarkooperativ, andra dagisskooperativ, skolor eller centra för livsmedelsdistribution.
Därför finns det också solidariska intressen mellan olika centra – något som f.ö. stämmer överens med Goldmans observationer från Spanien, se (Goldman 1983, s. 76). De timmerhuggare som har barn kommer förmodligen att ha dem i dagiskooperativet eller skolan – och dessutom kommer troligen individer att kontinuerligt rotera mellan olika verksamheter.13 Det sker med andra ord en avspecialisering på individnivå, men en specialisering på organisationsnivå.
Förutom sin förkärlek för anarkosyndikalistisk samhällsorganisering så läg- ger Goldman emfas på att samhället måste präglas av ett frihetligt ideal med bl.a. åsiktsfrihet. Rätten att tycka annorlunda, skriver hon i ett brev hem från
13I ett samhälle som upphävt privategendomen borde barn rimligen betraktas som tillhöran- de sig själva först och främst, samhället i andra hand och (möjligen) föräldrarna i tredje. Det vore märkligt att bevara privategendomen enbart för barn. Se t.ex. Ursula Le Guins roman The Dispossessed för ett mycket genomtänkt exempel på ett anarkosyndikalistiskt samhälle med en struktur som påminner mycket om den Goldman rekommenderar.
spanska inbördeskriget, är ett mått på hur fritt ett samhälle är (Goldman1983, s. 242). Att leninister och fascister tilläts missbruka sina friheter för att försöka undergräva den anarkistiska organisationen i Katalonien såg revolutionärerna själva som det minst dåliga av två onda ting (Goldman1983, s. 154–155, s. 229), och Goldman betraktade detta – något ambivalent – både som ett föredöme och som en riskabel naivitet.
Underförstått i kritiken mot maktens centralisering ligger också en kritik mot en könsmässig maktcentrering, oavsett om det skulle vara i formen av ett patriarkat eller ett matriarkat. Vi måste också minnas från inledningen att Gold- man tänker sig att samhällets mål är en individ som åtminstone delvis transcen- derar kön, och det är mot denna bakgrund som hennes kritik mot familjen (se citatet om familjens upplösande i sektionen om revolutionen) måste förstås.
Vi tänker oss med andra ord att de allra mest grundläggande strukturerna för könsorättvisor har röjts undan genom revolutionen, eftersom den definieras både som en materiell och som en ideell revolution. Men det är fortfarande upp till det nya samhällets organisation att se till att de inte uppstår igen – och att kompensera för det förrevolutionära samhällets tillkortakommanden.
Av denna anledning samarbetade Goldman också med den feministiska grupp som gav ut tidningen Mujeres libres under det Spanska inbördeskriget (Goldman 1983, s. 256–257). Hon såg deras arbete som mycket viktigt, framförallt med tanke på hur eftersatt det feministiska arbetet var i den spanska revolutionen (Goldman1983, s. 257), och skrev bland annat en artikel till tidningen där hon påpekade att »Much less has emancipation of the human race any meaning so long as one sex dominates another.« (Goldman1983, s. 258). Om inte alla är fria är ingen fri, just eftersom individer relaterar till varandra i komplexa nätverk av relationer där fler än bara den över- och underordnade påverkas.
De spanska kvinnorna kan inte vänta på att någon annan ska befria dem, menar Goldman. »Those who would be free must themselves strike the first blow.« (Goldman1983, s. 258). Och deras frigörelse måste, liksom arbetarnas, vara deras eget verk för att bli varaktigt eftersom deras förmåga till frihet bara sträcker sig så långt som deras förmåga att befria sig själva.
Goldman beskriver inte mer ingående än så vilka feministiska åtgärder hon
tänker sig, mycket eftersom hon till stor del släpper frågan om kön i sin senare teori. Vi vet däremot från hennes tidigare texter att hon är mycket kritisk till äktenskapet som institution och till den könsarbetsdelning det medför. Av er- farenheter från vår samtid kan vi till detta lägga insikten om att nedtonandet av äktenskapet som institution inte ledde till den jämlikhet som Goldman tänkte sig framförallt i Marriage and Love (Goldman1969, s.227–239), och att den kritik som hon riktade mot äktenskapet – att det främst är ett ekonomiskt arrange- mang byggt på kvinnans underordning snarare än på kamratskap och kärlek – idag applicerar lika mycket på familjen som institution. Med andra ord måste samhällets organisation upphöra att bygga på en arbetsdelning efter kön och på familjen som organisatorisk enhet.
Den andra tydliga grunden till kvinnors organisatoriska förtryck som Gold- man nämner är att de systematiskt undanhålls information om sin egen sexua- litet – detta diskuterade vi tidigare i sektionen om individen, men det finns en uppenbar organisatorisk återverkan också, även om vi antar att revolutionens
»transvaluering« har sköljt bort den puritanska sexualmoralen.
Samhället måste helt enkelt innehålla institutioner som möjliggör utforskan- de av den egna sexualiteten, framförallt hos kvinnor p.g.a. den historiskt sys- tematiska okunskap om deras sexualitet som producerats. Dessa institutioner skulle kunna vara exempelvis kooperativ för folkbildning om preventivmedel, forskningscentra eller rent medicinska centra, och deras syfte är explicit att spri- da jämlikhet och att stärka individen. Detta skulle för de medicinska institutio- nerna innebära ett mycket mer djupgående samarbete mellan individ och in- stitution än vad som finns i dagens sjukvård, om vi tillåter oss att extrapolera Goldmans ideal om individens självbestämmande.
Under sina besök i det revolutionära Spanien besökte Goldman flera arbetar- kooperativ. Utöver detta pratade hon också med några bönder som inte deltog.
De menade att de väntade och såg efter hur den nya organisationen skulle fun- gera innan de gick med, och det är uppenbart att Goldman var mycket nöjd med att de gavs denna möjlighet. Det är så de nya metoderna måste vinna anhängare menade hon – genom att fungera bättre än de gamla. (Goldman1983, s. 78)
Att Goldmans individer kan beskrivas som flytande och framförallt genom-
