Organisationsstruktur

Några informanter lyfter upp att organisationens struktur kan utgöra ett hinder. Detta eftersom studiens aktörer ser olika ut när det kommer till exempelvis flexibilitet i samband med

beslutsfattande, vilket kan försvåra samverkan. Kvinnojouren är en ideell organisation och styrs inte av något regelverk i samma utsträckning som polismyndigheten och socialtjänsten gör. De sistnämnda aktörerna är även politiskt styrda på ett sätt som skiljer sig från

kvinnojouren. En informant tar upp hur myndigheternas struktur kan skapa svårigheter för den våldsutsatta kvinnan. Dessutom uttrycker informant 6 att samverkan ändå fungerar bra trots olika organisationsstrukturer, men att sekretesslagstiftningen kan utgöra stora hinder. ”[...] genom en myndighet så blir det ju fyrkantigt på ett sätt vilket det också måste vara. Det ska följas utifrån lagstiftningen där kan vi känna ibland att kvinnors och barns röster kan försvinna på ett sätt därför att det blir fyrkantigt. Det ska ju ses utifrån lagstiftning och utifrån ett brott och det ska utredas, det ska dokumenteras och det har vi full förståelse för.” (I2, s.12)

”Sen kan jag tycka också organisation ibland kan göra att det blir svårt hur till exempel polisen är organiserad, vi är organiserade. Det finns ju mer, alltså olika flexibla organisationer om man säger.” (I4, s.4)

6.3.2 Regelverk

Lagstiftning om tystnadsplikt och sekretess lyfts upp som både ett hinder i

samverkansprocessen men även som ett nödvändigt skydd för kvinnan som blivit våldsutsatt. Det finns dock en viss meningsskiljaktighet hos informanterna gällande graden av hur stort hinder sekretessen medför. En del informanter ser att sekretessen både förhindrar och försvårar samverkan samt att den kan komma att skapa farliga situationer. Detta eftersom viktig information om ett ärende inte får delges mellan myndigheter och organisationer om inte samtycke finns från offret själv. Några informanter menar på att sekretessen försvårar till viss del men inte i någon större utsträckning.

Socialtjänsten har en jättestark sekretess, den starkaste, vilket gör att de inte får dela med sig av välbehövlig information till polisen eller andra aktörer. Det finns dock en förståelse hos de som samverkar att sekretessen behövs. Informanterna är eniga om att om viljan finns hos samtliga, trots sekretessen, hittas oftast lösningar och tillvägagångssätt för att utföra arbetet.

”[...]det är ju såklart tystnadsplikt som är otroligt viktigt, men som också kan vara ett hinder. ” (I1, s.7)

”Största [hindret] är ju sekretessen, vi har ju jättestark sekretess, vi har den starkaste sekretessen på socialtjänsten och kan ju inte om inte kvinnor och männen samtycker till att vi bryter så kan vi inte dela informationen med andra myndigheter [...] det skapar också farliga situationer.” (I4, s.4)

”Hinder kan ju vara bland annat att sekretessen kan ställa till det, polisen får ju lämna mer till socialtjänsten än vad socialtjänsten får lämna till polisen rent

generellt. Nu upplever ju jag det personligen väldigt sällan, men visst så kan det vara [...]det finns ju goda möjligheter, lagstiftning hindrar ju inte samverkan, verkligen inte.” (I5, s.4)

”Det är svårt att dela information och få information utifrån den sekretesslagstiftning som vi har. Jag tycker att det är problematiskt. Jag tycker att det är jätteviktigt att vi försöker samverka och hjälpas åt framförallt polis och socialtjänst men även frivilliga organisationer och andra myndigheter. För vi har ju oftast samma mål [...] Vi vill ju båda parter hjälpa offret. Ja, nej det blir problematiskt, oftast är det inget större problem så, man får inhämta lite samtycke och såna saker, men det är lite omständligt, det tar tid liksom.” (I6, s.2)

Vidare tar en informant upp problemet som lagrum kan orsaka i samband med skydd mot potentiellt farliga situationer i stängda rum. Exempelvis där hembesök skulle behöva göras men där situationen saknar ett pågående brott. Informanten menar på en avsaknad av liknande lagrum hos dem på socialtjänsten, men att det skulle vara välbehövligt.

”[...]ibland kan vi hamna i en situation att vi vet att kvinnan befinner sig hemma hos en man. Vi vill åka dit för att hjälpa henne för att komma ut ur lägenheten då vi vet att det är en allvarlig situation men det är inte ett pågående brott och då får inte polisen åka med oss [...]där kan vi inte gå in, vi har inget sådant lagrum där vi kan ta hjälp då.” (I3, s.5)

7

DISKUSSION

7.1

Resultatdiskussion

Syftet med uppsatsen har varit att kartlägga och undersöka hur den lokala samverkan fungerar mellan polismyndigheten, socialtjänsten och kvinnojouren i Västerås stad vad gäller

implementeringen av det sjätte jämställdhetspolitiska delmålet ”mäns våld mot kvinnor ska upphöra”. Studiens utgångspunkt har följaktligen varit aktörernas samverkan, vilka hinder och möjligheter som finns och samverkans betydelse för implementeringen av det sjätte

jämställdhetspolitiska delmålet.

Studien visade att de två myndigheterna och den ideella organisationen anser att samverkan har en stor betydelse för såväl den våldsutsatta kvinnan som för de involverade aktörerna. Samverkan anses vara nödvändig för att uppnå det sjätte jämställdhetspolitiska delmålet. Precis som Danermark (2004) lyfter även studiens informanter upp att samverkan

effektiviserar det egna arbetet på så vis att dubbelarbete minimeras. Davidson och Bowen (2011) bekräftar samverkans betydelse, där varje aktör behöver ta sitt ansvar genom att bidra med sin expertis och fullfölja sina uppdrag i ärenden om mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Även Charles et al. (2011) och Cooper et al. (2008) understryker samverkans betydelse. Om den uteblir kan det leda till negativa konsekvenser för både den våldsutsatta kvinnan och berörda aktörer.

En uppmaning från regeringen, via den nationella strategin, är att myndigheter och

organisationer som arbetar med mäns våld mot kvinnor i nära relationer ska samverka med de andra aktörerna. Denna typ av styrning kan ses som vertikal eftersom beslutsfattandet sker i högre instans, regeringsnivå, då den delegeras uppifrån och ned. Vilket överensstämmer med Rothsteins (2014) implementeringsteori gällande top-down perspektivet.

I studien framkom att samverkansgrupper fanns, vilket stämde överens med vad som tidigare tagits upp i bakgrundskapitlet. Samtliga informanter uppgav att samverkanmöten hålls

regelbundet där det är Länsstyrelsen i Västmanland som sammankallar. Informanterna

uttrycker att mötena är ett bra forum då de möjliggör ett utbyte av kunskap, olika erfarenheter och kännedom om varandras arbete. Därför skulle det vara nödvändigt med ännu fler

utbildningssatsningar på samtliga samhällsnivåer. Kunskap skapar effektiva redskap i det dagliga arbetet som i sin tur leder till fortsatt verksamhetsutveckling. För att uppnå en god samverkan anser Horwarth och Morrison (2007) att det är viktigt att myndigheter och

organisationer utbyter kunskap istället för att skapa konkurrens mellan varandra. Resultatet av studien visar dock på att viss kunskap kan betraktas som mer legitim och prestigefylld än andra, vilket stämmer överens med Danermarks (2000) forskning.

Tidigare forskning genomförande av Buchbinder och Eisikovits (2008) bekräftar denna studies resultat i fråga om att det är viktigt att ha kännedom för varandras yrke för att lyckas med en god samverkan. Förståelsen för varandras roller i samhället bidrar även till en djupare förståelse om att samtliga aktörer behövs, då de alla har olika expertisområden.

Somliga informanter lyfter upp en avsaknad av egna samverkansmöten, där enbart

polismyndigheten, socialtjänsten och kvinnojouren ses. Det är svårt att få till dessa på grund av brist på både tid och resurser, men även att erkännandet av samverkans betydelse från ledningen kan saknas. De menar på att ledningen i somliga fall inte erkänner vikten av

samverkan och därför inte väljer att prioritera dess funktion. Precis som Danermark (2000) tar även informanterna upp vikten av ledningens stöd och ansvar. Ledningen behöver skapa resurser för att kunna prioritera samverkan. Detta eftersom att samverkan behöver finnas och prioriteras på såväl alla organisationsnivåer som samhällsnivåer. Det är även viktigt att den interna samverkan fungerar då det bidrar till att den externa samverkan kan lyckas bättre. Politikers insikt lyfts även upp som en avgörande roll. De behöver prioritera samverkan ännu mer och förse tillräckliga resurser för att samverkansarbetet ska kunna bedrivas framåt. I studien tas det upp att samverkansmöten inte är obligatoriska, men att samtliga aktörer har ett ansvar att närvara på dem. Det skulle behöva formas allt tydligare förutsättningar för samverkansarbetet. Den nationella strategin påpekar att samverkan är en viktig

framgångsfaktor samt att samverkan är lagstadgad mellan aktörerna, därav bör

samverkansmötena vara obligatoriska eftersom att det kan leda till ett förbättrat arbete. På så vis skulle samverkan förhoppningsvis erkännas som ett legitimt arbetssätt ännu mer och leda till att det prioriteras mer. För att kunna genomföra detta krävs resurser.

I studien lyfts den ekonomiska omprioriteringen upp där Västerås stad tänkt dra in

kvinnojourens bidrag. Vilket i sin tur skulle ha lett till stora begränsningar att genomföra det förebyggande arbetet likväl som att stötta de utsatta kvinnorna. Detta är ett bevis på att politikernas förståelse för problematiken behöver öka för att inse behovet av samverkan mellan aktörerna och det är en uppfattning som delas av Graham (2005). Bidragen är viktiga för att kvinnojouren ska kunna utföra ett bra arbete. En informant beskriver att om bidragen

skulle dras in så hindras utvecklingen för ett samhälle fritt från mäns våld mot kvinnor och vi skulle istället gå flera steg tillbaka. Därmed skulle det jämställdhetspolitiska delmålet inte kunna uppfyllas.

Resurstillgångar i form av tid, pengar och kunskap tas upp som viktiga och avgörande förutsättningar för att kunna uppnå ett gott resultat. För närvarande anses resurserna otillräckliga, vilket hämmar samverkansarbetet.

Somliga informanter tar upp att socialtjänsten och polismyndigheten är hårt belastade vilket kan leda till att samverkan inte prioriteras då tillräckligt med tid inte kan avsättas. På så vis påverkas samverkan negativt och mötet med de våldsutsatta kvinnorna kan bli bristfällig. Detta är ett bevis på att mer resurser krävs och stämmer överens med vad Danermark (2000) tar upp beträffande om att resurser behöver tilldelas vid samverkansarbete. Vidare konstaterar han även att om det nuvarande arbetet redan kräver mycket tid kan avsaknaden av resurser bidra till att samverkan tas emot negativt eftersom medarbetarna inte har möjlighet att prioritera samverkan inom sin ordinarie arbetsordning. Det kan även kännas frustrerande eftersom det är en uppmaning från regeringen att upprätthålla samverkansprocesser, men att inte tillräckliga medel förses för det extra arbetet som samverkan kräver. För att arbetet ska kunna bedrivas ännu bättre behöver de högre samhällsnivåerna bistå med mer resurser. Politikerna behöver därför prioritera och skapa förutsättningar för att samverkan gällande arbetet mot mäns våld mot kvinnor ska kunna genomföras allt bättre.

En annan faktor som hämmar samverkansarbetet är flexibiliteten hos myndigheterna och den ideella organisationen. De har olika organisationsstrukturer vilket kan bidra att till exempel beslutsfattande kan ta lång tid och utgöra en ineffektivitet för samverkansarbetet. Detta eftersom att hur och var beslutsfattandet sker kan komplicera samverkan, då befogenheterna hos de involverade kan se annorlunda ut vilket kan komplicera att fatta gemensamma beslut. Skillnader inom organisatoriska strukturer kan därav medföra hinder vilket Danermark (2000) även påpekar.

Olika regelverk lyfts upp som förhindrande moment, då de försvårar och kan gör att processen stagnerar. Dessutom begränsas aktörernas arbete mellan varandra vilket enligt somliga kan leda till farliga situationer som medför att de våldsutsatta kvinnorna inte får den hjälp de behöver lika fort. Somliga informanter uttryckte en frustration medan andra ansåg att det fanns praktiska lösningar som bidrar till att sekretessen inte behöver hindra ärendets utveckling. Enligt Danermark (2000) kan regelverk utgöra ett hinder inom samverkan. Dock menar han att det kan bero på okunskap om vad lagstiftningen faktiskt tillåter eller att man inte vill se över eventuella förändringsmöjligheter på de befintliga arbetssätten. Precis som Ansell och Gash (2008) lyfter även Huxham (2003), och Buchbinder och Eisikovits (2008) fram att tydliga ramverk är viktiga i arbetet mot mäns våld mot kvinnor.

Det fanns en gemensam syn kring att ansvars-och rollfördelningen är tydlig. Samtliga var överens om att alla behöver ta sitt ansvar då ingen enskild myndighet eller organisation ensam kan ta fullt ansvar för att det jämställdhetspolitiska delmålet ska uppfyllas. En skiljaktighet vad gäller ansvar finns dock, en informant från kvinnojouren menar på att ansvaret inte är jämlikt eftersom de är en ideell organisation tillhörande civilsamhället. Det saknas syfte om varför de ska vara en del i samverkan och på så vis legitimera deras delaktighet. Därav skulle det vara viktigt att klargöra samtliga aktörers roller ännu mer, så att de grupper som anses ha mer status inte automatiskt får större handlingsutrymme än övriga. Detta skulle

förhoppningsvis leda till en förbättrad och mer strukturerad samverkan då ansvarsfördelningen skulle bli allt tydligare.

Det finns tydliga regelverk mellan polismyndigheten och socialtjänsten om att de ska samverka, men det saknas vad gäller kvinnojouren. Dock lyfter samma informant upp att kvinnojouren inte kan ha skallkrav på sig och därmed inte kan följa samma regelverk. Deras uppdrag vilar till stor del på ett självpåtaget, moraliskt, brinnande ansvar för att de är

engagerade. Men att just ett syfte om deras delaktighet bör definieras och formuleras. Funktionen för samtliga aktörer är tydlig och bekräftas av alla informanter. Men samverkan skulle kunna och bör förbättras om tydligare syften till varför varje aktör behövs.

Att de inte legitimerats kan kopplas till Danermarks (2004) samverkansteoretiska maktperspektiv. Enligt Danermark (2004) har det alltid funnits yrkesgrupper med ståndpunkter som påverkar mer än andras. Det kan bero på att viss kunskap ses som mer legitimerad än andra vilket kan bidra att vissa får mer status än andra. Kvinnojouren anser att man behöver få mer utrymme och komma till tals i diskussioner och beslutsfattning.

Maktperspektivet etableras även inom regelverk där det till exempel är lagstiftat att

socialtjänsten har ansvar vad gäller beslutsfattandet av skyddat boende. Danermark (2000) anmärker att det kan leda till ojämlikhet gällande rollfördelningen i samverkansarbetet. Nästintill alla informanter samtalar om kommunikationens betydelse. Det existerar dock meningsskiljaktigheter om hur den ter sig mellan aktörerna. Kvinnojouren anser att kontakten förbättrats med socialtjänsten men att kontakten mellan polisen försämrats. De uttrycker att de gärna ser att kontakten förbättras med polisen i form av direktlänkar genom tydliga

kontaktpersoner. Socialtjänsten nämner att kontakten med polisen sker mer kontinuerligt än med kvinnojouren eftersom exempelvis boendeplacering inte kan göras inom Västerås stad. De nämner även att det tidigare fanns en handläggare vars ansvarområde var just

kvinnojouren vilket fungerade mycket bättre. En av polisens informanter anser att kontakten med både socialtjänst och kvinnojouren är bra, medan den andra informanten från polisen anser att kontakten med socialtjänsten är bättre än den med kvinnojouren.

Den tidigare forskning som förekommer i studien lyfter fram att en effektiv kommunikation generar en god samverkan (Horwarth & Morrison, 2007; Charles et al., 2011). Rothstein

(2014) hävdar att kommunikation och delaktighet är viktiga faktorer för en lyckad

implementering. Att samverkan mellan myndigheter och organisationer kan bli lidande beror enligt Graham (2005) och Barret (2004) på en bristfällig kommunikation. Vidare lyfter Horwarth & Morrison (2007) fram att en effektiv kommunikation dels bygger på förtroende som skapas i form av att erkänna varandras kunskaper. En informant lyfter förtroendets betydelse, att tillit till varandras uppdrag finns i form av att de vet varandras roller och ansvar. I studien tas samsyn upp som en väsentlig faktor, då samtliga aktörer bör ha en

överensstämmande syn kring problemområdet för att uppnå god samverkan. Buchbinder och Eisikovits (2008) menar på att en samsyn kan vara svår att nå vad gäller hantering av

våldsarbeten. Trots det förklarar informanterna att deras samsyn är bra överlag, men att den skiljer sig till viss del vilket inte bidrar till några större problem. De lyfter upp att det är viktigt att respektera varandras synsätt och ingång i samverkansarbetet. Anledningen till varför samsynen kan skilja sig är på grund av de förhåller sig till olika regelverk,

utbildningsbakgrunder och arbetssätt.

Trots att samtliga informanter anser att samverkan mellan dem är relativt bra så skulle den behöva utvecklas ännu mer. Den behöver utvecklas för att bättre kunna fungera som en avlastande funktion för den våldsutsatta kvinnan. De anser att det inte är legitimt att hon själv ska behöva kontakta flera aktörer för att erhålla adekvat hjälp, hon bör få hjälp genom en god samverkan mellan aktörerna. Davidson och Bowen (2011) anser även att en god samverkan är nödvändig för att på ett så framgångsrikt sätt som möjligt kunna förbättra arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Somliga informanter påpekar att bemötandet i ärendet med en våldsutsatt kvinna är oerhört viktigt, vilket även Cooper et al. (2008) håller med om. Ett bra bemötande leder oftast till att den våldsutsatta kvinnan har lättare att berätta om sin situation.

En tydligare plan på hur regeringens uppmaning om samverkan ska implementeras i det dagliga arbetet behöver genomföras. Annars riskerar arbetet att inte uppnå det resultat man vill, ett samhälle fritt från mäns våld mot kvinnor. Rothstein (2014) tar upp att

implementeringsprocesser tar tid för att ge ett gott resultat därför är det extra viktigt att arbetet sker målinriktat, effektivt och långsiktigt. Det är viktigt att samverkan för

jämställdhetsintegrering inkorporeras in alltmer i det dagliga arbetet och inte vid sidan av det ordinarie arbetet. Detta eftersom att mäns våld mot kvinnor grundar sig på bristande

jämställdhet i samhället. Arbetet behöver utföras aktivt på alla samhällsnivåer hela tiden. Det kan dock vara svårt att implementera om man saknar förståelse för jämställdhets- och genusfrågor enligt Mergaert och Lombardo (2014). Därav lyfter dem upp vikten av

utbildning, och att den bör genomföras av såväl politiker och andra tjänstepersoner. Det kan även handla om att man saknar förståelse för formen av implementeringen i sig vilket gör det viktigt att både ledningen och medarbetare innehar relevant kunskap. De behöver alltså veta hur hanteringen bör ske samt se värdet i implementeringen gällande både samverkan och det

jämställdhetspolitiska delmålet. Barret (2004) och Rothstein (2014) betonar båda vikten av tydliga politiska beslut om mål och medel, då det annars kan skapas tolkningar som

komplicerar implementeringen.

Det är viktigt att samverkansarbetet ständigt följs upp och analyseras av de högre

samhällsnivåerna annars kan det resultera i att enbart bli ett alibi för dokumenterat arbete. Genom en allt klarare inblick kan de se både vad som fungerar bra och inte samt förstå vilka förutsättningar arbetet verkligen behöver. En uppföljning bidrar även till ytterligare kunskap om hur myndigheternas och organisationernas övriga arbetsuppgifter påverkas. Det möjliggör även för att se vilka resurser som krävs.

Utvärdering och uppföljning av arbetet behöver ske på alla samhällsnivåer både externt och internt. Om arbetet hela tiden följs upp är chansen större att hitta fallgropar som skulle kunna förebyggas och lösas. Detta bidrar även till en bättre förståelse om hur det fortsatta arbetet behöver genomföras och utvecklas för att dels kunna genomföra den nationella strategin men framförallt nå det sjätte jämställdhetspolitiska delmålet.

Denna studie har till största delen grundats på och belyst Rothsteins (2014) nätverksstyrning som innehåller såväl vertikal som horisontell styrning. Den belyser att politiken

implementeras i form av samverkan mellan aktörer på såväl statliga, kommunala som privata nivåer. Rothstein (2014) menar att detta perspektiv bidrar till effektiva lösningar vad gäller