egen problemsituation, eller att använda utbildningen till ett trevligt
avbrott från arbetslivet. Även om sådana studerande var i klar
minoritet så var det viktigt att ytterligare minimera den gruppen.
Dessa hade ju förverkligat sitt mål enbart genom att bli antagna.
Utbildningen i sig kunde få förbli det nödvändigt onda, som man inte alls behövde engagera sig i. Dessutom var det viktigt att så mycket som möjligt eliminera de instrumentella fördelarna av utbildningen som högre lön , kortare undervisningstid, lindrigare tjänst etc. Det tycks mig här som om det nya förslaget har sökt verka i samma riktning, men man skulle enligt min uppfattning kunnat gå ett steg längre.
Det var också viktigt för mig att om möjligt få fler studerande från varje skola eller rektorsområde. Anledningen till detta var, att det kunde vara lättare att tillsammans verka för förändringar »samtidigt som det var betydligt svårare att överge den uppfattning , som man eventuellt förvärvat under studietiden. Man hade på så sätt en press på sig på nära håll, att försöka leva upp till de mål, som man tagit med sig från utbildningen.
Antagningsbestämmelser kan genom inriktningar av detta slag ( utesluta individuella ansökningar, kräva vissa studerandeantal från varje skolenhet etc.) i högre grad kopplas samman med utbildningen och bli en del av utbildningen som helhet.
Kopplingen mellan utbildningsinstitution och hemmaskola förstärktes i mitt förslag genom att speciallärarutbildningen, som motkrav för att man utbildade skolans lärare, skulle få möjlighet att förlägga vissa utbildningsaktiviteter på skolenheten. Ett kontrakt skulle upprättas mellan skola och utbildning. Vad dessa aktiviteter kunde bestå av vill jag återkomma till.
Av det jag tidigare citerat från förslaget till ny speciallärarutbildning framgår den höga ambitionsnivån.
Innehållsmässigt ser förslaget mycket tilltalande ut, men jag vill göra några kommentarer. Under de observationer och intervjuer, som gjordes under KUSPEL-projektet, tyckte jag mig finna ,att många speciallärare - kanske för att målmedvetna planeringar fått överges - i allt för hög grad arbetade helt spontant och utan överväganden,om varför man arbetade på det ena eller det andra sättet. Metoder och läromedel användes, för att man hört att de skulle vara bra. Däremot relaterades de aldrig till överväganden om varför de var så bra. Trots att speciallärarens arbete i så hög grad borde vara probleminriktat, begränsade sig många speciallärares problemanalys till att det var eleven som var bärare av alla problem ( eller möjligtvis vårdnadshavarna). Det som sedermera i LGr-80 kom att rekommenderas som arbetssätt för eleverna, var inte då, lika lite som idag, tillämpligt för läraren: Jag tänker på följande avsnitt ur Lgr-80, som jag tidigare i rapporten citerat en del av:
De bör inse vikten av att skaffa sig goda kunskaper som en förutsättning för att kunna arbeta vidare, att välja ut
den information, som är viktig i sammanhanget, att dra logiska slutsatser, att pröva kamraters argument och slutligen föreslå en lösning.
Att iakttagelser, teori och tillämpning varvas, kan ofta vara det värdefullaste arbetssättet. Eleverna får då tillägna sig kunskaper genom att själva undersöka, observera och erfara, de får lära sig att kritiskt sovra sina iakttagelser, disponera och ordna dem i större sammanhang, De får söka dra slutsatser ur dem och lära sig inse samband i samhälle och natur. De blir därigenom bekanta med hur teorier formas. De kan sedan få tillfälle att pröva sina teorier, tillämpa vad de lärt sign (a.a. s43)
Detta ovanstående skulle lika gärna ha kunnat vara ett utdrag från en utbildningsplan för speciallärarutbildningen.
Problemorienteringen är för mig den grund, som en speciallärarutbildning bör vila på och den borde också vara utgångspunkt för speciallärarnas fortbildning.
En annan grundsten är för mig lärarutbildningens uppgift att påverka den studerande till självreflexion d v s få till stånd en reflexion över vederbörandes pedagogiska grundsyn (Svingby DsU 1977:2 s.49-50) och koppla dessa teoretiska, abstrakta överväganden samman med den pedagogiska handlingen. "Om jag ser på en människas utveckling och inlärning på det här sättet - vilka konsekvenser får detta för mitt praktiska arbete" Enligt min uppfattning har utredarna i hög grad övervägt den innehållsliga delen av utbildningen,men i allt för liten utsträckning övervägt hur utbildningsinnehållet, dels skall förvärvas av de studerande, och dels hur det skall kunna tillämpas och då inte bara under praktisk verksamhet under utbildningstiden utan främst under tiden efter denna.
Utbildningen vid speciallärarlinjerna borde enligt min uppfattning kunna beskrivas enligt följande:
Utbildningen skall sträva mot
* att initiera en process av självreflexion, som innebär, att den studerande blir medveten om styrningsmekanismer i skolan, hur teorier om utveckling och inlärning kan relateras till övergripande ideer, men också till pedagogiska handlingar, och att den studerande blir medveten om sin egen syn på människan och människans utveckling.
* att ge ett aktivt förhållningssätt till elevproblem, som innebär förmåga att analysera de reella skolproblemen, att utarbeta problemlösningsstrategier, att inhämta nödvändiga kunskaper för att kunna ge adekvata problemlösningsförslag, att aktivt medverka till lösning av problem även om detta kommer att innebära ett systemkritiskt förhållningssätt
* att vänja den studerande att arbeta tillsammans med kollegor ,om att lösa problem och konflikter, som är en följd av att arbeta i grupp.