Forskningen inom dyslexi har rönt stora framgångar sedan 1800-talet då man började fundera över läs- och skrivsvårigheter. Idag har man lyckats med mycket, som att studera hjärnor från avlidna personer med dyslexi och då man även hittat några av orsakerna bakom problemet i hjärnan. Forskningen med hjärnor från dyslektiker har visat att flera små nervceller ”gått vilse” vid ett tidigt skede i fosterutvecklingen. Dessa nervceller har då fått felaktiga förbindelser mellan varandra och med andra delar av hjärnan. Många av dessa små nervceller hittades i den vänstra hjärnhalvan som har stor betydelse för vår språkliga utveckling. Forskningen går framåt och det ges mycket pengar till forskningen. Forskning har visat att dyslexi är ärftligt betingat, men alla som ärver gener för dyslexi utvecklar det inte. Forskare menar att läsning är en kulturellt betingad aktivitet som inte påverkas av generna. Minnet och läsfärdigheten är primära funktioner som kan ha en viss inverkan på vår läsfärdighet. Det är generna som bestämmer utvecklingen av nervsystemet och som avgör hur t.ex. minnet kommer att fungera. Om man vet att en förälder har dyslexi eller att det finns i släkten bör man vara extra uppmärksam och meddela skolan att ens barn kan ha tendenser till dyslexi. För eleven kan det också vara bra att man berättar om svårigheterna för klasskamrater och för andra lärare som kommer i kontakt med eleven. Då motverkar man att eleven känner sig utanför och annorlunda och kamraterna slipper fundera över varför eleven försvinner från lektionerna och varför den använder andra böcker och hjälpmedel. Genom att göra på detta sätt är det också lättare att eleven slipper få sitt självförtroende förstört och det blir lättare för eleven att bli accepterad för den, den är.
Curt von Euler (1992) menar att i princip alla med dyslexi kan hjälpas till en god läs-och skrivförmåga. Något som även tidigare forskning visar på. Tidigare forskning på möss (som tagits upp i detta arbete) med inlärningssvårigheter har visat att dessa nådde samma nivå som normala möss, då man vid ett tidigt stadium förgyllde deras liv med utvecklingsmöjligheter som de i normala fall inte har tillgång till, i den miljö där de lever. Denna forskning har visat att miljöns påverkan på hjärnans möjlighet att förändra funktionen i olika delar (hjärnans plasticitet) genom intensiv träning kunde minska mössens inlärningssvårigheter.
Eftersom människans hjärna har samma typ av funktion är det därför möjligt att även hos människor ändra olika inlärningssvårigheter som t.ex. dyslexi med hjälp av omfattande träning. Strömbom (1999) menar att detta stämmer, hon menar att då passande pedagogiska metoder sätts in tidigt i en människas liv, då hjärnans plasticitet är som störst, kan avkodningssvårigheterna helt eller nästan övervinnas och självtilliten kan på så sätt räddas.
Av forskningen som tagits upp i detta arbete har det framkommit flera viktiga aspekter. Dyslexi har ingenting med intelligens att göra. Det menar både von Euler (1999) och Lundgren och Ohlis (2003). Dyslexi går att ”bota” med hård träning och ett stort tålamod. Alla människor med läs- och skrivsvårigheter kan övervinna dem. En hög kompetens hos undervisande pedagoger och förståelse från omgivningen påverkar individens självbild och självkänsla i rätt utsträckning.
7 Förslag till vidare forskning
Dyslexi är ett intressant och brett ämne att forska kring och det finns mycket att ta reda på mer om. Det skulle vara intressant att även ta reda på mer om dyskalkyli (svårigheter med matematik) och hur man på bästa sätt kan få hjälp om man har den typen av svårigheter. Forskningen inom dyslexi skulle det vara intressant att gå djupare in i och ta reda på mer om de senaste forskningsrönen. Vidare skulle det vara intressant att ta reda på mer om dyslexi hos invandrarbarn, elever.
8 Diskussion
Dyslexi är fortfarande ett dolt handikapp i dagens samhälle, men det har blivit mindre tabubelagt än tidigare, eftersom kunskaperna i ämnet har ökat. Dyslexi är ärftligt, men det är inte alla som ärver egenskaperna för dyslexi. Dyslexi kan också vara kopplat till synen, hörseln eller till de båda sinnena. Idag jobbar man mycket med att få elever med dyslexi att våga visa sitt handikapp och inte dölja det för sin omgivning. Det finns mängder med hjälpmedel som ger elever och vuxna daglig stöttning med sina problem. Om man sätter in rätt hjälp i god tid kan man påverka elevens framtid i positiv riktning. Många skolor har börjat anpassa sitt material för elever med läs- och skrivsvårigheter. Det är främst högskolorna runt om i landet som gjort en stor insats, genom att ge elever med läs- och skrivsvårigheter rätt att göra muntliga prov. På landets grundskolor och högstadie- skolor finns inte alltid denna förutsättning. Tyvärr är det därför fortfarande många elever som inte får den hjälp de har rätt till. En skola för alla står det i läroplanen, men skolan anpassas ändå inte för alla elever. Det finns fortfarande elever som inte diagnostiseras i tid, som inte kan skriva eller läsa tillfredsställande och man blundar för detta på många skolor.
Dyslexi går inte att ”träna” bort utan professionell hjälp. Det krävs hjälp och stöd av både föräldrar, lärare och engagemang från eleven. Många av dessa elever har dåligt självförtroende och det måste man börja arbeta med, annars kan det lätt hända att eleven råkar illa ut i skolan.
Under utbildningens gång kan jag känna att jag fått alldeles för lite utbildning och information om hur man arbetar med elever med särskilda behov och det har jag saknat. Det är mycket viktigt att blivande lärare får god undervisning om läs- och skrivsvårigheter så att man kan hjälpa sina elever. Om man upptäcker en elev med läs-och skrivsvårigheter i tid, kan man, genom att sätta in rätt hjälp motverka att eleven utvecklar dyslexi.
Samhället förväntar sig att alla människor ska kunna läsa och skriva, men tyvärr är det inte så enkelt för alla. Jag tycker att man ska försöka att anpassa sig mer efter hur det verkligen ser ut i samhället och ge en hjälpande hand till de som har det lite svårare. Alla människor bör få möjligheten att utbilda sig till det de helst av allt vill arbeta med. Med rätt sorts hjälp borde detta vara möjligt.
En person som har dyslexi är inte ointelligent. Dyslexi har enligt tidigare forskning ingenting med intelligens att göra. Ofta är en person som har dyslexi mycket begåvad och har lätt för annat som inte infattar en god läs- och skrivförmåga. Men eftersom kraven på läsning och skrivning är så höga är det svårt att mäta kunskaperna i att vara duktig på någonting annat. Att ha bra betyg betyder inte alltid att man besitter rätt kunskap för ett yrke. Man kan inhämta
kunskap på många olika sätt och kunskapen sitter inte bara i förmågan att läsa och skriva tillfredställande.
Som lärare bör man ha förståelse för olika inlärningssätt, att alla individer lär sig olika. Det utvecklas nya metoder hela tiden för att underlätta inlärningen, Bornholmsmodellen och Wittingmetoden är några av metoderna som jag tagit upp i detta arbete och som visat sig vara positiva för elever med läs- och skrivsvårigheter.
Nya hjälpmedel utvecklas, vilket gör det enklare för människor med dyslexi och läs- och skrivsvårigheter att ta sig igenom skriftspråkets värld. Som lärare bör man erbjuda rätt anpassat material för eleven och köpa in så mycket material som möjligt för att hjälpa till god inlärning. Alla som behöver extra hjälp i skolan måste också få den. På sikt kostar det samhället pengar om man sparar på skolans resurser.
Man bör utgå från personens egna intressen för att få eleven motiverad till undervisningen. Alla människor har potentialer, vissa har lätt för sig, andra har det svårt i skolan, men alla har ändå potential att nå långt och bli något stort om de bara uppmuntras och får rätt undervisning och hjälp. Det är tråkigt att man ofta bara berömmer de elever som är duktiga i skolan och inte också berömmer de svaga när de gör framsteg. Om man är en bra lärare berömmer man både svaga och duktiga elever. Alla elever ska känna sig trygga, säkra och framför allt ska de må bra i skolan. Många personer med diagnosen dyslexi får mer förståelse från omgivningen när de berättat om sitt handikapp. Att hålla tyst och försöka att vara som alla andra och dölja att man har svårigheter kan vara tärande på en individs självkänsla. Jag tror att det bästa är att vara ärlig och inte dölja sina svårigheter, för det är då som man snabbast kan få hjälp. Att få diagnosen dyslexi är inte alltid så positivt för individen, men det kan vara skönt att få papper på vad det är som gör att man har svårigheter. Att vara annorlunda är inte lätt i dagens samhälle, med höga krav på allting. Att vara dyslektiker innebär att man kommer att ha svårigheter med mycket. För en person som aldrig haft läs- och skrivsvårigheter är det svårt att förstå hur jobbigt det kan vara. Det är många människor som har dyslexi och många av dessa människor kan leva ett normalt fungerande liv och klara sig utmärkt i skolan och i samhället. Det är inte alla som klarar sig så bra och kanske beror det på hur de har bemötts i skolan, vilken hjälp de fått. Om man inte får rätt hjälp kan det få katastrofala följder. Eleverna lämnar skolan med ofullständiga betyg och därmed är också vägen till högre utbildning stängd. Känslan av att inte ”platsa” i samhället är troligen en känsla hos dessa människor. Elever med läs-och skrivsvårigheter bör få stöd av både föräldrar och lärare. Föräldrarna bör delta aktivt i sina barns skolarbeten. Läraren bör hjälpa eleven på bästa möjliga sätt och alla skolor bör ha en plan för elever med behov av särskilt stöd.
Många kända människor har dyslexi, vår kung är ett exempel, Einstein ett annat. Det är många människor som är drabbade och man ska inte behöva skämmas för det. Då det är så många som 5- 8 % av Sveriges befolkning som har dyslexi.
Som blivande lärare har jag en stor uppgift framför mig att hjälpa dessa elever till en god skolgång, så att de vill läsa och skriva med stor lust och vilja. En viktig aspekt att tala om för dessa elever är att de inte är mindre begåvade än någon annan elev. Att nå fram till eleven och visa att man bryr sig och vill hjälpa, tror jag är viktigt. Alla elever är olika och har olika svårigheter. Men det är viktigt att man tänker på att alla har någonting som de är bra på. Om man visar sina elever respekt så vinner man snart även deras. Misslyckas man med detta kan eleverna börja tycka illa om skolan och de kanske till och med vägrar att läsa och skriva,
eftersom de har svårigheter med det. Det gäller att få upp deras ögon för läsningen, få dem att ryckas med av läsningen och in i språkkonstens underbara värld.
Om man har elever med dyslexi i sin klass, bör man vara noga med att berömma deras framsteg, även om de är små. Alla människor mår bra av uppmuntran. Om man inte får det hemma bör man få det i skolan. De flesta människor med diagnosen dyslexi är mycket begåvade. Jag tror att det är viktigt att inte sätta stämpeln ”hopplöst fall” på någon elev utan alla människor kan, om de bara får uppmuntran och förutsättningar från sin omgivning. Elevers svårigheter mognar inte heller bort, hjälpen måste sättas in i tid.
Jag har sett många exempel på elever som far illa av sina svårigheter och jag har märkt att man på skolorna ibland står handfallna utan att veta hur man ska lösa problemet. Jag har också sätt att många elever får god hjälp och bra undervisning. Jag tycker att alla barn ska ha rätt att kunna läsa och skriva, oavsett svårigheter.
Att lära sig att läsa och skriva tillhör något som de allra flesta barn tycker om, bara man stöttar dem och hjälper dem att lyckas med detta. Ingenting här i världen får man utan en viss ansträngning. Det krävs hjälp på vägen och vill man kommer man förr eller senare att lyckas. Som blivande lärare är det enormt viktigt att ha kunskaper i hur man hjälper alla elever med olika typer av svårigheter.