Orsaker till att barn inte leker

9.2 Orsaker till att barn inte leker

Resultatet pekar på att pedagogerna ser arv och miljö som orsaker till att barn inte leker med andra barn. Samtliga pedagoger nämnde som orsak någon form av funktionshinder som t ex ADHD och liknande. Att se funktionshindret som orsak i sig till att barnet inte leker med

andra barn är för mig att inte se individen bakom funktionshindret. Om ”felet” upplevs ligga hos barnet kan det tolkas som att pedagogen fråntas ansvaret med en barnsyn där barnet själv är ansvarig för om det blir deltagare i leken. Löfdahl (2007) hävdar att så är fallet för idag ses leken som barnets ansvar och barnet är själv ansvarig för att komma på hur man samspelar socialt. Piaget och Fröbel menar att barnet utvecklas efter förutbestämda mönster och därför kommer barnet av sig själv vilja att klara saker när det är på rätt nivå i utvecklingsstegen (Lillemyr, 2002, Löfdahl, 2002).

I motsats till Fröbel och Piaget ser både Vygotskij och Stern samspelet mellan människor som ett villkor för att vi ska utvecklas och lära som människor (Lillemyr, 2002). Vygotskij menar att det är i samspelet med andra som vi lär oss förstå hur vår omvärld fungerar (Lillemyr, 2002). Stern anser att för att utvecklas att delta i sociala samspel som leken med andra barn krävs att man har en förståelse för sitt eget själv. Subjekt är barn redan vid födseln, det egna självet utvecklar barnet i samspel med sin omgivning (Brodin & Hyllander, 1998).

Att se barnet som ansvarig för att komma på hur man deltar i socialt samspel som lek kan också tyda på att man inte granskat vare sig själv och den egna verksamheten som orsak till att barnet inte deltar i leken tillsammans med andra barn. Mot bakgrund av detta tycker jag att de motiv som finns till att barnet inte leker med andra barn alltid måste ses i förhållande till den kontext där barnet befinner sig. På det sätt pedagoger bemöter barnet utgör grunden av en människosyn och pedagogers unika sätt att förstå känsla och kunskap (Dahlin m.fl. 2002). Synen på barnet och synen på pedagogens roll i leken har sett ut på olika sätt genom historien Den nya barn synen där barnet ses som kompetent får även betydelse för hur pedagoger ser på lek och pedagogens roll.

Resultatet visar att flera av pedagogerna nämnde förskolans miljö som viktig för att skapa lek möjligheter mellan barn. För att skapa möjligheter för lek mellan barn är det viktigt att skapa rum för lek både inne och ute. Pedagogernas inställning till lek är av avgörande betydelse för hur lekmiljön på förskolan ser ut (Folkman Svedin, 2003). Enligt Vygotskij har vuxna ett ansvar att utforma miljön så att den stödjer barnets potentiella utvecklingszon (Lillemyr, 2002). Något som jag ställer mig undrade över är varför inte lokaler och miljöer regleras i förskolans läroplan (Lpfö98). Ett oreflekterat förhållningssätt till förskolans lekmiljö tror jag påverkar barn som inte behärskar lekens inre magiska språk mer än de barn som är lekkompetenta.

För att bli lekkompetent och vilja och våga delta i leken tillsammans med andra barn krävs att man upplever trygghet. Pedagoger som har förmågan att tona in leken, kan genom att visa hur leken går till att skapa trygghet i leken. Även när barn får möjlighet att vara tillsammans med och samarbeta och samspela med andra barn får barnet en känsla av gruppstöd och trygghet i form av samhörighet och tillhörighet till en social gemenskap (Folkman & Svedin, 2003). Mötet mellan barn är en förutsättning för kamratrelationer (Knutsdotter Olofsson, 2003). Forskning har visat att kamratrelationer är mycket viktiga för om barnet ska bli deltagare i den gemensamma leken (Askland & Sataoen, 2003). För att få vänner måste man vara socialt kompetent och för att bli socialt komptent måste man få leka tillsammans med andra (Öhman, 2007).

Barnets sociala förmåga och kompetens ligger till grund för den egna jagutvecklingen. I förskoleålder utvecklar barnet sin uppfattning om sig själv i samspel med andra. Det är i andras ögon barnet ser sin egen spegelbild (Lillemyr, 2002). En positiv självbild gör att man

tror att man har något att tillföra leken något som är av stor betydelse för att få vara med i leken. Därför var det en överraskning för mig att ingen av pedagogerna nämnde frånvaro av kamratrelationer som orsak till att barn inte leker med andra barn. Vuxna kan aldrig ersätta

barns kamratrelationer eftersom det aldrig blir ett så bra samspel mellan barn och pedagoger som det blir mellan barn som delar en lekupplevelser (Jonsdottir, 2007).

9.3 Pedagogens roll i leken

Bland pedagoger och i litteraturen råder en varierad syn på pedagogers deltagande i barnets lek. En del pedagoger i undersökningen menar liksom Fröbel att den fria leken är barnets område och där ska inte vuxna vara med. Vuxna ska endast finnas runtomkring barnet för att stödja och följa barnet (Tullgren, 2003). Tullgren (2003) hävdar att leken inte kan vara fri eftersom vuxna alltid påverkar leken efter den norm som råder och ser till att barnet leker lekar som är bra för barnets utveckling. Pedagogernas förhållningssätt till den fria leken förmedlar oavsiktligt eller avsiktligt värden till barnen om leken. Den pedagog som anser att barnen ska lämnas i fred med sin lek bekräftar leken som värdelös (Öhman, 2007). Den fria leken innebär inte lek för alla barn, det finns i alla barngrupper barn som inte vill, kan eller får vara med i den fria leken. Som pedagog är det viktigt att reflektera kring vad lek är, hur man ser på lärandet och lekens betydelse.

Ett annat sätt att se den egna rollen i leken är som aktivt deltagande i leken vilket är betydelsefullt för om det ska bli lek och lek tillsammans med andra barn. Detta stöds av forskningen på området som menar att pedagoger som inte tycker att leken är så viktig att de själva inte deltar påverkar barnen att inte anförtro andra barn att vara med i leken (Åm 1986). Barn gör inte som vuxna säger, barn gör som vuxna gör (Pape,2001). Med vuxnas deltagande i leken används ett mer varierat språk, leken blir mer varierad och gruppens maktstruktur blir mindre stereotyp (Öhman, 2003).

Johansson & Pramling (2007) skriver att lära är nästan som att leka och att som pedagog delta i barnets lek är att ta tillvara barnets lekfullhet i lärandet. Om barnet har negativa erfarenheter av hur samspel och lek tillsammans med andra ska gå till menar både Stern och Vygotskij att det är möjligt att förändra negativa erfarenheter till positiva erfarenheter genom att det runt omkring barnet finns engagerade vuxna (Brodin & Hyllander, 1998, 2002, Lillemyr, 2002). Jag tror för att alla barn ska få, vilja och kunna vara med i leken tillsammans med andra barn krävs ett aktivt deltagande av vuxna som tar leken på allvar och ser leken som mer än att man tränar olika saker. Leken är barnets möjlighet att uppleva KASAM i en allt mer mediebrusande värld. De vuxnas förhållningssätt till leken blir avgörande tror jag för om alla barn får tillgång till den gemensamma leken. Både Vygotskij ( Lillemyr, 2002) och Stern (Brodin & Hyllander, 1998) poängtera de vuxnas betydelse i samspelet med barn, det i är samspelet med en vuxen som barnet får erfarenheter av hur samspel går till. För att bli deltagare i den gemensamma leken krävs att man förstår sociala samspelsregler.

Genom att som pedagog faktiskt delta i barns lek och inte ställa sig som passiv åskådare vid sidan om och vänta på att barnet själv kommer på hur man gör när man leker tillsammans kan man som tror jag förhindra att barn blir utanför leken med andra barn. Alla pedagoger är överens om att barn som inte leker ska få stöd till att bli deltagare i leken tillsammans med andra barn om det själva vill. I studien varierar pedagogernas stöd till barn som inte leker från att pedagogen ger förslag till med vem barnet ska leka till att pedagogen aktivt är med i leken hela tiden. Litteraturen betonar att det är pedagogens ansvar att försöka väcka barnets lust och nyfikenhet till att vilja delta i leken tillsammans med andra barn. Genom att skapa en relation till barnet kan nyfikenheten för och till andra väckas. Samtidigt som pedagoger måste fråga sig med vilken rätt vi har att ändra ett barn som inte vill leka med andra barn (Folkman & Svedin, 2003). Att vara lyhörd och tona in varje barn tycks för mig vara en viktig uppgift för att se varje individ för den de är och inte för den de borde vara.