2 Metod
6.1 Vad påverkar respektive styr utövandet av operationskonst i USA
Efter den amerikanska försvarsmakten konstaterat att gemensamma operationer inte hade avsedd effekt trots vidtagna åtgärder i form av bland annat Goldwate- Nichols Act från 1986 (se kapitel 3.2) togs det ett nytt krafttag under 1990-talet. Ett av de större genombrotten var bildandet av US JFCOM. Det har som enda fokus att samordna och effektivisera utförandet av gemensamma operationer. Tidigare har det gått en tydlig röd tråd genom respektive försvarsgren vad gäller forskning och utveckling om sättet att utöva operationskonst. Detta stuprörstän- kande har nu, sedan ett par år, US JFCOM fått i uppgift att bryta och istället sam- ordna samtliga resurser.
Ett exempel på att fokus ligger på US JFCOM såväl från den högsta ledningen i form av Presidenten och Försvarsministern som från den högsta militära ledning- en är att US JFCOM fick uppgiften att ansvara för Lessons Learned-processen under OIF228.
”The fact that the secretary of defense has given the main responsibility for develop- ing the lessons of the Iraq war to the joint forces command is a valid interdiction of the value of joint task forces in modern war fighting the progress jointness had made at the time of the Iraq War, and the value of integrating service plans at every level to create an even greater degree of synergy.”229
Det finns dock kritik mot detta, som inte minst Meilinger har påpekat då han menar att det finns en risk att desto högre upp man lyfter Lessons Learned – pro- cessen desto större risk för att det blir slätstruket och “lagom”.230 Ingen försvars- gren vill medge att de har misslyckats kapitalt utan endast lite ”lagom”. Detta påpekades vid samtal med engelska representanter231 rörande deras officiella Lessons Learned-rapport232. Den engelska rapporten författades av Ministry of
226 Email-korrespondens med dr Meilinger, 2004-04-28. Återfinns hos författaren. 227 Krepinevich, Operation Iraqi Freedom: A first-blush Assessment, s. 25.
228 Joint Lessons Learned Team, http://www.jwfc.jfcom.mil/about/fact_jcll.htm, 2004-04-28. 229 Cordesmann, The Iraq War – Strategy, Tactics, and Military Lessons, s. 182.
230 Email-svar från Phil Meilinger daterat 2004-04-28.
231 Föredragning av GroupCaptain Chris Finn, RAF, på MOD, London 2004-01-30. 232 Ibid.
Defence (MOD) vilket kan innebära att de största problemområdena lyfts bort eftersom det är valår 2004.
Detta visar på den misstänksamhet som råder mellan försvarsgrenarna eller rättare sagt dess officerare. En förhoppning är att det framförallt är en generationsfråga då de officerare som utbildats under 1990-talet och framåt har fått betydelsen av gemensamma operationer (jointness) belyst ända sedan ”första” klass.
Den amerikanska försvarsmakten har påbörjat en utveckling mot att förtydliga och samordna sina respektive försvarsgrenars teoriutveckling till en gemensam sådan. Till vissa delar kan processen liknas vid att finna minsta gemensamma nämnare men har trots allt en hel del inneboende tröghet och förändringsvånda att forcera. Att ta fram ett gemensamt utvecklingscenter enligt US JFCOM är den enda vägen framåt.
Det som visar huruvida det var doktrinerna som styrde eller inte är den ameri- kanska försvarsmaktens framtagande av ett antal olika koncept d.v.s. tankar om hur de olika försvarsgrenarna skall arbeta. Koncepten ligger till grund för experi- ment som i sin tur ligger till grund för doktrinerna. Vad gäller innehållet i experi- menten är det inte bara tankar om hur striden skall föras utan även vilka materiel- system som skall underbygga och förstärka tankarna. Det som utmärker USA är att de först tar fram ett koncept som sedan prövas med tillhörande materielprojekt för att sedan efter justeringar och resultat från experimenten utgöra grund för doktrinerna. Detta står helt i motsats mot den övriga världen som snarare tenderar till att låta materielutvecklingen ha sitt spår och eventuella koncept och doktriner ett annat. Inom den svenska försvarsmakten finns det inte ens några koncept, möjligtvis kunde vissa delar av det Nätverksbaserade försvaret (NBF) anses vara ett koncept. När detta skall påverka vår doktrin, som nyss är utgiven, är osäkert. En intressant reflektion rörande utvecklingen i USA av gemensamma operationer är att det går fortare att skapa tekniska system som kan samarbeta med varandra än att få samtliga individer inom respektive försvarsgren att erkänna varandras betydelse. Det är fullt accepterat att de ”andra” försvarsgrenarna blir mer öppna för ”vårt” sätt att föra krig men mera tveksamt om man själv måste utveckla sitt eget tänkande. Inte minst då det gäller att eventuellt avstå något, även om det innebär att det blir ett bättre resultat för samtliga i förlängningen.
Olika koncept inom den amerikanska förvarsmakten.
Då de tidigare nämnda koncepten spelar en så stor roll inom den amerikanska försvarsmakten följer nedan en kort redogörelse för dem som förekommer inom US Army, US Air Force samt det gemensamma US JFCOM. Vidare kommer även det i Iraksammanhang ofta förekommande Shock and Awe-konceptet kort beskri- vas. Det har ofta i pressen det senaste året förekommit andra exempel på koncept respektive doktriner t.ex. Rumsfeld-doktrinen versus Powell-doktrinen. Dessa är dock varken officiella eller ens nedtecknade utan snarare uttalanden ifrån dessa personer om hur striden skall föras på den strategiska och möjligtvis den operativa nivån. Skall man vara realistisk återfinns deras syn antingen i gällande doktriner eller i förekommande koncept. Rumsfeld-doktrinen ligger i linje med såväl EBO som Rapid Decisive Operations (RDO)233 medan Powell-doktrinen är i linje med gällande doktrinerna med dess större fokus på eldkraft och numerär än rörlig- het/manöver.
US Army hade vid OIF inträdande ett koncept som de benämnde Objective For- ce234. Detta har idag ersatts av ett nyare koncept med benämningen Future For- ce235. Det nya konceptet lägger ytterligare tyngdpunkt på gemensamma operatio- ner och dess synergieffekter. Målet är att, med hjälp av nätverkbaserade lednings- system, skapa självständiga brigader som skall bli självsynkroniserande på strids- fältet, vilket kommer att bli än mer fragmenterat och uppdelat än vad vi såg under OIF. Stridsfältet kommer att sakna tydliga frontavsnitt vilket omöjliggör tidigare indelning i FSCL respektive FLOT. Dessa kommer att vara mycket diffusa och förändras minutoperativt via det gemensamma ledningssystemet. Konceptet på- minner till stora delar om det svenska Nätverksbaserade Försvar (NBF). Objective Force-konceptet bygger till största delen på en vidareutveckling av den tidigare utgivna doktrinen FM 100-5/1993 vilken i sin tur arbetades in i FM 3-0 Opera- tions (2001). Detta innebär i praktiken att konceptet Objective Force till stora delar redan ingår i den gällande doktrinen, FM 3-0. Detta bör naturligtvis ha påverkat och inte minst påskyndat det nya konceptets framtagande.
För att sammanfatta US Armys inställning till gemensamma operationer så har den tagit ett stort steg framåt men har fortfarande en lång väg att vandra. Future Force konceptet kommer att leda den ”nya” US Army vidare på sin sedan tidigare påbör- jade transformering.
“(Joint relationships are) absolutely key. We are making a major cultural shift in the Army toward Jointness. In the past, we were very protective of our training: ‘We’re going to be all green; we’re going to field the best and most competent divisions and corps in land-combat operations and give them to the Joint force commander.’ But when Soldiers deploy, they’re expected to have the same competencies fighting combined arms as they do fighting Joint multipliers. We’re not Joint; we haven’t been Joint. We’re not Joint in the way we develop our doctrine, we’re not Joint in the way we train, and those days are over. Joint forces win. If we’re truly interested in training right and taking care of our Soldiers – in training as we’re going to fight – we’ve got to train in the Joint context in everything we do.” – Gen. Kevin P. Byrnes, TRADOC commanding general.236
US Air Force har ett koncept som benämns Effects Based Operations (EBO)237.
”Both Operation Enduring Freedom in Afghanistan and Operation Iraqi Freedom in Iraq were nonlinear campaigns using EBO. In Iraq, air, land and sea operations were mounted ‘in parallel’ as joint operations.”238
EBO konceptet fokuserar på effekt istället för att räkna antalet förstörda eller bekämpade mål. Konceptet försöker beskriva vilka strategiska effekter som efter- strävas och som sedan skall uppnås genom användandet av militära medel på den operativa nivån. Själva grundidén är inte ny, den kan snarast jämföras med att sätta upp ett mål och sedan hålla sig till det. Det gäller att undvika att fokusen på det strategiska slutmålet (endstate) glöms bort på den taktiska nivån. Engelsmän- nen kallar det populärt för flygstridskrafternas svar på the manouverists approach vilket torde vara en underdrift. EBO innehåller betydligt mer än begreppet manö-
234 För en något utförligare beskrivning se Bilaga 1 ”Koncept inom den amerikanska försvarsmak-
ten”.
235 US TRADOC, The Army Future Force: Decisive 21st Century Landpower, augusti 2003. Se
även http://www.globalsecurity.org/military/agency/army/future-force.htm, 2004-04-28. Även US Coast Guard har ett projekt benämnt Future Force vilket inte skall förväxlas med US Army. Se
http://www.uscg.mil/ff21/index.htm, 2004-04-28.
236 US TRADOC hemsida, http://www.tradoc.army.mil/pao/Web_specials/FocusAreas/index.htm,
2004-04-26.
237 För en fördjupning av begreppet se Bilaga 1 ”Koncept inom den amerikanska försvarsmakten”. 238 Senior Officer Professional Digest, Selected Readings from the World’s Military Journals, Nr
verkrigföring. Det är snarare så att EBO är ett övergripande synsätt som fungerar såväl i krig som i fred. Manöverkrigföring239 är en krigföringsmetod som i vissa fall kan vara den bästa metoden att nå det strategiska slutmålet. US Air Force har alltsedan Irakkriget (1991) utvecklat EBO-konceptet, vilket till stora delar möjlig- gjorts tack vare införandet av stealth-flygplan och precisionsvapen. Dessa två teknikgenombrott fick sitt elddop under Irakkriget (1991). Det har dock vidareut- vecklats under 1990-talet och har inte minst genom införandet av de så kallade Time Sensitive Targets (TST) och förändringen av Air Tasking Order (ATO) processen kunnat effektiviseras ytterligare.
US JFCOM har å sin sida studerat EBO som en del i sitt övergripande koncept vilket benämns Rapid Decisive Operations (RDO). Elaka tungor skulle kunna kalla det för ett hopkok snarare än ett nytt koncept. För att inte bestämma sig för något av de försvarsgrensvisa koncepten tog man helt enkelt allihop och blandade ihop till ett nytt koncept. RDO kan med fog sägas innehålla såväl Objective For- ce, Effects Based Operations, Manouever warfare samt Network Centric Warfare (NCW). De härleds framförallt från i samma ordning US Army, US Marine, US Air Force samt US Navy. För att ytterligare spä på doktrinfloran har även US Special Operations Command sin egen doktrin samt koncept.
Ett annat uttryck som användes inte minst inom media var det så kallade Shock and Awe -konceptet240.
“… analyses the theory of ‘shock and awe’ based on the idea of rapid dominance against the idea of EBO. While rapid dominance and EBO are similar, the latter has more subtlety and flexibility. The author cites the ‘decapitation strike’ against Sad- dam Hussein as an example of the flexibility of EBO.”241
Konceptet är varken officiellt fastställt eller har en klar och entydig definition utan härstammar ursprungligen från en boktitel, Shock and Awe – Achieving Rapid Dominance242. Som citatet ovan säger visar såväl EBO, RDO som Shock and Awe många likheter. En kategorisering och därmed förenklad generalisering är att Shock and Awe är en mix av EBO respektive RDO. Uttrycket har använts i många källor utan att närmare specificerats vad det egentligen innebär.
”By march 21, it was evident that far from ”Shock and Awe” the war was going to be fought as an Effects Based Operation (EBO),”243