Allmännyttans nya roll där de likt privata bostadsbolag nu ska drivas enligt affärsmässighet kan, enligt teorin om New Public Management, ses som ett exempel på konkurrenssättning av den offentliga sektorn (Karlsson, 2017:83), och som något som bidragit till att hyresgäster med låg betalningsförmåga i högre grad utestängs från bostadsmarknaden (Grander, 2017:340ff).
Som framgår av intervjuerna framhåller fortfarande en majoritet av riksdagspartierna, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Moderaterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna, att universalism är något som bör värnas framför selektivitet inom bostadspolitiken. Fem av dessa partier, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Moderaterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna är också aktivt emot idén om social housing i svensk kontext.
Baserat på de intervjuer som genomförts med de partier som är emot social housing finns det dock viss motsägelsefullhet gällande en tillämpning av en sådan politik i Sverige. I diskussioner nämns bland annat:
I den värld vi lever i idag så är ju vårt mål att ha en generell bostadspolitik men det kanske är så att vi måste ha selektiva inslag ändå på något sätt, se över bostadsbidragen till exempel eller på andra sätt göra att de här grupperna som har det absolut svårast får möjlighet att få en bostad för att motverka trångboddhet och annat, men det systemet får inte skapa inlåsningseffekter som de social housing-system som vi ser idag gör (Intervju, Johan Löfstrand (S)).
För återigen, när vi har allmännyttiga kommunala bostadsbolag där vi har styrelser som nu vill leka företagsstyrelser i största allmänhet och egentligen inte låtsas om kommunen som ägare eller någonting sådant och sätter samma krav på sina hyresgäster som alla andra, ja då återigen varför ska vi ha det? Varför ska ni finnas? Ska ni finnas ska ni ha särskilda uppdrag givetvis, sen är jag inte, social housing det är vi naturligtvis inte för och jag är verkligen inte för det (Intervju, Mats Green (M)).
Det tycks därmed ändå finnas en viss vilja att tillämpa någon form av selektiva lösningar som ett komplement till den ordinarie bostadsmarknaden, samt en syn på allmännyttans uppdrag som annorlunda än övriga bostadsbolags. I samtal om
huruvida det statliga investeringsstödet, i den form det har idag utan någon uttalad social dimension som tidigare (Boverket, 2017b), ska kunna fylla sin funktion med att underlätta ett inträde på bostadsmarknaden för de som idag har svårigheter med detta nämns också:
Jag är ganska säker på att de bostäder som byggs med investeringsstöd är ju oftast bostäder som också då har lite lägre byggkostnad och som också då har en lite lägre standard och då tror jag att en väldigt stor andel av de lägenheterna kommer gå till grupper som kommer efterfråga sin första bostad eller som kommer efterfråga en billigare bostad (Intervju, Johan Löfstrand (S)). Om tanken är att de bostäder som byggs med hjälp av investeringsstödet till största del bara kommer efterfrågas av grupper som kan tänka sig en lägre standard på sin bostad, alltså förmodligen de grupper som idag är mest utsatta på bostadsmarknaden, och där hyran är statligt subventionerad kan det i praktiken tyckas fungera som en form av social housing. Skillnaden från Bengtssons (2017:43ff) definition av begreppet är att ingen direkt behovsprövning görs. Å andra sidan är dessa bostäder, som nämnts innan, fria att efterfrågas av hela befolkningen och kan därmed i teorin inte anses vara någonting annat än i enlighet med det universella systemet. Återigen blir dock Granders (2017:340ff) teori om att bostadspolitiken idag präglas av en universell diskurs men har ett selektivt utfall tänkvärd.
Miljöpartiet, som är mer öppna med att förorda någon form av selektiv lösning i dagens bostadspolitik, nämner i samtal om social housing:
Ska vi göra det här, och jag tror inte rent pedagogiskt att vi ska kalla det social housing för då tror jag vi hamnar i en fälla där väldigt många kommer tycka att det blir väldigt jobbigt, både från höger till vänster skulle jag säga. Så då tror jag att vi får kalla det någonting annat eller att vi bara kallar det liksom tillgång till bostäder men att vi utgår ifrån och tittar på vad andra länder har gjort, men det får såklart inte bli, men i många andra länder fastnar man i att de här individerna bor kvar och att det blir en kostnad långsiktigt (Intervju, Emma Hult (MP)).
Även inom Kristdemokraterna, som också varit mer positiva till en tillämpning av selektiva lösningar och som framhållit att dagens politik till viss del fungerar som en social housing, finns en rädsla för att uttalat benämna en sådan lösning för social housing och att för att en sådan lösning skulle fungera inlåsande för de individer som omfattas av den:
Vi har nog landat i det inom Kristdemokraterna att även om man säger nej per se till social housing så är vi öppna för att man försöker hitta en ny modell som fungerar med vår nuvarande, sen om det är social housing, affordable housing, hur man får ett system som fortfarande har en rörlighet så det inte blir en inlåsningseffekt det får man titta på (Intervju, Caroline Szyber (KD)).
Att individer ”fastnar” i sådana former av bostäder är dock något som vi kan se redan idag med tillämpningen av sociala bostadskontrakt. Enligt Boverket var det år 2013 endast omkring åtta procent av de med ett socialt bostadskontrakt som själva övertog sitt hyreskontrakt från socialtjänsten, och enbart cirka två procent som från det sociala
bostadskontraktet flyttade vidare till en egen bostad (Boverket, 2014:25). Att en sådan problematik även skulle följa vid införandet av ett uttalat selektivt system på bostadsmarknaden är därför högst sannolikt. Det beror emellertid på hur man väljer att strukturera ett sådant system, för som Boverket (2016b:5f) påpekar finns det ingen entydig definition för hur social housing-system runt om i Europa fungerar. Att hyresgästen flyttar ifrån bostaden när denne inte längre har ett absolut behov av en social bostad behöver inte heller nödvändigtvis vara fallet. I både Österrike eller Tyskland är till exempel besittningsskyddet fortfarande starkt och hyresgästen förväntas inte flytta ifrån bostaden om denne till exempel få en förhöjd inkomst (Ibid.:96).
Diskussionen om social housing i svensk kontext är därmed komplex. Svårigheten att veta vilket utfall en sådan politik skulle få, kombinerat med den starka universalism som finns inom politiken, samtidigt som politiken kan uppfattas ta alltfler avsteg från just den universella modellen gör att den förda politiken kan uppfattas som paradoxal.
Anledningen till att social housing inte är något man inom den svenska politiken vill prata om, samtidigt som den politiska utvecklingen kan tyckas gå ditåt, kan möjligen förklaras med hjälp av teorin om stigberoende. Eftersom den universella modellen traditionellt sett fungerat bra, kan det enligt Piersons (2004:17f) beskrivning av stigberoende och positiv respons gjort att det blivit allt lättare att följa den universella principen ju längre en sådan politik har förts.
Kostnaderna för att vända om och byta spår i de fall det eventuellt känns lockande kan, enligt Levis (1997:28) teori, också betraktas som för stora. Inte endast i ekonomiska termer utan också potentiellt i form av minskat politiskt stöd:
Ett av skälen till att bostadspolitiken inte blir en stor valfråga, det är ju dels att partierna inte vill diskutera och offensivt föra fram de riktigt kraftfulla förslagen som skulle åstadkomma förändring av rädsla för att man skulle få kritik för att man kanske förespråkar social housing (Intervju, Ola Johansson (C)).
Det finns nog en viss rädsla, man vet inte och det är ju ingenting som jag tror någon vill gå ut och säga ett valår med tanke på hur det upplevs (Intervju, Emma Hult (MP)).
Detta kan också relateras till stigberoendets mekanismer som Bengtsson (2017) skriver om. Maktmekanismen är dock svårt att föra någon diskussion kring utifrån materialet i denna uppsats. En studie över viktiga aktörer inom bostadspolitiken och deras intresse för att nuvarande system upprätthålls skulle behöva göras för detta. Legitimitetsmekanismen kan emellertid diskuteras. Eftersom den universella principen är så stark inom svensk politik är man möjligtvis rädd för att införandet av ett system för social housing skulle ha bristande legitimitet, och fortsätter därför bedriva en politik som i alla fall inte uttalat går emot den principen. Huruvida någon form av social housing skulle ha bristande legitimitet kan dock diskuteras baserat på det som presenterats tidigare om svenska medborgares inställning till välfärdstjänster som enbart är riktade till de med lägst inkomster. Att 36,7 procent till viss del är för en sådan lösning kan tolkas som att ett social housing-system ändå skulle besitta viss
legitimitet. Det kan å andra sidan tolkas som ett stöd för bidrag liknande bostadsbidraget, som alltså kan betraktas som en selektiv lösning som är nödvändig för att upprätthålla en universalism (Grander, 2017:337f). En majoritet kan samtidigt tolkas vara emot selektiv välfärd då andelen som anser sig vara starkt emot eller till viss del emot utgör över 50 procent. Eftersom vi inte vet vilket typ av system människor har haft i åtanke när de svarat på frågan är det dock svårt att dra någon slutsats om legitimiteten i partiernas ställning i frågan.
När det gäller effektivitetsmekanismen skulle det möjligen kunna diskuteras utifrån det som presenterats ovan om rädslan för minskat politiskt stöd. Då det innebär en risk att bryta från nuvarande system, på grund av risken för större ekonomiska utgifter och sämre utfall, finns det också en risk att väljare kommer straffa det parti som förordade det nya systemet. Även fast ett införande av ett uttalat social housing-system skulle vara en mycket stor reform och förmodligen ske efter blocköverskridande överenskommelser så är det ändå troligtvis det parti eller partier som sitter i regerande ställning som får ta konsekvensen i form av bristande väljarstöd i det fall systemet inte uppfattas vara effektivt. Man vill därför möjligen inte vara ett parti som har uttryckt stöd för ett sådant system.
Förutom frågan om legitimitet finns det, enligt Bengtsson (2017), institutionella hinder för att införa ett sådant system i Sverige eftersom det skulle behöva utvecklas ur den rådande bostadspolitiska regimen och nya regelverk och administrativa rutiner skulle behöva införas. Något som kan vara svårt att enas om politiskt. Flera av partierna framhåller dock i intervjuer att samarbete över blockgränser är något som är av stor vikt när det gäller bostadsfrågan, samt att enskilda partier måste släppa allt för ideologiska ståndpunkter i frågan. Moderaterna påpekar att inget parti har råd att sitta med heliga kor i bostadspolitiken och Socialdemokraterna understryker att ett av grundproblemen inom bostadspolitiken är att den blivit för ideologiserad. Även Centerpartiet betonar att stora och viktiga reformer måste åstadkommas genom blocköverskridande överenskommelser (Intervju, Mats Green (M); Johan Löfstrand (S); Ola Johansson (C)). Baserat på detta finns kanske ändå möjligheten att komma överens om strukturen för ett social housing-system om detta skulle bli aktuellt. Möjligen är de diskursiva hindren som Bengtsson (2017) skriver om ett större problem då en tro på universalism samt en rädsla för att diskutera begreppet är något som kan bekräftas finnas i dagens politik.
Då det kan argumenteras för att den svenska universella modellen inom bostadspolitiken ändå i praktiken blivit utbytt mot en selektiv (Grander, 2017340ff), kan en diskussion om institutionell förändring föras fram. Enligt Streeck och Thelens (2005:18f) teori om institutionella förändringar kan ett par av deras olika typer av förändring eventuellt appliceras på den svenska bostadspolitiken. En förändring av bostadspolitiken genom ”layering” kan anses ha skett eftersom att det universella systemet som sådant fortfarande är gällande medan ett nytt selektivt skikt har lagts till för att de med lägst inkomster fått det allt svårare att erhålla en bostad på den ordinarie marknaden. Möjligen kan även en förändring genom ”conversion” argumenteras ha skett då bostadsregimen i teorin i stort är oförändrad, medan den i praktiken omvandlats och tillskrivits nya selektiva funktioner.
6. SLUTSATSER
Denna uppsats har syftat till besvara frågeställningarna: Vad är riksdagspartiernas inställning till social housing? Finns det utifrån denna inställning en diskrepans i dagens bostadspolitik avseende social housing, där det explicit avfärdas men tillämpas i praktiken?
Utsatta grupper har idag svårt att ta sig in på den ordinarie bostadsmarknaden. Höga krav från de kommunala bostadsbolagen samt höga hyror på nyproducerade bostäder är två bidragande faktorer. En anledning till hyresvärdars allt högre krav på sina hyresgäster kan anses vara den nya lagen för de kommunala bostadsbolagen som säger att dessa bolag nu ska bedriva sina verksamheter enligt mer affärsmässiga principer, därmed vill bolagen minimera risken för att hyra ut sina bostäder till hyresgäster som kan ha bristande möjligheter att betala sin hyra. Detta yttrar sig bland annat genom det faktum att en stor andel av de kommunala bostadsbolagen inte accepterar bostads- eller socialbidrag som legitima inkomster för att få hyra en av deras bostäder. Att antalet sociala bostadskontrakt på den sekundära bostadsmarknaden samtidigt ökat allt mer kan ses som en effekt av detta. Sociala bostadskontrakt ges till personer som inte själva har möjlighet att skaffa en bostad på den ordinarie bostadsmarknaden, där socialtjänsten fungerar som mellanhand mellan hyresgästen och hyresvärden. Att dessa ökat på senare tid kan anses vara för att de är ett sätt för kommunen att lösa sitt bostadsförsörjningsansvar samtidigt som det inte riskerar att inverka på det kommunala bostadsbolagets ekonomi i allt för hög utsträckning.
På riksnivå har man sökt lösa problemet med svårigheten för utsatta grupper att få en bostad genom ett statligt investeringsstöd som kan sökas av byggföretag för att bland annat bygga bostäder som ska syfta till få in utsatta grupper på den ordinarie bostadsmarknaden. I början hade stödet ett uttalat socialt syfte där förtur på dessa bostäder skulle ges till de mest behövande. Idag finns ingen sådan behovsprövande dimension kvar utan man resonerar, baserat på uppsatsens intervjuer, att dessa bostäder i praktiken ändå främst kommer sökas av personer med lägre inkomster. Detta eftersom att de förmodligen kommer ha en lägre standard och därför främst efterfrågas av de som inte har allt för höga krav på sin bostad.
Båda dessa lösningar, sociala kontrakt och investeringsstödet, kan ses som lösningar som liknar den typ av system som på engelska kallas social housing. Där staten genom ett särskilt system erbjuder bostäder till personer som inte själva har möjlighet att erhålla en bostad på den ordinarie marknaden. Att segregationen ökar och att de med lägst inkomster i samhället utgör en majoritet av de som bor i hyresbostäder kan i kombination med dessa lösningar anses tyda på att det universella systemet inte lyckas med att erbjuda alla medborgare samma möjligheter på bostadsmarknaden. Principen om den universella välfärds- och bostadsregimen är dock stark i Sverige och innebär att alla medborgare ska erbjudas samma möjligheter och att inga grupper därmed ska särbehandlas. Motståndet till social housing i svensk kontext är också starkt inom landets riksdagspartier, något som får starkt empiriskt
stöd i denna studie. Då det innebär ett utpekande av de mest utsatta grupperna i samhället är det något som starkt går emot det universella system som präglat svensk politik under en lång tid.
En majoritet av landets riksdagspartier är alltså emot en tillämpning av social housing i Sverige. Samtidigt finns inget liknande motstånd till allmännyttans ökade affärsmässighet, vilket kan anses öka behovet av selektiva lösningar för att lösa bostadsfrågan för de mest utsatta grupperna. Något etablerat selektivt system finns inte, så det är inget som i teorin kan betraktas vara social housing. I praktiken får det dock konsekvenser som liknar detta. Att det finns ett sådant starkt motstånd mot social housing inom svensk politik kan därför anses vara paradoxalt.
Det empiriska materialet visar att det finns en uttalad rädsla bland riksdagspartierna för att tala om social housing. Den paradoxala politiken kan därmed anses förklaras av att det finns ett diskursivt hinder för att föra någon mer uttalad politik för social housing. Det diskursiva hindret kan i sin tur förklaras utifrån teorier om stigberoende. Att den svenska politiken under lång tid präglats av universalism kan medföra att det, ju längre man för en sådan politik, känns allt svårare att göra avsteg ifrån den. Kostnaderna för att uttalat byta spår, både i form av ekonomiskt kapital och förlorat väljarstöd, riskerar att bli för höga. Stigberoendets effektivitetsmekanism kan därför anses vara av betydelse här. Om ett uttalat uppbrott från den universella bostadsregimen skulle anses medföra en bristande effektivitet kan detta straffa partier genom minskat väljarstöd. Man vill möjligen därför inte vara det parti som uttalat ger ett stöd för det nya systemet.
Stigberoendets legitimitetsmekanism är också något som kan vara av betydelse för politikens utveckling. Från politiskt håll är man möjligen av uppfattningen att det universella systemet är starkt förankrat även på medborgarnivå, och att man av detta skäl inte uttalat vill bryta från det universella systemet. Baserat på en analys av data från European Social Survey är dock en stor andel av svenska medborgare till viss del för ett selektivt välfärdssystem där välfärdstjänster enbart riktas till de mest behövande. Huruvida det går att generalisera ifrån frågan om selektiva välfärdssystem till den mer specifika frågan om huruvida social housing skulle uppfattas som legitimt bland svenska medborgare kan dock diskuteras. En undersökning som mer ingående undersöker medborgare inställning till just social housing vore därför högst intressant. Det är självklart möjligt, och även troligt, att en majoritet av partierna genuint anser att en form av social housing skulle vara negativt för svensk bostadsmarknad på grund av risken för ytterligare och mer institutionaliserad stigmatisering av utsatta grupper. Det är möjligt att det inte grundar sig i en rädsla för förlorat politiskt stöd eller för att bryta mot legitimiteten hos rådande svensk bostadspolitik. Politiken kan likväl ses som paradoxal. Då riksdagspartierna är emot att social housing tillämpas i svensk kontext kan det anses finnas en diskrepans inom bostadspolitiken när en selektiv politik ändå tillämpas i praktiken. En form av institutionell förändring kan därmed argumenteras ha skett där selektiva skikt lagts till det universella systemet. Denna institutionella förändring innebär då att bostadsregimen i teorin är oförändrad men i praktiken omvandlats och tillskrivits nya funktioner.
Sammanfattningsvis kan det, utifrån resultatet i denna uppsats, konstateras att det finns ett utbrett motstånd till social housing i svensk kontext bland riksdagspartierna. Både vad gäller tillämpningen av ett sådant system och vad gäller användningen av själva begreppet i politisk diskussion. Det kan tolkas grunda sig på det faktum att universalism främjas framför selektivitet inom bostadspolitiken. Den politiska utvecklingen kan trots detta betraktas gå mot att i högre grad tillämpa selektiva lösningar på bostadsmarknaden. Att det finns en diskrepans inom dagens bostadspolitik avseende social housing, där det explicit avfärdas samtidigt som en liknande politik tillämpas i praktiken, kan därför i denna uppsats anses konstateras.
7. DISKUSSION
Det rådande läget i bostadspolitiken kan problematiseras i flera avseenden. Bland annat ur demokratisk synpunkt, då den selektiva politiken inte är uttalad kan det innebära en svårighet för väljare att utkräva ansvar och uttrycka sitt missnöje mot den. Om det är så att det finns en rädsla för att uttalat bryta mot den traditionella bostadspolitiken kan det även innebära problem för den bostadspolitiska utvecklingen. Svårigheten att gå antingen åt ett mer universellt eller ett mer selektivt håll kan göra så att inget steg tas överhuvudtaget. Det diskursiva hindret som tycks finnas inom dagens bostadspolitik hämmar möjligen på så sätt den bostadspolitiska utvecklingen.
Det är dock en komplicerad fråga att ta upp till politisk diskussion. Den universella principen värnar om människors lika värde och jämlikhet i samhället. Detta är något som skulle kompromissas med om ett system införs där de mest utsatta i samhället aktivt pekas ut och särbehandlas. Bostadsmarknaden är samtidigt inte