Parisavtalet hyllades när FN för första gången lyckades ena (nästan) alla världens länder under ett miljöavtal. Varje land gavs friheten att, på egen hand, ta fram en handlingsplan för att nå de 17 miljömålen och 169 delmålen. Trots en gemensam riktning för hållbar utveckling tycks det finnas krafter som riskerar att försumma intentionen med Parisavtalet. I det korta perspektivet inverkar beslutsfattares prokrastinering, vardera lands utvecklingsnivå och predikterad tillväxtbana samt grad av konflikt på beslut om intertemporala resursallokeringar. De kortsiktiga hindren ska inte underskattas eftersom de medför nivåeffekter som på lång sikt kan öka, eller minska, nyttan hos kommande generationer.
Att minska takten i vilken koldioxid ackumuleras i atmosfären kostar världens länder en märkbart stor del av ländernas inkomster. Viljan att bära kostnaden redan nu skiljer sig åt mellan världens länder. Anledningen är att kostnaden bärs av nuvarande generationer men nyttan tillfaller kommande generationer, vilket ger beslutsfattare incitament att prokrastinera, det som Valente (2008) kallade för generationstransfereringarnas hake. Om ett land även har hög tro på den tekniska utvecklingen finns färre anledningar att bära framtidens kostnader redan nu. Trots att den direkta effekten av ett lands klimatåtgärder kan tyckas marginell finns det andra, indirekta effekter, som en aktiv generationspolitik medför. Oavsett vilken ansats som antas kan vikten av investeringar i innovation inte poängteras tillräckligt. Innovation driver den tekniska utvecklingen för att sedermera spilla över på tekniknivån i andra länder. Investeringar i innovation har även förebildseffekter (Konjunkturinstitutet 2017) och gör att den globala tekniknivån stiger ytterligare.
En låg utvecklingsnivå i vissa ekonomier kan göra att kommande generationers nytta åsidosätts. Anledningen är att marginalproduktiviteten av kapital, och marginalnyttan av inkomst, är högre i dessa mindre utvecklade ekonomier, vilket leder till en naturlig otålighet att sätta fart på den ekonomiska tillväxten. En önskvärd tillväxtbana sätter fart på en utvecklingsekonomi utan att äventyra nyttan, eller förutsättningarna att skapa nytta, för kommande generationer. En önskvärd tillväxtbana innebär inte att en orättmätigt stor andel av inkomsterna hamnar hos den statliga eliten eller sipprar ut genom utländska företag. Ett exempel på just detta är den nigerianska staten som under de senaste fyra årtionden tjänat ca 1.6 biljoner dollar i oljeintäkter (Berdal & Wennmann 2013). Trots dessa intäkter till statskassan lever majoriteten av befolkningen idag under fattigdomsgränsen. Ett land behöver visserligen inte vara i utvecklingsstadiet för att diskontera framtiden högre. Så länge det finns en tro om att ekonomin inte är i långsiktig jämvikt kommer högre värden av ! motiveras.
Konflikter och svaga statsbildningar är andra faktorer som riskerar att stjälpa långsiktig hållbar utveckling i vissa av världens länder. Den globala konfliktnivån har visserligen sjunkit de senaste åren men det finns indikationer på att de fortfarande råder regional instabilitet. För de tio mest konflikthärjade länderna uppgick den genomsnittliga kostnaden för konflikt, år 2016, till 37% av nationell BNP (IEP 2017) . Konflikt påverkar 25
medborgarnas intertemporala konsumtionsval genom den riskfaktor som sparande innebär. När konfliktdrabbade länder investerar i realkapital finns även få incitament att välja de mest hållbara investeringarna. Det finns därför ett positivt samband mellan konflikt och tidspreferensgraden, ! , i dessa länder. Regional turbulens talar för vikten av internationellt samarbete genom bistånd, fredsbevarande och tekniköverföring, till nyttan för nuvarande och kommande generationer.
η
δ
I de tre mest krigshärjade länderna var kostnaden 2016 betydligt högre; Syrien 67%, Irak 58% och
25
6. Slutsats
Att ekonomer enas i frågan om diskonteringsräntan är inte avgörande för planetens framtid. Beslutsfattare har andra instrument att använda för att säkra kommande generationers välfärd, men diskonteringsräntan kan vara helt avgörande i investeringar med långa tidshorisonter. Det finns därför en stor anledning för beslutsfattare att noga överväga vilken diskonteringsränta som är lämplig, samt huruvida den ska vara konstant eller fallande med tiden. Denna uppsats har analyserat de argument som finns kring diskonteringsräntan samt implikationerna av dessa.
Två olika ansatser avgör i vilken grad observerade beteenden på marknaden eller etiska åtaganden ska speglas i diskonteringsräntan. Det finns en samstämmighet bland ekonomerna om att kommande generationers nytta inte ska diskrimineras. Det leder ekonomerna till att argumentera för låga värden på tidspreferensgraden, ! . Samtidigt finns en samstämmighet om att den positiva globala konsumtionstillväxten på capita, tillsammans med en teknisk utveckling som växer exponentiellt, kommer ge framtida generationer en naturlig ökning av nytta. Det får ekonomerna att anta positiva värden på marginalnyttans elasticitet, ! . De tillgängliga estimat på global aggregerad BNP-utveckling har fått den övervägande delen av ekonomerna att förespråka en diskonteringsränta i intervallet . Argumentationen i den ekonomiska debatten talar även för att diskonteringsräntan ska vara hyperbolisk. Med en hyperbolisk diskonteringsränta kan beslutsfattare använda en högre diskonteringsränta i det korta perspektivet när osäkerhetsfaktorn inte är lika hög. Eftersom klimatforskare enhälligt varnar för realiserade, tilltagande klimatkostnader i framtiden kan den hyperboliska diskonteringsräntan vikta dessa kostnader högre.
Diskussionen om värdena på diskonteringsräntans bestämningsfaktorer kan tyckas oväsentlig och inget för den enskilda individen att reflektera över. Dels eftersom diskussionen är stundtals är teknisk, dels för att effekterna av beslut nu först realiseras i en ogreppbar framtid. Försumbara är däremot inte konsekvenserna av olika värden på bestämningsfaktorerna, något som ställer höga krav på beslutsfattare. Låga diskonteringsräntor internaliserar nyttan hos kommande generationer i högre grad, men riskerar samtidigt att kapital avsätts till ineffektiva investeringar mot klimatförändringarna. Argumenten mot låga diskonteringsräntor säger att
δ
η
klimatinvesteringar sker alldeles för tidigt eftersom avkastningen på effektiva investeringar istället skulle möjliggöra för kraftfullare investeringar i senare skeden. Klimatförändringarnas oåterkalleliga och oförutsägbara tröskeleffekter tillåter dock inte att klimatinvesteringar skjuts för långt fram i tiden.
Just avsaknaden av komplett information om framtiden gör den intergenerationella rättvisans balansgång finkänslig. Diskonteringsräntan blir det rörliga instrument som tippar rättvisa åt det ena eller andra hållet. Båda ansatserna tar ett antropocentriskt perspektiv med målet att maximera den intertemporala nyttan för individer nu och i framtiden. Vilken diskonteringsränta som antas avgör hur och när investeringar för framtida generationer genomförs.