ÖREBRO UNIVERSITET Handelshögskolan
Nationalekonomi, kandidatuppsats 15hp Handledare: Anders Lunander
Examinator: Jörgen Levin VT 2018
Att diskontera för rättvisa
- en litteraturöversikt
Författare:
Erik Johansson Tapper 910323
Sammanfattning
Den växande globala ekonomin framkallar unika klimateffekter som blir fullt realiserade först om ett decennium. Vid olika sammanslutningar har världens länder, med ett tilltagande intresse, försökt enas om sätt för att minska klimateffekternas inverkan på framtida generationer. För en hållbar global utveckling ska världens länder uppnå sina nuvarande behov, utan att kompromissa välfärden hos kommande generationer. Ekonomerna, som världens beslutsfattare finner stöd hos, har dock visat sig haft skilda åsikter om vilka åtgärder som är mest effektiva och rättvisa.
En hållbar utveckling kräver investeringar i framtiden. Vilka investeringar som genomförs beror på nettonuvärdet av investeringarna, dvs om nyttorna överstiger kostnaderna. Diskonteringsräntan gör att nyttor och kostnader tilldelas olika vikt beroende på när i tiden nyttorna och kostnaderna tillfaller, vilket således påverkar nettonuvärdet av en investering. Miljökostnader som uppstår längre fram i tiden, som klimatförändringarna förväntas göra, får olika betydelse för en beslutsfattare beroende på vilken diskonteringsränta som används. För investeringar med långa tidshorisonter blir diskonteringsräntan ett extra finkänsligt instrument eftersom den kumulativa effekten blir stor.
Diskonteringsräntans ekvation är generellt accepterad och innehåller tre bestämningsfaktorer. Ekonomerna är oense om vad diskonteringsräntans bestämningsfaktorer ska spegla. Ekonomerna tar två olika ansatser för att bestämma bestämningsfaktorernas parametervärden; den beskrivande ansatsen eller den normativa ansatsen. Den beskrivande ansatsen förespråkar att diskonteringsräntan ska reflektera observerade beteenden på marknaden. På så sätt kan de mest effektiva investeringarna genomföras, vilket genererar högsta möjliga ekonomiska tillväxt. Förespråkare för den normativa ansatsen menar dock att den sociala avkastningen ofta är lägre i investeringar som ger högsta möjliga privata avkastning. Den normativa ansatsen förespråkar därför en lägre diskonteringsränta för att i högre grad beakta kommande generationers välfärd. Ansatsen avgör nivån på diskonteringsräntan, som i sin tur avgör hur planetens resurser ska fördelas mellan olika generationer.
Diskussionen har även förts kring diskonteringsräntan i ett långt tidsperspektiv. Det som diskuterats, och modellerats, är huruvida diskonteringsräntan ska vara exponentiell eller hyperbolisk. Till skillnad från diskussionen om diskonteringsräntans nivå finns en övergripande samstämmighet bland ekonomerna om att diskonteringsräntan bör vara hyperbolisk.
1. Inledning
Parisavtalet som trädde i kraft 2016 ställer krav på världens länder att följa internationellt accepterade riktlinjer som möjliggör för kommande generationer att leva ett lika dugligt liv som vi gör idag . För att åstadkomma detta ska beslutsfattare maximera värdet av det kapital 12
som efterlämnas till kommande generationer. Kapitalet kan t.ex ta formen som realkapital, humankapital men även som oförbrukade naturresurser. Fördelen med investeringar i realkapital och humankapital är att de både bygger upp den bas som framtida generationer kan åtnjuta, samtidigt som de gynnar nuvarande generationer. Forskningen har dock länge kunnat visa hur investeringar i realkapital försliter på planetens naturresurser. Tydligast har detta visat sig genom användandet av fossila energislag som lett till att växthusgaser ackumulerats i atmosfären och värmt upp planeten. När för mycket av planetens resurser används i nutid skapas en intertemporal negativ externalitet, dvs kostnader på individer över olika tidsperioder.
Eftersom kommande generationer inte kan förhandla om sina resursrättigheter, och inte heller uttrycka sin åsikt om hur framtidens samhälle ska se ut, förhåller sig dagens samhälle till ett implicit generationskontrakt. Syftet med kontraktet är att skapa en hållbar utveckling som, genom ramar och incitament, kan styra samhället i en önskvärd riktning (Phil 2014). Frågor om hållbar utveckling blir dock svåra att lösa eftersom beslut fattas under osäkerhet om framtiden. Ekonomer, som delvis har till uppgift att stödja beslutsfattare, är även oeniga om vilka avvägningar som är mest effektiva. Dessutom är klimatutvecklingen som vi upplever idag unik, vilket gör att beslut baseras på mer eller mindre osäkra estimat om framtiden. Beslutsfattare finner därför stöd i ekonomiska modeller som endast är tankeexperiment om hur framtiden kan utvecklas.
Det finns olika instrument som beslutsfattare kan använda för att styra ekonomin i en hållbar riktning. Diskonteringsräntan som används i kostnads-nyttoanalyser för investeringar med långa tidshorisonter är ett sådant instrument. Beroende på värdet av nyttor och kostnader för
Begreppet generation kommer i uppsatsen syfta på en tidsperiod mellan en förälders födsel och ett barns
1
födsel som, enligt Pearce och Ulph (1995), är ca 25 år.
Idag inkluderas alla världens länder i avtalet förutom USA och Syrien.
en investeringen, samt när de uppstår i tiden, kan diskonteringsräntan avgöra vilka investeringar som är samhällsekonomiskt lönsamma. Det gör diskonteringsräntan till ett finkänsligt instrument i frågor om hur framtidens samhälle kommer ser ut. Meningsskiljaktigheter om diskonteringsräntan får ekonomer att argumentera för olika sätt att optimera det kapital som vi lämnar efter oss. Ekonomernas olika ansatser till diskonteringsräntan får beslutfattare att prioritera vissa åtgärder för en hållbar utveckling framför andra.
Diskonteringsräntan är ett hett debatterat ämne, inte minst i frågor om en lämplig policy för att dämpa effekterna av klimatförändringarna. Olika nivåer på diskonteringsräntan kan driva samhällsutvecklingen åt olika håll, vilket har skapat både ett nationalekonomiskt och ett politiskt intresse kring diskonteringsräntan. Eftersom diskonteringsräntan avgör ett samhälles intertemporala konsumtionsval har ekonomer haft olika åsikter om vilka värden diskonteringsräntan ska spegla. Syftet med uppsatsen är därför analysera och knyta samman de vetenskapliga studier som förtydligar skiljelinjerna i diskussionen om diskonteringsräntan. Uppsatsen avslutas genom att ställa argumenten mot varandra för att tyda eventuella skiljelinjer och/eller enhälligheter. För att besvara uppsatsens syfte formuleras följande forskningsfrågor:
● Vilka skiljelinjer finns om diskonteringsräntan i frågor om hållbar utveckling? ● Varför finns dessa skiljelinjer?
Uppsatsen struktureras på följande sätt: först redogörs för utvecklingen av miljödebatten samt hållbar utveckling som definition i generationsfrågor. I kapitel tre introduceras läsaren för de relevanta tekniska element som uppsatsen bygger på. I kapitel fyra görs en litteraturöversikt där ekonomisk teori granskas för att tyda eventuella skiljelinjer och/eller enhälligheter. I kapitel fem analyseras den ekonomiska teorin för att besvara uppsatsens forskningsfrågor. I kapitel sex dras slutsatser med stöd i den ekonomiska teorin.
2. Hållbar utveckling
I detta avsnitt beskrivs hur den internationella miljödebatten fortskridit, vilket teoretiskt ramverk den vilar på samt vad hållbar utveckling betyder för kommande generationer.
2.1 Den internationella miljödebattens födelse
Den första miljökonferensen som FN anordnade var Stockholmskonferensen 1972. Vid konferensen befann sig tjänstemän från 114 av världens länder i syfte att förvandla miljödebatt till politik och handling. Vad som föranledde konferensen var insikten om att den mänskliga aktiviteten på planeten förorsakade skada på miljön. Att vissa miljöproblem även sträckte sig över landsgränser krävde internationellt samarbete. Konferensen ledde fram till Stockholmsdeklarationen som innehöll 26 principer om utveckling och miljö samt 109 rekommendationer om förebyggande handlingsprogram för de deltagande länderna (UN 1972). Princip 21, eller “no harm principle”, har kommit att få särskild betydelse och används flitigt i olika sammanhang som berör mänsklig aktivitet på planeten. Princip 21 belyser vardera lands skyldighet att agera i situationer då den mänskliga aktiviteten i naturen riskerar att bryta mot inhemsk, internationell och/eller andra länders miljölagstiftning.
På uppdrag av FN publicerades Vår Gemensamma Framtid 1987, en rapport som skulle bli mer känd som Brundtlandrapporten. Syftet med rapporten var att ta nya steg i det internationella samarbetet genom att tydliggöra människans roll på en planet med begränsade resurser. Rapporten belyser de problemen som uppstår när den mänskliga aktiviteten tar ett för stort anspråk på planetens resurser. Att samtidens ekonomier belånar sig på framtida generationer, utan löfte eller intention till återbetalning, är en ohållbar situation, menar författarna av rapporten. I Brundtlandrapporten (1987, s. 16) introducerades den version av begreppet “hållbar utveckling” som har blivit generellt accepterad i sammanhanget: ”En hållbar utveckling är en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov”. Rapporten identifierade även hur den globala ekonomin växer utan någon yttre gräns på en planet med tydliga resursbegränsningar. Innehållet i Brundtlandrapporten ledde sedermera fram till klimatkonventionen i Rio de Janeiro 1992 där representanter från 172 länder deltog.
Sternrapporten (Stern 2006) togs fram på uppdrag av det Brittiska parlamentet och, till skillnad från Brundtlandrapporten, kvantifierade miljödebatten. Genom att beräkna vilken inverkan den ekonomiska aktiviteten har på miljön kunde beslutsfattare få bättre estimat att ta ställning till. I Sternrapporten belystes vikten av att en omställning mot en fossilfri global ekonomi sker inom de kommande 10 till 20 åren (efter 2006) och att en utveckling i fel riktning är oåterkallelig. Effekterna av dagens samhällsutveckling leder till farliga temperaturhöjningar, som i sin tur blir fullt realiserade först i slutet av detta sekel. Följdeffekterna för kommande generationer, menar (Stern 2006), blir ökad risk för torka, sjukdomar, vatten- och matbrist samt social oro.
Trots oförtröttligt internationellt arbetet har de globala utsläppen ökat med åren. Naturvårdsverkets fördjupade analys av svensk klimatstatistik (Naturvårdsverket 2017) visar t.ex att den övergripande konsumtionsbaserade utsläppsnivån i Sverige är fortsatt hög. Det globala misslyckandet med att implementera tillräckligt kraftfulla åtgärder ledde fram till Parisavtalet 2015. Mötet i Paris var den 21a sammanslutningen av FN-stater i frågor om klimat och miljö. 193 stater förpliktigade sig att leda den globala ekonomin framåt inom ramen för 17 internationellt accepterade hållbarhetsmål och 169 delmål. Den internationella handlingsplanen syftar till att hålla ökningen av den globala medeltemperaturen under 2 grader efter förindustriell tid. Samtidigt syftar handlingsplanen till att bekämpa global fattigdom, öka den mänskliga friheten och befästa fred på jorden (UN 2015). Genom hållbar produktion och konsumtion, som inte förvärrar klimatförändringarna, kommer även kommande generationers behov kunna tillgodoses.
2.2 Hållbar utvecklingen för framtida generationer
Handlingsplanen som antogs vid förhandlingarna i Paris 2015 grundar sig på den allmänt vedertagna balansen mellan de tre dimensionerna ekonomisk, social och miljömässig hållbarhet (UN 2015). Figur 1 visar hur de tre separata elementen för att uppnå en hållbar utveckling är sammankopplade, vilket betyder att beslutsfattare måste ta hänsyn till alla tre aspekter. Att elementen är separata tillåter dock olika ideologiska tolkningar att väga elementen olika. Det gör modellen begränsad och möjliggör för avvägningar mellan de tre
elementen, menar Giddings, Hopwood och O'brien (2002). Beslutsfattare kan därför anta helt olika policyinstrument, trots att de utgår från samma accepterade ram för hållbar utveckling.
Figur 1: Den hållbara utvecklingens tre dimensioner (Giddings, Hopwood & O'brien 2002)
Holden, Linnerud och Banister (2017) menar att Parisavtalet försummar essensen i Brundtlandrapporten eftersom den nya handlingsplanen för hållbar utveckling frånser planetens begränsningar . Holden, Linnerud och Banister föreslår istället ett nytt ramverk 3
som vilar på tre moraliska imperativ med samma vikt; att tillgodose människans behov, försäkra social rättvisa och respektera de miljömässiga gränserna. Just de planetära gränsernas betydelse betonades även av Rockström et al. (2009) som förklarar de potentiella riskerna med mänsklighetens överträdelse av de planetära gränserna. En samhällsutveckling som överskrider dessa gränser riskerar icke-linjära och skadliga förändringar på miljön, något som skulle påverka människans välmående och säkerhet på planeten, menar Rockström et al. (2009). Riskerna för mänskligheten som följer med stigande medeltemperaturer är t.ex risk för förlorade försörjningsmöjligheter, systemrisker i form av sammanbrott av infrastruktur och livsnödvändiga tjänster samt den direkta risken av att vistas i extrem värme (IPCC 2014). Högre medeltemperaturer ökar även risken för oåterkalleliga och självförstärkande tröskeleffekter (Rockström et al. 2009).
Holden, Linnerud och Banister (2017) syftar på de nio planetära gränser som Rockström et al. (2009) föreslår;
3
klimatförändringar, havsförsurning, ozonskiktets uttunning i stratosfären, förlust av biologisk mångfald, biogeokemiska flöden, förändrad markanvändning, färskvattenanvändning, aerosoler i atmosfären samt nya kemiska substanser.
De planetära gränserna fungerar som värdemätare av kvaliteten på planetens globala, allmänna tillgångar. Dessa är t.ex atmosfären, havet, planetens regnskogar och dess biologiska mångfald. Dessa tillgångar är intertemporala i sin karaktär och vi delar dem med individer som inte är födda än. Det är rimligt att anta att våra barnbarn också erhåller ett värde av dessa tillgångar, vilket gör hållbarhet till en fråga om generationsjämställdhet (Howarth & Norgaard 1992). På samma sätt delar vi infrastruktur, utbildningssystem, städer och teknikbasen med kommande generationer. Dessa tillgångar finansieras av individer som ger upp konsumtion idag i tron om att fortsätta åtnjuta tillgångars frukter i framtiden, inte bara själva utan tillsammans med andra. Graden av altruism i samhället avgör många beslut i frågor om hållbar utveckling och styr således ett samhälles riktning (Galperti & Strulovici 2017). Med Parisavtalet har beslutsfattare, genom hållbarhetsmålen, erkänt kommande generationers rättigheter. En sund attityd i frågan åstadkommer dock inte mycket i ett marknadssystem där kommande generationers rättigheter kompromissas (Howarth & Norgaard 1992). Utmaningen blir därför att styra den globala ekonomin i en riktning som, genom avvägningar, försäkrar kommande generationers resursrättigheter med syftet att de ska erhålla samma, om inte bättre, nytta som oss.
Även om beslutsfattare ämnar att öka nyttan för kommande generationer finns det olika åsikter om hur en hållbar framtid kan och ska se ut samt vad hållbar utveckling innebär. Två åsiktsläger, som grundar sig i de två graderna av hållbarhet som Solow (1997) presenterar, ställer olika krav på de resurser som transfereras till kommande generationer. Med svag
hållbarhet menar Solow att nyttan som framtida generationer erhåller av det transfererade
kapitalet inte får avta. Förespråkare för svag hållbarhet kräver att den sociala välfärden inte sjunker, men det spelar dock ingen roll i vilken form kapitalet ter sig. Förespråkare för stark
hållbarhet kräver istället att värdet av naturkapitalet och dess tjänster inte får sjunka. Det
ställer högre krav på hur naturkapitalet förvaltas, vilket begränsar samhällets möjligheter att göra avvägningar mellan investeringar i de olika kapitalslagen.
3. Teori
Att diskontera är som att se framtiden genom ett teleskop och bestämma nuvärdet på en krona. Diskontering är därför centralt i ekonomiska analyser eftersom kostnader och nyttor mellan olika tidsperioder blir jämförbara (Söderqvist 2006). Många investeringar som görs i samhället har en tidshorisont som sträcker sig över flera generationer, vilket gör diskontering till en fråga om hur nytta mellan generationer ska fördelas (Burton 1993). I kostnads-nyttoanalyser kan diskonteringsräntan därför avgöra vilka policyförslag som antas eftersom beslutsfattare kan tvingas göra avvägningar mellan nytta för samhället idag och nytta i framtiden. Om alla generationer gynnas av en investering bör den rimligtvis genomföras. Om investeringen försämrar nyttan hos alla generationer förkastas den. Huruvida en investering bör genomföras om några generationer får det bättre och några sämre blir direkt en fråga om hur ekonomer viktar kostnader och nyttor över tiden. När nettonuvärdet (NNV) av en investering är positivt är investeringen samhällsekonomiskt lönsam (Söderqvist 2006). Nettonuvärdet kan formuleras som:
! !
(1)
t = 0, 1….T, r är den antagna diskonteringsräntan år t och NB är skillnaden mellan nytta och
kostnad i tidsperiod t. Notera att inget kräver att ! i ekvationen ska vara konstant för varje tidsperiod. Om ! skulle vara konstant kallas den för en exponentiell diskonteringsränta. Om ! istället avtar, eller faller stegvis, för varje ! kallas den för en hyperbolisk diskonteringsränta.
Skillnader i diskonteringsräntor kan få stora effekter, särskilt om tidshorisonten för en investering är lång. Ett nutida exempel som illustrerar detta är t.ex om stambanan för höghastighetståg mellan Göteborg och Stockholm beräknas medföra miljökostnader på en miljon kronor om 100 år, i framtidens värde. Med en exponentiell diskonteringsränta på 5% värderas dessa framtida kostnader till 7.604 kronor idag . Om en exponentiell 4
diskonteringsränta på 2% istället används kommer de framtida kostnaderna diskonteras till
NNV =∑T t=0 NB (1 + r)t r r r t 1.000.000 kr / (1.05)100 = 7.604 kr 4
nettonuvärdet 138.000 kronor. Investeringar som medför höga kostnader på framtida generationer vägs således tyngre med en lägre diskonteringsränta, vilket kan tränga undan investeringar med höga framtida kostnader. Diskonteringsräntan på 2% ökar även värdet av de nyttor som tillfaller individer om 100 år. Figur 2 nedan illustrerar hur de två olika diskonteringsräntorna fäster olika vikt på nyttor och kostnader i olika tidsperioder. Den exponentiella diskonteringsräntan kan med funktionen ! beräkna vilken faktor som en nytta eller kostnad diskonteras med under ett tidsförlopp. 5
Figur 2: Diskonteringsfaktorn av två olika nivåer på diskonteringsräntan
3.1 Diskonteringsräntans bestämningsfaktorer
Diskonteringsräntan som används i kostnads-nyttoanalyser, och dess bestämningsfaktorer, presenterades först av Ramsey (1928) genom en till synes enkel ekvation. Härledningen av diskonteringsräntan nedan följer den av Mäler (u.å), som senare tydligt förklarats av Söderqvist (2006). Både Mäler och Söderqvist lutar sig mot de antaganden som Koopmans (1960) gör i ett av sina betydande bidrag på forskningsområdet. Koopmans visade med transitivitet i intertemporala konsumtionsprofiler hur ett samhälle föredrar konsumtion i
e−rt
Diskonteringsfaktorn för en diskonteringsränta på 5%, för en nytta eller kostnad om hundra år, blir således
5
närtid jämfört med i framtiden. Den egenskapen har kommit att benämnas för samhällets
tidspreferensgrad , eller otålighet, och betecknas med , där alltid antas vara större än 0. 6
Nyttan som samhället erhåller i framtiden vägs således genom värdet på tidspreferensgraden. För att göra diskussionen mer praktisk antas att samhällets individer erhåller nytta genom konsumtion, som mäts i monetära enheter. Samhället kräver belöningen ! för att avstå en enhets nytta idag. Om även tillåts vara konstant över tiden föredras nyttofunktionen U(CA)
framför U(CB) endast om:
! > !
Genom att begränsa tidsrymden till endast två perioder, t1 (idag) och t2 (imorgon), kan
samhällets samlade nytta över perioderna beskrivas som:
! !
Den marginella avvägningen mellan konsumtion idag och imorgon kan svara på hur mycket 7
samhället måste bli kompenserat imorgon för att ge upp en enhets konsumtion idag. Den marginella avvägningen mellan tidsperioderna, eller derivatan ∂C2/∂C1, är negativ eftersom
mer konsumtion imorgon kräver mindre konsumtion idag, dvs ∂C2 > 0 och ∂C1 < 0. Hur
mycket samhället konsumerar idag och imorgon beror på tangeringspunkten mellan den marginella avvägningen,! , och samhällets alternativkostnad för konsumtion,! , som kallas för diskonteringsräntan av konsumtion (se Appendix 1 för härledning och illustration). Marknadens ränta på kapital avgör således samhällets marginella avvägningen mellan konsumtion idag och konsumtion imorgon och kan skrivas som:
δ δ 1 + δ δ ∞ ∑ t=0 U(CA t ) (1 + δ)t ∞ ∑ t=0 U(CB t ) (1 + δ)t Z = U(C1) + U(1 + δC2 ) 1 + δ 1 + r
I den engelskspråkiga ekonomiska teorin kallad för “time discount rate” eller “marginal rate of time
6
preference” och avser i generationsfrågor samhällets preferenser för att diskontera framtida generationers nytta (se t.ex Arrow et al. 1996). Ett högre värde på δ innebär ett mer otåligt samhälle där betydelsen av nytta i framtiden är mindre.
Den marginella avvägningen i intertemporala konsumtionsval är en indifferenskurva med negativ lutning (se
7
!
=
! (2)Genom att derivera samhällets nyttofunktion, Z, med avseende på ! fås uttrycket:
! !
Med en Taylor-utveckling på den deriverade nyttofunktionen erhålls: 8
! ! !
Genom att flytta om i ekvationen ges följande:
! ! ! ! !
Ekvationen ovan kan brytas ned i termerna:
! (3)
! ! (4)
c > 0 och avser den förväntade förändringstakten i konsumtion per capita mellan perioderna 9
t1 och t2. < 0 och avser marginalnyttans elasticitet i absoluta termer. Marginalnyttans
elasticitet mäter konkaviteten i nyttofunktionen, dvs takten i vilken den extra nyttan sjunker ∂C2 ∂C1 − (1 + r) C1 0 = U´(C1)− U´(C2) 1 + δ ∂C2 ∂C1
U´(C1) = 11 + δ[U´(C1) + U´´(C1)(C2− C1)](1 + r)
1 + δ = [U´(C1) + U´´(CU´(C1)(C2− C1)]
1) (1 + r) = [1+ U´´(C1) U´(C1) C11 C2C− C1 1](1 + r) c = C2− C1 C1 η = C1U´´(CU´(C1) 1) η
För en matematisk förklaring av Taylor-utvecklingen, se t.ex Sydsaeter (1994).
8
Konsumtionstillväxt per capita kommer genom uppsatsen även endast benämnas som konsumtionstillväxt.
när konsumtionen stiger med en procent. Eftersom ! sjunker marginalnyttan när konsumtionen stiger, dvs ju högre värden på ! desto snabbare sjunker marginalnyttan när konsumtionen stiger, allt annat lika. Om ! representerar ! samhällets aversion mot ojämlikhet i konsumtion mellan generationer . Detta under antagandet att samhället vill 10
erhålla en konstant intertemporal marginalnytta. Höga värden på ! blir ett sätt att rekommendera nuvarande generationer att spara mindre eftersom kommande generationer förväntas bli rikare. Med ekvation 2, 3 och 4 kan samhällets tidspreferensgrad uttryckas som:
!
!
!
! är jämförelsevis litet och eftersom ! kan diskonteringsräntan, r, slutligen skrivas som:
! (5)
Ekvation 5 säger att avkastningen på kapital, ! , är summan samhällets grad av otålighet, ! , tillsammans med produkten av konsumtionens tillväxttakt, ! , och marginalnyttans konsumtionselasticitet, . 11
För att kunna säga något om diskonteringsräntans lämpliga värde behövs information om bestämningsfaktorernas parametervärden. Parametervärdet för konsumtionstillväxten, ! , erhålls genom att beräkna förväntad framtida konsumtionstillväxt. För att erhålla ett värde på ! beskriver Pearce och Ulph (1995) två tillvägagångssätt. Dels genom att studera individers faktiska spar- och konsumtionsbeteenden, som avslöjar hur individer väljer att allokera
η < 0 η c > 0 η η (1 + δ) = (1 + cη)(1 + r) 1 + δ = 1 + r + cη + cηr r = δ − cη − cηr cηr η < 0 r = δ + cη r δ c η c η
Om η = 1 skulle en extra enhets konsumtion av person A, som har en inkomst tre gånger så stor som person
10
B, vara en tredjedel så mycket värd som om enheten gått till person B istället. η kan förklaras som den relativa betydelsen av konsumtion för nuvarande och kommande generationer (Asplund 2017).
Notera att diskonteringsräntan, r, kan vara positiv trots att δ = 0. Om c > 0 och η > 1 kommer r > 0.
inkomst över tiden . Dels genom att undersöka individers preferenser för hur resurser borde 12
fördelas, något som ger en indikation på det sociala värdet av resurserna.
Vad som är en lämplig tidspreferensgrad, ! , bestäms nödvändigtvis inte av empirisk data. Värdet på ! är kopplat till frågor om etik och moral, dvs olika normativa yttranden och filosofier om hur samhället borde diskontera nytta över tiden (Pearce & Ulph 1995).
3.2 Två ansatser till den lämpliga diskonteringsräntan
De faktorer som driver diskussionen om diskonteringsräntan är ekonomers antagande om, och avvägningar mellan, (i) samhällets sociala preferenser för hur nytta bör allokeras mellan nuvarande och kommande generationer, (ii) snedvridningseffekter på kapitalmarknader samt (iii) osäkerheten kring investeringens framtida nyttor och kostnader (Howarth 1996). Olika antaganden om dessa tre faktorer resulterar i den beskrivande ansatsen och den normativa
ansatsen till hur diskonteringsräntan ska bestämmas (Arrow 1991).
3.2.1 Den beskrivande ansatsen
På en marknad som fungerar felfritt bestäms samhällets intertemporala val av marknadsräntan (Johansson 1991). Förespråkare för den beskrivande ansatsen menar att kapitalmarknaden ska avgöra vilken diskonteringsränta som är lämplig. Att anta marknadsräntan som diskonteringsränta gör avkastningen på investeringar så hög som möjligt, något som leder till högsta möjliga ekonomiska tillväxt (Söderqvist 2006). Att tillväxten är så hög som möjligt skapar bästa möjliga förutsättningar för att försäkra framtida generationers välfärd, vilket är det argument som den beskrivande ansatsen vilar på.
3.2.2 Den normativa ansatsen
När investeringar medför negativa intertemporala externa effekter fungerar inte kapitalmarknader felfritt (Johansson 1991). Avkastningen på investeringar övervärderas i jämförelse med vad som vore socialt optimalt. Den marknadsbaserade diskonteringsräntan speglar därför inte nödvändigtvis ett samhälles preferenser (Johansson 1987). När marknaden misslyckas med att internalisera alla kostnader och nyttor av en investering kan en social
δ δ
I en aktuell svensk studie fann Asplund (2017) ett värde på η i intervallet 0.9 - 1.6.
diskonteringsränta rättfärdigas (Hussen 2000). Den normativa ansatsen väger således in
etiska åtaganden, något som gör den sociala diskonteringsräntan lägre än den marknadsbaserade diskonteringsräntan.
3.3 Diskonteringsräntan - effektivitet och rättvisa
Vilken ansats som tillämpas avgör det två konceptuellt olika faktorerna effektivitet och rättvisa i frågor om nyttofördelningen mellan generationer. Fördelningen av nytta mellan generationer kan modelleras på en nyttomöjlighetskurva, som den i figur 3 (Johansson 13
1991).
Figur 3: Nyttomöjlighetskurvan
Nyttomöjlighetskurvan modellerar alla olika kombinationer av nytta som nuvarande och kommande generationer kan erhålla. Kurvans lutning är negativ vilket betyder att en rörelse längs kurvan omfördelar nytta mellan nuvarande generation och kommande generationer. Paretokriteriet säger att en investering med lång tidshorisont är Paretoeffektiv om den ökar nyttan för en generation utan att minska nyttan för en annan. Om marknadsräntan antas som diskonteringsränta återfinns alla Paretoeffektiva resursallokeringar på nyttomöjlighetskurvan. Att använda den sociala diskonteringsräntan, som är lägre än marknadsräntan, kan leda till felallokeringar av kapital (Johansson 1991), eftersom de mest effektiva investeringarna riskerar att trängas undan (Söderqvist 2006). Det resulterar i en resursallokering som ligger
Johansson (1991), samt Howarth och Norgaard (1992), bland flera, visar hur alla kommande generationers
13
under nyttomöjlighetskurvan. Hussen (2000) menar dock att frågor som berör intertemporala resursallokeringar inte nödvändigtvis behöver vara Paretoeffektiva. Intertemporala investeringar kräver en avvägning mellan vad som är Paretooptimalt och vad som är socialt optimalt, menar Hussen.
4. Litteraturöversikt
4.1 Att diskontera för hållbar utveckling
Rådande klimatutveckling gör diskonteringsräntan till ett finkänsligt instrument i investeringar med långa tidshorisonter. Ekonomer har diskuterat huruvida marknadsräntan ska antas som diskonteringsräntan, eller om det är mer lämpligt att anta en social diskonteringsränta baserat på mer moraliska åtaganden. Debatten berör således diskonteringsräntans olika parametervärden, hur moral spelar in i det implicita generationskontraktet samt huruvida diskonteringsräntan ska vara exponentiell eller hyperbolisk. Nedan presenteras den litteraturöversikt som följer diskussionen om diskonteringsräntan.
4.1.1 Diskonteringsräntans parametervärden - vad föreslår ekonomerna?
Studierna som ekonomerna Cline (1992), Nordhaus (1994, 2007) och Stern (2006) presenterat har varit tydliga hållpunkter i diskussionen om diskonteringsräntan. Studierna har varit numeriska i sin karaktär och diskuterat bestämningsfaktorernas parametervärden. De tre ekonomerna har bidragit med välgrundade argument, som byggts på omfattande datamaterial, och som således fått betydelse i den internationella miljödebatten. De tre ekonomerna har antagit olika parametervärden på diskonteringsräntans bestämningsfaktorer, vilket genererat olika diskonteringsräntor. Gemensamt för Nordhaus (1994) och Stern (2006) är att de antar ! . Stern (2006) motiverar ! med resultaten i studien av Pearce och Ulph (1995) som sammanställt flera aktuella empiriska mätningar över brittiska medborgares sparbeteenden. Stern (2006) menar att en framtida global tillväxt på 14 är rimlig och att tidspreferensgraden bör vara ! . Det gör att Stern argumenterar för en diskonteringsränta på ! . För att beräkna samhällets tidspreferensgrad, ! , simulerar Stern (2006) sannolikheten för att mänskligheten dör vid vissa tidpunkter framåt i tiden. Parametervärdet ! innebär en 10% risk att mänskligheten inte existerar hundra år fram i tiden, från ett givet år. Högre värden på ! ökar således risken för att mänskligheten inte
η = 1 η = 1 1.3% δ = 0.1 1.4% δ δ = 0.1 δ
Stern baserar sin argumentation på de estimat som PAGE2002 presenterar. PAGE2002 är en integrerad
14
beräkningsmodell som predikterar framtida tillväxt och som inkluderar de kostnader som klimatförändringarna förväntas medföra (se t.ex Hope 2006). PAGE2002 predikterar den genomsnittliga årliga globala tillväxten mellan 2001 och 2200 till 1.3%. Stern (2006) omvandlar den predikterade globala tillväxten till BNP-per capita med data över den predikterade globala befolkningstillväxten under samma tidsperiod.
skulle existerar hundra år fram i tiden från ett givet år. Stern (2006) förklarar hur höga värden på ! betyder att framtida generationers nytta diskonteras högre, vilket skulle tillåta energiintensiva investeringar i högre utsträckning. Det skulle leda till en tilltagande ackumulation av växthusgaser i atmosfären och därför öka risken för mänsklighetens utdöende. Anledningen till att Stern inte förespråkar ! är för att acceptera den minimala risken att efterföljande generationer inte överlever.
I sin originalartikel antar Nordhaus (1994) värdena , , en långsiktig konsumtionstillväxt, , på 3% per år, vilket får Nordhaus att förespråka en diskonteringsräntan på . I en senare artikel argumenterar Nordhaus (2007) för en diskonteringsränta på 5.5%, med parametervärdena 15, och per år. De nya värdena som Nordhaus antar skiljer sig från ursprungsartikeln, men diskonteringsräntan som Nordhaus förespråkar är ändå betydligt högre än den av Stern (2006). Cline (1992) antar värdena och per år och argumenterar för en diskonteringsränta på . Det generellt accepterade intervallet på diskonteringsräntan som ekonomer på forskningsområdet föreslagit är (för sammanställning, se Tol 2005). Pearce och Ulph (1995) menar att en diskonteringsränta över 4% kräver att beslutsfattare antingen måste vara (i) pessimistiska om sannolikheten för mänsklighetens överlevnad men samtidigt optimistiska om tillväxten under den tid mänskligheten har kvar på jorden eller (ii) vara villiga att diskontera framtida generationers nytta väldigt högt. Pearce och Ulph (1995) bedömer, utifrån sin sammanställning av empirisk data, att en diskonteringsränta i intervallet
är rimligt.
Både Cline (1992) och Stern (2006) väger den normativa ansatsens etiska åtaganden tyngre än Nordhaus (1994, 2007), vilket visar sig i de antagna parametervärdena. Nordhaus, Cline och Stern antar visserligen observerade värden för ! genom att studera individers sparbeteende. Den avgörande skillnaden är dock parametervärdet för tidspreferensgraden, ! . Både Cline (1992) och Stern (2006) grundar sin argumentation för låga värden på ! genom moraliska åtaganden. Eftersom majoriteten av världens forskare är överens om att effekterna av klimatförändringarna leder till stigande kostnader är det inte etiskt försvarbart att inte
δ δ = 0 δ = 3 η = 1 c 6% δ = 1.5 η = 2 c = 2% δ = 0, η = 1.5 c = 1% 1.5% 0% − 6% 2% − 4% η δ δ
Nordhaus (2007) motiverar inte valet av δ i sin artikel.
agera genom hållbara investeringar med låga miljökostnader, menar Stern (2006). Att diskontera framtida generationers nytta högre, genom att anta högre värden på ! , och tillåta mer energiintensiva investeringar, skulle vara att negligera kommande generationers välmående, menar Stern (2006). Nordhaus (1994, 2007) antagna parametervärden är istället förankrade i samhällets observerade preferenser. Nordhaus förespråkar en ansats där diskonteringsräntans bestämningsfaktorer bestäms av (i) marknadsräntan för ! (ii) observerade värden av konsumtionstillväxten för ! , samt (iii) privata och offentliga nivåer på sparande för ! .
Dasgupta (2008) diskuterar implikationerna av de parametervärden som Cline (1992), Nordhaus (1994) och Stern (2006) antar. Dasgupta visar med en ekvation hur samhällets 16
optimala nivå av sparande är en avtagande funktion av ! och ! , dvs lägre värden på parametrarna innebär högre sparande till förmån för kommande generationer. Dasgupta (2008) belyser dock att en hög aversion mot intergenerationell ojämlikhet ställer orimligt höga krav på en generations nivå av sparande. Parametervärdena ! och ! som Stern (2006) antar kräver att en generation sparar 97% av sin inkomst. Att spara för 17
framtiden är visserligen det altruistiska instrumentet som försäkrar kommande generationers välfärd, men att spara nästan all inkomst är en sparandenivå samhället aldrig upplevt. Eftersom kapital är produktivt har kommande generationer även en naturlig fördel gentemot nuvarande generation, menar Dasgupta (2008). Det antagandet rättfärdigar parametervärden högre än ! och! , och som därför skulle generera högre diskonteringsräntor än 0. Om tillväxttakten är positiv, och konsumtionstakten således stiger, kan ett lägre sparande av nuvarande generationer rättfärdigas, menar Dasgupta (2008), som kallar det för “rättvisemotivet”. Om beslutsfattare däremot antar att marginalproduktiviteten av kapital kommer avta i en högre takt än vad ekonomin växer bör istället nuvarande generationer spara en större del av sin inkomst, och konsumera en mindre del, menar Dasgupta och kallar det “försiktighetsmotivet”. δ δ c η δ η δ = 0.1 η = 1 δ = 0 η = 1
Dasgupta (2008) visar att samhällets optimala nivå av sparande är: s* = (r-δ) / ηr
16
Om r = 4% per år, δ = 0.1%, η = 1.
Om effekterna av klimatförändringarna övergår till att bli mer dramatiska, med en negativ tillväxttakt som följd, kan även en negativ diskonteringsränta rättfärdigas. Dasgupta (2008) 18
menar t.ex att samhällen i världens ögrupper, som upplever påtagliga negativa effekter av klimatförändringarna redan idag, förväntas ha en avtagande, om inte negativ, tillväxttakt. Ekonomer som tydligt argumenterar för en negativ diskonteringsränta på global nivå är dock inte många (se t.ex Loewenstein & Prelec 1991).
Åsikterna om vad som är en lämplig nivån på diskonteringsräntan skiljer sig åt mellan ekonomerna. Merparten av ekonomerna förespråkar dock låga värden på där den övervägande delen av ekonomerna belyser den etiska aspekten med att inte diskontera kommande generationers välfärd. Till följd av klimatförändringarnas förväntade kostnader på framtida samhällen antas värdet på till mellan 1 och 2. Trots klimatförändringarnas kostnader förväntas kommande generationer ändå vara rikare än nuvarande generationer, dels genom den förväntade konsumtionstillväxten per capita men även genom teknisk utveckling. Både Stern (2006) och Nordhaus (1994, 2007) anses i debatten tillhöra varsin extrem vars argument mött kritik. Detta eftersom deras föreslagna åtgärder anses vara för avvikande från gängse policyförslag. Baserat på global aggregerad data kan en diskonteringsränta i intervallet motiveras. Diskonteringsräntan beror dock på utvecklingen av klimatförändringarna men även på samhällets resiliens genom stigande konsumtionstillväxt och utvecklad teknik. På nationell nivå, ska tilläggas, kan en diskonteringsränta utanför ovan nämnda intervall motiveras. Den predikterade konsumtionstillväxten för det specifika landet avgör hur resurser mellan generationer inom landet fördelas. Som Dasgupta (2008) visade kan marginalnyttan av konsumtion till och med vara högre i framtiden i vissa länder. Det skulle i sin tur kunna motivera en negativ diskonteringsränta på nationell nivå.
4.1.2 Är det moraliskt rätt att nyttodiskontera?
I den ekonomiska debatten pågår en diskussion om rätten att diskontera kommande generationers nytta. Debatten berör den marginella avvägningen av konsumtion, ! , och värdet
δ
η
1.5 − 4%
δ
Dasgupta (2008) antar i ett sifferexempel parametervärdena η=2, δ=0 och c = −1% per år, vilket genererar en
18
diskonteringsräntan på −2% per år. Sifferexemplet visar hur en negativ tillväxttakt gör marginalnyttan av inkomst högre nästa år än i år, vilket motiverar sparande för att erhålla mer nytta kommande år.
av nytta i framtiden. Davidson (2014) riktar kritik mot den beskrivande ansatsen och menar att diskonteringsräntan speglar preferenserna i dagens samhälle, och inte preferenserna i alla framtida samhällen. Kommande generationers avvägning mellan konsumtion och sparande speglar de förutsättningar de lever i, vilket är en direkt funktion av tidigare generationers resurshushållning, dvs de val som dagens samhälle har gjort. Essensen i kritiken av Davidson (2014) ligger i att nuvarande generationer använder för stora delar av planetens resurser i en för hög takt. Den beskrivande ansatsen fångar därför inte in variabeln altruism gentemot kommande generationer i tillräcklig utsträckning, ett karaktärsdrag som är naturlig i individen, menar Davidson.
Broome (1992) belyser två andra faktorer som gör marknadsräntan till en inkorrekt diskonteringsränta: (i) ekonomer har sällan tillgång till data som kan precisera nyttor och kostnader i framtiden samt (ii) kostnads-nyttoanalyser fångar sällan upp alla effekter som en investering skapar. Att använda marknadsräntan, trots ovisshet om framtiden, benämner Broome (1992) som “shortcuts”. För vissa varor, som elektricitet på en varumarknad, kan marknadsräntan vara berättigad för att diskontera framtida nyttor och kostnader, menar Broome, men vissa varors negativa intertemporala externa effekter gör att marknadsräntan inte reflekterar det framtida värdet av just de varorna.
Broome (1992), tillsammans med flera andra ekonomer, tar en tydlig moralisk ståndpunkt i frågan om tidspreferensgraden, ! . Broome menar t.ex att det inte finns något som kan rättfärdiga ! . Ramsey (1928) var först med att uttrycka hur diskontering av nytta är etiskt oförsvarbart. Förutsatt att beslutfattare ämnar att väga in sociala aspekter i intergenerationella frågor menar även Solow (1974) att inget rättfärdigar att individer i olika generationer ska behandlas olika. Broome, Ramsey och Solow argumenterar alla för ! . Även Nordhaus (2007) diskuterar moralen kring tidspreferensgraden, men vänder på antagandena. Om kapital ackumuleras och tekniken växer exponentiellt blir implikationen att nuvarande generation avstår konsumtion till förmån för rikare framtida generationer. Det gör att Nordhaus ifrågasätter just hur etisk Sterns (2006) antagna tidspreferensgrad på ! verkligen är.
δ δ > 0
δ = 0
4.1.3 Hur påverkar diskonteringsräntan samhällsutvecklingen?
En social diskonteringsränta skulle ta bättre hänsyn kostnaderna som förslitning och utvinning av naturkapitalet åsamkar kommande generationer. På så sätt kräver den sociala diskonteringsräntan att nuvarande generationer använder en mindre andel av den begränsade mängd resurser som finns på planeten. En sådan inställning i hållbarhetsfrågor resulterar i större naturresurstransfereringar till förmån för individer i framtiden.
De olika diskonteringsräntor som Cline (1992), Nordhaus (1994, 2007) och Stern (2006) föreslår innebär stora skillnader i den predikterade långsiktiga samhällsutvecklingen. Den information som ligger till grund för de antagna parametervärden, och hur ekonomerna har tolkat informationen, har inneburit att Cline (1992), Nordhaus (1994, 2007) och Stern (2006) argumenterar för olika konkreta policyförslag för den globala ekonomin i hållbarhetsfrågan. Genom att ha diskonterat framtida miljökostnader till ett högre nuvärde argumenterar både Cline (1992) och Stern (2006) för omedelbara insatser för minskade koldioxidutsläpp. Det skulle kosta världsekonomin motsvarande 1% av årlig global BNP, vilket är mycket lägre 19
än de förlorade 5% av årlig global BNP som klimatförändringarna skulle kosta under Laissez-faire, menar Stern (2006) . Nordhaus (2007) menar istället att den genomsnittliga 20
globala årliga kostnaden under kommande århundrade är 1% av global BNP. Vad som gör att Stern (2006) och Nordhaus (2007) uppskattade kostnader skiljer sig åt är just skillnaden i den antagna diskonteringsräntan. Cline (1992), mer är tio år tidigare, var inte lika drastisk i sina slutsatser men menar att nyttorna av omedelbar minskning av växthusgaser i atmosfären överstiger kostnaderna. Nordhaus (2007) menar att framtida generationer skulle gynnas mer av investeringar i reproducerbart real- och humankapital idag, istället för att kapital används för minskandet av växthusgaser. Först om några decennier, menar Nordhaus, bör den globala ekonomin omfördela kapital mot investeringar för en minskad mängd koldioxid i atmosfären. En sådan strategi för den globala ekonomin skulle bygga upp det baskapital i t.ex utbildning, sjukvård och teknik som kommande generationer kan åtnjuta.
… för att stabilisera de globala utsläppen till 550 ppm CO2-ekvivalenter till år 2050. Kostnaderna beräknas
19
till 1%, ± 3%, av global BNP. Värt att nämna är att Sterns (2006) beräknade kostnader för att stabilisera utsläppen har kritiserats för att vara för låga.
Stern (2006, s. 248) illustrerar hur mängden koldioxid i atmosfären samt den globala medeltemperaturen 20
Nordhaus (2007) bygger sin argumentation på faktumet att en social diskonteringsränta, som manipulerats av moraliska åtaganden, skapar ineffektiva investeringar . Att anta 21 , eller till och med 0, skulle vara extremt kostsamt menar Nordhaus. Kostnaden för nuvarande generation skulle även växa exponentiellt ju striktare klimatpolicys som antas (Nordhaus 2007). Att anta en social, ineffektiv diskonteringsränta, menar Nordhaus, förvrider det relativa värdet mellan konsumtion idag och i framtiden. Det som Nordhaus uppmärksammar leder till en punkt under nyttomöjlighetskurvan (se figur 3) som inte är Paretoeffektiv. Både Solow (1974) och Howarth och Norgaard (1990) påpekar dock att effektiva, fria marknader inte nödvändigtvis försäkrar en rättvis fördelning mellan generationer. Dasgupta (2008) belyser samma problem med den marknadsbaserade diskonteringsräntan och förklarar med ett exempel hur samhällets sociala avkastning på energiintensiva investeringar ofta är negativ, trots att avkastningen på den privata marknaden är positiv. Det är endast när ekonomin är fullt optimerad, utan negativa externaliteter, som den marknadsbaserade diskonteringsräntan reflekterar den direkta alternativkostnaden av kapital, menar Dasgupta (2008).
En serie av små missbedömningar, eller medvetna avvägningar, kan få stora effekter eftersom den kumulativa effekten blir betydande (Akerlof 1991). Små skillnader mellan diskonteringsräntor genererar därför helt olika samhällsutvecklingar. Studier på forskningsområdet, t.ex av Davidson (2014) och Howarth och Norgaard (1992, 1996), har simulerat miljöeffekterna av olika nivåer på ! och den inverkan de får på samhällsutvecklingen. Detta har gjorts genom att modellera olika samhällsutvecklingar där produktion och konsumtion medför koldioxidutsläpp i atmosfären, en negativ externalitet som ackumuleras och påverkar framtida generationer negativt. I studien av Howarth och Norgaard (1992) presenteras en numerisk simulering som visar samhällsutvecklingen som effekt av två olika värden på 22. Genom att anta det högre värdet på kommer konsumtionen avta kraftigt med tiden. Det gör att kommande generationer inte uppnår samma nytta som nuvarande generation. I simuleringen av Howarth och Norgaard visas även hur det högre
δ = 1
δ
δ δ
I sin bok presenterar Nordhaus ett effektivitetsindex som appliceras på olika policys i klimatfrågan
21
I studien tilldelas kommande generationer en vikt i storleken 0 < δ < 1, en vikt som har samma funktion som
22
värdet på ! gör att mängden föroreningar i atmosfären tilltar. En högre tidspreferensgrad får alltså två negativa effekter; minskade konsumtionsmöjligheter samt lägre livskvalitet till följd av en större mängd koldioxid i atmosfären. Ett lägre värde på ! , å andra sidan, gör att konsumtionsnivån stiger svagt i en avtagande takt samtidigt som mängden koldioxid i atmosfären endast ökar marginellt.
Howarth (1996) presenterar en modell där koldioxidutsläpp från produktion försämrar marginalproduktiviteten av kapital i takt med utsläppen ackumuleras i atmosfären. Utsläppen skapar en intertemporal negativ externalitet som endast kan korrigeras med kapitaltransfereringar till förmån för kommande generationer. För att finansiera kapitaltransfereringarna beskattas koldioxidutsläppen, vilket gör att kostnaden av utsläppen internaliseras. Howarth (1996) visar hur den optimala skattenivån sätts i nivå med det marginella nuvärdet av de skador som åsamkar alla kommande generationer. Även Valente (2008) belyser vikten av att samhället förpliktigar individer att generera fortlöpande transfereringar för kommande generationer. Generationstransfereringarnas hake, menar Valente, är dock att kostnaden bärs av nuvarande generation men nyttan tillfaller de som inte är födda än. Att minska utsläppstakten av koldioxid till noll är den strategi som Stern (2006) och Rockström et al (2009) förespråkar. Davidson (2014) menar dock att det är omöjligt att förbjuda all aktivitet som, på något sätt, innebär kostnader för kommande generationer. Att plötsligt fasa ut all skadlig aktivitet skapar marknadsobalanser och ineffektivitet som följd, något som riskerar välfärden hos både nuvarande och kommande generationer.
Diskussionen om vilket samhälle vi efterlämnar till kommande generationer berör inte endast riskerna med förhöjda medeltemperaturer. Det finns ett flertal studier som behandlar planetens naturresurser och vad en rättvis utvinning av dessa är. Burton (1993), t.ex, modellerar den optimala utvinningen av en ändlig tillgång. Två ändliga, och snart helt utvunna, tillgångar är metallerna Indium och Tantalum som används i elektronikprodukter. Hur mycket som utvinns, visar Burton, bestäms i allra högsta grad av nivån på ! . Ett högre värde gör att mer av naturresursen utvinns i närtid, samtidigt som utvinningstakten ökar, allt annat lika. Värdet ! viktar nuvarande och alla kommande generationers nytta av naturresursen lika, vilket gör utvinningstakten konstant. Den direkta effekten är att nyttan av
δ
δ
δ δ = 0
planetens resurser fördelas jämnare mellan nuvarande och framtida generationer. Att både utvinna och försäkra tillgången av ändliga tillgångar i framtiden kräver teknik, såväl som politik, som möjliggör för återvinning av naturresurserna. Vissa ändliga och knappa metaller, som ofta återfinns i de elektronikprodukter vi använder på daglig basis, har dock visat sig svåra att återvinna. Detta beror på att de ofta är utblandade med andra metaller i små elektroniska komponenter. Det gör det olönsamt att, på maskinell och teknisk väg, återvinna dessa metaller i stor skala (EMPA 2012).
4.1.4 Diskonteringsräntan med ett långt tidsperspektiv - hyperbolisk eller exponentiell?
Det är inte bara diskonteringsräntans absoluta nivå som avgör investeringars nettonuvärden utan även hur diskonteringsräntan ändras över tiden. När investeringsbeslut fattas på osäkra grunder går diskussionen om diskonteringsräntan mer över på huruvida diskonteringsräntan bör vara exponentiell eller hyperbolisk. Arrow et al. (2014) förklarar att det råder oenighet mellan världens beslutsfattare om vilket diskonteringsmönster som tillämpas. För statliga investeringar i både Frankrike och Storbritannien tillämpas en hyperbolisk diskonteringsränta. I USA förordas istället en exponentiell diskonteringsränta . Figur 4 23
nedan illustrerar hur den exponentiella och den hyperboliska diskonteringsräntan genererar olika diskonteringsfaktorer över tiden.
I kapitel 3 presenterades den exponentiella diskonteringsräntans funktionen som !
,
vilket gör att diskonteringsfaktorn avtar monotont med tidsförloppet. Den hyperboliska diskonteringsräntan har funktionen !,
där faktorn α avgör kurvans lutning. Den hyperboliska diskonteringsräntans funktion tillåter högre uppoffringar i närtid för nyttor som tillfaller under senare tidsperioder.e−rt
1 1 + αt
Anledningen till detta, menar Arrow et al. (2014), är att den amerikanska staten tillämpar en standard från 23
Figur 4: Hyperbolisk och exponentiell diskonteringsfaktor
När en hög diskonteringsränta antas genereras en snedvridning av nytta i närtid. Det gör att individen övervärderar det som är synligt och greppbart jämfört med det som skymtas i horisonten (Akerlof 1991). Det beror på att en beslutsfattares förmåga att tyda marginella skillnader avtar ju längre bort i tiden något framträder (Karp 2004). På samma sätt undervärderas nyttor och kostnader som uppstår längre fram i tiden, och de får lägre nuvärden. En hyperbolisk diskonteringsränta, som faller med tiden, ger nyttor och kostnader längre fram i tiden ett högre nuvärde och därför större betydelse för beslutsfattaren.
Om individer har olika åsikter om vilken diskonteringsränta som är lämplig för investeringar med en lång tidshorisont, menar Weitzman (2001) att diskonteringsräntan är hyperbolisk. Weitzman visar detta genom att simulera ett samhälles olika åsikter. Preferenserna hos 50 erkända forskare på ämnet undersöktes där frågan Weitzman (2001) ställde var vilken diskonteringsränta som de 50 forskarna ansåg vara mest lämplig för investeringar som sträckte sig över fem olika tidshorisonter . Resultat från studien visar att för projekt i en 24
omedelbar framtid bör diskonteringsräntan vara 4%. Diskonteringsräntan avtar sedan ju längre tidshorisont investeringen förväntas ha, vilket gör den hyperbolisk. För projekt med en tidshorisont längre än 300 år bör diskonteringsräntan vara noll, enligt de 50 forskarna som
De tidshorisonter som Weitzman använder är exponentiellt växande med intervallen: 1-5 år, 6-25 år, 26-75 år,
24
76-300 år, >300 år och kallas för Immediate Future, Near Future, Medium Future, Distant Future, Far-Distant Future
undersöktes. Trots att simuleringen visar hur samhällets preferenser tar ett hyperboliskt diskonteringsmönster menar Weitzman (2001) att beslutsfattare saknar rätt kunskap om hur diskonteringsräntor ska tillämpas. Beslutsfattare, utan fördjupad kunskap i nationalekonomi, har t.ex svårt att förstå själva funktionen av en hyperbolisk diskonteringsränta, påstår Weitzman.
Argument mot den hyperboliska diskonteringsräntan är det som Strotz (1955) först identifierade som tidsinkonsistentproblemet och som kommit att bli en teoretisk grund för studier på flera forskningsområden. Tidsinkonsistensproblemet säger att strömmen av nyttor och kostnader är beroende av när i tiden de värderas. För att illustrera problemet; anta en beslutsfattare som, under år ! tillämpar en hyperbolisk diskonteringsränta i en kostnads-nyttoanalys för olika investeringsplaner med lång tidshorisont. Om beslutsfattaren istället skjuter på beslutet till år ! skulle nyttor och kostnader för ! diskonteras med ett nytt “diskonteringsmönster”, eftersom diskonteringsräntan nu avtar från ! . Det optimala investeringsbeslutet, som genererar högst nettonuvärde, kommer förmodligen inte vara densamma som i analysen i år ! . Söderqvist (2006) förklarar tidsinkonsistentproblemet med att den marginella substitutionskvoten mellan konsumtion vid två tillfällen i framtiden beror på diskonteringsräntekvoten för de två tidpunkterna. Den hyperboliska diskonteringsräntan gör att denna kvot ändras med tiden, vilket gör, till synes, optimala beslut inkonsistenta över tiden. Det skulle i sin tur tala för en exponentiell diskonteringsränta. Broome (1992) menar dock att tidsinkonsistentproblemet inte är ett tillräckligt argument för att förkasta den hyperboliska diskonteringsräntans fördelar.
Den hyperbolisk diskonteringsräntan positiva egenskaper har gjort ekonomer enhälliga i frågan om vilket diskonteringsmönster som ska tillämpas för investeringar med en långa tidshorisonter. Den hyperboliska diskonteringsräntans främsta egenskap är att den internaliserar osäkerhetsfaktorn som klimatförändringarna medför. Nyttor och kostnader i det korta perspektivet kan diskonteras med en högre ränta eftersom tillförlitligheten i den tillgängliga informationen är högre. De jämförelsevis låga diskonteringsfaktorerna på längre sikt, som den hyperboliska diskonteringsräntan genererar, blir de motvikter som beaktar de tilltagande klimatkostnaderna.
t1
t20 t>20
t20 t1
5. Analys
För en hållbar utveckling gör världssamfundet ansträngningar i syfte att, med lämpliga styrmedel, förbättra allokeringen av planetens resurser mellan nuvarande och kommande generationer. Att klimatkonferensen i Paris 2015 var den 21a i ordningen tyder på att världens ledare inte lyckats uppnå samstämmighet i frågor om hållbar utveckling. En granskning av den ekonomiska teorin på forskningsområdet kan bekräfta vissa skiljelinjer i debatten.
5.1 Skiljelinjerna i den ekonomiska debatten
Ekonomernas optimeringsmodeller genererar visserligen olika utfall om framtiden, men trots det löper inte skiljelinjen genom den teoretiska förankringen. Ekonomerna har accepterat den metod som härleder diskonteringsräntans ekvation, som presenterades i kapitel 3, samt dess bestämningsfaktorer. Ekvationens enkelhet, med tre förklarande variabler, har emellertid visat sig vara en svaghet eftersom marginella skillnader i parametervärdena får betydande effekt på diskonteringsräntan, och ännu större effekt när tidshorisonten är lång.
Den tydligaste skiljelinjen går igenom ansatsen med vilken ekonomerna antar bestämningsfaktorernas parametervärden. Nordhaus (1994, 2007) är en av få ekonomer med åsikten om att diskonteringsräntan strikt ska spegla samhällets faktiska beteende. Cline (1992) och Stern (2006) antar godtyckliga värden på ! för att tillåta den etiska aspekten i beslut som påverkar generationer i framtiden. Att tillåta godtyckliga, men mer rättvisa, värden på ! fångar upp den negativa effekt som uppstår när den privata avkastningen på investeringar inte motsvarar den sociala avkastningen. På det sättet offrar den normativa ansatsen värdet av full effektivitet för att erhålla värden i termer av rättvisa. Värt att beakta är hur högre antagna värden på ! innebär att nyttan för samhällets yngre generationer viktas lägre. Detta eftersom generationer överlappar, vilket gör att olika vikt fästs vid olika generationer som är vid liv samtidigt. Detta har uppmärksammats genom att de yngsta individerna i många av världens länder samlats för att hävda sina rättigheter, nu men särskilt för framtiden.
Att ekonomerna har olika uppfattningar om olika investeringars sociala avkastning är ett informationsproblem. Ekonomerna använder olika informationskällor som predikterar olika
δ δ
värden för den långsiktig konsumtionstillväxten. Metoden och datamaterialet som ekonomerna använder blir således en lika viktig fråga som parametervärdet de föreslår. Stern (2006) menar att den sociala avkastningen på investeringar i kontrollen av växthusgaser är högre än den för investeringar i real- och humankapital. Nordhaus (1994, 2007), som med sin metod, inte värderar framtida kostnader för klimatförändringarna lika högt, ger helt andra policyrekommendationer för hållbar utveckling. Cline (1992) och Stern (2006), mer trogna den starka versionen av hållbarhet, påpekar vikten av en god kvalitet på naturkapitalet i frågan om hållbar utveckling. Nordhaus (1994, 2007) argument, som innebär investeringar i real- och humankapital nu, för att om några decennier investera för att minska växthusgaserna, reflekterar i högre grad den svaga versionen av begreppet hållbarhet.
Mellan sin originalartikel (1994) och sin efterföljande artikel (2007) tycks Nordhaus ha utvecklat en större inneboende tro om att kommande generationer kommer vara mycket rikare än de som lever idag. Det visar sig i värdet , som ersatt . År 1994 kunde Nordhaus, och ingen annan ekonom för den delen heller, ana hur långt den tekniska utvecklingen skulle ha kommit 2007. En tilltagande innovationstakt, och en teknikbas som växer exponentiellt, stärker Nordhaus argument om högre värden på . Nordhaus förespråkar därför ihärdigt vikten av effektiva investeringar i syfte att maximera nyttan för nuvarande invånare på planeten. Nyttan som skapas nu kommer sedermera spilla över på kommande generationer. Implikationerna av det Nordhaus förespråkar är en punkt på, eller väldigt nära, nyttomöjlighetskurvan. Cline (1992) och Stern (2006) har istället en större tro på höga realiserade kostnader på framtida generationer till följd av klimatförändringarna. Den sociala diskonteringsräntan motiverar således kraftfulla åtgärder redan nu. Innebörden av den sociala diskonteringsräntan är en punkt under nyttomöjlighetskurvan, visserligen inte Paretoeffektiv men där mer nytta fördelas till kommande generationer.
Med stöd i forskningen (t.ex Rockström et. al 2009) är det rimligt att anta att kommande generationer må vara rikare, men betydligt mer utsatta till följd av den globala ekonomins tryck på de planetära gränserna. Att klimatförändringarna även medför asymmetriska kostnader på samhället över tiden, med vissa oåterkalleliga effekter, ger anledning till en försiktig, återhållsam och noga genomtänkt samhällsutveckling. Trots att den globala
η = 2 η = 1
ekonomin växer, där kommande generationer blir rikare än oss, riskerar vi att påtvinga dem ett planetärt tillstånd de inte valt. Det kommer sedermera reflekteras i deras konsumtions- och sparbeteenden. Investeringstakten i kommande generationer inverkar direkt på de beslut som framtida generationer tvingas fatta. Beslutsfattare måste därför noga överväga vilka investeringar som genomförs, men även de som inte genomförs. Kommande generationer kommer behöva fatta lika svåra allokeringsbeslut fast troligtvis på en varmare planet med en mindre mängd naturresurser.
5.2 Parisavtalet i en turbulent och oberäknelig framtid
Parisavtalet hyllades när FN för första gången lyckades ena (nästan) alla världens länder under ett miljöavtal. Varje land gavs friheten att, på egen hand, ta fram en handlingsplan för att nå de 17 miljömålen och 169 delmålen. Trots en gemensam riktning för hållbar utveckling tycks det finnas krafter som riskerar att försumma intentionen med Parisavtalet. I det korta perspektivet inverkar beslutsfattares prokrastinering, vardera lands utvecklingsnivå och predikterad tillväxtbana samt grad av konflikt på beslut om intertemporala resursallokeringar. De kortsiktiga hindren ska inte underskattas eftersom de medför nivåeffekter som på lång sikt kan öka, eller minska, nyttan hos kommande generationer.
Att minska takten i vilken koldioxid ackumuleras i atmosfären kostar världens länder en märkbart stor del av ländernas inkomster. Viljan att bära kostnaden redan nu skiljer sig åt mellan världens länder. Anledningen är att kostnaden bärs av nuvarande generationer men nyttan tillfaller kommande generationer, vilket ger beslutsfattare incitament att prokrastinera, det som Valente (2008) kallade för generationstransfereringarnas hake. Om ett land även har hög tro på den tekniska utvecklingen finns färre anledningar att bära framtidens kostnader redan nu. Trots att den direkta effekten av ett lands klimatåtgärder kan tyckas marginell finns det andra, indirekta effekter, som en aktiv generationspolitik medför. Oavsett vilken ansats som antas kan vikten av investeringar i innovation inte poängteras tillräckligt. Innovation driver den tekniska utvecklingen för att sedermera spilla över på tekniknivån i andra länder. Investeringar i innovation har även förebildseffekter (Konjunkturinstitutet 2017) och gör att den globala tekniknivån stiger ytterligare.
En låg utvecklingsnivå i vissa ekonomier kan göra att kommande generationers nytta åsidosätts. Anledningen är att marginalproduktiviteten av kapital, och marginalnyttan av inkomst, är högre i dessa mindre utvecklade ekonomier, vilket leder till en naturlig otålighet att sätta fart på den ekonomiska tillväxten. En önskvärd tillväxtbana sätter fart på en utvecklingsekonomi utan att äventyra nyttan, eller förutsättningarna att skapa nytta, för kommande generationer. En önskvärd tillväxtbana innebär inte att en orättmätigt stor andel av inkomsterna hamnar hos den statliga eliten eller sipprar ut genom utländska företag. Ett exempel på just detta är den nigerianska staten som under de senaste fyra årtionden tjänat ca 1.6 biljoner dollar i oljeintäkter (Berdal & Wennmann 2013). Trots dessa intäkter till statskassan lever majoriteten av befolkningen idag under fattigdomsgränsen. Ett land behöver visserligen inte vara i utvecklingsstadiet för att diskontera framtiden högre. Så länge det finns en tro om att ekonomin inte är i långsiktig jämvikt kommer högre värden av ! motiveras.
Konflikter och svaga statsbildningar är andra faktorer som riskerar att stjälpa långsiktig hållbar utveckling i vissa av världens länder. Den globala konfliktnivån har visserligen sjunkit de senaste åren men det finns indikationer på att de fortfarande råder regional instabilitet. För de tio mest konflikthärjade länderna uppgick den genomsnittliga kostnaden för konflikt, år 2016, till 37% av nationell BNP (IEP 2017) . Konflikt påverkar 25
medborgarnas intertemporala konsumtionsval genom den riskfaktor som sparande innebär. När konfliktdrabbade länder investerar i realkapital finns även få incitament att välja de mest hållbara investeringarna. Det finns därför ett positivt samband mellan konflikt och tidspreferensgraden, ! , i dessa länder. Regional turbulens talar för vikten av internationellt samarbete genom bistånd, fredsbevarande och tekniköverföring, till nyttan för nuvarande och kommande generationer.
η
δ
I de tre mest krigshärjade länderna var kostnaden 2016 betydligt högre; Syrien 67%, Irak 58% och
25
