Partido Popular

Partido Popular (förktn. PP) är en nationell spansk politisk organisation, vilken grundades den 20 januari år 1989. PP har historiskt gett ett generellt motstånd gentemot att ge ytterligare autonomi till regioner. Dock tvingades partiet göra ett fåtal medgivande inom detta i slutet av 1990-talet, med syfte att säkerställa CiU:s stöd i det spanska parlamentet. PP:s tidigare ledare José María Aznar, som var Spaniens premiärminister år 1996–2004, är en uttalad kritiker av Spaniens regionala nationalism, liksom dess nuvarande ledare Mariano Rajoy, som sedan år 2011 är spansk premiärminister (Crameri, 2014, s.23–24). Partido Popular befinner sig på den högra sidan av det politiska spektrumet och deras nationalistiska tendenser för ett enat

Spanien har förstärkts på senare år (Crameri, 2014, s.23–24).

Den Partido Popular-ledande minoritetsregeringen från år 1996 fram till år 2000 var endast möjligt med stöd från partiet CiU vilket, som tidigare nämnt, är ett parti som förespråkar utökad autonomi för Katalonien eller självständighet (Elias, 2015, s. 88). Partido Popular erbjöd CiU legislativt stöd då dem misslyckades att vinna tillräckligt med mandat under det katalanska valet år 1999. PP:s stöd till CiU i Katalonien var konditional, med villkoret att om CiU uppgav alla intentioner att ändra på den befintliga stadgan om Kataloniens autonomi skulle de få stöd från PP (Elias, 2015, s. 88).

I nutida kontext positionerar PP sig själva som ett politiskt höger-mitt parti i det politiska spektrumet, där ett tydligt åtagande för partiet är att verka för att Spanien ska bestå som en territoriell enhet, vilket är baserat på bestämmelserna i Spaniens konstitution från år 1978 (Crameri, 2014, s.23–24). Partiet har, likt PSOE, ett dotterparti i Katalonien som går under namnet Partit Popular Català (förktn. PPC), och det bildades samtidigt som huvudpartiet år 1989 (Crameri, 2014, s.23).

5.2.1 Förhållningssätt gentemot självständighet

Partido Popular är ett parti som är emot decentralisering, något som har påverkat dess syn på regioner som kräver mer autonomi eller speciella rättigheter inom ekonomi och politik (Elias, 2015, s. 94). Anwen Elias nämner att en våg av anti-katalansk nationalistiska sentiment såg en ökning inom PP från år 1996–2000, vilket kan bero på PP ideologiska antipati gentemot autonomisk politik, det intresserar inte ett parti som är anti-decentralisation (Elias, 2015, 94). PP:s ideologiska ståndpunkt, anti-decentralisation, är en viktig princip för partiet som helhet, och dess förhållningssätt gentemot ett självständigt Katalonien är mestadels negativt.

När PP höll den centrala auktoritära makten i Spanien år 2011 vägrade partiet att förhandla om fiscal autonomi för Katalonien, en proposition som framfördes av den CiU ledda regeringen i Katalonien (Elias, 2015, s. 90). PP har initierat flertal lagförslag och policys inom Spanien och dess regioner, en av dessa policys var att nedgradera regionernas inhemska språks betydelse inom sektioner som utbildning och media, i hopp om att det spanska

språkets fästning i regionen skall bli starkare (Crameri, 2014, s. 24).

Vidare menar Crameri (2014) att PP:s anti-katalanska påståenden och policyförändringar har `kastat ved´ på elden för högerinriktade nyhetskanaler och tidningar i Spanien som nu

domineras av kritik gentemot Kataloniens strävan efter självständighet och katalansk nationalism.

PP var en prominent motståndare, samt det politiska parti som initierade skepticismen, av stadgan för Katalansk autonomi som framfördes år 2006 (Crameri, 2014, s. 24), PP ansåg att över 128 artiklar i denna stadga var författningsstridiga och att den spanska domstolen skall avvisa alla dessa artiklar, stadgan innehöll 223 artiklar (2014, s.24). Den dåvarande ledaren för Partido Popular, Mariano Rajoy, var en frispråkig motståndare för denna stadga då han ansåg att valdeltagandet för denna stadga enbart var 49,42% (Coufalová, 2015, s. 137). PP:s inflytande inom den spanska politiken ledde till en hätsk debatt inom domstolen, den spanska staten och inom nationell media gällande denna stadga, processen att redovisa stadgan tog 4 år att klargöra (2014, s. 44).

5.2.2 Argument mot självständighet

Ett prominent argument som Partido Popular framför i sin retorik gentemot ett självständigt Katalonien är partiets ideologiska ståndpunkt emot decentraliseringen av Spaniens regioner och strävan efter en territoriell enhetlighet av Spanien (Elias, 2015, s. 94; Crameri, 2014, s. 23). Crameri förklarar (2014, s. 23) att PP har under majoriteten av deras politiska livstid varit motvillig att utöka dem spanska regionernas autonomi vilket går hand i hand med deras tänkande gällande en enad spansk identitet och inte flertal nationalistiska fronter inom Spaniens regioner.

Partido Popular är motvilliga att låta Katalonien lämna den spanska staten, ett av

tillvägagångssätten PP har använt i förhinder till en självständighet är hotet om att använda sin vetorätt för katalanskt medlemskap inom den Europeiska unionen, vilket resulterar i att Katalonien inte kan gå med i EU ifall dem vinner sin självständighet (Coufalová, 2015, s.145). PP anser också att Katalonien inte ska lämna, eftersom det går starkt emot den spanska konstitutionen, vilket PP kämpar för att upprätthålla, artikel II i den spanska konstitutionen förbjuder Spaniens regioner att lämna den spanska staten (Crameri, 2014, s. 23; Duerr, 2015, s. 104).

Partido Popular har även förmedlat sina argument om en katalansk självständighet i deras kampanjer under val och i form av generella meddelanden till folket i Spanien och

Katalonien. Pujadas och Xifra (2014, s.891–892) åberopade till PPC:s (Partido Populars regionala avdelning i Katalonien) publicerade reklamer under generella valet år 2010. Dessa reklamer målade ett självständigt Katalonien som en stat härjad av skyhög arbetslöshet och ett pensionssystem som kraschar på grund av Kataloniens katastrofala ekonomi som en självständig stat.

6. Analys

I följande avsnitt genomförs analysen av det empiriska materialet gällande våra forskningsobjekt i förhållande till studiens analytiska verktyg.

6.1 Convergència i Unió

CiU:s förhållningssätt gentemot Kataloniens framtid har varit en tvistefråga inom partiet, somliga anser att denna tvist var den bakomliggande faktorn bakom CiU:s upplösning. UDC och CDC, de två partierna som utgjorde koalitionen CiU, hade som tidigare nämnt åtskilda syner då UDC yrkade på en stärkt autonomi för Katalonien, och CDC förespråkade fullständig självständighet efter att nyckel-artiklar i stadgan från år 2006 blev nekade av den spanska domstolen. Detta visar en dynamik inom CiU då UDC, utifrån denna studies

analytiska ramverk, förhöll sig mer mot en nationalistisk front, då dem yrkade att stärka Kataloniens autonomi samt kulturella rättigheter. UDC strävan efter förstärkt autonomi, snarare än självständighet, var en hörnsten av CiU:s politiska plattform tills artiklar i stadgan från 2006 blev nekade. Detta visar att CiU hade ett mer nationalistiskt förhållningssätt då dem endast sökte efter att stärka Kataloniens kulturella och politiska rättigheter inom den spanska staten, vilket korrelerar väl med punkt 1 i idealtypen för nationalism. CiU ingick i ett samarbete med det nationella partiet Partido Popular, en av detta arbetes studieobjekt som är stark emot decentraliseringen av Spaniens regioner, i hopp om att vinna mer autonomi och kulturella rättigheter för det katalanska folket. Samarbetet mellan CiU och PP visar att CiU:s politiska mål, vilket framgår i punkt 1 i idealtypen för nationalism, präglades av

nationalistiska tendenser som att stärka Kataloniens kultur och autonomi, snarare än ett separatistiskt förhållningssätt.

Dock upphörde CiU:s dåvarande politiska aspirationer och det skapade den spricka som uppstod inom CiU, som tidigare nämnt, vilket berodde på UDC:s och CDC:s skilda syn på Kataloniens framtid. Artur Mas tydliggjorde CiU:s nya politiska aspirationer efter att spanska domstolen avvisade flertal viktiga artiklar ur 2006 stadgan. CiU sökte därav efter en

fullständig självständighet på grund av att den spanska staten aldrig kommer tillåta ett katalanskt självstyre och rätten för Katalonien att stifta sina egna lagar för att skydda den katalanska kulturen, vilket är tydliga separatistiska kännetecken i form av det som framgår punkt 2 och 3 i idealtypen för separatism.

CiU:s argument för självständighet präglades av separatistiska motiv, exempelvis hävdade CiU:s dåvarande generalsekreterare Artur Mas att den katalanska ekonomin och

arbetslösheten beror på den spanska statens agerande, och Mas hävdade även att Kataloniens arbetslöshet skulle få en klar minskning i fall Katalonien blev en självständig stat. Därmed hävdade Mas att Kataloniens ekonomi hade förstärkts vid en potentiell självständighet, då Katalonien är en av södra Europas starkaste ekonomiska områden, och deras strategiska position vid medelhavet hade bidragit till att Katalonien hade presterat bättre ekonomiskt som en självständig stat. Artur Mas påståenden, vilket är direkt CiU:s påståenden, är tydliga kännetecken för samtliga tre punkter i idealtypen av separatism, eftersom strävan efter att driva sin egen ekonomi är en bidragande faktor bakom separatism.

Politiskt självstyre och strävan efter att stifta sina egna lagar var tydliga aspirationer inom CiU efter att 2006 års stadga avvisades. Artur Mas hävdade att Kataloniens öde inte skall bestämmas av den spanska staten, utan av Katalonien. Detta är ett tydligt tecken på att CiU:s strävan efter politiskt självstyre och rätten att stifta sina egna lagar bidrog till att CiU strävade efter självständighet. Utifrån detta arbetes analytiska verktyg är det tydligt att CiU:s arbete för ett katalanskt politiskt självstyre är ett kännetecken av separatism, och i synnerhet punkt 3 i idealtypen för separatism.

6.2 Esquerra Republicana de Catalunya

Utifrån det insamlade materialet kring ERC:s förhållningssätt gällande en katalansk självständighet, framgår det att ERC anser att Katalonien är en nation som skall vara en självständig stat. Inom detta betonar ERC att identitet och nationalitet är synnerligen viktiga beståndsdelar, vilket i förhållande till studiens analytiska verktyg och punkt 1 i idealtypen för nationalism, belyser att ERC:s förhållningssätt i frågan är präglat av en tydlig nationalistisk plattform. Det framgår även i det insamlade materialet att ERC:s positiva förhållningssätt kan förklaras genom att självständighetsfrågan är fundamental och en stor drivkraft för partiets politik. Vidare uppenbarar sig det i materialet att frågan kring självständighet är en

utgångspunkt som varit stadig genomgående under partiets existens. Att frågan kring

självständighet är fundamental och en stadig utgångspunkt för ERC, samt en stor drivkraft för partiets politik, tyder på att partiets förhållningssätt, i överensstämmelse med de analytiska verktygen, utmärks främst av nationalistiska tendenser. Detta med tanke på att

förhållningssättet partiet innehar, är präglat av ett synsätt där Katalonien anses vara en

personlig och kollektiv identitet, vilket korrelerar väl med punkt 1 i idealtypen för nationalism.

ERC:s ekonomiska argument kännetecknas av separatistiska motiv, i och med att partiets argument omfattar ett krav på en katalansk skatteautonomi, där Katalonien ska få mer utdelning från den betydande större andel skatt de betalar till den spanska staten, än vad regionen får tillbaka. I förhållande till de analytiska verktygen är detta argument tydligt separatistiskt influerat och kan kopplas till punkt 3 i idealtypen för separatism. Detta eftersom det innefattar en kontextuell faktor, vilket är en faktor som är att Katalonien och regionens minoritetsgrupp skall driva sin egen ekonomi.

Det politiska argumentet ERC framför är också präglat av separatistiska tendenser, där partiet framhåller politisk autonomi, vilket innebär att det katalanska folket bör bestämma själva i frågan gällande en katalansk självständighet. De separatistiska tendenserna i argumentet går att urskilja i punkt 3 i idealtypen för separatism i de analytiska verktygen, där kontextuella faktorer som att en region och dess minoritetsgrupp ska ha rätt till självstyre samt vara den enda politiska enheten i regionen framgår, vilket stämmer väl in på ERC:s argument för en självständighet.

Det kulturella argumentet ERC har och som framgår i det empiriska materialet kan benämnas som ett argument med främst nationalistiska kännetecken. De nationalistiska tendenserna i argumentet är att ERC menar att enda sättet att skydda den katalanska kulturen är genom ett institutionellt skydd i en självständig katalansk stat. Detta korrelerar väl med punkt 1 i idealtypen för nationalism i de analytiska verktygen eftersom argumentet berör katalansk kultur, vilket är en viktig aspekt inom nationell identitet. Det finns vidare tendenser av både medborgerlig och etnisk nationalism i argumentet, vilka framgår i punkt 2 och 3 i idealtypen för nationalism. De kännetecken för olika inriktningar av nationalism, i förhållande till studiens analytiska verktyg, som går att utläsa i argumentet är att ERC efter år 2005 inte ägnat lika stort fokus kring frågan gällande katalansk kultur samt etnicitet, och således inte har en inriktning med fokus på etnisk nationalism. Partiet har mer betonat en medborgerlig nationalistisk hållning, vilket innebär att katalanska medborgare, oavsett bakgrund i form av kultur och etnicitet, kan anamma den katalanska identiteten om de vill det samt visar lojalitet gentemot den katalanska nationen.

6.3 Partido Socialista Obrero Español

Med utgångspunkt i studiens empiriska material framgår det att PSOE:s förhållningssätt gentemot en katalansk självständighet är präglat av en minimal entusiasm för federalism i Spanien, vilket i förhållande till de analytiska verktygen visar tydliga tecken på ett

förhållningssätt med kännetecken för nationalism, och därmed punkt 1 i idealtypen för nationalism. Vidare framgår det i PSOE:s förhållningssätt att partiet anser att federalism inte är den mest optimala statsformen för Spanien. Partiet menar att ett i alltför stor utsträckning federalt Spanien skulle möjliggöra ett erkännande av Katalonien distinkta skillnader gentemot övriga Spanien, vilket skulle medföra en ökad konsolidering av det katalanska självstyret. Även detta belyser tydliga tendenser av nationalism i PSOE:s förhållningssätt, samt punkt 1 och 2 i idealtypen för nationalism. Detta eftersom PSOE vill ha ett enhetligt Spanien som statsform beträffande aspekter som ekonomi, politik och kultur, och på så vis sammansluta samtliga delar av folket i den spanska nationen.

Ett av PSOE:s framstående argument gällande en katalansk självständighet är att ett självständigt Katalonien skulle medföra negativa konsekvenser för både politiken och ekonomin i Spanien som stat. PSOE hävdar genom sitt argument att en katalansk

självständighet inte skulle vara genomförbar för den spanska staten, i och med att Katalonien utgör en stor del av inkomsterna till den spanska ekonomin. Argumentet PSOE framför är därmed relativt präglat av tendenser för nationalism, vilket går att utläsa i punkt 1 i idealtypen för nationalism i de analytiska verktygen, eftersom en katalansk självständighet skulle

medföra stora sprickor för ekonomin och politiken i staten Spanien. Därav skulle dessa sprickor medföra negativa följder för den spanska befolkningen i sig i form av viktiga aspekter som ekonomisk välfärd och politiskt klimat.

Ett annat argument som framgår är ett argument som berör legaliteten i en potentiell katalansk självständighet. Argumentet innefattar med hänvisning till den spanska

konstitutionen att en spansk regions potentiella separation från Spanien, strider mot rådande spansk lag. Vidare anser PSOE att det låga valdeltagandet i den katalanska allmänna

omröstningen är ett ytterligare bevis på en katalansk självständighets illegalitet. Utifrån detta, i förhållande till studiens analytiska verktyg, går det i argumentet att urskilja nationalistiska tendenser, med tanke på att partiet verkat mot katalanernas strävan efter separation, samt förespråkar den spanska kollektiva identiteten, vilket går att urskilja i punkt 1 i idealtypen för nationalism.

6.4 Partido Popular

PP:s förhållningssätt gentemot en katalansk självständighet från den spanska staten

domineras av nationalistiskt agerande, vilket inkluderar att förminska minoritetsgruppernas språkliga, samt kulturella rättigheter för att sammansluta Spanien under en gemensam kultur och språk. Detta går att urskilja i punkt 1 i idealtypen för nationalism. Således är en katalansk självständighet en av PP:s största farhågor. PP har varit instrumentell i implementeringen av lagar och förordningar som minskar användningen av inhemska språk inom utbildning och media i regioner där en betydande minoritetsgrupp lever i hoppet om att det spanska språket ska få en starkare ställning inom dessa regioner och att den spanska kulturen ska vara dominerande. Detta är tydliga kännetecken av nationalism och i synnerhet punkt 1 och 2 i idealtypen för nationalism, då PP försöker skapa en gemensam identitet inom hela Spanien, dock är implementeringen av strävan efter en gemensam identitet präglad av en

diskriminering av minoritetsgruppers språkliga och kulturella rättigheter. Trots PP:s

tillvägagångssätt för att stärka användningen och innebörden av det spanska språket och den spanska kulturen i hela Spanien är detta ett kännetecken av nationalism vilket även här överensstämmer med punkt 1 och 2 i idealtypen för nationalism, då PP strävar efter att sammansluta alla invånare i Spanien och skapa en känsla av identitet.

Partido Popular var en prominent motståndare av stadgan för katalansk självständighet och önskade att 128 av stadgans 223 artiklar skulle avvisas av den spanska domstolen på grund av dem ansågs vara författningsstridiga gentemot den spanska konstitutionen. PP:s motstånd av denna stadga som hade stärkt Kataloniens autonomi är ett tydligt kännetecken av nationalism och överensstämmer således idealtypen, eftersom PP försöker hålla den spanska staten språkligt, kulturellt och politiskt enade. En stadga som hade förstört denna enhet och öppnat dörren för andra regioner att yrka om autonomi är en stor farhåga inom Partido Popular, då dem är emot decentraliseringen av Spaniens regioner.

Anti-decentralisering är, som tidigare nämnt, en av Partido Populars främsta politiska ståndpunkter och detta utgör även ett av dess argument emot ett självständigt Katalonien. Partido Popular vill att samtliga spanska regioner ska bli mer enade, främst inom områden som ekonomi och politik, samt att hela Spanien ska bli kulturellt enade. Dessa påståenden av PP innebär att partiet har en negativ syn på katalansk separatism, vilket innebär att PP:s påstående är i linje med punkt 1 och 2 i idealtypen för nationalism. PP:s förhoppning av att

centralisera den spanska staten och dess regioner med målet att ena invånarna i Spanien, på bekostnad av minoritetsgrupperna som bor i dessa regioner, följer i linje med vår studies idealtyp för nationalism. Detta eftersom nationalismen strävar efter att folket i en stat eller nation skall dela en kollektiv samt personlig identitet med resten av staten, detta kan vara i form av språk, kultur och ideologi.

Partido Popular tar även hänsyn till den spanska konstitutionen, som dömer det illegalt för spanska regioner att lämna den spanska staten, i sitt argument emot att Katalonien eller någon annan spansk region som vill lämna Spanien. Detta faller i linje med denna studies idealtyp för nationalism. Punkt 1 i idealtypen beskriver nationalism som ett fenomen där känslan av en identitet hos invånarna i en stat eller nation är av viktig innebörd, vilket korrelerar med PP:s argument. PP:s hänvisning till den spanska konstitutionen kan vara ett försök av dem att ena alla invånare i Spanien för att skapa denna gemensamma identitet.