Förskollärarna
Undervisningen i Carinas förskoleklass utgår till stor del ifrån Häggström & Lundbergs (1994) Språklekar efter Bornholmsmodellen – en väg till skriftspråket. I boken läggs stor tyngd vid rim och ramsor, stavelselekar, hitta första och sista ljudet samt meningar och ord. Carina arbetar bl.a. med sagor och skönlitteratur samt delvis utifrån Bornholmsmodellen som jag ska försöka beskriva lite kortfattat. Bornholmsmodellen är enligt de bakomliggande författarna till boken Språklekar efter Bornholmsmodellen – en väg till skriftspråket ”ett systematiskt upplagt och vetenskapligt utprovat program för att stimulera och utveckla barns språkliga medvetenhet före läsundervisningen” (Häggström & Lundberg, 1994, omslagets baksida). Man arbetar bl.a. med rim och ramsor, lyssnandelekar, meningar och ord, hitta första ljudet och öva på betoning. Hon nämner bl.a. att de nyligen gjort rimböcker utifrån varje barn i klassen och precis lekt med meningar; vad det är, hur de kan se ut m.m. Carinas syn på utveckling genom lek är mycket positiv och hon använder sig av olika lekar hela tiden och menar att vilka lekar som används helt beror på vad hon anser att barnen behöver. ”Jag använder ju leken i allt jag gör, som ett redskap, alltså som en metod till det jag ska göra då”.
Sagor är något som Carina använder sig mycket av i sin undervisning, hon har t.ex. en sagoask som hon plockar fram då och då. I denna ask finns det saker som representerar något i en saga, exempelvis kan tre små bönpåsar symbolisera Bockarna Bruse. ”Alla barn gillar ju just när det är så här lite, ja, det är lite magiskt, det är lite spännande” (Carina). Lindö (2005) skriver just om sagans magi och hur vi kan använda oss av detta i vår undervisning. Hon menar att själva berättandet är en lek och att vi kan använda oss av sagans struktur när vi skapar egna berättelser.
Carina framhåller att hon inte följer Häggström & Lundbergs bok till punkt och pricka utan hon försöker blanda övningarna i boken med sånger, sagor, rörelselekar, rim och ramsor som hon själv anser passa in i undervisningen.
31
Anna jobbar på liknande sätt som Carina med Bornholmsmodellen som en slags röd tråd genom undervisningen, men låter även andra lekar och övningar få utrymme i klassen. I Annas klass finns det fler invandrarbarn än i Carinas vilket gör att hon försöker anpassa undervisningen så mycket som möjligt för att passa alla barn i klassen, oavsett språklig, kulturell och etnisk bakgrund.
I Annas förskoleklass används också Bornholmsmodellens språklekar i stor utsträckning när det gäller det språkliga arbetet i klassen. Hon använder också leken för att observera barnen och den utveckling som sker hos dem, men även för att få syn på vilka relationer i gruppen som behöver förbättras eller kanske rent av brytas. Vidare säger Anna att hon använder leken för att få syn på vad som behövs förbättras i hennes undervisning och hos henne som yrkesmänniska. Anna använder sig, utöver de lekar som ingår i Bornholmsmodellen, mycket av sagor, sånger och barnens egna berättelser. I sagor och sånger kommer barnen i kontakt med nya ord som Anna tar upp till diskussion, och om ingen vet vad ett ord betyder så berättar hon vad det betyder. Detta stämmer bra överens med vad Lindö (2005) skriver angående sagor, böcker och berättelser där hon uttrycker sin övertygelse angående vikten av berättande och högläsning, vilket Lindö anser behövs genom hela skoltiden. Anna nämner att sångerna till bl.a. luciatåget innehåller många äldre ord och fraser som många inte känner till, vilket gör att barnen utvecklar sitt språk genom att sjunga och samtala om dessa sångtexter. Vidare säger Anna att hon försöker se till att barnen får leka klart det de påbörjat i den mån det är möjligt, men hon upplever att det blivit svårare att göra detta sedan verksamheten flyttade in i grundskolans lokaler. Då lokalerna är gemensamma med andra klasser samt att lokalvårdare måste kunna städa finns det inte alltid möjlighet att lämna kvar det barnen lekt med över t.ex. lunchrasten.
Lärarna i grundskolan
Doris säger att hon använder sig mycket av leken på sina utedagar, då får barnen tid till att leka fritt och de får bl.a. beskriva olika saker och fenomen i stad och natur. I klassrummet används mycket skönlitteratur, medan spel och lek är aktiviteter som det
32
sällan finns tid för. När hon läser högt för barnen samtalar de ofta om svåra ord som förekommer i texten, försöker hitta synonymer till vissa ord och leker med ord som kan betyda mer än en sak. Rim, ramsor och sånger är något som förekommer både på utedagarna och i klassrummet. Den fria leken är inget som är schemalagt i Doris klass utan barnen får leka om de vill och är klara med vad de ska. När barnen spelar spel, kortspel eller på datorn är de oftast i klassrummet och Doris kan observera dem men i de fall barnen vill leka mer fritt, som t.ex. att bygga med klossar och magnetstavar, går de oftast ut i lekrummet.
Berit nämner att hon framförallt använder sig av lek under utedagarna, på idrotten och i matematiken. Vidare berättar hon hur hon utnyttjar leken i det språkliga arbetet i klassen, bl.a. att de brukar träna rumsuppfattning (bakom, under, på m.m.) genom lek. Charader, sagor och berättelser, egna och fantasiberättelser, är andra lekfulla arbetssätt som Berit lyfter fram som utvecklande i språkligt syfte, vilket stämmer väl överens med Vygotskijs (1972, 1995), Lindqvists (2002) och Lindös (1998, 2005) tankar angående bl.a. vikten av fantasi, sagor, berättelser och berättande. Att observera barnen när dom leker ger Berit, precis som Anna och Carina lyft fram tidigare, goda möjligheter att se vad varje barn behöver träna på. På så sätt utnyttjar hon leken för att kunna individualisera språkundervisningen i klassen och kunna ställa rimliga krav på varje barn. Kravet på en mer individualiserad undervisning menar Berit ha gett leken en större roll i skolan, vilket i sin tur gjort undervisningen mycket roligare, både för henne och för barnen.
33
5 Avslutning
I detta kapitel ska jag försöka sammanfatta vad jag kommit fram till i denna undersökning, vad som varit problematiskt under arbetets gång, diskutera vad i undersökningen jag kommer att ta med mig i mitt kommande yrkesliv samt beskriva hur jag själv vill göra för att använda mig av mer lek i skolan.
5.1 Frågeställningarna besvaras
För alla intervjupersoner är leken synonymt med nöje och social träning. Det sociala samspelet är något alla intervjupersoner nämner att barnen lär sig genom lek, vilket ger mig en stark känsla av att leken har stort inflytande över hur barnen kommer att fungera som blivande samhällsmedlemmar. Även möjligheten att observera i leken och de individualiseringsmöjligheter som leken ger är något som alla deltagare lyfter fram. Enligt mig är det fler likheter än skillnader när det gäller de intervjuades syn på leken och dess betydelse för barns kognitiva utveckling. Alla ser mycket positivt på vad leken kan användas till inom förskoleklass och skola samt vad barnen lär sig genom lek. De stora fördelarna med att använda sig av lek är enligt de intervjuade att barnen tycker det är roligt och att man som pedagog på ett lätt sätt kan individualisera undervisningen. Carina, som säger sig använda leken i allt hon gör med barnen, framhåller den enda nackdelen med att använda sig av lek som framkommit i denna undersökning. Enligt henne kan det vara svårt att motivera för barnens föräldrar varför det är så bra att använda sig av lek, de har svårt att ta undervisningen på allvar när den innehåller mycket lek.
När det gäller själva användandet av lek är det gemensamma för alla intervjuade att de utnyttjar skönlitteratur och sagor på ett kreativt sätt. Sagor, berättelser (både egna och andras), sånger och skönlitteratur nämns i positiv bemärkelse av alla pedagogerna och är ett någorlunda vanligt inslag i undervisningen. Den stora skillnaden mellan förskollärarna och lärarna i grundskolan när det gäller användandet av lek i allmänhet är
34
att man i stort sett inte använder sig av något annat än lek i förskoleklass medan man i skolan låter leken få utrymme när mer traditionell undervisning är avklarad och det finns lite extra tid över som kan utnyttjas till lek.
Utifrån mina underfrågor har det framkommit att det inte finns något klart och tydligt svar på min huvudfråga: Varför utnyttjas inte leken i större utsträckning i grundskolan? De förklaringar som tycks finnas är att i skolan finns det mindre tid till att använda sig av lek och att lek som arbetssätt kan vara svårt att försvara inför föräldrar. Det senare framlägger dock Carina, en av pedagogerna i förskoleklass att hon erfarit, vilket inte ger några som helst belägg för att samma upplevs av personalen inom skolan. Pedagogerna inom skolan anser dock att de använder sig av lek i sin undervisning, dock inte så mycket av vad vi normalt kallar för lek, dvs. fri lek utan någon som helst inblandning av vuxna eller pedagoger. Tidsbrist och den stress som den målrelaterade skolan lägger på lärarna inom grundskolan tycks vara det enda direkta svar jag fått på min huvudfråga. Däremot finns det några troliga förklaringar/indirekta svar som jag kommer att presentera nedan i diskussionen.
5.2 Diskussion
Det som slår mig mest av resultatet i min undersökning är att alla pedagogerna anser sig använda lek i sin undervisning trots att själva uppfattningen av vad lek är tycks gå isär. I Anna och Carinas klasser tar den fria och spontana leken mycket mer utrymme än den planerade och lärarledda leken. I Berit och Doris klasser får den fria leken knappt något utrymme alls, bortsett från på utedagarna och de schemalagda rasterna, medan man använder sig av en hel del planerad lek inom vissa ämnen. Alla fyra pedagoger anser att leken är viktig för barnens utveckling och framhåller att det i stort sett inte finns några nackdelar med att använda sig av lek. Trots detta ser användandet av lek i undervisningen så olika ut mellan förskoleklasserna och grundskoleklasserna.
Om tanken med att flytta in förskoleklassen i skolan var att den förstnämnda skulle överföra sitt lekfulla arbetssätt till skolan anser jag att detta misslyckats. Då jag har erfarenhet av både förskoleverksamhet, förskoleklass och skola ställer jag mig frågan
35
varför detta inte lyckats? Min uppfattning är att det borde gå alldeles utmärkt för skolan att ta över en del av förskoleklassens lekfulla arbetssätt, men frågan är om viljan finns bland lärarna inom grundskolan att ta över detta arbetssätt? Kanske var beslutet att flytta över förskoleklassen till skolan ett överambitiöst försök till förändring? Det kan tänkas att forskare för tiotalet år sedan pratade förtjust om lekens utvecklande möjligheter och att beslutsfattare inom riksdag och skola följde med trenden och därmed flyttade in förskoleklassen i skolan eftersom de tyckte att det borde främja utvecklingen av både barn och skola. Tanken var naturligtvis god men i realiteten tycks det som att skolans mer traditionella arbetssätt med skolböcker och stenciler har smittat av sig på förskoleklassen istället för vice versa. För att förhindra att det skulle bli som det nyss nämnda scenariot skrevs en del tillägg in i läroplanerna för de olika verksamheterna.
Ett annat problem kan vara att förskoleklassen numera ligger inom samma läroplan som grundskolan, när man tidigare låg i läroplanen för förskolan. Detta kan tänkas skapat en del förvirring; var tanken att förskoleklassen skulle närma sig skolan eller tvärtom?
Något som verkar tydligt efter denna undersökning är att alla de intervjuade lärarna anser sig använda leken i sin undervisning och alla har sin egen definition av vad lek är och vad som menas med att använda sig av lek i undervisningen. I introduktionen nämner jag att det är svårt att göra en exakt definition av lek. Min personliga uppfattning är att lek är något som vi gör av fri vilja och som när som helst kan avbrytas om vi tycker att det är tråkigt. Med lek menar jag något som vi lustfyllt och hängivet tar oss an. Men samtidigt anser jag inte att ett lekfullt arbetssätt i skolan ska vara frivilligt för eleverna att delta i. Om man praktiserar ett lekfullt och lekpedagogiskt arbetssätt i skolan fullt ut kan man knappast säga att eleverna gör detta av fri vilja och att de när som helst kan avbryta lektionen och säga: ”Detta tycker jag är tråkigt, jag vill inte vara med längre”.
Om min uppfattning av lek är att det är frivilligt att delta och att man när som helst kan avbryta den, kan det då tänkas att barnens föräldrar har samma uppfattning? Om så, kan det vara svårt för mig som pedagog att motivera varför ett lekfullt arbetssätt är bra inför föräldrar (och även arbetskollegor och skolledning). Reaktionen kan bli att de får en uppfattning av att vi bara leker i skolan och inte lär oss något, dessutom kan barnen
själva välja vad de vill göra, om de vill delta och så vidare. Att bevisa för föräldrar och skolledning att barnen uppnår kunskapsmålen kan vara svårt om man har ett arbetssätt som är baserat på lek.
Det ligger ett problem i att det inte finns någon tydlig definition av vad ett lekfullt eller lekpedagogiskt arbetssätt är. Om fri lek och traditionellt skolarbete/övning är motpolerna på skalan, var däremellan ligger ett lekpedagogiskt eller lekfullt arbetssätt?
Lekfull undervisning?
Lek Undervisning/övning
Traditionellt skolarbete syftar främst till undervisning med utgångspunkt i läroböcker och stenciler, men låt oss gå tillbaka för att titta på hur de teoretiker jag valt att lyfta fram beskriver lek och hur de vill att en lekfull undervisning ska se ut.
Knutsdotter Olofsson (1987) säger att i leken får det inte förekomma prestationskrav eller maktkamp, för då förvandlas leken till allvar. Enligt Jonsdottir (2003-04-01) är lek ett ”beteende som upprepas för sin egen skull och för att det är tillfredsställande att kunna behärska en viss handling”.
Pramling Samuelsson och Sheridan (1999) menar att det är ”den vuxnes uppgift att skapa möjligheter för alla barn att leka och tillsammans med barnen kontinuerligt skapa en miljö som stimulerar till lek med rika innehålls- och händelseförlopp” (Pramling Samuelsson & Sheridan, 1999, s. 88).
37
Pramling Samuelsson och Asplund Carlsson (2003) säger att det som lärs i leken ska ha ett för barnen tydligt och begripligt syfte, annars är det svårt att motivera dem till att lära sig detta.
Lek brukar av tradition karaktäriseras av att den är lustfylld, fri, spontan, symbolisk, engagerande social och att medel (process) dominerar över mål (produkt). Vilka av dessa begrepp är inte tillämpbara i ett lärandeperspektiv? Alla, så vitt vi förstår, borde utgöra dimensioner i det man i dag kallar ”det lustfyllda lärandet” (Pramling Samuelsson & Asplund Carlsson, 2003, s. 211).
Vidare nämner de också att pedagogerna har ett ansvar när det gäller att lära alla barn att leka.
Vygotskij (1972) ansåg att det inte bara ska vara lek i skolan, utan barnen måste även få egna erfarenheter och upplevelser av alla de slag från den verkliga världen. Språket kommer före kunskapen enligt Vygotskij (1995), dvs. genom språket kan vi utveckla våra kunskaper. Vidare anser han att lek stimulerar barns fantasi och kreativitet, vilket i sin tur stimulerar språkutvecklingen, vilket borde göra leken till en grogrund för all kommande kunskapsinhämtning i livet.
Om man tittar närmre på ovanstående teorier om lek och dess potential verkar det ju befängt att inte använda sig av lek i skolan. Låt mig återgå till frågan om var på skalan lekfull undervisning passar in, om fri lek och traditionellt skolarbete/övning är varandras motpoler. Om man tar Knutsdotter Olofsson på orden så kan lek aldrig passa in i skolan eftersom det i skolan finns vissa mål som eleverna ska uppnå. Prestationskravet gör då att leken blir allvar, dvs. då är det ingen lek. Pramling Samuelsson och Asplund Carlsson säger bl.a. att leken är lustfylld, fri och spontan, vilket inte heller passar in i skolans värld, åtminstone inte i klassrummet, möjligtvis på skolgården. Tolkar man dessa tankar snävt så kan lek och undervisning/övning aldrig mötas någonstans på mitten, det är emot lekens natur, endera är det lek eller så är det undervisning/övning. Om man gör en mer öppen tolkning av dessa tankar möts de nämnda begreppen och bildar ett lekfullt arbetssätt cirka tre fjärdedels väg mot undervisning/övning, alltså närmre övning än lek.
38
Vygotskij har en tudelad syn, det ska vara både fri lek och undervisning baserad på verkliga erfarenheter och upplevelser i skolan. I denna syn är leken inte integrerad i undervisningen utan får utrymme vid sidan av, men den har ett tydligt syfte: att utveckla barns språk, som i sin tur utvecklar deras kunskaper. Prestationskrav måste det finnas även i en lekfull undervisning, frågan är hur synliga dessa krav måste vara för barnen när de leker? Med tanke på att vi har prestationskrav kommer vi närmre övning än lek på skalan i detta fall, om man ska tolka de påståenden om lek som jag nämnt ovan ordagrant. Precis som Vygotskij förespråkar Pramling Samuelsson och Asplund Carlsson (2003) att vi bör ta tillvara vardagliga situationer, men de framhåller att vi bör använda dessa situationer i vår lekfulla undervisning. Genom att väva in barns erfarenheter av t.ex. skriftspråk, matematik, natur och omvärld i undervisningen blir det lättare att väva in leken i undervisningen, det ena ger det andra. Pedagogernas uppgift är att tillsammans med barnen skapa mening i lekarna och lärandet. Precis som hos Vygotskij talar Pramling Samuelsson och Asplund Carlsson också om både lek och undervisning/lärande, men här nämns att de bör integreras för att skapa en lekfull undervisning. Här talas det om att väva in leken i undervisningen vilket också tyder på att en lekfull undervisning enligt Pramling Samuelsson och Asplund Carlsson ligger i stort sett mitt emellan lek och övning, men ändå en aning närmre övning än lek.
De ovanstående teorierna om lek lyfter fram hur bra det är med lek och att vi kan lära oss i stort sett vad som helst genom den. Vad som tycks vara gemensamt för dessa teorier är att om vi ska göra vår undervisning mer lekfull, begriplig och rolig ska vi lägga in vardagen och verkligheten i den.
Det finns inget tydligt och självklart svar på min huvudfråga: Varför utnyttjas inte leken i större utsträckning i grundskolan?, men däremot finns det flera troliga förklaringar. En av de, enligt mig, mest troliga förklaringarna är att många lärare inte litar på att ett lekfullt arbetssätt ger ett tydligt resultat att uppvisa för föräldrar och arbetskamrater. Som lärare måste man själv ha en tilltro till vad man gör, har man inte det så uppnår man antagligen inte de resultat man önskar. Med gamla beprövade metoder, som läroböcker och stenciler, kan man åtminstone hänvisa till att dessa metoder fungerat tidigare.
39
En annan trolig förklaring är att det saknas en tydlig definition av vad det innebär att använda sig av lek i undervisningen och att jobba på ett lekfullt sätt. Kan man inte förklara vad det är man sysslar med och varför det är bra att arbeta på detta sätt så får man heller inget förtroende från föräldrar och arbetskamrater. Många föräldrar har troligen också en föreställning av hur arbetet i skolan ska se ut när deras barn är där och de blir antagligen lite fundersamma om deras barn kommer hem varje dag och säger att de bara har lekt i skolan, även på lektionerna. Min uppfattning är att man behöver en tydlig definition av vad det innebär att använda sig av lek i undervisningen och att man som pedagog själv är övertygad om att det är ett bra arbetssätt.