Genom intervjuerna framkom det information om pedagogernas arbete med barnet som har synnedsättning. De berättade att de inte har arbetat med dessa barn tidigare, men de har redan fått mycket kunskap och inspiration kring ämnet, från bland annat barnets föräldrar som har gett dem böcker att läsa. De har också fått tips från ett resursteam, som kommer ge handledning, på vad man kan tänka på i vardagen. Angelina betonar exempelvis i intervjun att det är viktigt för pojken att han kan se var golvet och väggarna finns, för att kunna urskilja dem. Det är också betydelsefullt med tanke på att han ska kunna se var han ska gå med sin gåstol. De har tänkt mycket på tillgängligheten för pojken, att han ska kunna se var allt finns, exempelvis hyllorna. Om de inte markerar var hyllorna finns kommer han inte kunna gå fram till dem för att ta en leksak.
30
Vidare har pedagogerna sagt att det är mycket att tänka på som till exempel hur mycket pojken orkar vara med i gruppen med tanke på att det blir många intryck att ta in för honom. Han måste koncentrera sig på mycket samtidigt, bland annat att gå i gåstolen, titta och ta in alla intryck.
När Christina blev intervjuad berättade hon att det var viktigt ”att de arbetar tillsammans som ett arbetslag, så att alla tre är involverade”. Detta är bra för att Christina ska kunna ersättas av de andra när det behövs och om hon skulle vara sjuk. Därför behöver alla vara informerade och engagerade i arbetet med pojken. Enligt henne är det bra för pojken att ha en person som han kan knyta an till och koncentrera sig på, för att sedan lättare kunna knyta an till de andra vuxna. Detta skulle också kunna innebära att han kan knyta an till de andra barnen lättare. Kinge (2000: 29) skriver att ”[f]ör många barn blir den nära kontakten med den vuxne en språngbräda och en förutsättning för att utveckla motsvarande relationer till andra barn och för att kunna delta på lika villkor i lek och social samvaro”. Eftersom Max har Christina som resurs kan han komma till henne och få en närmare kontakt och därmed känna sig tryggare. Givetvis är det viktigt att han kan känna sig trygg med de andra också, vilket Angelina förklarade i intervjun. De måste alltså vara trygga tillsammans för att arbetet ska fungera på bästa sätt.
Christina berättade att de arbetar mycket med delaktigheten med pojken, för att han ska kunna delta med de andra barnen så mycket som möjligt. Men ibland behöver de gå ifrån gruppen och arbeta enskilt med eget material, för att han lättare ska kunna koncentrera sig på enbart henne. Enligt Christina är det viktigt för honom att han kan vara tillsammans med de andra barnen, för att kunna få en kontakt med dem. ”Alla barn behöver andra barn”, (Christina).
Enligt Piaget (Hagtvet 2004: 25) bör barn upptäcka och experimentera på egen hand, medan Vygotskij däremot ville uppmärksamma den vuxnes roll för barnet. Han lägger fokus ”mot själva ögonblicket när dialogen sker, när barnet lär sig genom samtal med den som har mer kunskap”. Hagtvet skriver vidare: ”Pedagoger kan skapa motivation, men de kan inte göra mycket åt bristen på koncentration och motivation”, (2004: 23). Därför måste man alltid tänka på barnets förutsättningar och ha deras motivation som utgångspunkt för deras lärande. Exempelvis berättade Christina i intervjun att Max är intresserad av att titta i en bok, han motiveras genom att använda mycket böcker och därmed kan pedagogerna dra nytta av detta. Det är till pedagogernas fördel att han själv visar vad han tycker om och att pedagogerna kan se vad han stimuleras av för att lättare
31
hjälpa honom vidare i hans utveckling. Det blir lättare för Max att ta till sig ny kunskap om han får använda det han är intresserad av. Vidare beskriver Hagtvet (2004: 24) att den vuxne måste ha en uppfattning om hur barnet tar till sig ny kunskap. Det är barnet självt som står för lärandet, med hjälp av andra vuxna och barn, men för Max måste pedagogerna vara mer aktiva och vara lyhörda för vad som fungerar för honom.
I intervjuerna berättade framförallt Christina att de arbetar som ett arbetslag tillsammans och att de alla ska vara engagerade i allt de gör. Detta gör de för att pojken ska känna sig trygg med alla och inte bara med Christina som han är närmast. De arbetar också för att pojken ska kunna delta i gruppen med de andra barnen så mycket som möjligt, för att han ska känna att han tillhör gruppen. Men pedagogerna har förklarat att han måste vara ifrån gruppen ibland på grund av att alla intryck han måste bearbeta. De fokuserar mycket på att han ska känna sig trygg med pedagogerna och knyta an till dem.
Det som har varit viktigt för pedagogerna har varit att tänka på att det ska vara en lugn barngrupp med få barn för att det ska fungera för pojken. Angelina säger till och med i intervjun att det var ett måste för honom med en liten barngrupp i en lugn miljö. Om ett barn har stora förseningar och avvikelser i sin utveckling krävs det enligt Hagtvet (2004: 27-28) ett ”individuellt stöd, och ofta med en stark direktundervisning”. Vidare skriver Hagtvet (2004: 28): ”Intressanta försök med `smågrupper´ integrerade i vanliga förskolor visar att barngrupperna är en lika viktig resurs för dessa barn som för andra barn”. Angelina menar också att när det är ett barn med synnedsättning ska det vara en liten barngrupp för att det ska finnas stora möjligheter till att utvecklas på bästa sätt. De kan dessutom arbeta i ännu mindre grupper, till exempel genom att de har delat upp sig i två eller tre olika grupper med tre eller fyra barn i varje grupp. Barnen kan därmed få mer utrymme och bli bekräftade på ett annat sätt än när de är i helgrupp.
Carlson (1995: 20) förklarar att ”barnet är mycket beroende av vår röst och vårt sätt att använda rösten”. Pedagogerna på förskolan pratar mycket med barnen, sätter ord på vad som sker och vem som gör/säger vad. De arbetar extra med detta eftersom pojken har synnedsättning och behöver detta verbala stöd. Det gynnar också de andra barnen genom att pedagogerna förstärker det de ser och hör. Christina sa dessutom i intervjun att ”det som man gör lite extra då för den här pojken, det är jättebra för alla barnen […]. Allt som man gör lite extra, som är bra för de här barnen är bra för den här pojken också”. Christina menar alltså att det inte finns någon nackdel, utan att allt de gör
32
gynnar alla barnen. Enligt min åsikt innebär detta att de barn som är i behov av extra stöd i stor utsträckning bör kunna integreras i den vanliga förskolan.
33
6. Slutdiskussion
6.1 Slutsats
I mitt resultat framgår att det är mycket viktigt att man kan samspela och kommunicera med andra personer med hjälp av olika sinnen, för att kunna vara med i sociala aktiviteter måste man ha ett utvecklat språk. Pedagogerna berättade att pojken inte hade börjat prata och att detta blir ett problem i deras arbete. Berntsson (2001) menar att synskadade personers upplevelser bland annat kan påverka möjligheterna till att delta i sociala aktiviteter. På grund av att pojkens språk inte har utvecklats som de andra barnens, blir det en nackdel för honom i sociala sammanhang. Dock tolkas det av mig och av pedagogerna att han har ett sätt att kommunicera, som enligt Ladberg (2000) påbörjas redan när livet börjar. Den kommunikationen innehåller exempelvis kroppskontakt och leenden. Det som pojken inte har utvecklat ännu är ett ordförråd, eftersom han inte har börjat prata. Lindahl (1998) förklarar att en tvååring har börjat kombinera tre eller fyra ord och att ordförrådet är cirka 300 ord, dock har barnet i min undersökning inte kommit så här långt i utvecklingen ännu.
I arbetet med barn som har synnedsättning finns det mycket att tänka på, vilket har framkommit i resultatet. Bland annat att barngruppen måste vara liten i en lugn miljö, att man tänker på att vara väldigt nära pojken, markeringar på dörröppningar och hyllor måste göras för att det ska synas tydligt för honom. Detta måste pedagogerna på förskolan ha kunskaper om, oavsett om man har den kunskapen från sin utbildning eller tidigare arbeten. Carlsons Med leken i sikte (1995) är en bra handbok med tips på vad man bör tänka på när man har barn med synnedsättning i barngruppen. Den har varit till stor hjälp i denna studie. I den beskrivs det exempelvis att det är bra om dörröppningar och hyllor kan markeras för att barnet ska kunna urskilja det. Detta var också något som pedagogerna berättade att de hade gjort för att den här pojken ska kunna urskilja vad som är golv respektive vägg.
Forskningen som har använts i denna studie handlar mycket om vilka funktionsnedsättningar barnet har, till exempel att barnet oftast har fler
34
funktionsstörningar av andra slag. Men man borde fokusera på barnets kompetenser, det vill säga vad hon/han kan vara bättre på. Exempelvis har man troligtvis en bättre hörsel om man har en synnedsättning, man kan utgå från aktiviteter som handlar mer om hörseln. Dock skriver Rakstang Eck och Rognhaug att den som är synskadad tränar på att använda de andra sinnena mer för att kompensera för synförlusten. Detta borde alla tänka på för att inte lägga fokus på vad problemet/hindret är hos barnet.
Christina som är utbildad specialpedagog hade inte arbetat med dessa barn tidigare och har heller ingen kunskap eller erfarenheter om just detta funktionshinder, utan hon hade fått en mer generell kunskap om barns olika behov i sin utbildning. Som det har beskrivits i resultatet fick hon därmed läsa själv och ta till sig den kunskap som behövs för att bemöta detta barn på bästa sätt. De andra två pedagogerna har heller inte tidigare kunskaper eller erfarenheter kring att arbeta med barn som har synnedsättning, vilket innebär att resultatet inte har blivit så ingående som det eventuellt hade kunnat bli. De har inte kunnat berätta fullständigt om hur arbetet ser ut, utan enbart hur de tänker beträffande vad som kan vara gynnsamt för pojken på förskolan som studien har gjorts på.
I litteraturgenomgången togs psykologen Berthold Lowenfeld upp av Andersen och Hunstad (1995) som har utformat tre konsekvenser som kan påverkas av en synförlust, nämligen begränsningar i erfarenheternas omfång och variation, begränsningar i rörelseförmågan (mobiliteten) och begränsningar i samspelet med omgivningen. Dessa stämmer in på pojkens situation, eftersom han tar in nya erfarenheter på andra sätt i och med synnedsättningen, har mindre rörelseförmåga och har svårt att samspela med andra. Else Momrak Haugann (2001) anger att hälften av alla synskadade barn har ett eller flera andra handikapp. Pojken har inte bara synnedsättningen, utan också ett språk som inte är lika utvecklat som andra barns. Även hans rörelseförmåga har påverkats på grund av synnedsättningen. Med hjälp av barnstugeutredningen som Lindh-Munther (1986) redogör för, kom uttrycket "barn med särskilda behov, vilket också gjorde att barn som är i behov av särskilt behov kunde börja på förskolan tidigare än andra barn. Kinge (2000) tas också upp samband med sociala svårigheter, det vill säga att barn som har svårigheter i sociala sammanhang har svårt att kunna delta i aktiviteter med andra. Detta blir svårt för pojken med tanke på hans outvecklade språk. Dock ansågs det av pedagogerna att han tillhör gruppen, vilket också kan bekräftas av mig som såg detta i observationen. Min analys fokuseras mest på samspelet och pedagogernas arbete med dessa barn, eftersom det är det mest centrala i mitt syfte. Med hjälp av
35
frågeställningarna och undersökningen har jag inhämtat kunskap om hur arbetet kan se ut om man har ett synskadat barn på förskolan.
6.2 Diskussion
Studien kan bidra till att pedagoger inom förskolan kan få nya perspektiv och kunskaper om hur man kan arbeta med barn som har synnedsättning. Denna studie har bidragit till mer kunskap om hur man kan hantera en situation med barn som har särskilda behov. Att få följa pedagogerna och pojken på förskolan under en längre tid skulle kunna innebära att ännu mer hade framkommit kring arbete med barns synnedsättning. Genom att besöka skolor och andra förskolor hade också kunnat möta andra kunskaper och erfarenheter kring detta. Men detta är en fallstudie, det vill säga att undersökningen har inriktats på hur pedagogerna arbetar på en förskola. Allstå kan denna studie endast bidra med en analys utifrån hur man arbetar på denna förskola och inte generellt hur man arbetar. Men samtidigt kan andra pedagoger få idéer om hur man skulle kunna arbeta. En övergripande fråga utifrån denna undersökning kan vara att huruvida det saknas en generell uppfattning om arbetet med barn med synnedsättning.
Efter att undersökningen har gjorts har det blivit en mer positiv inställning till att dessa barn kan fungera i en vanlig barngrupp på förskolan. Innan förskolan skulle besökas hade man där funderingar om hur det skulle kunna fungera med ett barn med synnedsättning. Detta framstod klarare när pedagogerna hade blivit intervjuade och efter observationen, vilket innebar att de berättade och visade hur bra barnet fungerade i barngruppen. Mer kunskap om hur man kan bemöta och arbeta med dessa barn har på så vis erhållits av de berörda. Styrdokumenten betonar att förskolan ska vara öppen för alla barn oavsett vilket behov han/hon har som exempelvis funktionsnedsättningar eller kommunikationssvårigheter. Lpfö98 (2010: 11) skriver:
”Förskollärare ska ansvara för att arbetet i barngruppen genomförs så att barnen
– ges förutsättningar för utveckling och lärande och samtidigt stimuleras att använda hela sin förmåga”. Som pedagog måste man alltså tänka på vad som gynnar barnet, hur han/hon på bästa sätt kan utvecklas, hur lätt man faktiskt kan anpassa sig och miljön efter de behov som behövs.
36
I intervjuerna framkom det att allt man gör på förskolan gynnar alla barn, oavsett om man har synnedsättning eller inte vilket också innebär att alla barn ska kunna integreras i förskolan. Som förskollärare borde alla vara positiva inställda till att alla barn ska få gå i den vanliga förskolan i den utsträckning det går. Det är viktigt att man kan anpassa verksamheten utifrån hur barngruppen ser ut och att ha deras behov som utgångspunkt, för att de ska utvecklas optimalt.