Utas Carlsson & Rosenberg Kimblad (2011) menar att det finns ett problem i skolans värld med att barnen rangordnar varandra och att detta dessutom ofta sker utan att pedagogerna är medvetna om det. Här kommer jag att gå in på hur man som pedagog kan bidra till att detta sker men också hur man kan förebygga och motverka rangordning och exkludering.
En pedagog kan genom sitt bemötande förstärka negativa relationer mellan barn. Barnen strävar enligt Utas Carlsson & Rosenberg Kimblad (2011) efter att hamna så högt upp som möjligt i hierarkin. Den eller de som har oturen att hamna längst ner får utstå diverse sänkningar och blir kanske utesluten ur gruppen. De menar att det är viktigt att man som vuxen är medveten om den rangordning som råder då man annars kan bidra till att förstärka den exempelvis genom att offentligt tillrättavisa ett barn som redan har låg status. Som exempel tar de upp att “//...den som tar lång tid på sig som får höra: “Att du aldrig kan bli färdig!” Den överviktiga kanske får indikationer på att hon är klumpig, den försiktige att hon inte ska vara så pjoskig etc.” (s. 170) Schjellerup Nielsen (2006) tar i sin bok upp ett exempel med att en flicka, Mathilda, ofta
18
glömmer sina saker. Detta påpekar hennes lärare inför hela klassen vilket författaren menar gör det legitimt för de andra barnen att skratta åt henne och fälla kommentarer om att hon glömt. Läraren bidrar direkt genom sitt agerande till att Mathilda marginaliseras från gruppen. Både Utas Carlsson & Rosenberg Kimblad och Schjellerup betonar hur viktigt det är att man som pedagog är en god förebild och därmed aldrig sänker någon inför publik. Ett annat sätt där pedagogerna kan förstärka hierarkin i en barngrupp är enligt Skolverket (2013) om denne i ett försök att hålla ordning ger extra uppmärksamhet och utrymme till barn med hög status, vilket ytterligare befäster barnets roll som viktigare än andra. Det händer också att barn utsätts för mobbning och kränkningar av lärare. Om detta har Flygare & Johansson gjort en studie som presenteras i Skolverket (2013) Här beskriver författarna hur ofta detta förekommer i svenska skolor, och även olika förklaringar till att detta sker. Författarna menar att det finns begränsat med tidigare forskning inom ämnet, men att den lilla som finns visar att de lärare som kränker barn ofta gör det när de hamnat i en pressad arbetssituation där de har svårt att upprätthålla ordning i barngruppen. Lärarna får svårt att hålla sig professionella gentemot vissa barn och i värsta fall urartar situationen till mobbning. Detta kan i sin tur dessutom öppna upp för att andra barn mobbar samma barn, då läraren genom sitt beteende pekar ut det utsatta barnet som ett lämpligt offer som de kan kränka utan att bli tillrättavisade.
Även när pedagogerna arbetar aktivt för att motverka kränkningar så kan det bli fel. Skolverket (2013) lyfter fram två arbetssätt som har syftet att motverka kränkningar och mobbning men som istället kan ha rakt motsatt effekt. Dessa är kamratstödjare och värdegrundslektioner. Skolverket menar att en förutsättning för att man ska kunna förstå hur dessa åtgärder kan ha en negativ effekt på barnens relationsskapande så är det viktigt att man ser på mobbning som ett relationsproblem i gruppen och inte som enskilda problem hos individer.Problemen med kamratstödjare blir enligt Skolverket att barnen som får uppdraget hamnar i kläm mellan de vuxnas förväntningar och den press som kamratkulturens hierarki genererar. Att kamratstödjare ofta får vissa privilegier som belöning för sin insats verkar även förstärka detta. Dessutom har man funnit att både de barn som har uppdraget och de barn som står utanför upplever det som ”töntigt och meningslöst.” Skolverket menar även att valet av vem eller vilka barn som är lämpliga för uppdraget kan vara svårt att avgöra. Att vara kamratstödjare innebär att vara en god förbild för andra barn och när kriterierna för vad detta innebär formuleras av vuxna kan det bli svårt för barnen att leva upp till detta. Uppdraget innefattar bland annat att kamratstödjarna ska stötta de elever som är utsatta, en påtvingad kamratrelation som enligt Skolverket kan vara jobbig både för kamratstödjaren och för den som blir utsatt. Det anses heller inte helt lätt för Kamratstödjarna att våga stå upp för den som blir utsatt och en del elever har uttryckt att de inte orkar bry sig om någon annan än sig själv och de närmsta vännerna. Detta är enligt Skolverket ett uttryck för ”en kamratkultur där strävan att vara del i en gemenskap samtidigt innebär att andra utesluts.” (s.43)
19
och pedagoger uppfattar innehållet i lektionerna som ”tjatigt och tråkigt och samtalen och övningarna som konstlade.” (s.42) Barnen upplever att lektionerna inte har någon förankring i deras verkliga liv utanför klassrummet och om barnen börjar testa och ifrågasätta osäkra och obekväma lärare så kan där skapas en situation där denne inte lyckas skapa en tillitsfull och trygg samvaro trots att det är det som är syftet med lektionen. Lektionerna kan även skapa en falsk känsla av trygghet, där utsatta elever delar med sig av tankar och känslor som sedan vänds mot dem utanför klassrummet.
Pedagogiska verktyg för att hjälpa barn med låg status.
Lika väl som pedagogerna kan bidra till att sänka barnens status, kan vi även bidra till att höja den. Ett sätt att göra detta är att aktivt arbeta med att medvetandegöra barnen om allas lika värde. Utas Carlsson & Rosenberg Kimblad (2011) menar att barn i skolan värderar varandra utifrån förmågor och färdigheter och därmed skapar rangordning utifrån dessa. Vi som pedagoger kan hjälpa barnen att se att alla är lika värda och därmed motverka detta fenomen.
Barn utvecklar som tidigare nämnts sin sociala förmåga och förståelse för omvärlden genom lek, men Öhman (2008) menar att allt som barnen lär sig inte är positivt. Hon skriver att det är lätt att tycka att barns lek bör lämnas ifred så mycket som möjligt. Detta kan dock innebära problem, då det enligt författaren lätt bildas hierarkier i stora barngrupper. Detta bör inte lämnas upp till barnen att hantera, då det kan leda till en ensidig maktfördelning och att vissa barn blir uteslutna ur gruppen. Hon menar att det är pedagogens roll att ge barnen de förutsättningar och verktyg som de behöver för att skapa jämbördiga lekar och relationer till varandra och på så sätt motverka uteslutningar. Även Skolverket (2007) lyfter fram aspekterna vuxennärvaro och gruppstorlek som viktiga för att främja en positiv social samvaro för barnen. De menar att även den fria leken behöver regler och vuxen insyn för att fungera på ett bra sätt och att en barngrupp som är för stor i förhållande till antalet vuxna kan få negativa konsekvenser. Detta dels genom en sämre arbetsmiljö i form av stress och en hög ljudnivå, men också genom att pedagogerna får svårare att överblicka verksamheten vilket kan lämna utrymme för negativa attityder och relationer att växa.
Öhman (2008) påstår att alla barn någon gång misslyckas i sina försök att skapa leksituationer med varandra och att de flesta lär sig av det och anpassar sina strategier efter sina erfarenheter. Vissa barn tycks dock enligt författaren ha det svårare i sina relationer med andra barn. De anses kanske inte som “lekbara” av de andra och de blir oftare nekade tillträde i leken eller utsatta för att villkor ställs för att de ska få vara med. Hon menar att det är viktigt att man som pedagog har reflekterat över och tagit ställning till hur man ser på och ska hantera situationer där barnen säger åt varandra att de inte får vara med. Ska det accepteras på grund av att det är så vanligt
20
accepterar uteslutningar och där med fortsätter? Hägglund (2007) lyfter begreppet banal mobbning. Med detta menas situationer där kränkningar och mobbning har blivit så vanliga att de inte längre uppmärksammas och författaren tar upp det ofta förekommande uttrycket ”alla får vara med” som ett exempel. Författaren menar att detta är en regel som alla känner till, men att den konstant omförhandlas i praktiken och därmed skapas en rad undantag som accepteras. Skolverket skriver ”Alla får vara med, men i den här pjäsen går det bara att vara fyra”. ”Alla får vara med, men eftersom det är Kajsas party så måste hon få bestämma vem hon ska bjuda”. Att uteslutningen alltid drabbar Lisa och Kalle kan vara svårt att se. Uteslutningen kan också bli så vanlig att den inte uppfattas som ett problem, eftersom ”alla vet att Lisa och Kalle tycker om att gå för sig själva” (s.35).
Om man kommer fram till att uteslutningarna sker på grund av att de vuxna inte ingriper är det enligt Öhman (2008) av yttersta vikt att pedagogerna funderar över och gör upp en plan för hur de ska kunna skapa ett klimat i gruppen som är mer inkluderande.
Styrdokumenten
Det är enligt Skolverket (2014) varje lärares uppgift att tillsammans med övrig skolpersonal uppmärksamma, förebygga och motverka all kränkande behandling och diskriminering. Vidare lyfter Skolverket att för att kunna bedriva ett effektivt förebyggande arbete mot kränkande behandling så är det viktigt att man jobbar systematiskt. De anser att man som steg ett bör genomföra en regelbunden kartläggning om huruvida barnen trivs och känner sig trygga, samt hur de ser på förekomsten av trakasserier, kränkande behandling och diskriminering. Att analysera och använda sig av resultaten av en sådan kartläggning minskar enligt Skolverket (2011a) förekomsten av kränkningar och mobbning. Denna kartläggning kan exempelvis ske genom att man samtalar med barnen och personalen, att de får svara på enkäter eller genom samtal med vårdnadshavare. Pedagogerna bör enligt Skolverket (2014) vara medvetna om att kränkningar kan ske även i vuxnas närvaro och av kartläggningen bör det även framgå om det finns specifika tillfällen, platser eller situationer där barnen känner sig otrygga. Den kan också innefatta barnens attityder till olika diskrimineringsgrunder och personalens dokumentation från enskilda fall där något barn har blivit kränkt.
Steg två innebär att pedagogerna analyserar innehållet i kartläggningen för att finna
risksituationer där barnen i verksamheten kan utsättas för kränkningar av olika slag. Det kan handla om både platser och tillfällen där kränkningar sker och pedagogerna bör även komma fram till varför barnen känner sig kränkta. I samband med att pedagogerna analyserar
kartläggningen bör de som ett tredje steg även utvärdera tidigare förebyggande insatser.
21
sätta upp mål för hur verksamheten ska bli trygg för barnen. Målen ska vara konkreta och lätta att följa upp. När man formulerat målen färdigt är det enligt Skolverket (2014) dags för den femte punkten; att planera vilka insatser som ska göras för att nå målen. Skolverket skriver att ”Ett mål kan t.ex. vara att eleverna alltid ska känna sig trygga i omklädningsrummet. En insats kan då vara att någon ur personalen alltid ska vara med i omklädningsrummet. En annan insats kan vara att förskolebarn som har lätt att ta till våld får öva på att turas om, vänta och tala med varandra.” (Skolverket 2014 s. 25) Den sjätte punkten handlar om att pedagogerna bör se till att barnen, på en nivå anpassat utifrån deras ålder, blir delaktiga i arbetet med att förebygga
kränkande behandlingar.
Metod
Backman (2008) menar att man kan se omvärlden med olika ögon. Han beskriver två olika synsätt, det traditionella och det kvalitativa. Genom ett traditionellt synsätt ser man på verkligheten objektivt och att människan står utanför verkligheten med sitt subjektiva tankesätt. Omgivningen är objektiv och finns oavsett mänsklig existens. Med ett
kvalitativt synsätt menas att man ser på verkligheten som subjektiv och att kunskap skapas genom individen, vilket innebär att omvärlden blir en konstruktion utifrån individens subjekt. Det är alltså individen som skapar sin egen omvärld och genom hur man känner, tänker och uttrycker sig till andra skapas olika scenarier. Dalen (2007) och Kvale &
Brinkmann (2009) anser att det viktigaste målet med kvalitativ forskning är att få insikt om fenomen angående informanternas livsvärld, deras tankar och erfarenheter.
Då mitt syfte är att beskriva, analysera och förstå statusbildandet i barngrupper på ett fritidshem, samt att undersöka och analysera vilka hinder och möjligheter pedagogerna anser sig ha att påverka barnens status i gruppen är det kvalitativa perspektivet en bra metod. Min studie är baserad på intervjuer med pedagoger där deras subjektiva uppfattningar kommer fram genom att de delar med sig av sina föreställningar och erfarenheter.
Planering och genomförande
Jag har använt mig av en halvstrukturerad kvalitativ intervju som metod. Enligt Dalen (2007) och Kvale & Brinkmann (2009) har den fokus på informanternas tankar, livsvärld och
föreställningar om olika fenomen. Kvale och Brinkmann beskriver att en halvstrukturerad intervju kännetecknas av att den liknar ett vanligt samtal men har ett uttalat syfte och för att nå fram till informanternas egna tankar, föreställningar och upplevelser. Då metoden genom sin struktur lämnar öppet för möjligheter för informanterna att utveckla sina svar och inte begränsas av låsta frågor, så anser jag att det är den bäst lämpade metoden för min studie.
22
Några dagar före intervjuerna lämnade jag ut ett brev med syfte, forskningsfrågor och
intervjufrågor för att informanterna skulle få möjlighet att reflektera över sina tankar innan de skulle svara. Intervjuerna har genomförts i ett avskilt rum på de respektive fritidspedagogernas arbetsplats och alla informanterna har svarat på samma intervjufrågor, dock med olika
följdfrågor beroende på deras svar. Intervjuerna spelades in med en diktafon, dels för att kunna gå tillbaka och exakt återge vad som blivit sagt, dels för att Kvale & Brinkman (2009) menar att det kan vara distraherande för den som intervjuar att föra anteckningar samtidigt som man
intervjuar. Intervjuerna transkriberades i sin helhet inom ett par dagar efter att de genomförts. Att transkribera gör enligt Patel & Davidson (2011) att man kan flytta om i materialet för att kunna se mönster, vilket jag upplevde som väldigt hjälpsamt. Jag delade upp informanternas svar utefter om de berörde faktorer som påverkar barns status eller om de handlade om pedagogernas möjligheter och hinder för att påverka detta och skrev sedan resultatdelen.
Urval
Trost (1993) menar att när man använder sig av kvalitativ forskningsintervju som metod, så bör antalet informanter begränsas till cirka fyra till fem stycken, då det insamlade materialet annars tenderar att bli för stort och svårt att hantera och analysera. Jag bestämde mig för att intervjua personer med minst fem års erfarenhet av yrket som fritidspedagog, eftersom deras erfarenheter och upplevelser av fenomenet ligger i fokus för min studie.
Samtliga informanter har Fritidspedagogexamen och de har jobbat mellan 6 och 36 år inom yrket. Jag har intervjuat två män och tre kvinnor, men kommer inte att precisera vilka svar som kommer från män respektive kvinnor, då genus inte är relevant för min studie.
Etiska ställningstaganden
Det finns fyra etiska ställningstaganden att ta hänsyn till när man genomför en stuide
(Vetenskapsrådet 2002). Dessa är informationskrav, samtyckeskrav, konfidentialitetskrav och nyttjandekrav. Informationskravet har jag tagit hänsyn till genom att delge informanterna om studiens syfte och intervjufrågorna via ett brev. Samtycke skedde muntligt genom att jag frågade om informanterna kunde ställa upp på att bli intervjuade. Konfidentialitetskravet har uppfyllts genom att det ingenstans i studien nämns namn, ålder eller vilka skolor informanterna arbetar på. Nyttjandekravet uppfylls genom att jag efter att jag fått mitt arbete godkänt kommer att förstöra allt råmaterial.
23
Resultat
Jag har intervjuat fem yrkesverksamma fritidspedagoger, som här i resultatet kommer att omnämnas som FP1, FP2, FP3, FP4 och FP5.
Först ville jag få kännedom om vilken kunskap informanterna hade om hur barn får låg eller hög status i en barngrupp, samt hur de definierar kamratstatus. FP1 börjar med att säga att kunskapen kring detta är dålig, men går vidare till att prata om att man fort kan få syn på vilka barn som blir utanför genom olika gruppaktiviteter. FP4 säger att det på alla skolor och fritidshem som hen jobbat på, har funnits barn med hög och låg status och att barn med hög status kan vara både positiva och negativa ledare. FP3 och FP5 säger att de saknar formell kunskap om hur barn får hög eller låg status, men att det är något de lärt sig av erfarenhet inom yrket.
På frågan ”Vad är kamratstatus för dig?” svarar informanterna följande:
- FP1 anser att det finns både bra och dålig kamratstatus beroende på hur barnet är. - FP2 svarar att kamratstatus betyder att man kan bibehålla och skapa nya relationer. - FP2, FP3 och FP5 menar samtliga att det innebär att andra barn vill vara med en. - FP4 menar att kamratstatus handlar om vilken status man har i förhållande till sina
kamrater, i en grupp kanske jag är ledare, medan jag i en annan grupp har en lägre status och detta är i linje med vad FP5 också svarar.
Jag ville också få en tydlig uppfattning om hur informanterna definierade ordet delaktighet och ställde frågan ”vad är inkludering och delaktighet för dig?” FP1 menar att inkludering måste betyda att man försöker få in någon i gruppen medan delaktighet betyder att man är med i
gruppen på ett aktivt sätt och får göra sina synpunkter hörda. FP2 är inne på ett liknande spår och säger att ”delaktighet…då är man liksom med i gruppen och har relationer. Inkludering är mer som att man bara är där. Rent fysiskt alltså. Men man kanske inte är med.” För FP3 betyder dessa begrepp att alla barn, oavsett förutsättningar ska få vara med på samma villkor och få samma utrymme i barngruppen. Hen menar att inkludering är en viktigt fråga på skola och fritidshem men tror att det tyvärr alltid kommer finnas de som inte delar denna uppfattning och att det därför aldrig kommer att bli en skola för alla. För FP4 betyder inkludering och delaktighet att alla barn ska få möjlighet att delta i lekar och aktiviteter och även ges möjlighet att på ett demokratiskt sätt påverka verksamheten. FP5 menar att inkludering betyder att man är på plats och kanske deltar i en förbestämd aktivitet, medan delaktighet betyder att man fått chans att tycka till och påverka vilken aktivitet som ska göras och att gruppen tagit hänsyn till ens önskemål och åsikter.
24
Faktorer som påverkar barnens status och delaktighet
Jag ställde frågan; vilka faktorer anser du påverkar vilken status barnen får?
FP2 säger att status kommer ur det sociala arvet, vilken familj du kommer från, men att det även finns fler faktorer som påverkar. Hen menar att om ett barn exempelvis har både fina prylar och dessutom är duktig på någon sport, så får det hög status. Har du bara prylar, men inte är duktig på något speciellt hamnar du i mellanskiktet, men om du saknar både prylar och speciella talanger så får du låg status. FP2, FP3 och FP5 tar alla upp ekonomi som något som påverkar barnens status och samma informanter lyfter också fram social förmåga som avgörande för hur status fördelas i barngruppen. FP4 menar att status kan kopplas både till person och till situation och att ett barn inte behöver ha samma status i alla situationer och gruppkonstellationer
Sedan frågade jag vilka faktorer informanterna ansåg påverkar vilken status barnen får.
Informanternas svar kunde delas upp i sex olika huvudfaktorer, vilka de ansåg påverkade barnens status på olika sätt:
- Social förmåga
- Kulturella/etniska faktorer - Ekonomiska faktorer - Familjen som faktor