Charlie menar att de oftast har planerat vad de ska göra på samlingen men att de ändå försöker lyssna in barnen och spinna vidare på deras intressen. De försöker anpassa sig till vad som har hänt under dagen och vad barnen själva vill ta upp. Även Blenda menar att planeringen för samlingen är lite svävande och att de försöker att anpassa sig efter barnen. De har oftast samlingen precis innan lunch för att barnen inte ska bli avbrutna i sina aktiviteter så ofta. Blenda menar att det är en fördel att ha samlingen på förmiddagen eftersom barnen är mer fokuserade på förmiddagen.
Sedan beror det ju som sagt på vad som har hänt tidigare på dagen, ibland har det ju hänt något eller man har hört något och då kan man ju fånga upp det på samlingen, så kanske det blir lite, att man kan fånga dem på ett annat vis eller så kommer man med något helt nytt spännande så att... ja, det beror som sagt på lite. (Blenda)
Charlie berättar att de på förskolan har tecken och språk som ett prioriterat område den här terminen. Charlie menar också att många pedagoger inte arbetar med det så mycket som de skulle vilja. På deras avdelning arbetar de med mycket tecken, sånger och sagor under samlingarna. De använder sig också av namnklossar och namnstavar med barnens namn. Charlie anser att barnen har ett stort intresse för bokstäver. Blenda säger att barnen är väldigt intresserade av bokstäver just nu. De använder sig också av bokstavsklossar och bildar ord med hjälp av dessa. De försöker att skriva sina namn och hittar bokstäver lite överallt. Blenda säger: vi har en pojke som börjar på bokstaven T
och då upptäckte han en dag när han var inne på toaletten att där inne är det ju klinkergolv, och då såg han T i fogen på golvet. Pedagogerna på avdelningen arbetar
med TAKK (Tecken som Alternativa och Kompletterande Kommunikation) som är ord kombinerat med tecken. Blenda menar att detta bidrar till att barnen blir mer intresserade av bokstäver och att de hittar dem överallt. Charlie menar att en språksamling kan bestå av många olika saker.
Jag menar att språksamling för mig det kan ju vara att barnen berättar vad de har gjort i helgen. Och att man pratar om och sätter ord på. Det kan vara att man utgår från bilder, som idag hade jag tänkt att vi skulle göra, att vi ska börja med en ny sång, med tecken som vi använder oss rätt mycket av. Och vi har som utvecklingsområde att arbeta ännu mer med tecken. Ja, så idag har jag med mig bilder som rimmar och som ska bli en sång. (Andrea)
31
De arbetar också med personliga dockor. Dessa dockor är sydda av föräldrar eller släktingar och ska likna barnet. De använder sedan dockorna vid samlingen för att se vilka som är närvarande och för att skapa sig en egen identitet och få synas.
Blenda säger i intervjun att hon inte tänker på hur hon använder rösten, hon brukar aldrig tänka på det. Blenda svarar så här på frågan om hon tänker på hur hon använder rösten under samlingen: Nej, det har jag inte tänkt på, man försöker nog mer
fokusera på vad man säger än hur man säger det. Andrea har en lång arbetserfarenhet
och menar därför att mycket faller sig naturligt. Många av kommunikationsstrategierna sker automatiskt efter så många år i yrket. Blenda menar att det är viktigt att tänka på vad man säger och hur man säger det, speciellt för dem som arbetar med barn. Charlie säger så här: Så som sagt, mycket faller sig ju automatiskt men det är ju också
någonting som man skulle göra mer, spela in sig själv, för sin egen skulle också, för då kan man ju upptäcka fler saker än vad man tror, varför sa jag så eller varför gjorde jag så. Hon berättar också att de ofta spelar in och dokumenterar barnen, men att de sällan
spelar in sig själva.
Blenda tycker att det är viktigt att tänka på hur man använder rösten och menar att rösten påverkas av hur man själv mår eller känner sig. När det gäller en stressad dag så uttrycker hon sig så här: Sitter jag och har rösten uppe i taket, så har ju barnen också
det, så visst det påverkar ju. Charlie menar att hon ofta tänker på hur hon använder
rösten. Hon säger så här:
Jag reflekterar över att idag har jag inte haft någon trevlig röst, så jag försöker att tänka på det. Men vissa dagar, är man bara så trött på sin egen röst och då får man ju försöka tänka att jag borde göra någonting annat istället för att bara förmana liksom, ibland funkar det ju att man bara helt plötsligt börjar viska istället för att, då stannar de ju liksom upp. Men visst ibland är man liksom inne i sådana rullor då det bara går per automatik.
Charlie menar att det är inte är effektivt att tjata på barnen men att de ändå gör det ibland. Hon säger: De får inte ut någonting och vi får inte ut någonting av att bara
förmana hela tiden då blir det liksom sitt still, res dig inte upp. Blenda menar att det kan
räcka med små överraskningar och förändringar av rösten för att locka barnens uppmärksamhet. Hon säger:
Det märker man, att så fort det kommer något nytt, något annorlunda än det som man håller på med, så kan det ju vara, att man exempelvis drar efter andan så blir det genast så, oh vad hände nu för någonting?
32
Blenda menar också att man måste tänka på vilket ordval man använder när man talar med barnen. Hon menar att det ofta kan handla om småsaker.
Exempelvis när vi sätter på oss för att gå ut så kan man säga till barnen att hoppa nu i overallen. Då hör dom: Hoppa i overallen, och då börjar de hoppa. Och då blir vi arga och säger: men varför håller du på att studsa och springa omkring, ta på dig nu. Men du sa ju att vi skulle hoppa i overallen. Alltså sådana små grejer som man bara säger. Och det är ju ingen farlig grej att säga men det är just sådana saker som man inte tänker på.
Charlie menar att hon också tänker efter vilka ord hon använder. Ja, det gör jag väl
egentligen. Hur det sedan låter när det kommer ut det är en helt annan femma. Hon
menar att hon speciellt försöker tänka på att använda positiva meningar och undvika ordet INTE. Hon säger också att om något barn i gruppen ofta är stökigt så försöker hon att inte nämna det barnet vid namn för ofta. Så här säger hon:
Men alltså att inte använda INTE, och kanske inte, om man har ett speciellt barn som alltid snurrar runt att man försöker att inte nämna det barnet vid namn, utan att man liksom, för det blir lätt, det blir lätt syndabockar alltså och det barnet behöver inte ens vara här, och så är det det barnet som har gjort någonting för de är ju så vana vid att höra att man säger deras namn.
Charlie betonar alltså att hon försöker att undvika negativa meningar. Hon menar att ofta förmanar man barnen och säger till dem vad de inte får göra. Hon tar upp ett tillfälle under lunchen då det ofta blir problem eftersom barnen gärna vill flytta och banka med besticken på muggarna. Här kommer hennes tips: Och då har jag börjat
säga: lägg händerna i knät, istället för att säga lägg ifrån dig besticken. Och så blir det ju istället en annan uppmaning och blir det svårt så säger jag sätt dig på dina händer.
Andrea kommer inte ihåg att de tog upp något om rösten under hans utbildning, men så var det också 20 år sedan pedagogen utbildade sig så han minns inte riktigt allt. Charlie avslutade sin utbildning för 6 år sedan. Hon minns att de arbetade med rösten vid något tillfälle varje termin. Hon tycker att hon har nytta av den kunskapen i sitt dagliga arbete. Charlie säger så här:
Ja, jag tyckte, alltså att någonting per termin kände jag att det var. Hon berättar vidare vad de lärde sig: Det var väl just det att skapa lite så där spänning, eller vi hade ju olika saker, lite så här rollspel och vi gjorde sådan här forumteater som vi har haft här. Så att man fick prova på det rent praktiskt också. Men, jo, det har man ju med sig här.
Charlie menar att hon har haft mycket nytta av det som hon lärde sig om rösten under utbildningen. Vissa dagar när det är extra stressigt så hinner hon inte tänka på det så mycket och då menar hon att det är lätt att man börjar skälla. Hon säger så här:
33
Fast sen ibland så blir man ju lite så där stressad, alltså det blir lite, man vill undvika kaos, och då blir det att man istället gör så här för att man TROR att det är bättre, fast det märker man ju att det är det inte, för barnen blir ju ännu mer att de snurrar runt. Men det är väl den där kaosångesten att man vill försöka hålla ihop att man inte vill att det ska flippa ut helt.
Blenda menar att hon ibland tänker på sitts ickeverbala språk såsom kroppsspråk, mimik och rörelser. Men menar dock att hon inte alltid har tid eller ork att tänka på sitt kroppsspråk exempelvis om hon har en stressig dag. Blenda berättar:
Barn ser ju mer än vad man tänker på kanske. För om jag har en stressig dag då tänker jag nog inte på det, men då ser jag kanske ut därefter, och då ser ju såklart barnen det, alltså så de kan ju läsa av. Men sen tycker jag nog ändå just är jag inne hos barnen så alltså där försöker man ju att vara glad och positiv hela tiden ju.
Blenda menar att man borde tänka mer på rösten och på kroppsspråket eftersom barnen läser av pedagogerna hela tiden. Hon menar att ofta har de mycket att göra och då hinner de inte tänka på sådana detaljer. Blenda menar också att hon inte har reflekterat speciellt mycket över hur hon använder sin verbala och ickeverbala kommunikation. Hon säger så här: Ja, när du tar upp det då tänker man ja, just det. (Skrattar) Det blir ju
så. Charlie menar att det behövs mer tid för reflektion kring kommunikationsstil. Hon
säger så här: Alltså reflektera behöver man ju alltid göra egentligen när det gäller allt,
och prata och bolla. För allting hör man ju inte själv på samma vis. Blenda berättar att
barnens uppmärksamhetsgrad blir högre om det finns två pedagoger med under samlingen. Hon menar också att uppmärksamhetsgraden blir högre då det inte finns för många barn i barngruppen.
I och med att vi har en sådan grupp som vi har nu med mycket viljor och mycket tävlande så, alltså det kan ju vara mycket tjat och mycket, ja gör nu inte det, sluta och vi pratar mycket om det här att respektera varandra och lyssna på varandra för att det är mycket sådant som de glömmer på vägen. Och det är klart de blir ju stressade av det, många barn på en liten yta.
När de har en grupp med många barn så försöker de att dela upp barnen i mindre grupper för att det då blir lättare för barnen att hålla fokus. Blenda menar också att det är väldigt högt tempo i samhället nuförtiden och det speglar sig också på samlingarna. Blenda menar att barnen inte orkar sitta still några längre stunder och då har de ändå varit utomhus och sprungit hela förmiddagen. Blenda säger: alltså man tycker att de har
lekt av sig, men ändå så har de myror i rumpan. Jag tycker man blir lite rädd för var det ska sluta. Det går för fort.
34
Andrea och Charlie tar också upp att det ibland kommer barn som inte kan så bra svenska och då är det en ännu större utmaning att få dem till att koncentrera sig under samlingen. Charlie säger: Men att sitta och lyssna på någonting som man inte alls
förstår då förstår jag att man kan bli lite rörig. Andrea förklarar vad de gör när de
arbetar med ett barn som inte kan språket så väl: Man får försöka vara mer konkret och
använda rörelser och visa bilder. Blenda menar att många barn snappar upp innehållet i
samlingen trots att det är stökigt i barngruppen. De lyckas på något sätt ändå ta till sig innehållet. Om en enskild individ tappar fokus så använder sig Blenda oftast av fysisk kontakt för att lugna barnet. Blenda säger:
Men så räcker det, om det bara är ett barn till exempel, då kan man ju ta det barnet till sig och ha det hos sig. Och bara hålla om det liksom, både för att det ska sitta still men också så att det håller sig lugnt, så kan man ändå fortsätta så stör det inte alla andra så.
Charlie tillägger att det är lättare om det finns två pedagoger med på samlingen, för då kan en pedagog sätta sig bland barnen och hålla om barnet eller lägga en hand på det barn som tappar fokus. På så sätt blir barnet påmint om samlingen och kan koncentrera sig igen. Charlie säger så här:
Man märker ju att på de samlingar där barnen är delaktiga på ett eller annat sätt där har de lättare för att koncentrera sig, när de vet att om en liten stund så blir det min tur, som när vi hade sortering.
Objekt används som ett hjälpmedel för tydliggöra kommunikationen och för att öka barnens uppmärksamhetsförmåga säger Andrea. Men objekt som inte används kan också störa samlingen. Han menar också att det är viktigt att det inte finns några saker i rummet som stör eller distraherar barnen. Förut hade de en tågbana inne i rummet och då fick en del barn svårt att vara koncentrerade på samlingen. Pedagogerna brukar också träna koncentrationen enskilt med barnen genom att exempelvis få dem att sitta still en längre stund eller stanna längre vid en aktivitet. Detta kan ske på olika sätt. Andrea berättar: Ja, då kanske man får sitta där bredvid barnet eller också använder vi oss av
timglaset. Blenda tillägger: Ja, timglaset tycker barnen är väldigt kul, då glömmer de nästan av aktiviteten och tittar bara på timglaset. Sedan menar Blenda att det inte alltid
är lätt att fånga alla. Ibland får man vänta in barnet och barnets mognad utan att pressa fram koncentrationsförmågan: Ja, det är ju svårt att alltid fånga alla, så är det ju. Vissa
35
6 Diskussion
6.1 Metoddiskussion
Metoden i undersökningen är av etnografisk karaktär där ett fenomen undersöks från olika håll dels genom observation och dels genom intervjuer med pedagoger och barn. Stukát (2005) menar att de vanligaste metodvalen inom etnografisk forskning är intervjuer, observationer samt deltagande observation. Han menar också att forskningsformen är flexibel och att det kan dyka upp olika elements of surprise. Kombinationen av observation och intervjuer har kompletterat varandra och gett mig större förståelse för fenomenet. Mina frågeställningar har besvarats. Forskningsmetoden i undersökningen var flexibel, speciellt observationsschemat som anpassades efter de fenomen som dök upp under undersökningens gång. Att observationerna i undersökningen på video har varit en stor tillgång. Detta kan kopplas till Heikilää och Sahlström (2003) som menar att videoupptagning är bra i situationer då både verbal och ickeverbal kommunikation ligger till grund för analys, det kan dock ha en hämmande effekt på deltagarna vilket är något som man bör vara medveten om som forskare och något jag också noterade.
Den störande effekten av videoinspelningen var dock minimal och skedde främst i början och slutet av inspelningen. De positiva effekterna av videoinspelningarna var mycket större framför allt då jag kunde gå igenom materialet flera gånger och lägga fokus på olika intressanta fenomen. Alexandersson (1994) är positiv till att använda sig av videodokumentation. Han menar att på så sätt kan man titta igenom videoinspelningarna många gånger och på så sätt få en samlad bild av samspel och interaktion. Det går att notera små detaljer såsom blickar, mimik och kroppsspråk som hade varit svårt att notera vid en observation utan videoinspelning. Videoinspelningen blev mycket viktig eftersom jag utformade observationsmallen under undersökningens gång. Detta tillät mig att gå tillbaka och titta på samma observation flera gånger utifrån olika moment och att jämföra de olika observationerna.
Stukát (2005) menar att det är lämpligt att använda sig observation då man är intresserad av att veta vad människor gör och inte bara vad de säger sig göra. Intervjuerna hjälpte mig att bättre förstå de händelser som utspelades under observationerna. Observationerna hjälpte mig istället att sätta mig in den verksamhet som pedagogerna och barnen beskrev under intervjuerna. Observationerna utfördes före
36
intervjuerna, men eftersom observationerna finns inspelade på video så var det möjligt att titta på och analysera dessa efter intervjuerna.
Bryman (2008) menar att semistrukturerade intervjuer är bra att använda sig av i en kvalitativ undersökning. Frågorna behöver sedan inte komma i samma ordning som intervjuguiden utan måste anpassas till intervjupersonerna. Under intervjuerna med pedagogerna använde jag mig av semistrukturerade intervjuer och i slutet av varje intervju använde jag mig av stimulated recall för att ge intervjuerna ytterligare en dimension. Intervjuerna spelades in och en intervjuguide användes. Intervjuerna med pedagogerna påminde mer om ett samtal där pedagogernas svar fick stå i fokus och med en avslappnad stämning.
Det svåraste var att intervjua barnen. Jag har ingen tidigare erfarenhet av att intervjua små barn och jag känner att jag lärde mig hur jag skulle göra under intervjuernas gång. Jag intervjuade totalt tio barn parvis. Intervjuerna blev allt längre och mer precisa ju fler barn som jag intervjuade. Björkesten (2013) menar att det är viktigt att barnen själva får utveckla sina svar och därför är följdfrågorna mycket viktiga att tänka på när man intervjuar ett barn. De svar som jag fick av barnen var mycket intressanta men jag anser samtidigt att jag skulle ha kunnat få ut mer kompletta svar av barnen om jag hade haft mer erfarenhet. Fördelen med att genomföra undersökningen i förskolan var att barnen ännu inte har hunnit delta i några formellt lärarledda lektioner vilket gjorde det möjligt för mig att studera faktorer som kan kopplas till hur, när, med vem och vilka sammanhang som barn kan fokusera på en uppgift. Nackdelen med att utföra undersökningen i förskolan var att jag inte själv är utbildad förskollärare, vilket kan ha minskat förståelsen för olika fenomen som kan uppstå inom förskolan.
Under observationerna valde jag att inte observera hur pedagogens röstkvalité och talhastighet påverkade barnens uppmärksamhetsförmåga. Detta hade varit mycket relevant för studien, men jag var tvungen att utesluta dessa faktorer då jag inte har tillräcklig kunskap inom området. För att kunna analysera röstkvalité och talhastighet behövs goda kunskaper i logopedi och fonetik likt den studie som Lyberg Åhlander (2011) har utfört kring lärares röstkvalité.
6.2 Resultatdiskussion
Enligt det socialkulturella perspektivet är interaktion och kommunikation grunden för allt lärande. Vygotskij (1995) menar att lärandet är situerat, vilket innebär att vad vi lär
37
oss och hur vi reagerar är beroende på sammanhanget, miljön och situationen. I undersökningen kunde jag urskilja att de tre pedagogerna använde sig av tre olika kommunikationsstilar. Jag valde att kalla dem för den styrande, den lyssnande och den stöttande kommunikationsstilen. Varje kommunikationsstil består av en rad olika