Pedagogers syn och tankar

Vi har tittat lite på hur flexibla miljöerna var och frågade pedagogerna vad de tyckte. Resultatet är intressant för här skiljer det sig väldigt mycket från förskola till förskola. Några av kommentarerna vi fick är ”Jag tycker vår miljö är flexibel, barnen utnyttjar ju de ytorna vi har till max”, ”Vi tycker inte att det är tillräckligt flexibelt vi saknar ett vattenrum för den sortens lek” och ”Vi har det flexibelt, barn gör allt möjligt som de får och inte får” Pedagogerna som tar upp att de inte har flexibla miljöer är lite striktare på att man inte fick flytta runt de olika materialen till andra rum på förskolan. Tanken med det här är för att det ska bli mindre oordning och inte vara lika stökigt. Dessutom upplevde pedagogerna att andra barn blev störda i sina lekar om någon förflyttade sig runt med material.

De andra pedagogerna tyckte det var en självklarhet att deras miljöer var flexibla för det förekommer olika lekar i rummen och för att citera någon av dem ”Barnen börjar oftast sin lek i ett utgångsrum men sedan allteftersom leken växer gör även lekens område och de förflyttar sig”. Överlag var pedagogerna nöjda med hur de hade utformat sin miljö eftersom att det var dem som hade möblerar rummen men ville de ha några andra möbler eller dylikt fick de fråga högre upp, alltså cheferna. När vi ställde frågan om hur mycket barnen fick vara delaktiga i möbleringen svarade vissa pedagoger att barnen inte hade blivit tillfrågade om det. Då vill vi citera hur en pedagog svarade oss” Har vi ens tänkt på det?” När vi hörde citatet

blev vi förvånade att hon svarade på detta sätt. Vi fick henne och hennes arbetskollega att börja reflektera över hur mycket barnen fick vara delaktiga i utformningen av miljön. Hon berättade för oss att de aldrig hade tänkt på barnens delaktighet vilket gjorde att hon inte riktigt fullt ut visste vad barnen tyckte och tänkte om det. ”Jag tror barnen är nöjda med vår miljö men jag har ju faktiskt inte frågat dem” Andra pedagoger svarade att barnen är delaktiga i vad som ska finnas eftersom att det inbjuder till barnens olika aktiviteter och att deras fantasi styr lekarna.

Angående leksaker i miljön hade pedagogerna olika mening om det. Somliga menade att det inte skulle finnas för mycket tillgång till leksaker i de olika rummen. Det var bättre att det fanns tillgång till få saker som kunde bytas ut med jämna mellanrum än att det fanns jättemycket saker som inte skulle användas lika flitigt av barnen. ”Om utbudet av leksakerna skulle vara begränsat skulle barnen hinna sakna leksakerna och skapa ett sug efter dem” säger en av pedagogerna. Alla pedagogerna är överens om att barngruppernas behov styr vad som behöver finnas i miljön. Pedagogerna kan erbjuda barnen material och liknande material som inte nödvändigtvis behöver vara färdigt men att det i slutändan är barnen som styr vad de vill göra med det. Det viktigaste är att det finns tillgång till olika material eftersom att fantasin kan komma fram hos barnen.

Pedagogerna vill ta tillvara på barnens intressen och är lyhörda inför vad barnen vill leka med och tycker att de har en bra koll på vad barnen gillar att göra. När vi ställde frågan till pedagogerna om de var nöjda med sin miljö fick vi till svar att det för tillfället fungerade som de tänkt sig och vill att det ska fungera utifrån hur barngruppen ser ut. Men de belyste att det kommer nya barn till våren och då förändras troligtvis lekarna också. ”Men man är aldrig fullärd så det kan alltid bli bättre” menar en av pedagogerna. Det som kan sätta stopp för verksamheten är budgeten. Eftersom det bara finns tillgång till en viss summa pengar till förfogande är det viktigt att använda budgeten korrekt. Det här upplever pedagogerna som ett problem. Men samtidigt är det en pedagog som påpekar det positiva med en budget. Den miljö och de redskap som finns till för pedagogernas förfogande måste utnyttjas till fullo samtidigt som budgeten kan sätta stopp för en del köp som kan verka nyttig för stunden men som i själva verket bara leder till överkomsuntion.

6 Reflektioner och slutsatser

I följande kapitel kommer vi framföra våra tankar och reflektion kring vad vi anser är det mest väsentliga vi vill berätta för dig som läsare. Första delen av kapitlet kan ses som en liten sammanfattning av vår analys med mer kommentarer och tankar från oss. Vi börjar först det här kapitlet med lite av våra reflektioner sedan kommer de slutsatser vi har kommit fram till och till sist lite idéer om hur vi kan göra ett fortsatt arbete med den här studien. Även i det här kapitlet har syftet och våra frågor befunnits i våra tankar när vi reflekterat.

Vid noga granskning av vårt videomaterial ser vi en spännande sak. På två av förskolorna kan vi se att de har ett rum som i stort sätt har samma utformning. Det finns en matta på golvet, det finns en stor tavla på väggen där det sätts upp olika saker, en dörr som leder vidare till ett annat rum och en hylla. Det som är spännande med detta är att i de här zonerna leks det ungefär samma lekar och mattan är dessutom i fokus. Vad beror det här på? Två helt okända förskolor för varandra men ser väldigt lika ut och barnen använder dessutom miljön på samma sätt. Är det här strategiskt gjort av pedagogerna eller har barnen lärt sig av andra barn hur man använder miljön? Till sist undrar vi om det har blivit en indirekt tradition mellan barnen att de alltid leker samma lekar på mattan? Varför väljer barnen att bygga med klossar och kapplastavar när de befinner sig på en matta, har vi svårt att motivera eftersom barnen inte får en plan yta att bygga på samt att deras byggen rasar mycket oftare. Det vi menar är att de mindre barnen tittar på de större barnen när och vad de leker med.

På så sätt ser de yngre barnen vad som leks på mattan och sen när de blir större fortsätter de att leka samma lek på samma ställe. När det gäller leken i ett socialt perspektiv har vi iakttagit det som Evenshaug och Hallén (2001) skriver om i sin bok. Barn leker till en början på egen hand med saker och ting som finns i deras närhet oavsett vad de andra barnen leker. Efter en tid börjar barnet iaktta vad andra barn leker och på så sätt växer intresset för att leka som de andra barnen gör eller med samma leksaker. Hur barn tar till sig kunskap kan man läsa i Lpfö 98 (2005) sid 28

Kunskap är inget entydigt begrepp. Kunskap kommer till uttryck i olika former - såsom fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet - förutsätter och samspelar med varandra. Verksamheten ska utgå ifrån barnens erfarenhetsvärld, intressen, motivation och drivkraft att söka kunskaper.

Barn söker och erövrar kunskap genom lek, socialt samspel, utforskande och skapande, men också genom att iaktta, samtala och reflektera.

Från ovanstående reflektioner startar ytligare en ny frågeställning hos oss om mattorna är strategiskt utplacerade i miljön som ett syfte att vara en liten lekruta för barnen eller är det egentligen bara en inredningsaspekt för att ta bort kalheten på golven? Waldenström och Mauritzon (2009) benämnde att mattor och annat dylikt kan vara överraskande element i miljön. Utifrån vad vi har sett i våra observationer verkar det som om att mattor har en stor möjlighet att bli vad som helst för barnen. Det är ett bra fantasiredskap som samtidigt bidrar till det estetiska utseendet i ett rum. Knutsdotter Olofsson (2006) skriver att fantasi är den förmåga som barnet har till lek. Fantasi hör samman med inlevelseförmåga och föreställningsförmåga och i fantasin kan barnet använda sina erfarenheter av verkligheten. I fantasin är allt tillåtet och möjligt och där kan man göra allt som kanske inte är tillåtet i verkligheten. Att lära sig denna skillnad är viktig för alla personer och inte minst för barn. Att kunna fantisera gör det möjligt för barnen att känna sig fria att kunna tänka, att saker är annorlunda eftersom att barnet själva kan påverka och förändra. Vi reflekterade över en annan sak när vi gick igenom vårt inspelade material. Matplatserna på alla förskolorna är inte anpassade utifrån barnens nivå och det krockar lite med det som sägs av Pramling och Sheridan (1999). Barnen använder de stora stolarna som ett redskap för att komma åt det som inte är på barnens nivå. De klättrar upp på stolarna och tar fram det som de behöver till leken eller aktiviteten. I vissa fall ligger dock materialet utom räckhåll även för de lite kortare pedagogerna och då måste även de använda stolar för att komma åt.

Nivåplacering inbjuder till aktivitet på så sätt att barnen måste använda sig av miljön för att komma åt det som de vill ha. Dessutom lär barnen sig snabbt att allting inte alltid är åtkomligt i den höjden barnen befinner sig i. Vad vi menar är att de höga stolarna inte har varit något hinder för leken eller sänkt tempot i leken. Vi upplever att barnen använder de stora stolarna och borden mycket mer till lek och att sitta på än vad de använder de små. Stolarna och borden i vuxennivå fungerar som rekvisita till kurragömma, picknick eller ett kryp in för deras olika rollekar och djurlekar. Evenshaug och Hallen (2001) skriver om att leken är ett redskap för barn och att fantasin har en stor inverkan på leken. Lek kan användas som ett problemredskap. Leken uppstår inom barnet och dess vilja för att leka, faktorer utanför barnet kan bidra till lek men det är fortfarande barnets egen vilja som bestämmer.

Leken i sig är engagerande och aktiverar barnet. Därför är det inte säkert att miljön kommer bli ett hinder vid leken för barnen klarar av att ändra sin miljö att passa in i den leken barnet vill leka. Visst kan det låta skrämmande att barnen klättrar på stolar eller använder dem som ett redskap för hinderbana, men vi är ense om att har barnen klarat klättrat upp på stolen eller hyllan så klarar de klättra ner också. Då barnen klättrar på stolar och hyllor kan vara skrämmande för en pedagog för vi är rädda att barnen ska trilla ner på golvet och slå sig kanske rent av slå ut en tand. Detta är ingenting vi vill vara med om i barngruppen men om vi funderar lite grann så kan faktiskt mattkanten vara minst lika förödande. Vi anser att vi ska bli mer orädda som pedagoger och våga låta barnen få utforska lekar som kan anses som farliga. Då menar vi inte att barnen ska springa runt med sax, men att barnen får klättra och hoppa så länge det är en vettig lek. Vi kanske inte ska vara snabba med att säga till barnen att klättra ner från stolen utan istället ställa oss åt sidan och observera vad som egentligen sker i leken och hur barnet hanterar leken.

Vad gäller överkonsumtion skriver Nordin-Hultman (2009) om att fast det finns utbud av olika leksaksmaterial i våra förskolor så är det ändå ett begränsat material. Materialet ser mycket ut i våra ögon men om man kategoriserar upp det som finns tillgängligt för barnen är materialet ofta ett basutbud. Materialet är ofta svårt att kombinera med andra material vilket bidrar till en osanning om att en förskola har varierat leksaksmaterial. Detta ställer oss frågande till hur det går att uppnå det varierade utbudet som vi beskriver i vårt kapitel under tidigare forskning som Pramling och Sheridan (1999) skriver om. De pratar om att utbudet måste vara varierat för att få ett bra, givande och lockande samspel mellan miljön och leken. Vi undrar om det är möjligt att skapa ett varierat utbud då de flesta leksakerna tillhör det basutbud som erbjuds på förskolorna. Med basutbudet menar vi dockor, bilar, vagnar, kapplastavar, köksmöblemang till dockorna m.m. Forskarna talar också om att leksaker är ett individuellt material, alla barn leker inte med samma leksaker därför är det centralt att reflektera över barngruppens intressen och önskemål. Men här är det viktigt att tänka på angående det som Strandberg (2006) skriver om att tillgängligheten inte får glömmas bort. Det är meningslöst att ha en mängd olika leksaker i ett rum men bara ha tillgång till ett fåtal.

När det gäller tillgängligheten att nå material för barnen, kan det placeras på ett visst sätt beroende på vilken förskola man besöker. Nordin-Hultman (2009) skriver att en viss sorts material placeras mer tillgängligt än annat material. Till den tillgängliga gruppen av material hör kritor, spel, pussel, bilbanor och dylikt dit. Till den otillgängliga gruppen av material hör

flytande färg, klister, vatten, tyger, bandspelare m.m. Vi har lagt märke till att barnen på de förskolorna vi har varit på, når det mesta själva. Pärlor, färg och diverse pysselmaterial står tillgängligt i förvaringsburkar som barnen själva kan hämta men oftast går de först och frågar pedagogerna om de får lov att använda materialet. Vi har funderat på om det här är en vana från barnens sida att gå fråga först eller om pedagogerna har avbrutit barnen och sagt till de redan från tidig ålder, innan användning av material måste barnen fråga om tillåtelse.

”Leker barn när dem spelar dator? Vi har aldrig hört att barnen säger att dem leker vid datorn” sa en av pedagogerna vid en av intervjuerna. Pramling Samuelsson & Asplund Carlsson (2005) belyser att leken är central i förskoleverksamheten. Denna centrala aspekt krockar lite med ungdomars och barns spelande på datorer och tv-spel vilket har fört med sig att leken inte längre kan enbart anses tillhöra barn om den överhuvudtaget har gjort det. Med denna aspekt i bakhuvudet har vi funderat över vilken syn barnen har på vanliga brädspel och kortlekar. Anser barnen detta som lek eller att dem faktiskt sitter och spelar ett brädspel. Det är intressant för vad är lek egentligen då? Skiljer sig barnens perspektiv på vad lek är? När man ”spelar” ett spel gör man något vuxet då och måste man bete sig mer vuxet? Knutsdotter Olofsson (2006) skriver att när man är äldre har man svårare att se utanför ramarna. Kan en dator ge barnen den medvetenheten om att de måste bete sig mer vuxet?