Efter mellanmålet fortsätter samlingen vid tavlan där barnen pratar om det de upplevde dagen innan. Vissa barn har gått hem, nu är det en pedagog, en praktikant och 16 barn kvar. Under tiden barnen är samlade är det andra barn som klär på sig ute i hallen tillsammans med sina föräldrar, plus att ett barn blir hämtat från gruppen mitt under pågående aktivitet. Barnen tappar koncentrationen bland annat på grund av dessa störningsmoment. En bild på en kameleont visas under ett tillfälle av observationen på tavlan. Barnen och pedagogen pratar om att kameleonten kan byta färg.
K: Ska jag visa var det är svart?
Ped: Ja, kom du och visa. Var är det svarta?
(K går fram till tavlan, hoppar och pekar då hon inte riktigt når det ställe hon vill peka på, som visar sig vara kameleontens öga)
K: Öga (Pekar på sina ögon. Går och sätter sig, Barnen börjar diskutera sina ögon, pupiller och ögonfärg. Pratar om släktingar med dålig hörsel, någon säger att hans pappas mamma är blind. A2 räcker upp handen, får ordet.)
A2: Det är faktiskt lite brunt på fötterna Ped: Ska du komma fram och visa?
(A2 går fram, visar genom att peka på fotografiet) L3: Jag ser inte.
L2: Jag måste.. (reser sig upp och går fram för att se närmare på fotografiet. M2 hakar på. Barnen går fram först en och en och tittar, pedagogen bestämmer vem som är på tur. Efter ett tag får de gå fram två och två, det tar tid, resten av barnen börjar få svårt att sitta still)
M2: Det är också lite vit (står framme vid tavlan och tittar, pekar på en liten fläck)
Ped: A2 pekade på att den inte var brun över hela klon utan det var vissa fläckar på klona som var bruna.
M2: Jag tror att det här inte är klorna som är bruna. Det är nog det här (pekar på trädstammen)
Pedagogen inbjuder barnen till att komma fram och visa på tavlan vad de menar vid ett tidigare tillfälle under observationen, här hakar K på och går fram och visar vad hon menar efter att ha frågat pedagogen om det är okej. Detta leder till att nästan alla barn vill komma fram till tavlan och titta närmare eller visa något för de andra.
34
Intervju
Sara (fingerat namn) säger att pedagogerna på avdelningen inte har fått någon utbildning alls när det gäller hur man kan använda tavlan. När tavlan installerades visade installatören lite snabbt hur man skulle göra, men främst kring hur det gick till att starta och slå av projektorn och inte särskilt mycket kring själva programmen som följde med;
Det har vi fått klura ut själva, det är faktiskt barnen som är bättre på hur de programmen funkar än vad vi är, de vågar ju testa på ett annat sätt också. Vi har inte tiden heller att stå där utan barngrupp, vi har ju liksom inte fått utan det är vårt eget intresse som styr.
Sara menar att de endast har börjat skrapa på ytan när det gäller vad man kan använda tavlan till. Hon har vid några tillfällen träffat en annan pedagog som visat exempel på hur han använder den interaktiva tavlan, exempelvis genom att själv göra olika spel till barnen. På förskolan används den interaktiva tavlan både vid pedagogstyrda aktiviteter och vid tillfällen av fri lek. Vid pedagogstyrda tillfällen används den interaktiva tavlan främst vid samling;
Det är ju ofta i samling, dels som reflektionsverktyg tillsammans med barnen, tittar på foton, pratar om vad vi gjort. Men sen också lyfta upp barnens intressen. För ett tag sedan var det många som var jätteintresserade av vulkaner, så då hade vi kollat upp olika filmsnuttar på youtube som vi tittade på tillsammans just för att bemöta barnens funderingar. Sen ja om dom har hittat, tex en spindel ute på gården, för att ta reda på vad det är för något, tex kolla på nätet. […]Det är vårt pedagogiska verktyg för att reflektera tillsammans med barnen och höra deras idéer och ha som diskussionsunderlag för det lärarstyrda.
Sara säger att när den interaktiva tavlan var ny var alla barn lika intresserade av att arbeta med den, men att intresset har avtagit under tiden. Nu är det främst 5-6 barn på avdelningen som väljer att arbeta med tavlan vid fri lek gång på gång om de själva får bestämma vad de ska göra.
Ibland så frågar man då ett annat barn och så frågar man dem, skulle du vilja jobba med tavlan idag, då vill de det, det kanske är så att de inte tänker på det och har det som första val, eller att de inte känner att de har chansen.
Vissa barn väljer hellre att sitta vid barndatorn, Sara funderar om detta kan bero på att man kan få ganska mycket uppmärksamhet då man använder den interaktiva tavlan och att alla barn kanske inte vill ha just denna uppmärksamhet.
Vid fri lek menar Sara att barnen använder den interaktiva tavlan för att rita, något även jag fick ta del av vid observationerna. Det finns ett utpräglat ritprogram med valmöjligheter så som färg, penselstorlek, penselform, färdiga former etc. och ett annat program där barnen har möjlighet att dra in färdiga bilder på exempelvis djur som går att förminska/förstora och om man trycker på ett visst ställe kan man höra hur de låter.
35
”Det lär dom sig jättefort, var man ska klicka nånstans med pennan för att välja färg,
och de har varit väldigt hjälpsamma med varann, visat varandra hur man gör.”
Pedagogerna har än så länge inte kommit på hur barnen kan använda den interaktiva tavlan vid fri lek på andra sätt än att använda ritprogrammen och känner att detta även märks på barnen då de inte blir utmanade på samma sätt längre.
Sara vill att barnen ska kunna använda tavlan på fler sätt när de arbetar med den under den fria leken;
Att barnen ska göra något annat än rita när de jobbar själva, men också jag vet inte, jag skulle vilja jobba mer med hela vägen. Att barnen får filma, fota själva och sen för man över det till tavlan och man kan bearbeta det på något sätt på tavlan. Till och med kanske redigera film på tavlan, för jag tror det blir väldigt tydligt på tavlan, att det är något annat. Det här med att arbeta med hela kroppen, det blir på ett annat sätt än när man sitter vid en dator och gör det.
Sara anser att det är mer positivt för barnen att arbeta tillsammans vid tavlan än i situationer när det är en vuxen inblandad. Som vuxen anser hon att det är lätt att hamna i en maktposition”[..]det känns som det väldigt snabbt kan bli så, att nä, nu är det jag
som bestämmer, nu är det som jag vill ha det.” Sara säger att barnen oftast tycker att det
är okej om en kompis försöker visa hur man gör på tavlan. Det händer ofta att barnen vänder sig till en kompis istället för till en vuxen när man vill veta hur man ska göra. De vänder sig gärna till varandra när de behöver hjälp, utan att det andra barnet tar över. Ibland händer det att de blir irriterade när en kompis kommer och försöker visa, men det händer inte speciellt ofta. Sara jämför arbetet med barndator och den interaktiva tavlan och menar att det verkar lättare att en kompis tar över musen med arbetet vid barndatorn än vid arbete med tavlan. Barnen verkar, enligt Sara, ha väldigt roligt tillsammans;
Sen är det också, vi har sett många gånger att de har väldigt kul tillsammans, just när de använder de interaktiva djuren som låter, att de uppmuntrar varandra att dra in och trycka på så man hör hur de låter, och sen du måste göra den större, eller du måste göra den mindre, dom verkligen är med varandra
Sara tycker att det känns jobbigt när de som pedagoger inte kan följa upp barnens frågor och hjälpa dem i utforskandet av materialet. Hon känner en frustration när barnet vill något men de inte kan svaret och denna kan ibland nästan gå ut över barnet. I början var det, enlig Sara, lätt att se varje barns framsteg när de arbetade med tavlan. Barnen var väldigt nervösa när de höll i pennan och försiktiga när de skulle göra saker på tavlan. När barnen upptäckte någon ny funktion, exempelvis att de kunde göra cirklar eller fyrkanter, och att det var de som bestämde, blev barnen väldigt glada.
Det var väldigt mycket glädje då när man såg att det här, det fixar jag, det var jag som gjorde det här. Och det vet jag inte om det, nu har vi ju stannat där, nu blir det inte utveckling på samma sätt då vi har stannat där, vi kan inte utmana barnen på samma sätt i det de gör […]Det är itne det här, oj jag har
36
kommit på något nytt, nej de liksom, de utvecklas inte då vi inte vet hur vi ska utmana dem mer, nu vet de hur de ska använda de grejerna.
Sara berättar om ett barn som inte tyckte om att rita. När de fick den interaktiva tavlan var han inte ett av de första barnen att testa den, men visade stort intresse och satt med och tittade på. Efter ett tag ville han prova och han var det första barnet som valde att inte rita på fri hand utan hittade fyrkantsformer som han drog in i olika storlekar. Sara säger att det blev en jättehäftig tavla, med grå och svarta fyrkanter och alla möjliga kantiga former. Pojken testade detta vid ett flertal tillfällen och han använde sig oftast av samma verktyg. Två veckor senare började han rita på vanligt papper. Efter ett tag så fick de ett nytt ritprogram till tavlan där man har möjligheten att välja streckade linjer, pojken använde dessa och började rita kartor. Detta spred sig över hela avdelningen och pojken utvecklades jättemycket och fick högre status i gruppen.
37
Diskussion
Ägare – Deltagare - Åskådare
Ljung- Djärf urskiljde i sin studie tre olika positioner bland barnen som arbetade med datorn; ägarposition, deltagarposition och åskådarposition.70 Dessa positioner var även väldigt tydliga under mina observationer när barnen arbetade med den interaktiva tavlan. Ägarpositionen innehavs av det barn som hade pennan i handen och barnen var väldigt medvetna om detta. De enda gånger jag såg någon ta ifrån något barn pennan var vid tillfällen när en pedagog eller lärarstuderande skulle hjälpa till tekniskt vid tavlan. Barnen tog aldrig pennan från det barn som var i ägarposition förrän den utsatta tiden var slut, och även då krävdes det att en pedagog kom och agerade mellanhand. Vid flera tillfällen är det dock barn som innehar en deltagarposition som försöker styra det barn som är i ägarposition till att göra det de själva vill.
I observation 3 är det exempelvis L som innehar ägarpositionen då han är den som har pennan i handen. I denna observation bjuder L tidigt in de andra två till att vara deltagare genom sitt ”Kolla”. Både V och E2 är delaktiga i vad som händer på tavlan, V ställer vid flera tillfällen frågor som ”Vill du rita på nytt papper?” eller ”Vill du ta
jätten?”. L frågar dock inte V om detta utan det är på V:s egna initiativ, jag tolkar det
som att det är V som egentligen vill att L ska använda sig av vissa verktyg, L hakar på detta ibland och ibland gör han som han själv vill. I observation 4 bjuder A in sig själv till deltagare genom att ständigt säga åt V vad han tycker att V borde göra ”Tryck där” och pekar med fingret var han tycker att V ska använda pennan. A säger ”Tryck där” V svarar ”men jag vill..” och så letar han fram det han var ute efter. A försöker påverka V hela tiden att göra det han vill, men V går inte alltid med på det utan följer ofta sina egna planer. När V kommer in i en meny där han inte förstår vad han ska göra blir han mer mottaglig för A:s förslag och testar det han säger.
I observation 2 när E och M blir tvingade att leka med varandra vid tavlan uppstår dock inte detta typ av samspel, barnen hamnar istället för i en ägar- deltagarposition i en ägar- åskådarposition. När E och M ska arbeta tillsammans vid tavlan går E runt M och det ser ut som hon väntar på att M ska bjuda in henne till att vara med, till att bli en deltagare. Dock sker aldrig detta utan M ger E aldrig så mycket som ett ögonkast. E
70
38
förflyttar sig sakta bakåt och blir en passiv åskådare. När sedan E tar över pennan börjar M prata med henne, men det är i termer av vad hon inte får göra, när han fått sin vilja igenom väljer M att sluta kommunicera med E och sätter sig ner på en kudde och blir till en passiv åskådare. För att bli deltagare i aktiviteten vid tavlan får man antigen bjuda in sig själv eller vänta på att bli inbjuden. Väntar man på en inbjudan finns det dock risk att man blir en åskådare istället. E verkar vilja vara delaktig, dock får hon ingen inbjudan och går och sätter sig. När en pedagog kommer fram, går även E fram, jag tolkar det som att hon då ser en möjlighet att bli delaktig i det som händer, när dock ingen förändring sker och varken pedagog eller M bjuder in E går hon, när pedagogen går, tillbaka och sätter sig på kuddarna för att titta på.
Samspel barn – barn
Samarbete mellan barn och barn fungerar bra när barnen själva får välja vem de ska bjuda in och leka med vid tavlan, eller när barn tillkommer som direkt visar att de vill vara aktiva deltagare i det som händer. Det uppstår diskussioner mellan barnen och både ägaren och deltagen/deltagarna har möjlighet att påverka vad som ska hända på tavlan, dock är det den som har pennan i handen som har den slutgiltiga bestämmanderätten över vad som ska ske på tavlan. I Alexandersson, Linderoth och Lindös studier hjälpte barn varandra vid datorn genom att förklara och berätta för sina kompisar hur de kunde komma förbi problem. 71 Klerfelt kallar detta för mästare- lärling situation, då de barn med mest kunskaper lär vidare till andra barn hur de ska göra. 72 Alexandersson, Linderoth och Lindö märkte dock att barn som kommit olika långt i sin utveckling inte självklart kunde hjälpa varandra, utan det mest insatta barnet hade i vissa fall en tendens att ta över. 73 I mina observationer var det främst V (se observation 3) som visade en vilja att inta mästarrollen och visa L vad han kunde göra. Jag fick intrycket av att L var mer en novis när det gäller tavlan och han gärna gjorde som andra sa åt honom att göra. Dock verkade L rätt nöjd med det han höll på med, V fungerade på så sätt att han vidareutvecklade L:s lek vid tavlan genom att introducera nya saker för honom, exempelvis ”jättesuddet”.
Sara som arbetar på avdelningen menar att barnen oftast tycker att det är okej att
71
Alexandersson, Linderoth och Lindö (2001) s.75
72
Klerfelt, Anna (2002), s.272
73
39
en kompis försöker visa hur man gör vid tavlan och att det ofta händer att barnen vänder sig till en kompis om de behöver hjälp istället för till en pedagog. Ibland blir barnen irriterade när en kompis försöker visa hur man ska göra, men enligt henne händer det inte så ofta. Hon jämför barnens arbete vid datorn och vid den interaktiva tavlan och menar att det oftare händer att barnen tar över musen vid datorn än att de tar över pennan vid tavlan. Sara tycker att barnen verkar ha väldigt roligt när de använder den interaktiva tavlan tillsammans och att de uppmuntrar varandra till att göra saker som får andra att skratta, att barnen verkligen är med varandra när de arbetar med den. Barnen hade under de observationer som faller under fri lek-kategorin väldigt trevligt tillsammans när de utforskade tavlan. De hjälptes åt att föra leken framåt, samtidigt var det alltid den med pennan i handen som hade det slutgiltiga beslutet på sina axlar och styrde händelseförloppet.
Samspel barn-pedagog
Säljö är inne på att barn och ungdomar lär sig hantera datorer och annan teknisk utrustning utanför skolan och att lärare ofta har svårt att hinna med i denna utveckling, han ser IKT som en utmaning för skolan.74 Björk- Willén menar att barns möjligheter till formellt lärande vid datorn främst beror på om de får hjälp av en pedagog eller en kompis som kan mer, men påpekar även att det är ovanligt med uttalad hjälp från pedagoger i förskolan när det gäller arbete med IKT. 75 I Klerfelts studie kring barns arbete med sagor vid datorn menar hon att samspelet med pedagogen är avgörande för hur barnens sagor kan ta form och att pedagogerna i hennes studie tar sig an olika roller beroende på barnens behov. 76 Vid de tillfällen av fri lek som jag observerat är det samspel som sker mellan barn och pedagog/lärarstuderande endast vid tillfällen pedagogen ser eller tror sig se att barnet som arbetar vid tavlan har problem på något sätt. Det är ingen vuxen som kommer med uppmuntrande ord eller frågar vad barnen håller på med.
Vid de pedagogstyrda aktiviteterna har pedagogen en framträdande roll och är den som för aktiviteten framåt. I observation 1 är det pedagogens berättelse som är ramen för vad som ska hända, men inom denna berättelse utspelar sig ett samspel där barnen 74 Säljö, Roger (2002) s.21-22 75 Björk-Willén, Polly (2010) 76 Klerfelt, Anna (2002) s.270-271
40
har möjlighet att till viss del påverka sagans innehåll. Pedagogen uppmuntrar barnen att ställa frågor och gör på så sätt att de blir delaktiga. Enligt Selander så är inte läraren en självklar auktoritet utan måste skaffa sig både en personlig relation och tydliga spelregler och vara en aktiv medskapare av lärmiljöer, elever är inte enligt dem några passiva mottagare av kunskap utan de är hela tiden med och formar sin lärprocess. Både lärare och elever har en aktiv del i att designa förutsättningar för sitt eget lärande. 77 Detta är något vi ser här, pedagogen har en tanke med det hon gör men barnen sitter inte med som några passiva åskådare utan har möjlighet att både påverka sagans innehåll men även att ställa frågor som handlar om saker runt om sagan, exempelvis den diskussion som uppstår efter ritsagan med blåvalen då det uppstår ett samtal som bland annat handlar om, om blåvalar kan leva på land och hur mycket de väger. Här är vissa av barnen aktiva medskapare till att designa sin lärprocess utifrån att de är intresserade av djur.
I observation 5 och 6 där en pedagog tillsammans med barnen tittar på fotografier från en utflykt på den interaktiva tavlan sker ett återberättande av en tidigare aktivitet. Detta samtal styrs av pedagogen, både kommunikativt men även på grund av att det är hon som har pennan i sin hand och är den som väljer när det ska bytas bilder. Barnen i sin tur har möjlighet att påverka detta, några barn visar att de inte var klara med en tidigare bild utan ber pedagogen återgå till denna så att de kan få berätta vad de tycker och tänker. I lärandesammanhang är design ett begrepp som sätter fokus på hur något utformas, vad som lyfts fram och vad som sätts i bakgrunden menar Selander.78 Pedagogens val kring att antigen ställa följdfrågor eller inte till barnen när de berättar något formar i stor del samtalet. L2 visar till exempel vid flera tillfällen att han har stora kunskaper om olika djur, men han får inga större möjligheter att berätta om detta vid just detta tillfälle då andra barn också ska ha möjlighet att komma till tals. Shenton och