3 BASEL II: THE NEW CAPITAL ACCORD
3.1 Pelare I: Minimikrav för kapital
Anledningen till att krav ställs på banker att hålla ett visst kapital är att denna finansiella buffert ska kunna användas för att möta oväntade förluster och att en stabilitet i det finansiella systemet därmed uppnås i högre utsträckning.77 Denna kapitaltäckningsgrad regleras till en miniminivå
motsvarande åtta procent och beräknas i första pelaren enligt 78:
Kapitaltäckningsgrad = Kapitalbas/(kreditrisk + marknadsrisk + operativ risk)79
För bankerna innebär detta en ständig avvägning mellan kapitalbasens storlek och kostnaden för densamma. Det är kostsamt för en bank att hålla mycket kapital, varför detta också kommer att påverka bankens prissättning och därmed också dess konkurrensställning på marknaden. Incitamenten är därför stora att hålla en så låg kapitalbas som möjligt.80
77 Finansinspektionens rapportserie 2001:1
78 Basel Committee on Banking Supervision (2006)
79 Basel Committee on Banking Supervision (2006) s. 12. Riskbegreppen presenteras senare i detta kapitel. För vidare
förklaring av beräkningen, se bilaga 8.
Syftet med ett kapitalkrav som regleringsverktyg för banker är inte att det ska hindra dem från att exponera sig för risker, det är ju detta som bankernas verksamhet bygger på. Det är istället att den kapitalkostnad som riskerna ger upphov till ska leda till en prissättning som är mer anpassad till bankens risktagande, samt att banker ska uppmanas att ha en tydligare riskstrategi.81
3.1.1 Kreditrisk
Banker har i sin roll på marknaden en rad risker att ta hänsyn till, varav den dominerande är kreditrisken. Kreditrisk är den risk en bank tar på sig i samma ögonblick ett lån beviljas och utgörs av den fara som finns i att låntagaren inte kommer att kunna fullfölja sin del av förpliktelsen i detta åtagande.82
Basel I, företrädaren till Basel II, innebar att kapitalkravet för banker i grunden skulle ligga på åtta procent av det beviljade kreditbeloppet, men med en differentiering med hjälp av olika riskvikter baserade på motpartens klassificering.83
Figur 4: Riskvikter för kapitalkrav enligt Basel I (Källa: Egen figur utifrån The Basel Committee on Banking Supervision, 1988, s.8)
Enligt Basel II differentieras kapitalkravet ytterligare genom att tre olika metoder för att beräkna kreditrisken tillåts i form av schablonmetoden och två typer av interna riskklassificeringsmetoder (IRK-metoder); en enkel och en mer avancerad. Regelverket innebär ett förfinat system där förhållandet mellan risk och krav på kapital blir allt tydligare.84 Vilken beräkningsmetod som
används förväntas dock ge stora utslag på det kapital bankerna kommer krävas att hålla.85
81 Lind, Göran (2005) 82 Browall et al. (1989)
83 Basel Committee on Banking Supervision (1988), International Convergence of Capital Measurements and Capital
Standards. För vidare förklaring av beräkningen, se bilaga 8.
84 Finansinspektionens rapportserie 2006:14, Finanssektorns stabilitet 85 Finansinspektionens rapportserie 2002:8, Riskmätning och kapitalkrav
Schablonmetoden
Schablonmetoden är den enklaste av de tre modellerna och bygger på en utveckling av den beräkningsmetod för kreditrisker som användes inom ramen för Basel I. Enligt denna bedöms kredittagaren efter en rating baserad på dess kreditvärdighet. Detta kreditvärderingssystem bedöms av oberoende ratinginstitut som godkänns av tillsynsmyndigheterna. Riskvikter varierande från noll till 150 % tilldelas här motparterna. Om rating saknas för en låntagare tilldelas den ”gamla” riskvikten 100 %.86
Figur 5: Riskvikter för kapitalkrav enligt Basel II (Källa: Egen figur utifrån The Basel Committee on Banking Supervision, 2006, s.19-23)
IRK-metoderna
De interna riskklassificeringsmetoderna bygger istället på internt framtagna riskklassificeringsmått utifrån fem klasser i form av stater, banker, företag, hushåll samt riskkapitalinstrument. Fler underklasser finns dessutom för klasserna företag och hushåll. För alla klasser måste bankerna vid varje utlåningstillfälle ta fram värden för de faktorer som påverkar kreditrisken i form av sannolikhet för fallissemang (PD), förlust vid fallissemang (LGD) samt exponering vid fallissemang (EAD).87 I enkla metoden beräknar banken själv PD, medan LGD och EAD
tillhandahålls av tillsynsmyndigheten. I den mer avancerade metoden beräknar banken själv samtliga parametrar.88 Utöver dessa spelar också lånets löptid in vid bestämning av kapitalkravet.89
86 Basel Committee on Banking Supervision (2006), För vidare förklaring av beräkningen, se bilaga 8. 87 Finansinspektionens rapportserie 2002:8
88 Basel Committee on Banking Supervision (2006) 89 Finansinspektionens rapportserie 2001:1
Hur riskkomponenterna sedan i praktiken beräknas beror på respektive tillgångsklass utifrån dess specifika riskkomponenter, riskviktsfunktioner och minimikrav, det vill säga krav för den lägsta nivå en bank måste hålla för att få använda någon av IRK-metoderna. Riskparametrarna kan beräknas antingen genom egna framtagna historiska statistiska data, genom expertbaserade dito eller genom en kombination av dessa.90 För detta krävs relativt avancerade system och en god
kunskap om kredittagaren som sträcker sig ett antal år tillbaka i tiden.91
Tanken med IRK-metoderna är att bankerna genom sin erfarenhet och sitt kunnande själva är de som är bäst lämpade att bedöma vilka risker deras utlåning faktiskt medför. Enligt dessa metoder tillåts också ett vidare spektrum av ställda säkerheter för krediter än i schablonmetoden, vilket ger en lägre riskvikt. Godkännande för att få använda någon av dessa metoder måste dock först fås av respektive lands tillsynsmyndighet.92
De olika metoderna för att beräkna kreditrisker är en av de största utvecklingarna i det nya regelverket gentemot dess föregångare Basel I och innebär att kapitalkravet kan komma att skilja sig relativt mycket åt mellan banker, dels beroende på valet av beräkningsmetod och dels på kreditportföljens sammansättning.93
3.1.2 Marknadsrisk
Marknadsrisken innefattar den risk bankerna utsätts för på grund av att förändringar uppstår på marknaden som banken själv inte kan styra över, till exempel i form av valuta-, inflations-, och ränterisker samt risker en bank utsätts för till följd av aktiekursförändringar. Marknadsrisken inkluderades i efterhand som grund för kapitalkrav i Basel I, främst för att ytterligare stärka banksystemets stabilitet på den internationella marknaden. Införandet av Basel II har inte inneburit någon förändring i hur dessa risker behandlas, varför denna risk inte behandlas vidare i studien. Beräkningen sker genom interna modeller som varje bank har, vilka kräver en kombination av kvalitativa och kvantitativa riskberäkningsmodeller för att få användas.94
90 Basel Committee on Banking Supervision, (2006) 91 Finansinspektionens rapportserie 2001:1
92 Ibid
93 Finansinspektionens rapportserie 2002:8
3.1.3 Operativ risk
Kapitalkravet för de operativa risker en bank utsätts för är ett av de nya inslagen i regelverket.95
Dessa risker definieras som:
”risken för förluster till följd av icke ändamålsenliga eller misslyckade interna processer, mänskliga fel, felaktiga system eller externa händelser”.96
I grunden handlar detta om risker som bankerna tar på sig omedvetet och ej i syfte att generera vinster. För beräkning av dessa risker kan instituten använda sig av tre olika metoder i form av basmetoden, schablonmetoden samt någon typ av internmätningsmetod.97 Den sistnämnda får
dock som tidigast börja användas i Sverige år 2008.98
Basmetoden är den enklaste av de tre metoderna och enligt denna sker en beräkning utifrån bankens storlek mätt i dess bruttointäkt99, vilken sedan multipliceras med ett, av Baselkommittén
bestämt, alfavärde motsvarande 15 %. Denna metod förväntas ge ett betydligt högre kapitalkrav än de övriga två i och med dess totala brist i riskkänslighet, genom vilket kommittén sökt minska incitamenten att använda denna metod.100
Schablonmetoden fungerar i princip på samma sätt som basmetoden, men med en ökad riskkänslighet i att den ger differentierade mått baserat på olika affärsområden101, då riskbilden
ofta skiljer sig åt dem emellan.102 Här multipliceras bruttointäkten för varje område med en för
detta specifikt betavärde som varierar mellan 12 och 18 %.103 Någon hänsyn tas således
fortfarande inte till den enskilda bankens riskbild i och med ett användande av denna metod. Den ställer dock krav på en rad olika faktorer inom ramen för bankens interna processer, bland annat i form av styrning och kontroll, riskhanteringsprocesser och rapportering. Sammantaget anses detta ha givit en förbättrad riskhantering i stort och hopp om en fortsatt god utveckling mot den
95 Finansinspektionens rapportserie: 2006:18, Operativa risker – företagens hantering och FI:s rekommendationer 2006 96 Finansinspektionens rapportserie: 2006:18. s 5
97 Finansinspektionens rapportserie: 2006:18
98 Finansinspektionen, Barghotz, Percy, Besöksintervju 2007-03-08
99Bruttointäkt = räntenettot + räntenettot av icke-ränteinkomster, Basel Committee on Banking Supervision (2006) s 145 100 Basel Committee on Banking Supervision (2006)
101 Corporate finance, trading & sales, retail banking, commercial banking, payment & settlements, agency services,
asset management samt retail brokerage. Basel Committee on Banking Supervision, (2006) s 146
102 Finansinspektionens rapportserie: 2006:18 103 Basel Committee on Banking Supervision (2006)
än mer avancerade metoden, då denna är den enda med faktisk riskkänslighet och bankspecifika inslag. Finansinspektionen ser därför helst att denna metod används i framtiden.104
Internmätningsmetoderna för operativ risk kan bankerna använda efter godkännande från tillsynsmyndigheten och bygger på, som namnet antyder, en beräkning utifrån bankens egna system för att mäta denna. Inga färdiga, applicerbara, modeller som arbetats fram finns, utan tillsynsmyndigheterna har istället utarbetat riktlinjer för modellerna som kan användas inom denna kategori. I grunden ska den operativa risken dock innefatta såväl kvalitativa som kvantitativa data.105
De kvantitativa måtten som ska ligga till grund för att beräkna den operativa risken ska bygga på statistiska historiska data från såväl externa som interna källor. De kvalitativa standarderna grundar sig i att höga krav ställs på de interna riskmätningsprocesserna i egenskap av dess förmåga att identifiera, mäta, övervaka, kontrollera och dokumentera den operativa risken.106
Ingen av bankerna på den svenska marknaden har ännu uppnått detta, varför ingen heller blivit godkänd för att använda denna metod.107 SEB är den enda bank som i dagsläget avser att börja
använda metoden.108