I plan- och bygglagen (PBL) finns bestämmelser om planläggning av mark och vatten och om byggande. Bestämmelserna finns till för att, med hänsyn till den enskilda människans frihet, skapa en bra samhällsutveckling. Syftet är att skapa jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer.
Produktansvarslagen (1992:18)
Produktansvarslagen reglerar tillverkares skadeståndsskyldighet. Så här ser förutsättningarna för skadestånd ut:
Skadestånd enligt produktansvarslagen betalas för personskada som en produkt har orsakat på grund av en säkerhetsbrist. Skadestånd enligt denna lag betalas också för sakskada som en produkt på grund av en säkerhetsbrist har orsakat på egendom som till sin typ vanligen är avsedd för enskilt ändamål, om den skadelidande vid tiden för skadan använde egendomen huvudsakligen för sådant ändamål. Skador på själva produkten ersätts dock inte.
Med produkter avses i denna lag lösa saker. En produkt som har infogats eller på annat sätt blivit en beståndsdel i någon annan lös egendom eller i fast egendom ska alltjämt anses i lagens mening utgöra en produkt för sig.
Om en skada har uppstått till följd av en säkerhetsbrist hos en produkt som utgör en beståndsdel i en annan produkt, ska båda produkterna anses ha orsakat skadan.
En produkt har en säkerhetsbrist om produkten inte är så säker som skäligen kan förväntas. Säkerheten ska bedömas med hänsyn till hur produkten kunnat förutses bli använd och hur den har marknadsförts samt med hänsyn till bruksanvisningar, tidpunkt då produkten satts i omlopp och övriga omständigheter.
Skadeståndsskyldiga enligt produktansvarslagen är bland annat
1. den som har tillverkat, frambringat eller samlat in den skadliga produkten.
2. den som har importerat produkten till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet för att sätta den i omlopp där.
65
Produktsäkerhetslagen (2004:451)
Produktsäkerhetslagen har till syfte att förhindra att farliga varor och tjänster orsakar skada på personer. Enligt lagen får en näringsidkare endast sälja säkra varor och tjänster. Konsumentverket är tillsyns- myndighet. En myndighet, som enligt annan författning ska se till att regler om produktsäkerhet i fråga om vissa varor eller tjänster efterlevs, är dock tillsynsmyndighet även enligt denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av den.
En fråga om åläggande eller förbud enligt denna lag får alltid väckas hos Konsumentverket. Om verket inte är tillsynsmyndighet beträffande den vara eller tjänst som frågan gäller, ska Konsumentverket överlämna ärendet till tillsynsmyndigheten. Konsumentverket får meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall.
Näringsidkare måste underrätta tillsynsmyndigheter när de får kännedom om att en vara eller tjänst, som företaget säljer eller har sålt, är farlig. Näringsidkare är också skyldiga att samarbeta med varandra och med tillsynsmyndigheter.
Smittskyddslagen (2004:168)
I smittskyddslagen finns bestämmelser om smittskyddsåtgärder som riktar sig till människor. Varje landsting/region har en smittskyddsläkare som ansvarar för smittspårning hos människor, medan miljö- och hälsoskyddsnämnden (MHN) i respektive kommun ansvarar för provtagning och spårning av smitta i livsmedel och dricksvatten (enligt livsmedelslagen och miljöbalken). Vid ett utbrott bör därför både smittskyddsläkare och MHN kopplas in.
Smittskyddslagen anger vad som är anmälningspliktiga, allmänfarliga samt samhällsfarliga sjukdomar. Av de agens (smittämnen) som räknas som anmälningspliktiga och allmänfarliga finns flera som smittar via livsmedel och vatten. Exempel på allmänfarlig agens är campylobacter, EHEC, hepatit, salmonella och shigella.
Samhällsfarliga och allmänfarliga sjukdomar är anmälningspliktiga. Anmälan ska göras till smittskyddsläkaren och Folkhälsomyndigheten.
Säkerhetsskyddslag (2018:585)
Lagen gäller för den som till någon del bedriver verksamhet som är av betydelse för Sveriges säkerhet eller som omfattas av ett för Sverige förpliktande internationellt åtagande om säkerhetsskydd
(säkerhetskänslig verksamhet).
I lagen finns också bestämmelser om internationell samverkan i övrigt på säkerhetsskyddsområdet.
66
Varumärkeslagen (2010:1877)
Varumärkeslagen har till uppgift att skydda företagens varumärken. Genom registrering kan ett företag få ensamrätt till ett varumärke. Även utan registrering går det att få ensamrätt till ett varumärke om märket anses vara inarbetat. Varumärken kan registreras i varumärkesregistret hos Patent- och registreringsverket. Ett varumärke får registreras endast om det tydligt går att särskilja från andra varumärken.
Ett varumärke kan bestå av alla tecken som kan återges grafiskt – särskilt ord – inklusive personnamn, figurer, bokstäver eller siffror. Det kan också bestå av formen eller utstyrseln på en vara eller dess förpackning, förutsatt att tecknen kan särskiljas från varorna i ett annat företag. Vad som står i denna lag gäller även tjänster.
Zoonoslag (1999:658)
Zoonoslagen avser sjukdomar som kan spridas naturligt från djur till människa (zoonoser). Förordningen om övervakning av zoonoser och zoonotiska smittämnen hos djur och i livsmedel (2005:422 § 6) berör livsmedelsföretagares skyldigheter. Här anges att Livsmedelsverket och Jordbruksverket kan meddela föreskrifter för livsmedelsföretagare när det gäller rapportering om provtagning. Vid förekomst av salmonella kan till exempel en anläggning åläggas sanering.
67
Bilaga 2 Säkerhets- och inbrottsskydd
Inbrott är en händelse som alltid medför skadegörelse, extraarbete, förlorade varor, pengar och eventuellt också förlust av värdefull eller konfidentiell information, som recept, marknadsplaner med mera. Ett bra inbrottsskydd är en förutsättning för att minska risken att få ovälkomna gäster. Det brukar göras en skillnad på områdesskydd och skalskydd.