Under rubriken documenta 12 art education står att läsa hur Documenta, för första gången i sin historia, ställer ut dansföreställningar under utställningens 100 dagar. Koreografierna tar plats i museet i anslutning till dokumentation och teckningar ur Browns konstnärskap. Enligt hemsidan blir många museibesökare märkbart tagna av att mötas av dansarnas rörelser i utställningen, medan koreografiernas rötter i danshistorien, liksom deras referenser till utvecklingen av bildkonst i New York på 1960- och 70-talen, emellertid förblir okända. I en diskussion mellan två dansare i utställningen och två av Documentas art educators bjuds publiken in till ett samtal utifrån ett antal frågor, rörande: hur Floor of the Forest och
Accumulation visas i relation till Browns grafiska och medialiserade verk; vilka direkta
rumsliga relationer som framträder genom koreografierna; hur förhållandet mellan konst och
110 Lidia Rossner (interview), Alexander Rossner (video) “Trisha Brown – Interview at documenta 12 (2007)” <https://vimeo.com/68282106> (2020-12-01)
111 Rosenberg, 2012, s. 40.
112 Fischer-Lichte, 2008, s. 18f.
113 Teicher, 2002, s. 295 och Rosenberg, 2012, s. 32.
114 Öhrner, 2016, s. 535.
betraktare ser ut i detta rum, jämfört med i andra museirum samt; vilken repertoar av rörelser som dansarna använder och hur kan vi läsa deras språk.116
När vi talar om performance menar Fischer-Lichte att vi behöver göra en distinktion mellan performance i scenkonstsammanhang och i konsten. Den senare är ofta skapad av en singulär konstnär som, liknande ett laboratorium, utsätter sig själv och publiken för ett experiment. Det är i det närmaste omöjligt att förutsäga hur händelsen kommer att sluta och publiken behöver förhålla sig aktivt deltagande. Scenkonsthändelsen däremot är ofta skapad i samarbete mellan regissör, skådespelare, kostymör, scenograf, kompositör, med flera. Föreställningen har ofta föregåtts av flera veckor repetition. När det kommer till scenkonst behöver därmed skilja produktionstiden från den performativa händelsen, som tar plats inför publik.117
Även Bishop gör en distinktion mellan performance i bildkonsten och inom performing arts, det vill säga de levande konstformerna dans, teater, musik, med flera. Bishop beskriver hur bildkonstens performance historiskt har existerat som en antagonism till den skickligt utförda scenkonsten, utan teaterns amplifierade ljud, ljussättning, scenografi och kostym. Till skillnad från teaterns centralperspektiv och uppdelning mellan scen och salong, premierades mötet mellan konst och publik. Bildkonstens performance öppnade upp för det som hände i nuet. Fokus låg på realism, autenticitet och demokratisk anti-virtuositet. Eventets singularitet utgjorde inte enbart ett ideologiskt motstånd mot konsten som objekt utan även mot teatern, som ansågs stå för kommersialiserad underhållning. Exempel på rörelser inom bildkonsten som lyfts fram av Bishop är Dada, Futurism, vilka oscillerade i relation till varietéteater och konserthus, samt och Fluxusrörelsen med Happenings och Body Art som tog plats på loft och i konstgallerier. För att förstå hur det kommer sig att performance har blivit ett allt vanligare fenomen på museum i Europa och USA under 2000-talet, behöver vi enligt Bishop göra oss medvetna om dessa små men betydelsefulla skillnader.118
När Brown återuppför Floor of the Forest och Accumulation på Documenta 2007 är det fyra decennier efter att hon var verksam inom den oberoende konstscenen i 1960- och 70-talens New York. År 1970 startade hon sitt eget danskompani, bestående av tre andra kvinnliga dansare med vilka hon började utveckla sitt koreografiska vokabulär.119 Sedan 1980-talet utvecklade Brown sitt konstnärskap genom The Trisha Brown Dance Company, liksom hon samarbetade
116 DOCUMENTA KASSEL 16/6- 23/9 2007, Trisha Brown at documenta 12
<https://www.documenta12.de/en/100-tage/100-tage-archiv/lunch-lectures/trisha-brown-at-documenta-12-history-media-performance.html> (2020-12-01)
117 Fischer-Lichte, 2008, s. 164.
118 Bishop, 2018, s. 24.
med bildkonstnärer och kompositörer för scenografi, musik, kostym. Brown har således gått från att skapa performance inom bildkonstens oberoende scen till att skapa performance för de stora scenkonstinstitutionerna. Teicher beskriver Browns förflyttning från den oberoende konstscenen till scenkonstinstitutionen i slutet av 1970-talet som ett beslut från Browns sida att fokusera på rörelsebaserad dans medan bildkonsten fortfarande utgjorde en aktiv del av henne kreativa tänkande och idéer.120 Kanske hänvisar Teicher till vad Rosenberg beskriver som en brytpunkt i Browns konstnärskap, från hennes tidiga konceptuella och strukturella koreografier till fokus på den inkorporerade dansens glädje (jouissance).121 Men enligt Rosenberg var beslutet även en följd av Browns svårigheter att försörja sig som koreograf och dansare inom det oberoende konstfältet.122 Förflyttningen in på teatern avspeglas i Browns konstnärskap genom en fundamental förändring av parametrarna rumslighet, temporalitet och publikdeltagande. Enligt Paxton övergav inte Brown sin grundläggande, experimenterande hållning och estetik när hon tog steget in på teatern, utan hon flyttade in och anpassade sitt utforskande till scenpresentationens ramar.123
Bishop beskriver hur performancekonstens institutionskritiska och ofta genrebrytande uttryck har haft ett svårartat förhållande till museet. Det är därför slående att det är dansen som tar plats när museerna på 2000-talet öppnar upp för den performativa konsten. För att förstå detta behöver vi titta på utvecklingen som skett inom dans och teater under de senaste 20 åren. Genom den så kallade post-dramatiska teatern har textens centralitet ersatts av abstrakta uttryck som musik och bildkonst, liksom det abstrakta måleriet och konstens performativa vändning på 1960-talet utgör konstanta referenspunkter. Sedan 1990-talet har dansfältet genomgått en utveckling mot en mer abstrakt och konceptuell dans, som bäst förstås i relation till utvecklingen inom bildkonsten och med avstamp i den postmoderna dansen i 1960-talets New York. Koreografer som ställer ut på museer i början av 2000-talet tillhör en generation dansare som har ett intresse för bildkonst, liksom de är högst medvetna om den institutionella konstteorin. Enligt Bishop leder korsandet av konstformer på museet till en ny form av virtuositet gällande utställningsrummet och utställningen som form.124 Men koreografernas flexibilitet och anpassning och av verk och processer till museets institution resulterar paradoxalt nog i en avpolitisering av konsten: ”When dance moves into the museum, it almost
120 Teicher, 2002, s. 296.
121 Rosenberg, 2012, s. 153.
122 Rosenberg, 2012, s. 42.
123 Paxton, 2001, s. 61.
guarantees a lack of institutional critique, because its institution is elsewhere — in the theatre.”125
Antagligen är det Browns roll i både dansen och konstens utveckling sedan 1960-och 70-talen som leder till att det är just hennes koreografier från denna tid som blir den första dansutställningen som presenteras i Documentas drygt femtioåriga historia. Genom att ställa ut Browns tidiga koreografier slår museet en lov tillbaka till en historisk brytningstid som fått avgörande betydelse för både dansen och konstens utveckling sedan dess. Som en av de första dansutställningarna är Browns koreografier på Documenta XII banbrytande sett ur ett historiskt perspektiv. Browns koreografier på Documenta konfronterar museets besökare med en levande konsthändelse. Händelsen i sig är däremot inte på något sätt omstörtande eller kritisk till museet (eller teatern) som institution. Det är snarare sättet som koreografierna öppnar upp för en ny medvetenhet om museet som plats, genom den levande händelsen, som tillför ett nytt perspektiv på konsten.
4 Avslutande diskussion
Syftet med denna studie har varit att undersöka hur upplevelsen av Browns koreografier Floor
of the Forest (1970) och Accumulation (1971), som har tagit plats i bildkonstens rum på
1970-talet och 2000-1970-talet, har förändrats över tid. I en komparativ fallstudie har koreografierna rekonstruerats i sina ursprungliga uppföranden på 1970-talet och i deras uppföranden på museer på 2000-talet. Händelserna har analyserats genom Fischer-Lichtes teori om performativitet i konsthändelsen.
Analysen och rekonstruktionen av Floor of the Forest på 1970-talet visade att händelsen utmärktes av ett utsuddande av gränser: mellan dansare och publik; performance och social tillställning; konst och liv. Publiken bjöds in att ta del av koreografin i en tom industrilokal/gymnastiksal utan vidare instruktioner om hur de skulle förhålla sig till verket. Koreografin tog plats på vad Brown beskriver som flera olika plan: på golvet, i utrymmet mellan golv och konstruktion, i kläderna i repen och ovanpå repens rutnät. I händelsen gavs även en möjlighet för publiken och dansarna att kliva in och ut ur rollen som aktiv deltagare eller passiv betraktare.
När Floor of the Forest återuppfördes på museer på 2000-talet blev installationen och händelsen i sig ett konstobjekt. Publiken förhöll sig till koreografin genom beteenden som följde med museiinstitutionens konventioner. Händelsen förmådde- eller avsåg inte att sudda ut gränser. Även teaterns konventioner aktiverades i händelsen, som av den kulturellt bevandrade publiken identifierades som dansföreställning. Händelsens utsuddande av gränser skedde således mellan två konstinstitutionella seenderegimer, av Bishop kallad en gråzon mellan teaterns black-box och konstens vita kub.
Rekonstruktionen och analysen av Accumulation på 1970-talet visar hur koreografins inneboende verkan i sig är strikt performativ. Betydelser som genereras i Accumulation oscillerar mellan dansarens kinestetiska/fenomenologiska kropp och rörelsernas gestik i ett ständigt själv-refererande flöde. Koreografins objekt-lika struktur fick till följd att
Accumulation ställdes ut i olika bildkonstsammanhang, liksom koreografin anpassades och
utvecklades i relation till olika platser. Koreografin Accumulation kan således förstås utgöra ett
material som i relation till olika andra material och miljöer (exempelvis vatten, gravitationen
och talad text) genererar nya performativa betydelser.
När Accumulation tar plats på museer på 2000-talet anpassas koreografin delvis till museets rum. Men inom museets väggar är händelsens performativa rum även laddat med referenser till koreografins ursprungliga uppförande. På 2000-talet refererar Accumulations generativa
struktur inte enbart tillbaka till rörelsen i sig utan även till Browns konstnärskap och till historien.
Om uppförandet av Floor of the Forest och Accumulation på museer på 2000-talet tillför konstens rum något nytt är det genom hur händelsens performativa verkan öppnar upp museets rumsliga och fysiska aspekter. I relation till Browns konstnärskap och roll i 1960- och 70-talens konstfält, liksom utvecklingen av hennes koreografi inom scenkonstinstitutionen från 1980-talet, framträder hur platsen/rummet fortsatte att utgöra en central aspekt av Browns koreograferande, även efter hennes platsspecifika experimenterande. Koreografierna Floor of
the Forest och Accumulation samverkar på 2000-talet med utställningsrummets ramar och
publikens närvaro, dock utan att verka vilja bryta mot dessa. Anpassningen vittnar om en medvetenhet om hur händelsen sker genom ett performativt rum. Enligt Bishop är det just denna anpassningsförmåga till museet, som plats och institution, som präglar fenomenet dansutställningar.
I denna studie har ett omfattande material studerats. Studiens avgränsning till koreografierna
Floor of the Forest och Accumulation öppnades upp genom fallstudiens kontextualisering: i
relation till Browns konstnärskap och utvecklingen av dans och koreografi som tagit plats i bildkonsten under en 40 årsperiod. Det har visat sig svårt att komma fram till ett rakt svar på studiens inledande frågeställningar: Hur skiljer sig koreografierna Floor of the Forest och
Accumulation mellan det tidiga 1970-talet och 2000-talet? och Hur relaterar Floor of the Forest och Accumulation till konstfältet under ovan nämnda tidsperioder?
Performativitetsbegreppet öppnar upp för det som tar plats i händelsen. I uppsatsen har jag beskrivit koreografiernas ursprungliga uppföranden av Brown på 1970-talet som original. Men begreppet original motsägs delvis av performativitetsbegreppet då varje performance som tar plats mellan performer och publik är en unik händelse. De performativa begreppen är även verksamma på samma sätt oavsett i vilken kontext som händelsen tar plats, i bildkonst eller i scenkonst. För att ta reda på vad som skiljde händelserna åt behövde jag titta på omgivande faktorer som platsen och tiden i vilken koreografierna uppfördes. Studiens första och andra frågeställning pekar därmed båda mot ett och samma svar: koreografierna Floor of the Forest och Accumulation skiljer sig åt mellan det tidiga 1970-talet och 2000-talet eftersom de tar plats i- och relaterar till konstfältet under två olika tidsperioder.
Frågan jag ställer mig efter denna studie är om 2000-talets dansutställningar är ett övergående fenomen, eller om dansen och koreografin som tar plats på museer är här för att stanna? Kommer dansutställningens gråzon att utvecklas till en ny typ av konstfält, eller blir det en återgång för dansen tillbaka teaterns specifika rum och seenderegimer? I denna tid av pandemi,
när vi inte kan ta del av stora publiktillställningar, kanske dansutställnigen ändå kan möjliggöra ett levande möte mellan performer och åskådare, om än i begränsad form?
Browns konstnärskap visar att 2000-talet inte är första gången som fälten dans och koreografi och bildkonst har korsats i konstens rum. Brytningstider präglas ofta av ett utsuddande av gränser. För Brown var beslutet att överge den oberoende konstscenen i slutet av 1970-talet delvis en fråga om ekonomi. Kanske var det omöjligt att bibehålla en praktik som dansare och koreograf i konstfältet när konstens efemära kvaliteter åts upp av drivkrafter som ville åter-objektifiera konsten som objekt och handelsvara? Hur konsten och scenkonstens produktionsvillkor inverkat på konstnärligt utövande, i gränslandet mellan dans och bildkonst, är däremot en fråga för en annan uppsats.
Käll- och litteraturförteckning
Litteratur
Bishop, Claire “Black Box, White Cube, Grau Zone: Dance Exhibitions and Audience Attention” TDR: The Drama Review, Vol. 62, Nr. 2, Summer 2018 (T238).
Carlson, Marvin “Introduction, Perspectives on performance: Germany and America” The
Transformativ Power of Performance: A New Aesthetics, Routledge, New York, 2008. Elisabeth Streb discusses Trisha Brown’s “Man Walking Down the Side of a Building”
<https://www.youtube.com/watch?v=9kxWm31jh3Q> (Hämtad 2021-01-06)
Excerpts from “Man Walking Down the Side of a Building” (1970)
<https://www.youtube.com/watch?v=sKkBXZSljHk> (Hämtad 2021-01-06)
Fischer-Lichte, Erika The Transformativ Power of Performance, Routledge, New York, 2008. Fischer-Lichte, Erika “Culture as Performance”, Modern Austrian Literature, Vol 42, No. 3, 2009.
Leaning Duets (1970) <https://www.youtube.com/watch?v=OQXq9wrDo7g> (Hämtad
2020-12-17)
Lundström, Anna Former av politik: Tre utställningssituationer på Moderna Museet
1998-2008, Makadam Förlag, Göteborg Stockholm, 2008. Marina Abramovic, The Cleaner 18.2.2017 – 21.5.2017
<https://www.modernamuseet.se/stockholm/sv/utstallningar/marina-abramovic/>
(Hämtad 2020-11-29)
Moreno, Inés “Opening Hours” Dance Research Journal, Vol. 46/3, December 2014, s. 78. Paxton, Steve “Brown in the New Body” Trisha Brown: Dance and Art in Dialogue 1961-2001, The MIT Press, 2002.
Rosenberg, Susan “Trisha Brown’s Water Motor: Forever, Now and Again”, TDR: The Drama
Review (1988-), Spring 2012, Vol 56. No 1, (Spring 2012) s. 150-157.
Rosenberg, Susan “Trisha Brown: Choreography as Visual Art”, The MIT Press, October, Spring 2012, Vol.
Teicher, Hendel (ed) Trisha Brown: Dance and Art in Dialogue 1961-2001, The MIT Press, 2002.
The Judson Dance Theatre: The Work is Never Done MoMA, Sep 16, 2018 – Feb 3, 2019
Trisha Brown Dance Company, Trisha Brown/Biography:
<https://trishabrowncompany.org/trisha-brown/biography/> (Hämtad 2020-12-12)
Yvonne Rainer + Weld Company, Again? What Now? 8.2 – 24.2 2019, dans och film
<https://www.konsthall.malmo.se/utstallning/yvonne-rainerweld-again-what-now/> (Hämtad 2020-11-29)
Öhrner, Annika “Yvonne Rainer and Robert Morris – An Evening of Talking and Dancing, 1964” A Cultural History of the Avant-Garde in the Nordic Countries 1950-1975, Koninklijke Brill NV, 2016.
Källor
Accumulation – Trisha Brown (1971), filmad av Marc Robinson
<https://www.youtube.com/watch?v=86I6icDKH3M> (Hämtad 2020-12-12) Accumulation with Talking Plus Water Motor- Trisha Brown (1986)
<https://www.youtube.com/watch?v=4ru_7sxvpY8&t=22s> (Hämtad 2020-12-12) Babette Mangolte Water Motor (1978)
<https://www.youtube.com/watch?v=3FALHd5Viz4&t=240s> (Hämtad 2021-01-06) C. Newton ”Trisha Brown documenta 12 Kassel 2007”
<https://www.youtube.com/watch?v=NXyW-d-LVlE> (Hämtad 2020-12-01)
Collezione Maramotti, “Trisha Brown Dance Company Early Works”
https://www.youtube.com/watch?v=yj7PINfTqYM> (Hämtad 2020-12-01)
DOCUMENTA KASSEL 16/6- 23/9 2007, Trisha Brown at documenta 12 – history, media, performance
<https://www.documenta12.de/en/100-tage/100-tage-archiv/lunch-lectures/trisha-brown-at-documenta-12-history-media-performance.html> (Hämtad 2020-11-29)
Fondazione MAXXI, Trisha Brown Dance Company, Early Works, 18-19 ottobre 2011
corealizzato da Romaeuropa Festival 2011
<https://www.youtube.com/watch?v=OnV4DxPqgI8> (Hämtad 2020-12-01)
Hammer Museum, “Trisha Brown: Floor of the Forest”
<https://www.youtube.com/watch?v=9dAvQstiVqA> (Hämtad 2020-12-01)
Lidia Rossner (interview), Alexander Rossner (video) “Trisha Brown – Interview at documenta 12 (2007)” <https://vimeo.com/68282106> (Hämtad 2020-12-01)
Meany Center, TBDC – “Accumulation” (In Plane Site) 2016
<https://www.youtube.com/watch?v=7kdi4UFzB5w> (Hämtad 2020-12-01)
Sommer, Sally “Equipment Dances: Trisha Brown” The Drama Review: TDR 16(3): "Puppet", Sep 1972, s. 135-141.
<https://trishabrowncompany.org/repertory/accumulation-1.html> (Hämtad 2020-12-03) Rainer, Yvonne “A Found Memoire with Sundry Reflections on a Friend and Her Art” Trisha
Brown: Dance and Art in Dialogue 1961-2001, The MIT Press, 2002. Trisha Brown Dance Company, REPERTORY/Floor of the Forest (1971)
<https://trishabrowncompany.org/repertory/floor-of-the-forest.html?ctx=early> (Hämtad 2020-12-03)
Whitney Museum of America Art, Trisha Brown Dance Company performs a compilation of Brown's early works <https://www.youtube.com/watch?v=TCQhi_7xa9s> (Hämtad