Följande kapitel fyller två funktioner. Den första handlar om att ge en nöd-vändig historisk översikt av framförallt de medierelaterade kontextuella för-utsättningar som omgett Sveriges Television som public service-företag och i synnerhet dess nyhetsverksamhet under senare delen av 1900-talet och en bit in på 2000-talet. De ideologiska värdegrunder som utgör basen för me-dieverksamheten i Sverige presenteras och relateras till dagens medielands-kap. Därefter kopplas dessa övergripande förutsättningar till avhandlingens placering på ett större forskningsfält. Forskningsöversikten som utgör ka-pitlets andra del avser ringa in denna studies position på såväl en metodolo-gisk som empirisk karta.
Medieideologier och det sociala ansvaret
Journalistik och politik kan, som den franske sociologen Pierre Bourdieu (1998) argumenterat för, betraktas som två separata fält och konkurrerande verksamheter. Inom varje fält råder specifika förståelseramar och värden som sätts på spel när interna maktbalanser rubbas. Mellan dessa fält pågår den ständiga striden om vilka frågor och händelser som ska nå dagens ljus och finna vägen till allmänhetens vetskap. Samtidigt återfinns ett kollegialt samarbete mellan dessa båda fält; ett symbiotiskt förhållande där respektive part är beroende av den andre. Genom politikers vilja att förse journalisti-ken med material i utbyte mot att journalistijournalisti-ken i sin tur publicerar, yttras ett inneboende tvång om anpassning till de ramar som bestämmer förutsätt-ningarna för såväl samarbete som distans mellan institutionerna (se även Bennett & Entmann 2001).
Detta förhållande mellan institutionerna, som autonoma helheter såväl som mellan dess enskilda individer, är en relation som är svår att fånga. För att kunna förstå den på en grundläggande nivå krävs ett erkännande av re-spektive institutions sökande efter legitimitet. Journalistiken har sedan slutet
av 1960-talet använt sig av viljan att granska makthavare som professions-ideal och politiken söker sin legitimitet genom viljan att låta sig granskas, att framhäva transparens av sin verksamhet (Jönsson & Snickars 2007). Men bakom detta finns mer informella och personliga relationer som problemati-serar förhållandet mellan politik och journalistik. Som vardagligt arbete för politiska journalister inbegrips ständiga personliga möten med politiker som innebär att det utvecklas kollegiala relationer mellan enskilda politiker och journalister.6 Det vore ingen överdrift att påstå att dessa relationer och stän-diga förhandlingar om dagordning och beskrivning intensifierats över tid. Kampen om agendan och beskrivningsmakten är en väl etablerad ingrediens i ett forskningsområde som politisk journalistik (Strömbäck 2000, Nilsson 2004).7 Denna kamp sker inte inför allmänhetens beskådan utan vid tillfällen som sällan om ens någonsin visas upp i offentligheten. Men likväl utgör det en central del och ytterst beaktansvärd aspekt i förståelsen för hur samspelet mellan medier och politik utvecklats under senare hälften av 1900-talet till dessa inledande år av det tjugoförsta århundradet.
När medierna under senare decennier blivit aktörer på en marknad och det statliga etermediemonopolet utraderats har också förutsättningar för verksamheterna förändrats (Strömbäck & Jönsson 2007). Kommersiella medier har ett flertal marknader att agera på; annonsmarknaden, publik-marknaden, nyhetspublik-marknaden, kapitalmarknaden och så vidare (McManus 2004, jfr Strömbäck & Jönsson 2007). Ett public service-företag som Sveri-ges Television varken kan eller behöver positionera sig på lika många typer av marknader som de kommersiella aktörerna. Istället väger förtroendeka-pitalet tyngre än det ekonomiska kaförtroendeka-pitalet. Strömbäck & Jönsson (2007:44f) argumenterar för hur public service position i de framväxande marknaderna skiljer sig gentemot de kommersiella medierna. Författarna menar att man bör beakta en marknad för symboliskt kapital (jfr Bourdieu 1998) för att bättre kunna förstå public service-mediernas agerande utifrån de nya eko-nomiska förutsättningar som numera existerar. Inom denna marknad är det legitimitet och förtroende som står i centrum och eftersom svenska förhål-landen inbegriper ett public service-företag som måste uppfylla de krav som upprättats i avtal mellan staten och sändarföretaget, måste denna marknad betraktas som extra viktig för Sveriges Television och Sveriges Radio. Fram-förallt är det journalistiska sökandet efter legitimitet något som senare 6 Ett flertal memoarer och biografier skrivna av individer inom respektive verksamhet vittnar om detta (se t.ex. Carlsson 2004, Feldt 2005).
kuteras i denna avhandlings empiriska kapitel. Samtidigt är detta ett för-gängligt men återkommande uttryck för samtida kontextuella förutsätt-ningar för den journalistiska verksamheten.
Ett flertal västerländska samhällens medielandskap har under väldigt lång tid varit tätt sammankopplat till specifika länders politiska verksamhet (Hallin & Mancini 2004). Med en av de starkaste kopplingarna i Europa mellan partipolitik och massmedier genom partipressens dominans, har den
sociala ansvarsideologin inom den svenska pressen haft starkt fotfäste och
präglar fortfarande övergripande ideal om journalistikens uppgift i samhäl-let.8 Tanken om mediernas sociala ansvar är en av fyra huvudsakliga katego-rier av ideologiska grundsyner om mediernas verksamhet och syfte som utarbetades redan 1947 av den så kallade Hutchinsonkommissionen (Hade-nius & Weibull 2003:19ff).9 Utöver den sociala ansvarsideologin återfinns den frihetliga ideologin, den auktoritära ideologin samt den marxistiska ide-ologin (Siebert m.fl. 1956, McQuail 2003). Kommissionen förespråkade uttryckligen den sociala ansvarsideologin som den främsta av de fyra för att stärka en demokratisk samhällsutveckling. Synsättet innebär att det ska råda tydlig yttrandefrihet men att samhället ska kunna styra etableringsfriheten (Jönsson 2004b:73).
Ur denna kategorisering går det även att förtydliga olika länders placer-ing inom de ideologiska förutsättnplacer-ingar som dominerar etermedieverksam-heten. Hallin & Mancini (2004) analyserar i en omfattande studie hur väs-terländska demokratiers mediesystem och politiska system samverkar. Som utgångspunkt för att diskutera mediesystemen använder de fyra dimensioner av relaterade förhållanden: graden av integrering mellan medier och politik, journalistikens professionalisering, dagspressens position hos befolkningen samt statlig aktivitet inom mediepolitiken. Utifrån dessa utkristalliserar för-fattarna tre modelltyper av mediesystem och politiska system.
Först och främst den liberala modellen där kommersiella aktörer dominerar och marknadskrafter påverkar innehållet i medierna. Ett land som USA är ett tydligt exempel på denna modells infriande. Inom den polariserade
pluralis-mens modell är medierna istället en explicit del av partipolitiken och de
kom-mersiella medieaktörerna betraktas haft en svag ställning med begränsad 8 Denna hybridliknande form av pressideologi bygger på en tanke om hur specifika värden tillskrivs medierna som del av det demokratiska samhället (se Hadenius & Weibull 2003)
9 Även om kategoriseringen till stor del utgörs av ett normativt perspektiv har den fungerat som viktig utgångspunkt för forskning kring medieorganisation på ett globalt plan. Se Hallin & Mancini (2004) för en mer ingående diskussion.
roll. Staten har en tydlig roll att spela på medieområdet. Slutligen den
demo-kratisktkorporativa modellen inom vilken medier är knutna till sociala eller
poli-tiska grupper och fungerar i samexistens med kommersiella medieaktörer. Statens roll är viktig men begränsad. Författarna menar att Sverige, tillsam-mans med Danmark och Norge, utgör tydliga exempel på denna modell.
Hallin & Mancini (2004) argumenterar för att den liberala modellen över tid tycks förstärkas samtidigt som den demokratisktkorporativa modellens betydelse minskar. Med andra ord tenderar de tre modellerna homogenise-ras. Orsakerna till detta återfinns rimligtvis i förändrade ekonomiska och politiska strukturer, som med en snabbt växande teknologisk utveckling och ökad kommersialisering av mediesystemen delvis har skapat nya villkor för länders strukturella och innehållsmässiga aspekter av medieindustrin. Ban-den till staten och sociala organisationer har börjat upplösas och begrepp som objektivitet och opartiskhet, vilket är den liberala modellens paroll, får ny ökad betydelse inom journalistiken (jfr Strömbäck & Jönsson 2007). Framväxten av public service
Ur den sociala ansvarsideologin, senare införlivat i den demokratisktkorpo-rativa modellen, föds public service-idealet och växer fram i Storbritannien och andra västeuropeiska länder under 1910-talet (Allan 2002). Med radions etablering börjar mediernas uppgift gentemot individen och samhället att på allvar diskuteras (Jönsson 2004b). Framförallt tvistades det om på vilket sätt som etermedierna skulle organiseras och finansieras. De två huvudsakliga och tydligast polariserade ståndpunkterna gick att finna i (1) den ameri-kanska marknaden, byggd på ett frihetligt ideal om fri konkurrens och öp-pen marknad utan statlig kontroll och (2) den i Västeuropa gryende sociala ansvarsideologin där mediernas ansvar gentemot samhället stod i fokus.
Precis som i flertalet andra länder organiserades den svenska radion, och senare också televisionen, under ett offentligt sändarföretag (AB Radio-tjänst) som skulle finansieras genom användarlicenser (Hadenius 1998). Ett antal krav och riktlinjer sattes upp för att kunna garantera verksamhetens bidrag till samhällsutvecklingen och förtydliga dess roll i samhället. Den grundläggande tesen som public service bygger på är att medierna fyller en viktig funktion för samhället och att denna funktion inte kan utlämnas till marknadsstyrda krafter (Jönsson 2004b). Som Syvertsen (1999) poängterar knöts det vid starten en specifik värdegrund till public service-insitutionen,
angående såväl innehåll som organisation och finansiering.10 I Sverige fick AB Radiotjänst monopol på etermediesändningar som skulle hållas intakt ända fram till slutet av 1980-talet (Hadenius 1998).
Definitioner av och associationer till public service idag görs oftast med en tillskriven betydelse av specifika företag: Sveriges Radio, Sveriges Televi-sion och Utbildningsradion.11 De tre public service-företagen har såväl strukturella som innehållsmässiga villkor att anpassa sin verksamhet efter (Hujanen 2005). Ett urval av de huvudprinciper som reglerar verksamheten inkluderar till exempel tillgänglighet för alla, det breda utbudet, särskilt an-svar för nyhetsförmedling, opartiskhet, mångfald, främja minoritetsgrupper i samhället och så vidare (se Porter 1995).12 Med Sveriges inträde i EU i mitten av 1990-talet följde ett mer komplicerat organisatoriskt regelsystem än tidigare. Generellt går det att konstatera att EU till stor del fortfarande låter medlemsländerna själva definiera public service-uppdraget, dock med övergripande europeiskt kontrollsystem över mediemarknaderna i respek-tive land (jfr Picard 2005).
Enligt McQail (1997) präglas public service-företag av förväntningar på sin verksamhet att sikta högt och behålla en hög standard av integritet och kulturell kvalitet, oberoende av publikens intresse eller ointresse. Resultatet har sedan den kommersiella televisionens införande förändrats, men inom de europeiska public service-företagen existerar fortfarande mål om att sända program som inte är producerade utifrån publikundersökningar (McQuail 1997:115). Relationen till publiken utgör ett klassiskt dilemma för verksamheten. Konkurrensen med nya aktörer på marknaden har medfört ändrade förhållningssätt till publiken. Nuvarande duala mediesystem gör att Sveriges Radio och Sveriges Television kan tvingas agera utifrån ett mark-nadsstyrt tankesätt även om man som företag inte är under direkt påverkan eller styrda av konkreta vinstintressen (Jönsson 2004b). En lyhördhet för publikens önskemål i kombination med en uppfattning om att ge människor
10 Grundaren av brittiska BBC, John Reith, använde public service-begreppet som ett ekonomiskt såväl som organisatoriskt betingat sådant. För honom handlade det om en verksamhet som skulle vara tillgänglig och öppen för alla medborgare samtidigt som den skulle hållas helt fri från ekonomiska vinstintressen (Reith 1924).
11I denna avhandling återkommer även begreppet public service-institution. Med det åsyftas det politiska ramverk och de regler och förutsättningar som styr verksamheten (jfr Edin 2000). Detta är en viktig åtskillnad att göra för att inte begreppens betydelser ska blandas samman.
12 I Sverige lyder sedan 1996 Sveriges Radio och Sveriges Television under Radio- och TV-lagen som fastslår ett regelverk för verksamheten (Gripsrud 2002:359).
vad de behöver för att kunna verka som fullvärdiga medborgare i en funge-rande demokrati, är ett nutida dominefunge-rande dilemma som public service ständigt tvingas positionera sig utifrån.
Det centrala studieobjektet för denna avhandling utgörs av Sveriges Televisions politiska nyhetsjournalistik vid tre olika tidpunkter i historien. Därför blir det naturligt att dessa förändrade förhållanden för idealet och traditionen måste beaktas vid studier av de journalistiska texter som produ-ceras inom ramen för dessa. Förändrade villkor är också ett oavkortat fak-tum för hur relationen mellan journalistiken (främst nyhetsgenren) och po-litiken har yttrats genom historien, samt vilka former den har i nutida kultu-rella sammanhang. Således blir detta en central koppling som diskuteras i nästkommande del av detta kapitel.
Medier och politik – ett historiskt perspektiv
Det går även att närma sig det symbiotiska förhållandet mellan politikerna och mediesamhället utifrån ett historiskt perspektiv. Som Edelman (1988) konstaterar kan partiledare betraktas existera för att synas, symbolisera och förkroppsliga sitt partis agerande (ibid. s. 45). De förväntas idag kunna ut-tala sig om frågor som måhända kan ligga utanför deras kompetensområde och de ska göra det med en säkerhet och stringens som inte öppnar för alternativa tolkningar (se Corner & Pels 2003). Att undvika att uttala sig betraktas idag som en politisk svaghet och får ofta konsekvenser i medierna genom generellt kritiska omdömen (Åsard 1996, Thompson 1995).
Denna omständighet är dock något som avsevärt förändrats under 1900-talet. Vid sekelskiftets början existerade ett uppenbart motstånd från den politiska sidan att uttala sig i kontroversiella frågor. Riksdagsmännens uppgift ansågs inte primärt vara att agitera utan snarare att representera (Möller 2004). På samma sätt fungerade presidentskapet i USA, som i grund och botten är en diametralt motsatt politisk kultur. Under 1800-talet var det ytterst ovanligt att presidenten i landet uttalade sig eftersom det inte ansågs tillbördigt ämbetet (se t.ex. Bennett 1992). Det dröjde ända till efterkrigsti-den innan insikten om att presiefterkrigsti-dentens makt att övertyga var avhängig massmediernas genomslagskraft framstod som självklar.
I Sverige hade Per Albin Hansson under 1930-talet aviserat ”det svenska folkhemmet” och med honom började på allvar uttalanden och debatter utanför riksdagens väggar bli en central del i det politiska ledarskapet (Åsard 1996). Med radions framväxt under nämnda decennium följde en inledande okritisk hållning gentemot politikerna från journalistikens sida (Djerf-Pierre & Weibull 2001). Ministrar ifrågasattes inte och framträdde i det nya
mass-mediet med stor tacksamhet från journalisternas sida. Villkoren sattes obönhörligen av politiker och journalistiken kunde enbart utgöra en synlig-hetens plattform (Ekström 2006). Det formella tilltalet med underdånig klang från journalisternas sida ekade tomt utifrån ett kritiskt perspektiv. Programpolitik som styrde radionyheters tidiga verksamhet präglades av tydliga direktiv att avhålla sig från kontroversiella ämnen, särskilt i fråga om politik (jfr Åsard 1996, Djerf-Pierre & Weibull 2001). Det skulle dröja ända till televisionens officiella startår 1956 som AB Radiotjänst gick utanför det nyhetsmonopol som Tidningarnas Telegrambyrå (TT) hade och började producera egna nyhetskommunikéer (Elgemyr 1984). Situationen idag, drygt ett halvt sekel senare, präglas av ett omvänt förhållningssätt.
Redaktionella förutsättningar under 1970-talet
Utan tvekan skapade professionaliseringsprocessen av journalistyrket under 1960- och 1970-talet nya förutsättningar för relationen mellan politiker och journalister (Djerf-Pierre & Weibull 2001). Under senare delen av 1960-talet när ”skjutjärnsjournalistiken” fick sitt genombrott, blev detta som tydligast. Radioprogrammet Utfrågningen, där journalisterna Åke Ortmark och Herbert Söderström mer eller mindre ställde politikerna mot väggen, blev startskot-tet för den nya, kritiskt inriktade politiska journalistiken. Nämnde Ortmark, tillsammans med journalisterna Gustav Olivecrona och Lars Orup, över-förde senare det nya journalistiska förhållningssättet till televisionen och programmet De 3 O:na. Utfrågarna satt mitt emot politikern och ställde raka frågor med syftet att pressa makthavarna på svar i frågor som de annars kanske helst undvikit (se Esaiasson & Håkansson 2002). Djerf-Pierre & Weibull (2001) sammanfattar denna nya form av journalistisk teknik i fyra punkter, där de menar att journalisten:
a) konfronterar en part med motståndarens argument. En socialdemokrat kan t.ex.
konfronteras med argument och kritik som omväxlande kommer från ”höger” och från ”vänster”,
b) är påläst och kan konfrontera en part med kritiska eller för parten obehagliga fakta
om verkligheten, som kan användas som utgångspunkt för den fråga man sedan ställer,
c) avkräver intervjupersonerna ansvar, man tvingar intervjupersonen att hålla sig till
ämnet och tillåter inte personen att svara undvikande,
d) pressar en part att binda sig vid en viss ståndpunkt, att ge garantier eller att ge ett
löfte (ibid. sid 262).
Den nya formen av mer aktiv journalistik spelade en viktig roll bland den yngre generationen journalister som under 1970-talet fick mer och mer att säga till om inom såväl radion som televisionen. En kritisk inställning om
att information inte ska förmedlas utan snarare uppsökas stod i centrum. Det speglande idealet som präglat etermedierna och egentligen journalisti-ken i stort sedan 1950-talet, började nu ifrågasättas och förändras på allvar (jfr Ekecrantz & Olsson 1994). Eftersom journalistiken börjat genomgå en professionalisering och yrket därmed fått ett större erkännande, gjorde pro-fessionella journalister anspråk på att vara mer lämpade än politiska makt-havare att välja frågor att ta upp och därmed börja kontrollera agendan (Djerf-Pierre & Weibull 2001:242).
När det socialdemokratiska styret upphörde efter valet 1976, förändra-des relationen mellan regering och medierna. Det blev en allt tydligare jakt på motsättningar inom ministären från journalistikens sida. Man ville hitta skandaler och interna stridigheter som skulle skapa intresse bland tittare och lyssnare. Samtidigt tävlade politiker, fackliga organisationer, näringslivet tillsammans med journalisterna om att sätta agendan. TCO, LO och SAF agerade på området genom att bygga ut sina informationsenheter (Hadenius 1998:266). Att de borgerliga partierna i maktposition fick en något annor-lunda behandling av medierna jämfört med Socialdemokraterna vid den här tiden, berodde med all säkerhet bland annat på Folkpartiets och Moderater-nas tidigare ifrågasättande av det svenska monopolet (jfr Hadenius 1998, Djerf-Pierre & Weibull 2001). De hade också anklagat televisionen för vänstervridning och näringslivsfientliga inslag vilket förmodligen bidrog till nya förhållningssätt bland journalister gentemot regeringsmakten. Den me-diesituation som rådde under 1970-talet och framförallt den redaktionella kontext som nyhetsverksamheten verkade i, präglades av ett successivt ökande granskningsideal med 1960-talets skjutjärnsjournalistik som modell för ett kritiskt och aktivt yrkesutövande. Begriplighet och relevans stod i centrum och journalisten agerade i rollen som informatör i allmänhetens tjänst.
Nyhetsverksamheten inom Sveriges Radio och televisionen tog inte rik-tigt fart förrän den nya kanalen TV2 lanserades 1969 och dess nyhetspro-gram Rapport började sända. Med tvåkanalsystemet förändrades organisatio-nen av nyhetsverksamheten. Såväl radion som televisioorganisatio-nen fick en gemen-sam nyhetsredaktion som lydde under radiochefen. Den var tredelad och bestod av en tv-nyhetsredaktion, en redaktion för tv-sporten samt en tele-gramredaktion (se Djerf-Pierre & Weibull 2001). Tillsammans hade de an-svaret för den totala nyhetsrapporteringen inom Sveriges Radio.
I både TV1 och TV2 hade nyhetsprogrammet TV-nytt flera sändnings-tillfällen, men huvudsändningen låg mellan klockan 19.30 - 20.00 i TV1. Till en början sändes det kommenterande nyhetsprogrammet Rapport fem dagar i veckan. TV-nytt hade en betoning på faktanyheter och telegram och det
var dagsaktuella händelser man ville förmedla. Rapport valde att lägga tyngd-punkten på längre reportage och kommentarer. Dessa tydligt formmässiga skillnader avtog dock mer och mer efter 1972 (Djerf-Pierre 1996:171f).
Formen för nyhetsprogrammen diskuterades flitigt mot slutet av 1960-talet och början av 1970-1960-talet inom såväl ljudradions som televisionens ny-hetsverksamhet. Det handlade främst om förhållandet mellan faktanyheter och nyhetskommentarer. Vissa betonade vikten av att hålla isär de båda for-merna medan andra inte tyckte det fanns någon anledning att skilja dem. Djerf-Pierre & Weibull (2001) menar att det bakom de båda ståndpunkterna fanns såväl programpolitiska som ekonomiska motiv. När det gällde televi-sionen så fick den regeringsproposition som 1966 påpekade att nyhetsre-daktionen skulle skilja just faktanyheter från kommentarer, effekten att pro-grammet Aktuellt delades i en faktarapporterande och en kommenterande del. De två delarna följde på varandra under det första året för att senare få olika sändningstider. Försöket blev dock kortlivat då reaktionerna från tit-tarna blev negativa och föranledde producenterna att integrera de båda de-larna till ett och samma nyhetsprogram igen (Djerf-Pierre & Weibull 2001:216).
Producentmakt på TV2
I och med starten för ytterligare en kanal uppstod ett stort anställningsbe-hov inom Sveriges Radio och det rekryterades personal inom olika områden (Engblom 1998). Bland annat anställdes ett större antal tv-producenter som erbjöds internutbildning inom företaget. Till stor del bestod dessa av yngre akademiker som på olika sätt påverkats av 1960-talets vänsterpolitiska