Realismens ser ett anarkiskt internationellt system präglat av självhjälp. Stater är utlämnade till sin egen förmåga för att överleva. Militär styrka blir mycket viktigt. Det blir då tydligt att den som har mycket militära muskler också kan utöva mycket politiskt inflytande i systemet. I analysen av den militära sektorn har konstaterats att Ryssland inte besitter den högsta militära positionen i systemet. Givet nödvändigheten av militär styrka för att kunna sätta ”tyngd” bakom sina politiska intentioner kan man utgå från att Ryssland inte befinner sig högst upp i den politiska strukturen. Man har inte den styrka som krävs för att unilateralt kunna inta den positionen, något som USA har.
Något som kan höja ett lands position i den politiska strukturen, förutom då givetvis egen militär och ekonomisk styrka, är medlemskap och position i internationella organisationer och institutioner.
Som de flesta av världens stater är Ryssland medlem i FN. Som en av segrarmakterna i andra världskriget är Ryssland dessutom permanent medlem av FN:s säkerhetsråd och har i detta vetorätt, en position man delar med USA, Storbritannien, Frankrike och Kina. Ryssland tillhör därmed toppen inom FN men landets position får ändå ses som lägre än USA:s. Till skillnad från USA har inte Ryssland nära allierade bland de permanenta medlemmarna och kan därmed inte räkna med stöd från dessa som USA oftast
kan med Storbritannien och Frankrike. USA har dessutom historiskt visat en förmåga att utöva politiskt tryck på tillfälliga medlemmar av säkerhetsrådet för att få med sig dessa på ett sätt som Ryssland inte har klarat. Exempel på det är att USA två gånger, Korea och Gulfkriget, har fått FN:s sanktion att gå i krig att gå i krig.
Vidare så är Ryssland medlem av G8-gruppen. G8 är egentligen G7, en sammanslutning av världens sju rikaste stater vilken skapades 1975, men sedan 1997 är Ryssland också medlem och gruppen heter därmed G8. Rysslands medlemskap är lite märkligt då de definitivt inte tillhör de åtta rikaste staterna i världen. Detta speglar möjligen det som i stormaktsdefinitionen nämns som att en stormakt ses på ett ”speciellt sätt” av såväl sig självt som andra. Givet att Ryssland egentligen inte har den ekonomiska styrka som motsvarar ett medlemskap kan man anta att de inte får lika stort genomslag på G8:s möten som USA.
Som tidigare nämnt är Ryssland ledande inom OSS med ett stort säkerhetsansvar inom gruppen. Landet utövar visserligen en sorts primacy inom gruppen men gruppen är regional och globalt sett ganska obetydlig. Rysslands ledande position inom OSS är därmed inte något som smäller särskilt högt globalt sett.
Det har här konstaterats att Ryssland inte är den politiskt dominerande makten i världen. Man är visserligen permanent medlem av FN:s säkerhetsråd och medlem av G8 men inte i nivå med USA:s position. Rysslands position är snarare i nivå med övriga mellanmakter i den här sektorn också.
4.2.2 Interaktionskapacitet
Det viktigaste och vassaste instrument som Ryssland besitter för att öka sitt internationella politiska inflytande är utan tvekan den permanenta platsen i FN:s säkerhetsråd med tillhörande vetorätt. Säkerhetsrådet är ett potentiellt kraftfullt instrument (Nixey 2006:3). Detta är ett faktum som den ryska ledningen är fullt införstådd med. Redan år 2000 inrättade den nya Putinledda ledningen två utrikesdoktriner i vilka säkerhetsrådets potential för att tygla unilateralt maktutövande av den dominerande makten fastslogs. För Ryssland har positionen i säkerhetsrådet både ett symboliskt värde, det fastställer ens speciella status, men det har också funktionen av ett verktyg. Man kan använda sin position för att blockera FN-initiativ vilka går emot landet. Exempel på det är att säkerhetsrådet knappt tagit upp Tjetjenienfrågan sedan 1999 (Macfarlane 2006:41-48).
Ryssland besitter vidare en stark maktposition inom OSS som tidigare nämnt. Detta ger landet en möjlighet att utöva politiskt inflytande i sitt närområde.
4.2.3 Process
Kännetecknande för en stormakt är att den av sig själv, och andra, anses ha en form av beslutanderätt i frågor gällande internationell säkerhet. Det här är något som Ryssland har visat flera prov på och ofta med hjälp av sin plats i säkerhetsrådet, exempel på detta är Kosovo. 1999 så motsatte sig Ryssland amerikanska försök om att få med sig FN för ett angrepp mot Serbien. Det slutade med att USA och NATO gick förbi FN och bombade Serbien utan FN-sanktion. Kosovofrågan är nu åter uppkommen. FN:s representant Martti Ahtisaari har lagt fram en plan för ett självständigt Kosovo något som Ryssland motsätter sig. Ryssland har sagt att de inte kan stödja en sådan plan så länge som inte bägge parter, Serbien och Kosovoalbanerna, är med (Holmgren 2007). Ryssland ingår dessutom i den så kallade
kontaktgruppen för Kosovofrågan tillsammans med bland andra USA. En annan grupp som
agerar på temat internationell säkerhet vilken Ryssland är med i är kvartetten. Denna består av USA, EU, FN och Ryssland och dess syfte är att försöka driva på fredsprocessen mellan Israeler och Palestinier (EU-upplysningen – Storbritannien ny ordförande). Detta är tydliga exempel på hur Ryssland har skaffat sig en roll i frågor som rör internationell säkerhet, helt i linje med hur Bull definierar en stormakts agerande.
Ett kännetecken för en revisionistisk stat är, enligt Macfarlane, att de samarbetar med makter vilka är etablerade men missnöjda med rådande unipolaritet. Syftet är att försöka balansera USA:s makt. Det givna exemplet på detta är hur Ryssland 2003 samarbetade med Frankrike i FN i ett försök att stoppa USA:s planerade invasion av Irak. Samarbetet var så framgångsrikt att USA tvingades agera utom ramarna för FN (Macfarlane 2006:45). Till en början sågs nog detta som ett misslyckande för Ryssland. USA invaderade ju Irak utan FN- stöd. Med tiden har dock denna invasion visat sig riktigt kostsam för USA, till den nivå att Ryssland nu, som tidigare nämnts (punkten 4.1.3), anser att USA:s förmåga att ”utöva” hegemoni kraftigt har begränsats på grund av Irakkriget. Man har alltså utmanat USA:s hegemoniska position helt enligt definitionen.
En annan del av samma revisionistiska definition menar att revisionister kan samarbeta med andra revisionister, eller emerging powers, i samma syfte, att utmana
hegemonen. Under 2000-talet har Ryssland med stor oro sett hur USA har utökat sitt inflytande i Mellanöstern men även i Centralasien där man upprättat militärbaser i de före detta sovjetrepublikerna Uzbekistan och Kirgizistan. Svaret på detta är ett samarbete med Kina och fyra andra centralasiatiska republiker (förutom de två nämnda även Kazakstan och Tadzjikistan) under namnet Shanghai Cooperation Organization (SCO). SCO är ett säkerhetspolitiskt samarbete med syftet att motverka USA:s inflytande i regionen. Under sommaren 2005 krävde SCO att USA skulle dra tillbaka sina trupper från Centralasien. I slutet samma år tog Uzbekistan fasta på sin egen uppmaning och slängde ut USA från den flygbas man fått upprätta i landet. Utslängningen var ett resultat av att USA börjat ifrågasätta legitimiteten hos den Uzbekiska regimen under President Islam Karimov. Karimov fick istället stöd från Moskva och tackade för detta genom att avbryta samarbetet med USA. SCO, vilken idag främst är en politisk organisation, har varit så framgångsrik att det spekuleras i om Ryssland och Kina kommer att försöka utöka samarbetet till en form av Euroasiatisk rival till NATO. I alla fall så har länder som Iran, Afghanistan, Pakistan och Indien givits observatörsstatus i organisationen och en gemensam militärövning inom ramarna för SCO ska hållas i Ryssland i juli 2007 (Macfarlane 2006:50-56 & Nikitin 2007:5 & Dreyfuss 2006 & Weir 2005 & Bin 2006 & Oldberg 2006:34-35).
En intressant detalj av hela historien med USA:s baser i Centralasien är det faktum att Ryssland till en början gav sitt godkännande till att dessa upprättades. Efter terrorattentaten i USA 2001 gav Putin USA sitt stöd i kriget mot terrorismen och gick även med på att USA upprättade baser i forna sovjetrepubliker, främst av två skäl: 1, USA kunde avsätta den potentiellt farliga Talibanregimen i Afghanistan och 2, kriget mot terrorismen gav Ryssland möjligheten att ta i med hårdhandskarna mot sina egna terrorstämplade tjetjenska separatister utan klagomål från det internationella samfundet (Oldberg 2006:28-29). Idag är talibanregimen i Afghanistan borta och de tjetjenska separatisterna i stort bekämpade och därmed har även Rysslands inställning till USA:s närvaro ändrats. Det här är helt i linje med Buzans beskrivning av hur en revisioniststat agerar, de kan temporärt av taktiska skäl stödja hegemonen om de kan tjäna på det men de har inga långsiktiga intentioner att göra detta. Historien styrker också Bulls stormaktsdefinition enligt vilken en stormakt utövar dominans inom en grupp av stater, i detta fallet de tidigare sovjetiska republikerna i Centralasien.
Det är nu inte bara i handling som Ryssland utmanar den rådande ordningen, även retoriken från den ryska ledningen mot främst USA har skärpts. I ett tal på Röda torget i maj i år, under firandet av segern över Nazityskland, avfyrade Putin flera tunga salvor i riktning mot USA och NATO. Enligt Putin finns den typen av hot som det Tredje Riket stod
för, en vilja att styra världen, fortfarande kvar, det har bara ändrat framtoning. Även att Putin inte direkt uttalade att USA var det nya Tredje Riket är bedömningen att det var vad han syftade. Tidigare har Putin anklagat USA för att försöka upprätta en unipolär värld i kölvattnet av den kollapsade bipolära världen. I ett tal i München den 10 februari beskrev han USA enligt följande: "one single center of power: One single center of force. One single center of decision making. This is the world of one master, one sovereign." (Kramer 2007).
Det är främst fyra faktorer som Ryssarna retar sig på. Det är NATO:s utvidgning österut in i det som Ryssland ser som sin intressesfär, USA:s invasion av Irak, USA:s planerade missilförsvarssystem i Östeuropa och slutligen att USA, enligt Ryssland, självt dominerar internationella förhållanden (Kramer 2007). Att ryssland utmanar den rådande ordningen stämmer väl in på definitionerna av hur en revisioniststat agerar. Det stämmer också in på Bulls och Schwellers stormaktsdefinition och stormaktsagerande, just hur Ryssland motarbetar USA:s intrång i dess närområde hur man strävar efter att snabbt fylla ett maktvakuum i sin närhet i syfte att förhindra konkurrenter att göra detta. Det snabba sönderfallet av Sovjet lämnade ett maktvakuum efter sig och Ryssland började omgående försöka skaffa sig en intressesfär inom det postsovjetiska området, en ambition som 1993 blev till en policy. På den globala arenan är den ryska policyn att försöka motarbeta amerikansk unipolaritet till förmån för multipolaritet (Buzan & Waever 2003:405).
4.2.4 Diskussion av analysen inom den politiska sektorn
Även inom den politiska sektorn visar Ryssland på klara stormaktsambitioner. Landet är inte på samma nivå som USA men gör vad man kan för att utmana. Intressant är hur de använder sig av ett arv från sovjettiden, den permanenta platsen i säkerhetsrådet med tillhörande vetorätt, för att utöva globalt politiskt inflytande, något de inte hade kunnat göra utan denna plats.
Helt enligt definitionerna för en revisioniststat så allierar sig Ryssland med allt från emerging powers till missnöjda etablerade makter i syfte att utmana USA:s dominerande ställning. Anmärkningsvärt är också hur pass ”öppna” de på senare tid har blivit i sin retorik gentemot USA, till en nivå att vissa bedömare kallar det en återgång till en Kalla kriget stil (Kramer 2007).