HLA (human leukocyte antigen) molekylerna är våra så kallade transplantationsantigen och finns på cellytorna där de hjälper immunförsvaret att skilja mellan kroppseget och främmande. De har som uppgift att binda proteinfragment och presentera dessa för T-celler i immunförsvaret. Om det inbundna fragmentet på HLA molekylen uppfattas som främmande initieras ett immunsvar. HLA molekylerna delas in i klass I och klass II och har något olika utseende och funktion. HLA klass I molekyler, d.v.s. HLA-A, -B och -C, finns på alla celler med cellkärna och presenterar proteinfragment som produceras inne i cellen. HLA klass II molekyler, d.v.s. HLA-DR, -DQ och -DP finns endast på specialiserade celler inom immunförsvaret och presenterar proteinfragment från antigen som aktivt tagits in i cellen.
Generna som styr hur HLA molekylerna ser ut finns samlade nära varandra på kromosom 6 i det som kallas för HLA regionen. Detta är den mest polymorfa regionen i det humana genomet. Av varje HLA gen finns det mellan några få till över hundra olika genetiska varianter, även kallade alleler. Den största genetiska variationen finns i de delar som kodar för den antigenbindande delen av HLA molekylen. Därmed kan olika HLA alleler binda till sig olika antigenfragment och ge olika immunsvar. De olika HLA allelerna benämns m.h.a. siffror och specifika alleler i olika HLA gener ärvs ofta tillsammans i block som kallas för haplotyper.
Eftersom HLA generna och deras produkter spelar en viktig roll i regleringen av immunsvaret antas de även påverka mottaglighet för flera autoimmuna sjukdomar där det egna immunförsvaret felaktigt och av okänd anledning angriper kroppsegen vävnad. HLA genotypning är därför signifikant i forskning som försöker fastställa mekanismerna hos HLA associerade
sjukdomar och för att undersöka nya associationer mellan HLA och specifika sjukdomar. HLA genotypning kan även användas som ett kliniskt verktyg för riskbedömning för sjukdomar med väldefinierade associationer. Flera kommersiella kit för bestämning av HLA genotyp finns tillgängliga på marknaden men är tyvärr ofta arbetsamma och dyra, vilket har hindrat deras användning i större utsträckning.
Målet med denna avhandling var att utveckla en kostnadseffektiv metod för bestämning av HLA-DRB1, -DQA1 och -DQB1 genotyp, lämplig för användning i epidemiologiska studier men även för klinisk riskbedömning. Metoden utformades för att framför allt hitta riskalleler associerade med typ 1 diabetes och celiaki, två vanligt förekommande autoimmuna sjukdomar i Sverige.
Den utvecklade metoden bygger på en PCR reaktion där flera olika primers, specifika för alleler av intresse, inkluderas. De primers som kan binda in till DNA:t i det analyserade provet ger en PCR produkt som kan detekteras med hjälp av fluorescens. Olika HLA alleler ger upphov till PCR produkter med olika storlekar och olika fluorescerande färg. Efter PCR reaktionen separeras och storleksbestäms de producerade PCR fragmenten m.h.a. kapillärgel- elektrofores och närvaro av produkterna analyseras.
Valideringen av den utvecklade metoden, presenterad i arbete I, visade en samstämmighet på 100% för DQA1 och DQB1 genotypning och 99,8% för DRB1 genotypning, jämfört med referensmetoden. Genom att kombinera fluorescens och kapillärgelelektrofores kan alla tre HLA generna analyseras i ett enda steg, vilket bidrar till låga reagenskostnader och snabb tolkning. Detta i samband med en låg förbrukningen av DNA-material tillåter att metoden används i epidemiologiska biobanksstudier.
Den beskrivna metoden i arbete I förenklades för att rutinmässigt användas kliniskt i samband med celiakiutredningar, vilket beskrivs i arbete II. Eftersom den nya metoden medför flera fördelar jämfört med en tidigare använd metod, används denna för närvarande rutinmässigt i klinisk diagnostik för att utesluta risk för celiaki då andra undersökningar gett tvetydiga resultat. Den låga analyskostnaden har även gjort det ekonomiskt fördelaktigt att använda HLA genotypning i screeningprogram för hög-risk grupper, så som individer med Downs syndrom eller typ 1 diabetes, för att utesluta risk för celiaki och därmed undvika återkommande serologiska analyser. Metoden används även för att analysera prover tagna inom ”Bättre Diabetes Diagnos” projektet som
42
inkluderar alla barn i Sverige som nyligen insjuknat i en diabetessjukdom. HLA bestämning inkluderas som en kompletterande analys för att, förutom att utesluta risken för celiaki hos ca 10% av dessa individer, bättre kunna klassificera diabetessjukdomen.
De utvecklade metoderna användes i två olika forskningsstudier presenterade i arbete III och IV. I den ena studien undersöktes associationen mellan HLA-DRB1, -DQA1 och -DQB1 och akut hjärtinfarkt då flera studier visat att det förekommer autoimmuna processer vid arteriosklerosisk sjukdom. Studien visade att det finns ett samband mellan HLA-DRB1-DQA1-DQB1 och akut hjärtinfarkt men att detta är svagt.
I den andra studien undersöktes associationen mellan HLA-DRB1, -DQA1 och -DQB1 och risk att utveckla kronisk smärta efter ljumskbråksoperation eftersom en tidigare studie visat ett starkt samband mellan motsvarande proteiner och neuropatiskt smärtbeteende efter perifer nervskada hos råttor. Denna studie visade att individer som bar på DRB1*04-DQB1*03:02 haplotypen hade en ökad risk att utveckla långvarig smärta efter operation.
Den utvecklade metoden tillåter även identifiering av den HLA genotyp som associeras med risk för narkolepsi och mindre innovationer av metoden skulle kunna leda till möjligheten att identifiera HLA-DRB1 subtyper som associeras med en svår form av reumatoid artrit och därmed bidra till en bättre klassificering av sjukdomen vid ett tidigt stadium.
ACKNOWLEDGEMENTS
I am very grateful to everyone who has supported me in many different ways throughout the completion of this thesis. I specially would like to thank: My supervisor Lennart Ljunggren, for believing in my abilities and providing me with the opportunity to complete my PhD thesis. I am very grateful for all the support!
My supervisor Joyce Carlson, for scientific guidance, enthusiasm and immense knowledge. Thank you for all your inspiration and for taking me under your wing!
My collaborators and co-authors in different projects, for valuable comments and contributions to the manuscripts.
Everyone at the Department of Biomedical Laboratory Sciences, including by now former PhD students, for your encouragement and kindness. Special thanks to Anna G for all the answers to my questions about practical matters. All my co-workers, former and present, at DNA-lab for making my everyday workplace such an enjoyable place to go to. I cannot imagine better colleagues! Special thanks to Gosia T, for all the hard work genotyping the clinical HLA samples in the final stages of my dissertation and Rebecca R, who shared my burden of HLA typing more than 3000 families in the T1DGC project, for all the talks and valuable advices.
44
My friends outside work, for much appreciated company, without you life would be gray and dull. Special thanks to my oldest true friend Daniella K, for all the good times and memories we have shared during our 22 years of friendship, and for still being my friend. Also thanks to Per J, for being a good friend, supporting me and encouraging me to push the limits.
Chcę podziękować moim rodzicom, za dom pełen miłości, ciepła i zaufania, za pomoc i wsparcie oraz że zawsze mogę na Was liczyć. Nauczyliście mnie co jest w życiu ważne. Kocham Was całym sercem.
My brother Daniel who always stood up for me throughout life and always been proud of his older sister. Thanks to my sister-in-law Amanda and nephew Theo for taking care of my brother and making him happy.
Dla mojej polskiej rodziny, serdecznie dziękuję za wszystkie miłe chwile spędzone u Was. Szczególne podziękowania dla mojej "siostry" Sylwi i jej "aniołków" Nadji i Poli, za każdy promyk słońca który wprowadzacie w moje życie, dzięki Wam znikają nawet najciemniejsze chmury z mojego nieba. Per, for your unconditional love, patience and for always brightening up my days.
I am also grateful to Malmö University for providing the financial means for the PhD employment and Labmedicin Skåne, department of Clinical chemistry, for enabling this thesis by proving space, equipment and time.
REFERENCES
1. Thorsby E. A short history of HLA. Tissue Antigens 2009; 74:101-116.
2. Wucherpfennig KW, Sethi D. T cell receptor recognition of self and foreign antigens in the induction of autoimmunity. Semin Immunol 2011; 23:84-91.
3. Thorsby E. Invited anniversary review: HLA associated diseases. Hum Immunol 1997; 53:1-11.
4. Claas FH, Duquesnoy RJ. The polymorphic alloimmune response in clinical transplantation. Curr Opin Immunol 2008; 20:566-567.
5. Gould DS, Auchincloss H,Jr. Direct and indirect recognition: the role of MHC antigens in graft rejection. Immunol Today 1999; 20:77-82.
6. Klein J, Sato A. The HLA system. First of two parts. N Engl J Med 2000; 343:702-709. 7. Marsh SGE, Barber LD, Parham P. The HLA factsbook. San Diego, Calif.; London:
Academic, 2000.
8. Bjorkman PJ, Saper MA, Samraoui B, Bennett WS, Strominger JL, Wiley DC. Structure of the human class I histocompatibility antigen, HLA-A2. Nature 1987; 329:506-512. 9. Neefjes J, Jongsma ML, Paul P, Bakke O. Towards a systems understanding of MHC
class I and MHC class II antigen presentation. Nat Rev Immunol 2011; 11:823-836. 10. Brown JH, Jardetzky TS, Gorga JC et al. Three-dimensional structure of the human
class II histocompatibility antigen HLA-DR1. Nature 1993; 364:33-39.
11. Shiina T, Hosomichi K, Inoko H, Kulski JK. The HLA genomic loci map: expression, interaction, diversity and disease. J Hum Genet 2009; 54:15-39.
12. Horton R, Wilming L, Rand V et al. Gene map of the extended human MHC. Nat Rev Genet 2004; 5:889-899.
13. Rhodes DA, Trowsdale J. Genetics and molecular genetics of the MHC. Rev Immunogenet 1999; 1:21-31.
14. Complete sequence and gene map of a human major histocompatibility complex. The MHC sequencing consortium. Nature 1999; 401:921-923.
46
15. Bergstrom TF, Erlandsson R, Engkvist H, Josefsson A, Erlich HA, Gyllensten U. Phylogenetic history of hominoid DRB loci and alleles inferred from intron sequences. Immunol Rev 1999; 167:351-365.
16. Robinson J, Mistry K, McWilliam H, Lopez R, Parham P, Marsh SG. The IMGT/HLA database. Nucleic Acids Res 2011; 39:D1171-6.
17. Yeager M, Hughes AL. Evolution of the mammalian MHC: natural selection, recombination, and convergent evolution. Immunol Rev 1999; 167:45-58.
18. Prugnolle F, Manica A, Charpentier M, Guegan JF, Guernier V, Balloux F. Pathogen- driven selection and worldwide HLA class I diversity. Curr Biol 2005; 15:1022-1027. 19. Gyllensten UB, Sundvall M, Erlich HA. Allelic diversity is generated by intraexon
sequence exchange at the DRB1 locus of primates. Proc Natl Acad Sci U S A 1991; 88:3686-3690.
20. Wucherpfennig KW, Strominger JL. Selective binding of self peptides to disease- associated major histocompatibility complex (MHC) molecules: a mechanism for MHC-linked susceptibility to human autoimmune diseases. J Exp Med 1995; 181:1597- 1601.
21. Maiers M, Gragert L, Klitz W. High-resolution HLA alleles and haplotypes in the United States population. Hum Immunol 2007; 68:779-788.
22. Cano P, Klitz W, Mack SJ et al. Common and well-documented HLA alleles: report of the Ad-Hoc committee of the american society for histocompatiblity and immunogenetics. Hum Immunol 2007; 68:392-417.
23. Klitz W, Maiers M, Spellman S et al. New HLA haplotype frequency reference standards: high-resolution and large sample typing of HLA DR-DQ haplotypes in a sample of European Americans. Tissue Antigens 2003; 62:296-307.
24. Begovich AB, McClure GR, Suraj VC et al. Polymorphism, recombination, and linkage disequilibrium within the HLA class II region. J Immunol 1992; 148:249-258.
25. Marsh SG, Albert ED, Bodmer WF et al. An update to HLA nomenclature, 2010. Bone Marrow Transplant 2010; 45:846-848.
26. Shiina T, Inoko H, Kulski JK. An update of the HLA genomic region, locus information and disease associations: 2004. Tissue Antigens 2004; 64:631-649.
27. Trowsdale J. The MHC, disease and selection. Immunol Lett 2011; 137:1-8.
28. Ghodke Y, Joshi K, Chopra A, Patwardhan B. HLA and disease. Eur J Epidemiol 2005; 20:475-488.
29. Klein J, Sato A. The HLA system. Second of two parts. N Engl J Med 2000; 343:782- 786.
30. International MHC and Autoimmunity Genetics Network, Rioux JD, Goyette P et al. Mapping of multiple susceptibility variants within the MHC region for 7 immune- mediated diseases. Proc Natl Acad Sci U S A 2009; 106:18680-18685.
31. Larsen CE, Alper CA. The genetics of HLA-associated disease. Curr Opin Immunol 2004; 16:660-667.
32. Caillat-Zucman S. Molecular mechanisms of HLA association with autoimmune diseases. Tissue Antigens 2009; 73:1-8.
33. Jones EY, Fugger L, Strominger JL, Siebold C. MHC class II proteins and disease: a structural perspective. Nat Rev Immunol 2006; 6:271-282.
34. Thorsby E, Lie BA. HLA associated genetic predisposition to autoimmune diseases: Genes involved and possible mechanisms. Transpl Immunol 2005; 14:175-182.
35. Delogu LG, Deidda S, Delitala G, Manetti R. Infectious diseases and autoimmunity. J Infect Dev Ctries 2011; 5:679-687.
36. Cojocaru M, Cojocaru IM, Silosi I. Autoimmune diseases and their environmental triggers. Maedica 2008; 3: 122-127.
37. Olson JK, Croxford JL, Miller SD. Virus-induced autoimmunity: potential role of viruses in initiation, perpetuation, and progression of T-cell-mediated autoimmune disease. Viral Immunol 2001; 14:227-250.
38. Lang HL, Jacobsen H, Ikemizu S et al. A functional and structural basis for TCR cross- reactivity in multiple sclerosis. Nat Immunol 2002; 3:940-943.
39. Sollid LM, Jabri B. Celiac disease and transglutaminase 2: a model for posttranslational modification of antigens and HLA association in the pathogenesis of autoimmune disorders. Curr Opin Immunol 2011; 23:732-738.
40. Mahdi H, Fisher BA, Kallberg H et al. Specific interaction between genotype, smoking and autoimmunity to citrullinated alpha-enolase in the etiology of rheumatoid arthritis. Nat Genet 2009; 41:1319-1324.
41. Tack GJ, Verbeek WH, Schreurs MW, Mulder CJ. The spectrum of celiac disease: epidemiology, clinical aspects and treatment. Nat Rev Gastroenterol Hepatol 2010; 7:204-213.
42. Green PH, Cellier C. Celiac disease. N Engl J Med 2007; 357:1731-1743. 43. Farrell RJ, Kelly CP. Celiac sprue. N Engl J Med 2002; 346:180-188.
44. Dube C, Rostom A, Sy R et al. The prevalence of celiac disease in average-risk and at- risk Western European populations: a systematic review. Gastroenterology 2005; 128:S57-67.
45. Fasano A, Berti I, Gerarduzzi T et al. Prevalence of celiac disease in at-risk and not-at- risk groups in the United States: a large multicenter study. Arch Intern Med 2003; 163:286-292.
46. Sud S, Marcon M, Assor E, Palmert MR, Daneman D, Mahmud FH. Celiac disease and pediatric type 1 diabetes: diagnostic and treatment dilemmas. Int J Pediatr Endocrinol 2010; 2010:161285.
47. Sollid LM, Lie BA. Celiac disease genetics: current concepts and practical applications. Clin Gastroenterol Hepatol 2005; 3:843-851.
48. Megiorni F, Mora B, Bonamico M et al. HLA-DQ and risk gradient for celiac disease. Hum Immunol 2009; 70:55-59.
48
49. Margaritte-Jeannin P, Babron MC, Bourgey M et al. HLA-DQ relative risks for coeliac disease in European populations: a study of the European Genetics Cluster on Coeliac Disease. Tissue Antigens 2004; 63:562-567.
50. Sollid LM, Markussen G, Ek J, Gjerde H, Vartdal F, Thorsby E. Evidence for a primary association of celiac disease to a particular HLA-DQ alpha/beta heterodimer. J Exp Med 1989; 169:345-350.
51. Murray JA, Moore SB, Van Dyke CT et al. HLA DQ gene dosage and risk and severity of celiac disease. Clin Gastroenterol Hepatol 2007; 5:1406-1412.
52. Vader W, Stepniak D, Kooy Y et al. The HLA-DQ2 gene dose effect in celiac disease is directly related to the magnitude and breadth of gluten-specific T cell responses. Proc Natl Acad Sci U S A 2003; 100:12390-12395.
53. Karinen H, Karkkainen P, Pihlajamaki J et al. Gene dose effect of the DQB1*0201 allele contributes to severity of coeliac disease. Scand J Gastroenterol 2006; 41:191- 199.
54. Karell K, Louka AS, Moodie SJ et al. HLA types in celiac disease patients not carrying the DQA1*05-DQB1*02 (DQ2) heterodimer: results from the European Genetics Cluster on Celiac Disease. Hum Immunol 2003; 64:469-477.
55. Sollid LM. Coeliac disease: dissecting a complex inflammatory disorder. Nat Rev Immunol 2002; 2:647-655.
56. Caja S, Maki M, Kaukinen K, Lindfors K. Antibodies in celiac disease: implications beyond diagnostics. Cell Mol Immunol 2011; 8:103-109.
57. Dieterich W, Storch WB, Schuppan D. Serum antibodies in celiac disease. Clin Lab 2000; 46:361-364.
58. Rewers M, Norris J, Dabelea D. Epidemiology of type 1 Diabetes Mellitus. Adv Exp Med Biol 2004; 552:219-246.
59. Todd JA. Genetic control of autoimmunity in type 1 diabetes. Immunol Today 1990; 11:122-129.
60. Devendra D, Liu E, Eisenbarth GS. Type 1 diabetes: recent developments. BMJ 2004; 328:750-754.
61. Knip M, Siljander H. Autoimmune mechanisms in type 1 diabetes. Autoimmun Rev 2008; 7:550-557.
62. Atkinson MA, Eisenbarth GS. Type 1 diabetes: new perspectives on disease pathogenesis and treatment. Lancet 2001; 358:221-229.
63. Ilonen J, Sjoroos M, Knip M et al. Estimation of genetic risk for type 1 diabetes. Am J Med Genet 2002; 115:30-36.
64. Erlich H, Valdes AM, Noble J et al. HLA DR-DQ haplotypes and genotypes and type 1 diabetes risk: analysis of the type 1 diabetes genetics consortium families. Diabetes 2008; 57:1084-1092.
65. Lambert AP, Gillespie KM, Thomson G et al. Absolute risk of childhood-onset type 1 diabetes defined by human leukocyte antigen class II genotype: a population-based study in the United Kingdom. J Clin Endocrinol Metab 2004; 89:4037-4043.
66. Thomson G, Valdes AM, Noble JA et al. Relative predispositional effects of HLA class II DRB1-DQB1 haplotypes and genotypes on type 1 diabetes: a meta-analysis. Tissue Antigens 2007; 70:110-127.
67. Undlien DE, Lie BA, Thorsby E. HLA complex genes in type 1 diabetes and other autoimmune diseases. Which genes are involved? Trends Genet 2001; 17:93-100. 68. She JX. Susceptibility to type I diabetes: HLA-DQ and DR revisited. Immunol Today
1996; 17:323-329.
69. Carlsson A, Kockum I, Lindblad B et al. Low risk HLA-DQ and increased body mass index in newly diagnosed type 1 diabetes children in the Better Diabetes Diagnosis study in Sweden. Int J Obes (Lond) 2011.
70. Resic-Lindehammer S, Larsson K, Ortqvist E et al. Temporal trends of HLA genotype frequencies of type 1 diabetes patients in Sweden from 1986 to 2005 suggest altered risk. Acta Diabetol 2008; 45:231-235.
71. Hermann R, Knip M, Veijola R et al. Temporal changes in the frequencies of HLA genotypes in patients with Type 1 diabetes--indication of an increased environmental pressure? Diabetologia 2003; 46:420-425.
72. Dauvilliers Y, Arnulf I, Mignot E. Narcolepsy with cataplexy. Lancet 2007; 369:499- 511.
73. Ohayon MM, Priest RG, Zulley J, Smirne S, Paiva T. Prevalence of narcolepsy symptomatology and diagnosis in the European general population. Neurology 2002; 58:1826-1833.
74. Lin L, Hungs M, Mignot E. Narcolepsy and the HLA region. J Neuroimmunol 2001; 117:9-20.
75. Siebold C, Hansen BE, Wyer JR et al. Crystal structure of HLA-DQ0602 that protects against type 1 diabetes and confers strong susceptibility to narcolepsy. Proc Natl Acad Sci U S A 2004; 101:1999-2004.
76. Thannickal TC, Moore RY, Nienhuis R et al. Reduced number of hypocretin neurons in human narcolepsy. Neuron 2000; 27:469-474.
77. Nishino S, Ripley B, Overeem S, Lammers GJ, Mignot E. Hypocretin (orexin) deficiency in human narcolepsy. Lancet 2000; 355:39-40.
78. Peyron C, Faraco J, Rogers W et al. A mutation in a case of early onset narcolepsy and a generalized absence of hypocretin peptides in human narcoleptic brains. Nat Med 2000; 6:991-997.
79. Hor H, Kutalik Z, Dauvilliers Y et al. Genome-wide association study identifies new HLA class II haplotypes strongly protective against narcolepsy. Nat Genet 2010; 42:786-789.
50
80. National Institute for Health and Welfare. Increased risk of narcolepsy observed among children and adolescents vaccinated with Pandemrix. Feb 2011; Available at: http://www.thl.fi/en_US/web/en/pressrelease?id=24103. Accessed april 12, 2012.
81. National Institute for Health and Welfare. Association between Pandemrix and narcolepsy confirmed among Finnish children and adolescents. Sept 2011; Available at: http://www.thl.fi/en_US/web/en/pressrelease?id=26352. Accessed April 12, 2012 82. International Multiple Sclerosis Genetics Consortium, Wellcome Trust Case Control
Consortium 2, Sawcer S et al. Genetic risk and a primary role for cell-mediated immune mechanisms in multiple sclerosis. Nature 2011; 476:214-219.
83. Barcellos LF, Sawcer S, Ramsay PP et al. Heterogeneity at the HLA-DRB1 locus and risk for multiple sclerosis. Hum Mol Genet 2006; 15:2813-2824.
84. Hauser SL, Oksenberg JR. The neurobiology of multiple sclerosis: genes, inflammation, and neurodegeneration. Neuron 2006; 52:61-76.
85. McFarland HF, Martin R. Multiple sclerosis: a complicated picture of autoimmunity. Nat Immunol 2007; 8:913-919.
86. Hafler DA, Slavik JM, Anderson DE, O'Connor KC, De Jager P, Baecher-Allan C. Multiple sclerosis. Immunol Rev 2005; 204:208-231.
87. Lee DM, Weinblatt ME. Rheumatoid arthritis. Lancet 2001; 358:903-911.
88. Gorman JD, Criswell LA. The shared epitope and severity of rheumatoid arthritis. Rheum Dis Clin North Am 2002; 28:59-78.
89. Gregersen PK, Silver J, Winchester RJ. The shared epitope hypothesis. An approach to understanding the molecular genetics of susceptibility to rheumatoid arthritis. Arthritis Rheum 1987; 30:1205-1213.
90. Bax M, van Heemst J, Huizinga TW, Toes RE. Genetics of rheumatoid arthritis: what have we learned? Immunogenetics 2011; 63:459-466.
91. Hill JA, Southwood S, Sette A, Jevnikar AM, Bell DA, Cairns E. Cutting edge: the conversion of arginine to citrulline allows for a high-affinity peptide interaction with the rheumatoid arthritis-associated HLA-DRB1*0401 MHC class II molecule. J Immunol 2003; 171:538-541.
92. Bazzani C, Filippini M, Caporali R et al. Anti-TNFalpha therapy in a cohort of rheumatoid arthritis patients: clinical outcomes. Autoimmun Rev 2009; 8:260-265. 93. Middelton D. HLA Typing from Serology to Sequencing Era. Iran J Allergy Asthma
Immunol 2005; 4:53-66.
94. Gyllensten U, Allen M. PCR-based HLA class II typing. PCR Methods Appl 1991; 1:91- 98.
95. Dunn PP. Human leucocyte antigen typing: techniques and technology, a critical appraisal. Int J Immunogenet 2011; 38:463-473.
96. Olerup O, Zetterquist H. HLA-DR typing by PCR amplification with sequence-specific primers (PCR-SSP) in 2 hours: an alternative to serological DR typing in clinical practice including donor-recipient matching in cadaveric transplantation. Tissue Antigens 1992; 39:225-235.
97. Olerup O, Aldener A, Fogdell A. HLA-DQB1 and -DQA1 typing by PCR amplification with sequence-specific primers (PCR-SSP) in 2 hours. Tissue Antigens 1993; 41:119-134.
98. Bunce M, O'Neill CM, Barnardo MC et al. Phototyping: comprehensive DNA typing