Positiva och negativa aspekter på Arbetsförmedlingen

Den sista huvudfrågan som ställdes i intervjun med dem nyanlända kvinnorna var: Vilka fördelar och nackdelar finns det med att vara inskriven på AF i Lund? Därtill medföljde även en följdfråga om vad de menade kunde förbättras.

Intervjupersonerna menade att Arbetsförmedlingen var en pålitlig myndighet. På ett eller annat vis gällde detta om att kunna få jobb genom myndigheten:

Intervjuperson 3. Syrisk kvinna med tolk: ”Det positiva är [...] att jag känner att jag kan få jobb.” (2019-03-14).

Intervjuperson 4. Eritreansk kvinna utan tolk: ”Det som är positivt är att man har någon att samtala med, någon som är ens guide för att kunna få jobb.” (2019-04-02).

Intervjuperson 5. Eritreansk kvinna med tolk: ”[...] Arbetsförmedlingen kan hitta tillfälliga arbeten, innan man får ett jobb man verkligen vill ha...[...]”. (2019-04-26).

Intervjuperson 6. Eritreansk kvinna med tolk: ”Bra. Är i ett projekt nu som hjälper mig hur jag lättare får jobb. Arbetsförmedlingen gör också att jag går ut och träffar människor där, istället för att vara hemma” (2019-04-26).

När intervjupersonernas ovannämnda berättelser sammanfattas blir det tydligt att en anställning innebär en trygghet för dem. Detta intryck blir även förklarat enligt Lundborg (2013), som beskriver att immigranter har en positiv inställning till arbetsmarknaden när de väl befinner sig inom den. Utifrån tolkningen av Johanssons studie (2018) bidrar ett formellt jobb till att arbetssökande individer istället ökar sin chans till att bli socialt inkluderade på den svenska arbetsmarknaden. Att få jobb på arbetsmarknaden kan även innebära en möjlighet att tillfredsställa publiken (etableringshandläggare), genom att leva utifrån Cheungs och Hellströms beskrivning om ”majoritetsbefolkningens normativa vardagsrutin” (2017:3). Således anses kvinnorna behöva anpassa sitt habitus efter majoritetsbefolkningens krav. Det kan även bidra till att informanternas ekonomiska kapital utvecklas, samtidigt som de kan känna sig inkluderade och passera som ”svenskar”. Intervjupersonernas egna reflektioner kan på så sätt få en minskad betydelse, vilket klargörs ur Larssons avhandling. Arbetssökandes valfrihet angående olika jobbförslag på Arbetsförmedlingen är enligt Larsson inskränkta, vilket lämnar utrymme för handläggare att övertyga och använda sin makt att bestämma (Larsson,

28

2015:18,28). Innebörden av detta är att Arbetsförmedlingen infinner sig på en position att agera som publik och bedöma skådespelarnas (arbetssökandenas) roller efter den önskade identiteten för den främre regionen. Intervjupersonerna menar även på att Arbetsförmedlingen bidrar med att utveckla det sociala kapitalet, då kvinnorna ” […] går ut och träffar människor […]”.

Det gemensamma för informanterna i studien var att deras positiva anmärkningar om att lättare kunna få jobb via Arbetsförmedlingen, även framfördes med mindre angenäma kommentarer. Detta med skilda exempel:

Intervjuperson 2. Syrisk kvinna med tolk (gymnasial utbildning): ”[...] Språket hindrar mig från att fortsätta jobba på taxfree på flygplatsen. Jag jobbade som en butikssäljare på Syriens flygplats. [...] Jag fokuserar på att jobba som barnsköterare nu, jag tycker väldigt mycket om barn och det går fortare att få det jobbet istället.” (2019-03-14).

Intervjuperson 4. Eritreansk kvinna utan tolk (grundskoleutbildning): ”[...] För mig är det till exempel svårt för att jag bara har grundskoleutbildning. [...] Man får ingen hjälp, det tar lång tid med studierna och man får inte alltid kontakt med handläggaren... ” (2019-04-02).

Intervjuperson 5. Eritreansk kvinna med tolk (gymnasial utbildning): ”[...] det är konstigt att jag bara har blivit erbjuden praktikplatser som inte har något att göra med min utbildning. Jag kan inte utvecklas och det känns som att jag inte haft ett tidigare liv i Eritrea... oavsett vad man har gjort där så måste man börja om från noll.” (2019-04-26).

Intervjuperson 6. Eritreansk kvinna med tolk (grundskoleutbildning): ”[...] min språksvaghet och att det finns få eritreanska tolkar. Bara för att jag kan språket lite, innebär det inte att jag kan uttrycka mig fritt” (2019-04-26).

Ett påtagligt mönster i de nyanlända kvinnornas förklaringar ovan riktas mot en negativ ton om Arbetsförmedlingens förhållningssätt gentemot deras utbildningsbakgrund och språkkunskaper (kulturella kapital). Dessa element fylls med svar om att deras lärdomar och faktiska identitet behöver uppdateras för att de skall kunna beviljas, inta och utveckla en roll som arbetstagare då deras habitus blir avvikande för rollen. Denna motivering inrymmer även Sandahls & Täck- Hedins studie, vars respondenter framhävt att de inte har haft nytta av sin tidigare skolning (2018:35). Intervjuperson fem anger ett liknande uttalande med hänvisningen ”[...] oavsett vad man har gjort där så måste man börja om från noll”. Vidare resulterar informanternas svar i att det kulturella kapitalet blir något väsentlig för deras etableringsprocess. Bortsett från arbetssökandenas utbildnings- och språknivå kan deras skilda identiteter ge ytterligare förklaringar på att de besitter olika maktordningar i skilda situationer. Detta trots att de delar

29

samhällsställningen om att vara kvinnor. Intervjuperson fem menar även på att hennes gymnasiala utbildning inte leder till arbete. I denna kontext signalerar kvinnan att hennes kulturella kapital inte är tillräckligt på den svenska arbetsmarknaden, samt att kapitalet inte kan utvecklas om hon inte får ett jobb. En förklaring till detta kan vara att den eritreanska kvinnan inte har rätt sorts utrustning för att kunna spela rollen som efterfrågas på arbetsmarknaden.

Följdfrågan Vad tycker du kan förbättras? gav olika förklaringar på att etableringsprogrammet särskilt inkluderas av bristfällig information för nyanlända syriska och eritreanska kvinnor. Intervjupersonerna hade differentierade erfarenheter av att omfattas av etableringsprogrammet, vilket i sin tur innebar att deras situation inte alltid var sig varandras lik:

Intervjuperson 1. Syrisk kvinna med tolk (grundskoleutbildning): ”Min tanke är att det för högutbildade kan ta snabbare tid, än för dem som är som mig, lågutbildade... Det är något som jag tycker att man bör göra något åt.” (2019-03-11).

Intervjuperson 2. Syrisk kvinna med tolk (gymnasial utbildning): ”Ja, man borde meddela när handläggare byts, alltså att man kommer att få en ny handläggare. det ger mig trygghet att förbereda mig och att tänka på att denna person kanske inte vet lika mycket som den handläggaren jag redan haft.” (2019-03-14).

Intervjuperson 3. Syrisk kvinna med tolk (grundskoleutbildning): ”Att på något sätt ge mer information åt dem som inte har kommit in i språket än.” (2019-03-14).

Intervjuperson 5. Eritreansk kvinna med tolk (grundskoleutbildning): ”Att man snabbare kan komma ut i arbetslivet och leva som alla andra i Sverige och att anställa fler tigrinjatalande tolkar på Arbetsförmedlingens direktservice, då det alltid bara finns en arabisktalande kundresurs på plats” (2019-04-26).

Intervjuperson 6. Eritreansk kvinna med tolk (gymnasial utbildning): ”Att behandla alla rättvist, alla ska ha lika mycket rätt att få en tolk på det språk man talar, man borde anställa kundresurser som till exempel inte bara är arabisktalande. Jag ska få en ny handläggare snart och vet inte något om personen... jag tycker det är bra om man får information innan, så att man kan förbereda sig om att hen kanske inte kan tigrinja” (2019-04-26).

För att sammanfatta dem nyanlända kvinnornas svar bör etableringsprogrammet enligt dem förändras. Detta i en riktning mot att motverka diskriminering på olika nivåer, såsom att påskynda lågutbildades väg till arbete och studier, samt att anställa fler kundresurser än enbart arabisktalande. Det talas även om att etableringshandläggare bör upplysa arbetssökande om när en annan handläggare kommer att ansvara för ens personuppgifter och annat som berör den

30

faktiska identiteten. Även om den sistnämnda kvinnan inte direkt talade om att hon saknade information om något kan hennes konstaterande om att ”[...] man snabbare kan komma ut i arbetslivet och leva som alla andra i Sverige” indikera detta. Trots att informanternas formuleringar om den otillräckliga informationen berörde olika situationer är deras besvikelse liksom Jörums (2015) respondenter lika påtaglig. I Jörums studie har nyanlända kvinnor hävdat att bland annat jobb och skolning inneburit en lång period innan de har kunnat stadga sig i det svenska samhället (2015:53). Därmed har de menat på att de av denna orsak inte lever ett liv som önskat, vilket även intervjuperson fem förklarat. Att ”[...] leva som alla andra i Sverige” innebär en strävan efter att upprätthålla normativa sociala aspekter i ett samhälle och vara en del av den föreställda gemenskapen. Ytterligare talar det om att uppföranden i intervjupersonernas bakre region blir iögonfallande för normaliteten (blandade kontakter), vilket bland annat har handlat om att tala ett annat språk än svenska och att ”vara hemma”. Önskan om att snabbare etablera sig i det svenska samhället blir ett tecken på att acceptera programmets (ingruppens) nuvarande regler och rutiner. På så sätt resulterar detta i att informanternas har högt förtroende för staten, vilket likställs med Olwigs motivering (2011:191–192) och bekräftas av att de låter handläggare styra över dem med deras symboliska kapital. Deras inskränkta inflytande medför i sin tur att de kortsiktigt inte kan bidra till en förändring förrän deras olikheter (habitus) inkluderas i en majoritet.

31