Alla våra informanter har fått svara på frågor gällande deras första bemötande och hur det sedan gick för dem samt huruvida de fortsatte att söka hjälp. Av de individer som vi har träffat under studien är det endast två män som upplever att första bemötandet var bra. Det är Victor och Simon. Victor är dessutom den enda av informanterna som upplever att bemötandet har varit bra rakt igenom. Till skillnad från resterande informanter är Victor även den enda som har fått hjälp från sin arbetsplats. Efter att han fick en panikångestattack på arbetet erbjöds han kontinuerliga möten hos en psykolog via arbetsplatsen. Simon berättar att han sökte hjälp första gången innan han var 18 år via barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) och tyckte till en början att mötena var bra och givande, men efter ett tag blev det sämre och svårare att få den hjälp han behövde. Våra andra informanter har alla fått gå via akutsjukvård eller vårdcentraler för att få hjälp med sin ångest och inte haft samma positiva upplevelse av sitt första bemötande. De förklarar också att de upplevt bemötanden som varit bra. I citaten nedan berättar Simon och Elin om de faktorer som gjort att bemötandet upplevts som positiva.
Alltså de har gett intrycket av att de bryr sig och hittat gemensamma nämnare med mig, som typ de märker att jag är intresserad av sport, då gör de sådana referenser för att förklara saker och ting. De har verkligen försökt att förstå mig och hur jag tänker.
(Simon 23 år)
Hon var väldigt varm, trevlig och lugn. Hon lät mig prata och sa inte så mycket, det kändes verkligen som att hon ville lyssna. (Elin 21 år)
Simon upplevde sitt första bemötande som positivt och det kan eventuellt förstås genom den professionella hållningen och bemötandet som Holm (2009) beskriver där bland annat förståelse, lyhördhet och intresse för individen är av särskild vikt som professionell yrkesutövare (Holm 2009: 56–57). Simon fick också under sitt första bemötande träffa en vårdgivare som arbetade med att få bort maktförhållande och såg till Simons legitima behov.
27 Vilket resulterade i att han kände sig sedd. Elin upplevde inte sitt första bemötande inom akutvården som positivt, men i citaten ovan beskriver hon ett bemötande som hon anser var positivt. I studien av Johansson och Eklund (2003) beskrev deras informanter att vårdgivarens sätt att skapa en så bra relation som möjligt till sina patienter var viktig. Här tog de även upp känslan av att bli tagen på allvar som värdefull när vårdgivaren tog sig tid och ville förstå (Johansson & Eklund 2003: 339). Detta kan även ses i resultatet från våra intervjuer, till exempel i citat ovan. Vår tolkning av det som presenterats ovan tyder på att positiva upplevelser av bemötande har sin grund i hur vårdgivaren visar intresse och engagemang i mötet med vårdtagaren. Utifrån vår teoretiska utgångspunkt är det av betydelse att få maktförhållandena för att få patienten att känna sig bekväm och på så sätt uppleva bemötandet som positivt.
Från intervjuerna kan vi se att en man och en kvinna ansåg att bemötandet och hjälpen blev bättre med tiden. Som tidigare nämnt ansåg Victor att bemötandet har varit bra hela tiden, medan Emma tyckte att bemötandet blev bättre när hon fick rätt sorts hjälp och en kontakt som var mer långvarig. Emma beskriver att hennes första kontakt med en professionell var kuratorn i skolan när hon gick i gymnasiet. Hon träffade kuratorn bland annat på grund av ångesten hon kände för att behöva genomföra presentationer inför klassen. Vidare sökte hon hjälp för panikångest, detta gjordes via akuten.
Den gången då det blev mer allvarligt fick jag hjälp av min sambo efter att jag mådde otroligt dåligt både på jobbet och i vardagen i övrigt som i sin tur resulterade i en stark panikångestattack. (Emma 28 år)
För att förstå hur personerna har upplevt bemötandet när de har sökt hjälp för sin ångestproblematik, behöver vi se till deras tidigare relationer som kan ha påverkat hur de agerar och reagerar i nya situationer. Detta kan förstås utifrån vår teoretiska utgångspunkt anknytningsteorin, som tidigare nämnt består av tre typer av anknytning; trygg anknytning, otrygg anknytning och ambivalent anknytning (Payne 2015: 159–160). I citaten nedan beskriver både Simon och Elin att de har haft en otrygg ambivalent anknytning till en av sina vårdnadshavare. Detta är något som de båda tror kan ha haft en inverkan på deras psykiska ohälsa och hur de upplever bemötandet.
Det kommer nog för att jag fick ingen kärlek från farsan, jag var jätterädd för honom.
[...] jag vågade inte säga ifrån till pappa, när jag tyckte att han gjorde något elakt. (Simon 23 år)
28 [...] han var missbrukare och när vi var där hindrade vi honom för att dricka. Men då
kände jag mig dålig, i många år var mitt självförtroende ganska dåligt. Jag kände att om han inte vill ha mig eller acceptera mig som den jag är, varför skulle någon annan då tycka att jag var tillräckligt bra. (Elin 21 år)
Hur den i grunden otrygga anknytningen och psykiska ohälsan i sin tur påverkar relationerna till andra människor och hur individerna upplever bemötandet visar sig på olika sätt. Med informanten Simon, framkom det som nämnt tidigare att han hade en dålig anknytning till sin pappa, något som han bland annat tror har bidragit till att han inte gärna vill stå i centrum eller väljer att avstå från att berätta om sin problematik för andra. Detta gäller även i möten med professionella. Otrygga barn kan enligt Payne (2015) göra att de får svårare att hantera problem när de blir äldre och även ha det svårare att be om hjälp, då de är rädda för att bli avvisade (Payne 2015: 159–160). Detta visar Elin på i citaten ovan, då hon känner en rädsla för att inte vara tillräckligt bra. I Simons fall visar det sig på så sätt att han ofta väljer vad han berättar om för andra människor för att inte framstå som jobbig och krävande, vilket han beskriver i citatet nedan.
[...] eh… jag har väl alltid varit försynt och aldrig velat ta plats typ vara till besvär och alltid försökt att göra alla andra bekväma. Så ja det kommer nog därifrån. [...] det riktiga vill man inte berätta för alla, för jag känner att de inte förstår. Så man har lärt sig vad man kan säga till folk för att slippa vara med och att de accepterar det. (Simon 23 år)
Den tidigare forskningen menar på att en förklaring till psykisk ohälsa kan vara dåliga familjeförhållanden (Hagquist & Rydelius 2013: 1549). I vårt resultat kan vi dock inte se detta, då de flesta av informanterna berättar om trygga anknytningar till en eller båda av sina vårdnadshavare. De av informanterna som berättar om en trygg uppväxt, där de vuxit upp med två närvarande föräldrar och fått stöttning i sitt hjälpsökande är Emma, Marcus och Amanda.
De andra informanterna Victor, Simon och Elin berättar om en otrygg relation till en av sina föräldrar, men de alla haft en annan person i sin närhet som de känner en stark sammanhållning till och som funnits där för dem. I citatet belyser Emma vikten av att ha personer runt omkring en för att orka söka hjälp och som gjort att hon ser bemötandet på ett positivt sätt.
[...] jag har alltid haft mina föräldrar som funnits där, de har stöttat mig med att söka hjälp och fått mig att känna att jag kan prata med dom. Det tror jag också har gjort att jag vågat öppna upp mig mer med exempelvis psykologerna som jag har träffat. (Emma 28 år)
29 Vår tolkning av detta är att den anknytning och de relationer som personer har haft tidigare i livet kan tänkas bidra till hur informanterna uppfattar och agerar i nya situationer. Det skulle kunna tänkas att personer med en trygg anknytning upplever bemötandet som bra, detta då deras inre arbetsmodell gör att de förväntar sig ett bra och trevligt bemötande från den som de möter.
Personer som har en otrygg anknytning kan möjligen komma att se bemötandet på ett mer negativt sätt, detta då deras inre arbetsmodell inte fungerar på samma sätt. För dessa personer skulle det kunna tänkas vara så att de förväntar sig att bli avvisade eller att få ett dåligt bemötande. En möjlig förklaring kan vara att Marcus och Amanda på grund av de högre kraven i deras inre arbetsmodell, förväntar sig mer vilket sedermera resulterade i att de inte fick en positiv upplevelse av bemötandet. Resterande informanter har inte nödvändigtvis haft en otrygg anknytning utan här kan det tänkas handla om en ambivalent anknytning. Av de med en ambivalent anknytning så är Victor den enda av de tre som upplevde att bemötandet var bra.
Det kan tänkas bero på att han har lättare att be om hjälp från personer som inte står honom nära. Elin och Simon kan ha det svårare att söka professionell hjälp på grund av rädslan att bli avvisade, vilket gör att de hellre vänder sig till personer som de redan känner en trygghet hos.
Hur informanterna upplevt bemötandet kan tänkas bero på om de känt ett behov av att anta en viss roll när de söker hjälp eller inte. I citatet nedan belyser Victor vikten med att vara sig själv och att vara ärlig när man träffar en vårdgivare. Simon påvisar däremot hur han tog en roll som psykisk välmående för att inte behöva prata med sin vårdgivare längre.
Jag har ju berättat allt för min psykolog, allt ifrån nu till hur det var under min uppväxt.
Går man till en psykolog ska man berätta allt, för vet de inte allting kan de inte fastställa någonting, så undanhåll inget. Det skulle jag vilja säga till personer som söker hjälp, berätta allt och håll inte på något. Var inte rädd för att psykologen tycker du är mesig.
(Victor 25 år)
Alltså det blev så illa så jag fejkade att jag mådde bra för att inte behöva gå och prata med henne något mera. (Simon 23 år)
Rollteorin som beskrivits tidigare belyser det faktum att vi människor antar olika roller i olika sammanhang (Goffman 2009: 15). Att leva med psykisk ohälsa har länge varit något som det inte talas om och som våra informanter berättar att de skäms över. Detta har lett till att det tar längre tid för dem att öppna upp sig för att få rätt hjälp och vård. För att få den rätta vården behöver de vara ärliga mot vårdgivaren och det påvisar Victor i citatet ovan. Inför hans möten antar han inte en roll som någon annan, utan bestämmer sig istället för att vara rak och ärlig.
30 Victor nämner i slutet av citatet att individer inte ska vara rädda att framstå som mesiga, vilket utifrån Connell (2010) kan förstås som skillnader i karaktärsdrag och egenskaper bland män och kvinnor. Vad som anses manligt och kvinnligt har inget med det biologiska att göra. Genus handlar ofta om de kulturella skillnaderna mellan män och kvinnor (Connell 2010: 23). Simon däremot valde att maskera sin ångestproblematik och istället anta en roll som psykisk välmående för att hans stödsamtal skulle avslutas. Detta då han ansåg att han inte fick den hjälpen han behövde och menar på att det både kan bero på vårdgivaren, men även honom själv då han inte varit helt öppen och ärlig i samtalen. I den tidigare forskningen av Clark et al.
(2018) visade resultatet i deras studie att stigmatisering var det primära hindret när det kommer till män som söker hjälp. Att söka hjälp medför en rädsla att uppfattas som svag och omanlig samt att sänka sin sociala status (Clark et al. 2018). Vår tolkning av det ovan nämnda är att kvinnor möjligen upplever bemötandet som mer positivt då de vågar vara mer uppriktiga med vad de känner istället för att upprätthålla en roll. Utifrån våra intervjuer går det inte att säga att män eller kvinnor antar en viss roll beroende på deras kön, utan det verkar mer handla om hur deras bakgrund har sett ut. Utifrån våra teoretiska utgångspunkter skulle det kunna förstås genom är att män oftare känner ett behov av att upprätthålla en roll som psykiskt välmående på grund av de genusnormer som finns i samhället, där det är mer socialt accepterat och vanligt att en kvinna visar sig “svag” eller “skör”.
Sammanfattningsvis visar informanternas svar gällande positiva upplevelser av bemötandet att den professionella hållningen som vårdgivaren håller är av betydelse. Detta bidrar till att informanterna känner sig bekväma och trygga vilket gör att de vågar söka hjälp igen vid behov.
Resultatet visar även att de kön som informanterna innehar inte bidrar till de roller som de antar när de söker hjälp, däremot så kan resultatet visa att deras tidigare relationer kan bidra till hur de upplever bemötandet.