Postkolonialanalys: 33

Civilisation och modernitet var västvärlden hade Atatürk deklarerat. Eftersom västlandet består av homogena och sekulära nationalstater, är det enligt Atatürk en förutsättning för den nya republiken att ha en nation, en kultur och ett språk för att uppnå vad kemalisterna kallar för ”den moderna civilisationsnivån”. Därför inkluderar Kemalismens civiliserande uppdrag, skapandet av en homogen etnisk nationalstat, med bara en enda kultur och ett enda språk inom ramen för nationalism principen. I ljuset av detta, behövde man på något sätt integrera den kurdiska befolkningen i den turkiska nationen. Kurder var plötsligt ”bergturkar” som hade glömt sin ”turkiskhet” pratade ”bruten form av persiska” och behövde få veta sanning. AYM har fastslagit att Ataürks nationalism och modernismprojekt är bland de grundläggande principerna i konstitutionen. AYM har med detta menat att man inte kan uppnå var kemalisterna kallar ”den moderna civilisationsnivån” utan Atatürks nationalism och övriga kemalistiska principer.

Redan vid 1925 framförde Självständighetsdomstolens ordförande ett yttrande i samband med dödsdomförklaring av 47 kurdiska ledare, vilket delade upp landet mellan två olika krafter. Precis som Yegen förklarar pratar ordföranden om en dödlig rivalitet. Mellan å ena sidan                                                                                                                

152 _{Bayir, Derya, 2013: 191-192} 153 _{Ibid: 191-192}

34   politiska reaktionärer, banditer, schejker och feodalherrar och republikens regering och armé som lovade framsteg och välstånd på den andra sidan. Kriget var uppenbart mellan de krafter som motsatte sig ett modernt, sekulärt statssamhälle. Väktare av ett sådant statssamhälle var republikens regering och armé. Politiska bakåtsträvare, banditer och schejker, i korthet ”djävulens gäng”, har samlat för att motsätta grunden för nationalstaten. Kurdernas revolution och missnöje var inget annat än ett krig mellan de ”nuvarande” som lovade framsteg och välstånd och mellan de ”dåvarande” som ville behålla allt som var gammalt.154 Kurderna framställs som representerar av den mörka bakåtsträvande medeltidens folk och Turkiets osynliga ”orient” som härskades av vidskepelser, medan den nya republiken är hela hoppet om en ljus framtid, civilisation, modernitet och välstånd.

Att konstruera den bild av kurder som, schejker, banditer som lever i ett bakåtsträvande feodalsamhälle och motsätter sig till nationalstatkonceptet och moderniteten, rättfärdigade inte bara republikens handlande och förtyck i de kurdiska områdena, den skapade också en positiv nödvändighet för kontroll och dominans.

Bilden av kurder som konstruerades av Självständighetsdomstolens ordförande fortsätter att existera i AYMs resonemang. AYM har gång på gång konstaterat att kurdiska krav på mer kulturella och lingvistiska rättigheter inte bara skadar principen om ”statens integritet” utan också är ”destruktiva” och ”bakåtsträvande” mål. Det kurdiska folkets existens har underminerats av AYM vid flera tillfällen, bl.a. genom att referera till de som folket som ”beskrivs som kurder” och kalla dess existens för ”artificiell formation” och ”hypoteser, kommentar och ursäkter” därför påståenden om kurdernas existens som nation är ett brott mot konstitutionen. AYM har erkänt existensen av det kurdiska folket i Turkiet men slagit fast att kurder inte besitter de egenskaper som krävs för att anses som minoritet. Kurder är ett icke- originellt folk som saknar sociologisk struktur, element och egenskaper som är vetenskapligt nödvändiga. Benämningen ”bergturkar” används inte explicit av AYM, men implicit påminner AYM om denna benämning av kurder som ett folk av turkiskt ursprung, saknar sociologisk struktur, har glömt sitt språk, sin turkiskhet och till varje pris behöver få veta sanningen.

AYM har också konstaterat att det kurdiska språket är ett ”lokalt” och ”icke-originellt” språk som inte kan användas inom den offentliga sfären och utbildning. Genom dessa uttalanden har AYM betecknat det kurdiska språket som ett bristfälligt, outvecklat och olämpligt språk                                                                                                                

35   som därmed inte kan användas på den offentliga sektorn och utbildning utan det är knappast passande att talas hemma. AYM vägrade stannade där utan förstärkte betydelsen av det turkiska språket och konstaterade att det är det vanligaste språket som talas av individer med olika ursprung. Om politiska partier kräver användande av ett sådant bristfälligt och outvecklat språk i offentliga sammanhang är det AYMs skyldighet att motverka detta bl.a. genom att deklarera partiernas permanenta upplösning.

Påståenden att kurder har blivit föremål för förtryck och assimilering är inte mer än ”fiktiva hypoteser” konstaterar AYM. Men AYM har inte tvekat att påpeka det ”svåra sociala och ekonomiska” förhållanden i de östra regioner och menat att statens stränga åtgärder är nödvändiga för att skydda statens enighet. AYM rättfärdigar ”statens stränga åtgärder” i öst regionerna genom att påpeka det svåra sociala och ekonomiska situationen som kan utgöra ett hot mot resten av staten. Östregionerna (kurdiska områden) betecknas av AYM som omoderna och bakåtsträvande vilka präglas av sociala och ekonomiska svårigheter. Detta rättfärdigar inte bara ”statens stränga åtgärder” i form av undantagslagar, påtvingat förflyttningar och assimileringspolitik, utan även bidrar till skapande av den ”orientaliska” bilden av kurder och även bidrar till formandet av bilden av ”occidenten” som orientens motbild. Republiken har återigen en demokratisk skyldighet att strikt reglera dessa områden för att inte utgöra ett större hot mot resten av landet.

De kurdiska partierna har ofta bannlysts av AYM efter att de anklagades för att sprida ”separatistiska propagandan” och att ha blivit ett ”centrum för verksamheter mot statens odelbara integritet”. Partiernas krav på mer kulturella och lingvistiska rättigheter och på en demokratisk miljö där man kan diskutera den kurdiska frågan har betecknats av AYM som ”separatistiska propagandan” och försök för skapandet av minoritet som därmed skulle skada den moderna republiken. I samband med fallet mot HADEP, konstaterade AYM att det pågår ett krig mot terrorismen i de kurdiska områdena. I detta sammanhang formas bilden av kurder och dess politiska partier som ”separatister”, ”terrorister” som har negativa intentioner och försöker ödelägga den nya moderna republiken. Allt detta skapar en positiv nödvändighet för dominans och kontroll och rättfärdigar statens åtgärder inklusive förbud mot dessa ”onda”, ”separatistiska” och ”rasistiska” politiska partier.

AYM har också stämplat de kurdiska partierna för att vara ”agenter för rasdiskriminering” eftersom de har tagit synpunkter på etnicitet och delat den turkiska nationen mellan kurder

36   och turkar. De har kallats för ”rasistiska” eftersom deras påståenden om kulturella och lingvistiska skillnader uttrycker idéer som bygger på rasism.

Postkoloniala inslag är tydliga i AYMs resonemang, generellt kan man säga att man fortfarande låtsas att Turkiet är en etnisk homogen nationalstat, precis som de europeiska staterna, och att AYM försöker främja och skapa ett sådant land genom att bl.a. förbjuda kurder från att främja sin sak genom helt konventionella metoder. AYM upprättar en klar uppdelning mellan den turkiska staten som står för modernitet och civilisation och statens demokratiska karaktär och mellan de som kännetecknas av ondska och efterblivenhet. AYM har konstruerat den orientaliska bilden av kurder och hanterat kurder som Turkiets osynliga orient som präglas av ”terrorism”, ”separatism”, ”rasism”, med onda avsikter och ”sociala och ekonomiska svårigheter” och som dessutom är ett artificiellt folk som talar ett bristfälligt språk. Denna efterblivenhet och bakåtsträveri passar inte i ett sekulärt, modernt turkisk republik. Detta har i sin tur bidragit till skapandet av occidentens bild som orientens motpol, motidé och motsatta personlighet, som originellt, medborgerligt, modernt som utlovar ekonomisk tillväxt och social utvecklingen och därmed rättfärdigar AYMs agerande för att motverka den orientaliska ondskefulla efterblivenhet och främja den occidentaliska önskvärda värden och målsättningar. De flesta teoretikerna som använder postkolonialismen fokuserar på skapandet av dikotomierna på den internationella arenan mellan olika länder. Men orientalismen fungerar inte bara för att skapa dikotomierna och dra linjer mellan olika länder, utan den kan också dra linjer inom samma land.

Den kemalistiska diskursens dominans om att den turkiska nationen består av ett folk, en kultur och ett språk har uppenbarligen påverkat AYMs agerande avsevärt. Dessa övergripande och gemensamma föreställningar om verkligheten har starkt influerat AYM handlande. AYM har fattat och motiverat sina beslut utifrån den verklighetsbilden som den kemalistiska diskursen förmedlar. Dessa övertygelser och föreställningar har skapat vad Foucault kallar det för “utestängningsmekanismer” och avgjorde hur AYMs verklighetsbild ser ut. AYM har alltså agerat utifrån den verklighetsbilden som de kemalistiska diskursen har skapat. Det är med andra ord inte möjligt för AYM som en aktör, även om den ville, att frigöra sig från den verklighetsbilden som de kemalistiska diskurserna förmedlar.

Som diskursanalytikerna påstår det är ganska viktigt att ”dekonstruera” texter och språket för att nå kunskap om verkligheten. En dekonstruktion av AYMs språkbruk visar den binära uppdelningen och dikotomierna som har skapats mellan kurder och den turkiska staten. Precis

37   som Beckman beskriver, har diskursanalysen förklarande ambitioner i den meningen att den tar hänsyn till konsekvenserna av en viss språkanvändning. I det här fallet har språkanvändning som AYM använts i samband med förbudsfallen mot kurdiska partier konstruerat den orientaliska bilden av kurder. Följaktligen har denna språkanvändning haft betydande konsekvenser för hur man ska hantera den kurdiska frågan. Den kemalistiska diskursens hegemoni som manifesteras i AYMs resonemang har verkligen avgjort vad som är rätt och fel. Antagandet och diskursen om att Turkiet består av ett folk har gjort varje association med kurdiskheten att betecknas som förräderi och separatism. AYM har konstitutivt genom sina resonemang och uttalanden starkt bidragit till att bibehålla den politiska verkligheten som är förenlig med Kemalismens antaganden, strävanden och grundprinciper.