5.4.1 Påminnelse om principen om ömsesidigt erkännande
EU-domstolen erinrade om att systemet med en europeisk arresteringsorder grundar sig på principen om ömsesidigt erkännande och att den har en grundläggande betydelse inom unionsrätten, då den gör det möjligt att skapa och upprätthålla ett område utan inre gränser. Principen innebär att var och en av medlemsstaterna anser att de andra medlemsstaterna iakttar unionsrätten och särskilt de grundläggande rättigheter som erkänns i unionsrätten. Domstolen erinrade även om artikel 1.2 i rambeslutet som
63A.a. p. 45 och p. 62.
64 Aranyosi och Căldăraru p. 46.
30
innebär att medlemsstaterna i princip är skyldiga att verkställa en europeisk arresteringsorder.65
5.4.2 Skyldigheten för medlemsländerna att respektera grundläggande rättigheter
Detta till trots konstaterades det att domstolen har fastställt att principerna om ömsesidigt erkännande och ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna kan begränsas under ”exceptionella omständigheter” och att rambeslutet inte kan påverka skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna såsom de bland annat är stadsfästa i stadgan. 66 Vidare påpekades det att medlemsstaterna, såsom framgår av artikel 51.1 i stadgan, är skyldiga att iaktta artikel 4 i stadgan om omänsklig eller förnedrande bestraffning och behandling. 67 Detta gäller följaktligen även medlemsstaternas domstolar när dessa tillämpar unionsrätten, vilket är fallet när den utfärdande rättsliga myndigheten och den verkställande rättsliga myndigheten tillämpar nationella bestämmelser som antagits för att genomföra rambeslutet.
5.4.3 Det absoluta tortyrförbudet
Det erinrades också om att förbudet mot omänsklig eller förnedrande bestraffning och behandling, som föreskrivs i artikel 4 i stadgan, är förbud absolut, eftersom det är nära förknippat med respekten för människans värdighet, vilken avses i artikel 1 i stadgan.68 Samtidigt förklarade domstolen att den rättighet som garanteras i artikel 4 i stadgan är absolut bekräftas av artikel 3 i Europakonventionen som artikel 4 i stadgan motsvarar.
Såsom framgår av artikel 15.2 i Europakonventionen är det nämligen inte möjligt att göra inskränkningar i artikel 3 i Europakonventionen. 69 Vikten av artiklarna 1 och 4 i stadgan och artikel 3 i Europakonventionen förklarades genom att de stadfäster ett av unionens och dess medlemsstaters grundläggande värden. Det är därför Europakonventionen ställer upp ett absolut förbud mot tortyr och omänsklig eller förnedrande bestraffning och behandling, oavsett hur den berörda personen har agerat,
65 A.a. p. 75–81.
66 Aranyosi och Căldăraru p. 82–83.
67 A.a. p. 84.
68 A.a. p. 85.
69 A.a. p. 86.
31
under alla omständigheter, inbegripet bekämpandet av terrorism och organiserad brottslighet.70
5.4.4 Tillgång till uppgifter om allmänna brister under frihetsberövanden
Således drog EU-domstolen slutsatsen om att när den rättsliga myndigheten i den verkställande medlemsstaten har tillgång till uppgifter som visar att det finns en verklig risk för att frihetsberövade personer i den utfärdande medlemsstaten utsätts för en omänsklig eller förnedrande behandling, är myndigheten skyldig att bedöma förekomsten av denna risk när den ska besluta om personen ifråga ska överlämnas till myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten. Verkställandet av en arresteringsorder får nämligen inte leda till att denna person behandlas omänskligt eller förnedrande. 71
För att kunna avgöra om sådan risk föreligger ska den verkställande rättsliga myndigheten grunda sin bedömning på objektiva, trovärdiga, precisa och vederbörligen aktualiserade uppgifter om förhållandena under frihetsberövanden i den utfärdande medlemsstaten som visar att det antingen finns systematiska eller allmänna brister eller brister som rör vissa kategorier av personer eller vissa anläggningar för frihetsberövande. Uppgifterna kan bland annat komma från avgöranden från internationella domstolar, såsom domar från Europadomstolen, domstolsavgöranden från den utfärdande medlemsstaten eller avgöranden, rapporter eller andra handlingar som upprättats av Europarådets organ eller som härrör från Förenta nationerna. 72
5.4.5 Skyldigheten att kontrollera verklig och individuell risk för kränkning
Endast det faktum att det finns uppgifter som vittnar om en verklig risk för omänsklig eller förnedrande behandling på grund av de allmänna förhållandena under frihetsberövanden i den utfärdande medlemsstaten kan dock inte i sig leda till en vägran att verkställa en europeisk arresteringsorder.73 Om en sådan risk har konstaterats måste den verkställande rättsliga myndigheten nämligen dessutom på ett konkret och precist
70 A.a. p. 87.
71 Aranyosi och Căldăraru p. 88.
72 A.a. p. 89.
73 A.a. p. 91.
32
sätt göra en bedömning av om det finns grundad anledning att tro att den berörda personen löper en risk att utsättas för en sådan behandling på grund av de förhållanden som kan förväntas gälla under personens frihetsberövande i den utfärdande medlemsstaten.74
Det måste visas att den berörda personen i ett konkret fall skulle utsättas för en omänsklig eller förnedrande behandling om han eller hon överlämnades till myndigheterna i denna medlemsstat. Att det finns systematiska brister, menade EU-domstolen, innebär inte nödvändigtvis att den berörda personen kan råka illa ut på grund av dem. 75 Därför måste det kontrolleras om det med hänsyn till omständigheterna i det fallet finns grundad anledning att tro att denna person till följd av att han eller hon överlämnas till den utfärdande medlemsstaten löper en verklig risk för att i den medlemsstaten utsättas för en omänsklig eller förnedrande behandling i den mening som avses i denna artikel. Det är den verkställande rättsliga myndighetens skyldighet om den har tillgång till sådana uppgifter som beskrivs i p. 89. 76
5.4.6 Skyldigheten att inhämta kompletterande information från den utfärdande medlemsstaten
För att kunna avgöra om det föreligger en verklig och individuell risk för just den berörda personen ska den verkställande rättsliga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten att utan dröjsmål lämna nödvändiga kompletterande uppgifter om de förhållanden under vilka den berörda personen ska sitta frihetsberövad i denna medlemsstat.77 Uppgifterna ska lämnas inom den frist som anges av den verkställande rättsliga myndigheten. 78 Om det konstateras att en verklig och individuell risk föreligger ska verkställigheten av denna order skjutas upp, men kan inte upphöra.79 Om risken undanröjs genom kompletterande information ska den verkställande rättsliga myndigheten, inom de tidsfrister som anges i rambeslutet, fatta beslut om verkställighet av den europeiska arresteringsordern. Detta påverkar inte den berörda personens möjligheter att, sedan han eller hon har överlämnats, använda sig av de rättsmedel som
33
finns, i den utfärdande medlemsstatens rättsordning, för att ifrågasätta lagenligheten av de förhållanden under vilka vederbörande är frihetsberövad i en anläggning för frihetsberövande i denna medlemsstat.80
5.4.7 EU-domstolens slutsats – vad händer om risken inte kan undanröjas?
Sammanfattningsvis drog alltså domstolen slutsatsen att artiklarna 1.3, 5 och 6.1 i rambeslutet ska tolkas så, att om den verkställande rättsliga myndigheten har tillgång till objektiva, trovärdiga, precisa och vederbörligen aktualiserade uppgifter avseende förhållandena under frihetsberövanden i den utfärdande medlemsstaten som vittnar antingen om systematiska eller allmänna brister, eller om brister som berör vissa kategorier av personer eller vissa anläggningar för frihetsberövande ska myndigheten på ett konkret och precist sätt kontrollera huruvida det finns grundad anledning att tro att den person, mot vilken en europeisk arresteringsorder har utfärdats för lagföring eller för verkställighet av ett frihetsstraff, löper en verklig risk – på grund av förhållandena under personens frihetsberövande i denna medlemsstat – för att utsättas för en omänsklig och förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 4 i stadgan, om vederbörande överlämnas till den medlemsstaten.
För att undanröja risken ska den verkställande myndigheten begära kompletterande upplysningar från den utfärdande rättsliga myndigheten. Uppgifterna ska lämnas inom den frist som anges i en sådan begäran. Om risken inte kan undanröjas inom rimlig tid, är det upp till den verkställande myndigheten att besluta om det finns anledning att avsluta överlämnandeförfarandet.
5.5 Konklusioner
Den stora frågan är hur rättigheterna som följer av Europakonventionen ska balanseras mot principen om ömsesidigt erkännande när förhållandena på många fängelser inom EU är oacceptabla. Genom EU-domstolens förhandsavgörande har det fastslagits att tortyrförbudet är absolut och därmed är medlemsländerna hindrade att överlämna någon som riskerar att utsättas för behandling i strid med det. Att det ömsesidiga förtroendet
80A.a. p. 103.
34
för varandras rättsordningar inte kan råda oinskränkt i förhållande till mänskliga fri- och rättigheter visar detta exempel på.
Det är dock oklart hur rekvisitet ”tillgång till uppgifter” ska tolkas. Vilken part i målet ska säkerställa att domstolen har tillgång till uppgifter? Är det åklagarens ansvar, eller har domstolen en skyldighet att själva göra en utredning om fängelseförhållandena i det mottagande landet? Det hade varit önskvärt med ett klargörande från EU-domstolen, annars finns det en klar risk för att ansvaret för utredningen faller mellan stolarna. I vilket fall kan konstateras att det skett en förskjutning av ansvaret från den eftersökte, såsom det beskrivs i förarbetena, till åklagaren och/eller domstolen (se avsnitt 4.4).
35
6 Svensk praxis efter Aranyosi och Căldăraru–
har rättsläget förändrats?
6.1 Inledning
I det här kapitlet följer en redogörelse för ett rättsfall från Sverige år 2016 där överlämnande till Rumänien stoppats med hänvisning till 2 kap. 4 § 2p. Jag har valt att behandla rättsfallet då domslutet tydligt visar att rättsläget är förändrat sedan Aranyosi och Căldăraru – utrymmet för att stoppa överlämnande med hänvisning till tortyrförbudet har utvidgats. Vid en jämförelse med Ö 1044-10, (i målet där en rysk medborgare menade att det vid ett överlämnande till Litauen förelåg risk för att hon skulle blir behandlad i strid med tortyrförbudet i litauiskt fängelse) är domskälen från målet från 2016 nyanserade, utförliga och pedagogiska. Jag beskriver utrymmet för att vägra överlämnande med hänvisning till tortyrförbudet genom att redogöra för bakgrunden till målet, grunderna som åberopades av försvaret och åklagaren, utredningen som gavs in av både åklagare och försvar och hur domstolen hanterat dessa.
Jag presenterar endast B 2768–16 och inte B 2767-16, då omständigheterna och domskälen är så lika att det att blir risk för upprepningar. Båda målen togs gemensamt upp till Svea hovrätt.