Tortyrförbudet och den europeiska arresteringsordern: En analys av EU-domstolens förhandsavgörande i de förenade målen C-404/15 och C-659/15

(1)

Juridiska institutionen Vårterminen 2017

Examensarbete i förvaltningsrätt 30 högskolepoäng

Tortyrförbudet och den europeiska arresteringsordern

En analys i ljuset av EU-domstolens förhandsavgörande i de förenade målen C-404/15 och C-659/15

The prohibition of torture and the european arrest warrant – an analysis in the light of the judgement of the CJEU of the joined cases C-404/15 and C-659/15

Författare: Miriam Feinsilber Ohlsson

Handledare: Universitetslektor Ingrid Helmius

(2)

“The degree of civilization in a society can be judged by entering its prisons”

Fyodor Dostojevsky

(3)

Innehållsförteckning

Förkortningar ... 1

1 Inledning ... 3

1.1 Bakgrund ... 3

1.2 Syfte ... 6

1.3 Metod och material... 6

1.4 Disposition ... 7

2 Oacceptabla fängelseförhållanden – regelverk och praxis ... 9

2.1 Inledning ... 9

2.2 Internationella konventioner mot tortyr ... 9

2.3 Tortyrförbudet i Europakonventionen ... 10

2.4 Tortyrförbudet i europarättslig praxis ... 11

2.5 Oacceptabla fängelseförhållanden som brott mot tortyrförbudet ... 12

2.6 Oacceptabla fängelseförhållanden i europarättslig praxis ... 13

2.7 Konklusioner ... 14

3 Rambeslutet ... 15

3.1 Inledning ... 15

3.2 Vad är en europeisk arresteringsorder? ... 15

3.3 Principen om ömsesidigt förtroende ... 16

3.4 Utrymmet att vägra överlämnande enligt rambeslutet ... 17

3.5 Skyldigheten att respektera grundläggande rättigheter enligt rambeslutet ... 18

4 Arresteringsorderlagen ... 20

4.2 Innehållet i en europeisk arresteringsorder ... 20

4.3 Skyldigheten att överlämna den eftersökte enligt arresteringsorderlagen ... 21

4.4 Avslagsgrunder i arresteringsorderlagen ... 21

4.5 2 kap. 4 § 2p. som verkställighetshinder för överlämnande ... 22

4.6 – Restriktiv praxis avseende 2 kap. 4 § 2p. ... 23

4.6.1 Inledning ... 23

4.6.2 NJA 2007 s. 168 ... 23

4.6.3 Ö 1044–10 ... 25

5 Aranyosi och Căldăraru – överlämnande i strid med tortyrförbudet? ... 27

(4)

5.2 Bakgrunden i målet ... 27

5.3 Frågorna till EU-domstolen ... 29

5.4 Prövningen av tolkningsfrågorna ... 29

5.4.1 Påminnelse om principen om ömsesidigt erkännande... 29

5.4.2 Skyldigheten för medlemsländerna att respektera grundläggande rättigheter ... 30

5.4.3 Det absoluta tortyrförbudet ... 30

5.4.4 Tillgång till uppgifter om allmänna brister under frihetsberövanden ... 31

5.4.5 Skyldigheten att kontrollera verklig och individuell risk för kränkning ... 31

5.4.6 Skyldigheten att inhämta kompletterande information från den utfärdande medlemsstaten ... 32

5.4.7 EU-domstolens slutsats – vad händer om risken inte kan undanröjas? ... 33

6 Svensk praxis efter Aranyosi och Căldăraru– har rättsläget förändrats?... 35

6.2 B 2768–16 – Bakgrund och yrkanden ... 35

6.3 Försvarets åberopade grunder mot ett överlämnande ... 36

6.4 Utredningen i målet ... 37

6.5 Tingsrättens modell för riskbedömningen ... 37

6.5.1 Inledning ... 37

6.5.2 De allmänna fängelseförhållandena ... 38

6.5.3 Verklig och individuell risk? ... 38

6.5.4 Undanröjer den kompletterande informationen risken? ... 39

6.6 Tingsrättens slutsats ... 39

6.7 Från Svea Hovrätt – Ö 5372–16 ... 39

7 Diskussion ... 41

7.2 Utrymmet att vägra överlämnande efter Aranyosi och Căldăraru ... 41

7.3 Rättsstaten – de lege ferenda ... 42

Källförteckning ... 43

(5)

1

Förkortningar

Arresteringsorderlagen Lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder

BrB Brottsbalken (1962:700)

CAT Committee Against Torture

CPT European Committee for the Prevention of

Torture and Inhuman or Degrading Treatment or Punishment/Europeiska kommittén till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning

DS Departementsserien

EKMR (Europakonventionen) Europeiska konventionen (4 november 1950) om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (SÖ 1959:65)

EU Europeiska unionen

EU-domstolen Europeiska unionens domstol

Europadomstolen Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter

FEU Fördraget om Europeiska unionen

FEUF Fördraget om Europeiska unionens

funktionssätt

HD Högsta domstolen

(6)

2

HovR Hovrätten

NJA Nytt juridiskt arkiv

Prop. Proposition

Rambeslutet Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni

2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 18.7.2002, s. 1–18)

RIF Rättsliga och inrikes frågor

Stadgan Europeiska unionens stadga (30 mars 2010) om

de grundläggande rättigheterna

TR Tingsrätten

(7)

3

1 Inledning

1.1 Bakgrund

Rambeslutet om europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna¹ tillkom efter den 11 september 2001 då det fanns ett behov av att snabbt kunna efterlysa, gripa och lagföra misstänkta personer över landsgränserna inom EU. Rambeslutet förhandlades under extremt kort tid med hänsyn till den då rådande situationen. ² En arresteringsorder är en begäran att myndigheterna i ett annat EU-land ska gripa och överlämna en person antingen för lagföring eller för verkställighet av ett frihetsstraff. Handläggningen är skyndsam, en arresteringsorder måste normalt verkställas inom 60 dagar. ³ Den tidigare utlämningsorden innebar att besluten inte verkställdes förrän efter tolv till arton månader, vilket gör den europeiska arresteringsordern till en succé i effektivitet. ⁴ Principen är att en arresteringsorder utfärdad i en medlemsstat utan ytterligare prövning ska erkännas och verkställas i övriga medlemsstater.⁵ Det straffrättsliga samarbetet vilar i hög grad på principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna, som innebär att medlemsstaterna kan känna tillit till de övriga medlemsstaternas rättssystem. Ett straffprocessuellt beslut eller en dom i en medlemsstat ska tillerkännas samma rättsverkningar som ett inhemskt beslut eller en inhemsk dom (artikel 82.1 FEUF).

Anledningen till att vi har ett regelverk om internationellt straffrättsligt samarbete kan sammanfattas i ett enda ord – statssuveränitet. Det är statssuveräniteten som sätter stopp för vad en stats myndigheter kan göra på en annan stats territorium.⁶ Att gripa en misstänkt brottsling eller beslagta dennes egendom utgör myndighetsutövning.

Myndighetsutövning beskrivs ofta som ett bindande, ensidigt, beslut som det allmänna tar över den enskilde och utövar makt över denne. ⁷ Att en stat skulle bedriva myndighetsutövning utanför sitt eget territorium utan tillåtelse vore otänkbart, eftersom

1Rådets rambeslut om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (2002/584/RIF).

2 Friman et al, s. 60.

3 Bernitz, Källgren, s. 441.

4 Nilsson, s. 892.

5 Bernitz, Källgren, s. 441.

7 Strömberg, Lundell, s. 20.

(8)

4

den andra statens suveränitet i så fall inte respekteras (Sverige kan inte acceptera att en annan stat utövar myndighetsutövning på svenskt territorium och vice versa.) ⁸ Således finns ett behov av samarbete staterna emellan för att kunna bekämpa brottslighet.

Traditionellt sett innebär internationellt rättsligt samarbete att den ena staten, den ansökande staten, ansöker om hjälp med en viss åtgärd hos en annan stat, den anmodade staten, som efter en rättslig prövning enligt de förutsättningar som gäller enligt nationell rätt, beslutar om åtgärden ska vidtas eller inte. ⁹

I svensk rätt har rambeslutet implementerats i lag (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder (härefter kallad arresteringsorderlagen). I arresteringsorderlagen finns flertalet formella avslagsgrunder för ett överlämnande. Men en avslagsgrund skiljer sig dock markant från de andra då den är av materiell karaktär:

2 kap. 4 § 2p. lyder;

Överlämnande får inte beviljas om det skulle strida mot den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna eller de tilläggsprotokoll till konventionen som gäller som lag här i landet.

Att Europakonventionen kan innebära verkställighetshinder i asylärenden har redan konstaterats vid ett flertal tillfällen i Europadomstolen. I dessa fall har det rört sig om överlämningar av flyktingar från länder utanför EU-området som riskerar att utsättas för tortyr eller annan omänsklig behandling om de skulle bli tillbakaskickade till sina hemländer. År 2016 kom det dock ett förhandsavgörande i de förenade målen C-404/15 och C-659/15 från EU-domstolen, som slog fast att tortyrförbudet i Europakonventionen (genom en hänvisning till EU:s rättighetsstadga) kan utgöra verkställighetshinder för överlämningar inom EU-området om de aktuella personerna skulle riskera att utsättas för tortyr eller omänsklig behandling i fängelserna i sina hemländer.

Förhandsavgörandet rörde två brottsmisstänkta från Rumänien respektive Ungern som befann sig i Tyskland när de blev gripna enligt europeiska arresteringsorders. De menade att de skulle utsättas för tortyr om de skulle skickas till sina hemländer på grund av de oacceptabla fängelseförhållandena. Slutsatsen från EU-domstolens

9 DS 2015:57 s. 71.

(9)

5

förhandsavgörande är att det måste vara fråga om en verklig risk för en kränkning av just den eftersöktes rättigheter och att den verkställande staten har en skyldighet att söka tilläggsinformation från den utfärdande staten i syfte att undanröja en sådan risk. Att vägra ett överlämnande är endast möjligt när det inte finns skäl för att göra en annan bedömning av risken inom rimlig tid. Hur står sig principen om ömsesidigt förtroende, själva grundpelaren i det straffrättsliga samarbetet inom EU, när vissa länder har så undermåliga fängelseförhållanden att överlämnanden måste vägras med hänsyn till tortyrförbudet?

Frågan är högsta grad relevant mot bakgrund av de bristande förhållanden som råder i flera EU-länder vad gäller fängelseförhållanden. Europarådets kommitté för förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, CPT, varnade i sin senaste årliga rapport för att många fängelser runt om i Europa har akuta problem med överbeläggning. Många frihetsberövade är tvungna att dela cell med andra intagna och därmed leva på mindre än tre kvadratmeter per person (ibland så lite som två kvadratmeter). Intagna får sova på madrasser direkt på golvet och i skift. ¹⁰ I ett serbiskt fängelse har det rapporterats om sex personer i en cell som var åtta kvadratmeter stor. ¹¹ Bristande tillgång till sjukvård, hygien och angrepp av skadedjur är vanliga problem i Makedonien. ¹² En intressant fråga i sammanhanget är Sveriges relativt långa häktningstider med restriktioner, som Sverige fått skarp kritik för av CPT.

I sin rapport efter det senaste besöket i Sverige beklagade CPT att det trots tjugofyra års dialog mellan CPT och svenska myndigheter inte finns något tecken på att situationen förbättras avseende häktningsrestriktionerna.¹³ Även FN:s motsvarande organ, CAT (Convention against torture) har riktat skarp kritik mot svenska myndigheters användning av häktningsrestriktioner som de menar leder till suicidförsök bland de intagna. ¹⁴

10 CPT:s allmänna rapport 2016 s. 34.

13 Rapport till Sverige från Europarådets kommitté mot tortyrs (CPT) besök i Sverige från 18 till 28 maj 2015, s. 6.

14 Committee against Torture Concluding observations on the sixth and seventh periodic reports of Sweden, s. 3.

(10)

6

1.2 Syfte

I EU-domstolens förhandsavgörande i de förenade målen C-404/15 och C-659/15, Aranyosi och Căldăraru, har alltså EU-domstolen balanserat risken för hur en kränkning av mänskliga rättigheter ska bedömas i förhållande till den europeiska arresteringsordern.¹⁵ Syftet med uppsatsen är att undersöka utrymmet för Sverige att vägra ett överlämnande till den EU-stat som begär en person överlämnad, med hänvisning till att ett överlämnande strider mot tortyrförbudet i Europakonventionen.

Har utrymmet för Sverige att vägra ett överlämnande enligt 2 kap 4 § 2p.

arresteringsorderlagen förändrats efter Aranyosi och Căldăraru, och i så fall, på vilket sätt?

1.3 Metod och material

Som metod används den rättsdogmatiska metoden som innebär att besvara en rättslig fråga och fastställa gällande rätt genom att söka svaren i de allmänt accepterade rättskällorna. Mer konkret handlar det om att söka svaren i lagstiftning, rättspraxis, lagförarbeten och den rättsdogmatiskt orienterade litteraturen, t.ex. juridiska uppsatser.

16

Vad gäller praxis är jag medveten om att det endast är avgöranden från Högsta domstolen som har prejudikatvärde, men i skrivande stund har inte något mål av samma måltyp som Aranyosi och Căldăraru fått prövningstillstånd i Högsta domstolen. Därför används ett avgörande från Solna tingsrätt samt ett beslut från Svea hovrätt för att visa hur den materiella prövningen av 2 kap. 4 § 2p. arresteringsorderlagen sett ut i svensk rättstillämpning.

Då uppsatsen fokuserar på samspelet mellan svensk rätt och EU-rätt krävs även en förståelse för EU-rättens uppbyggnad och särdrag. Enligt Bergström och Hettne har det blivit omöjligt att försöka besvara många rättsliga frågor med för någon svensk jurist

”traditionell” metod. Istället behövs en EU-anpassad metod, som skiljer sig från den svenska på så vis att det inom EU-rätten läggs stor vikt vid rättspraxis och allmänna

16 Kleineman, s. 23.

(11)

7

rättsprinciper.¹⁷ Därför beskrivs principen om ömsesidigt erkännande, den så kallade hörnstenen i det straffrättsliga samarbetet, för att skapa förståelse för det straffrättsliga samarbetet inom EU. I och med att det i Aranyosi och Căldăraru hänvisas till fall från Europadomstolen, ges även europarättslig praxis stort utrymme.

Framställningen behandlar endast den situation när en svensk domstol ska tillämpa 2 kap. 4 § 2p. i arresteringsorderlagen. Uppsatsen tar sikte på tortyrförbudet i Europakonventionen. De övriga rättigheter som följer utav Europakonventionen som verkställighetshinder ligger således utanför framställningen, även om art 6 – rätten till rättvis rättegång – ges visst utrymme då den åberopats i nyss nämnda avgörande från Högsta domstolen.

1.4 Disposition

För att undersöka utrymmet för Sverige att vägra överlämnande till den EU-stat som begär en person överlämnad med hänvisning till att det skulle strida mot tortyrförbudet disponeras framställningen på följande vis. Uppsatsen är indelad i sju avsnitt och inleds med att beskriva tortyrförbudet och vilket ansvar det medför för en stat som ställs inför beslutet att utvisa eller överlämna en person till ett annat land. För att veta vad som utgör oacceptabla fängelseförhållanden, vad som inte kan tolereras, behövs det först klarläggas vad som utgör acceptabla fängelseförhållanden Därför redovisas de minimikrav en intagen kan ställa på sin fängelsevistelse (kapitel 2).

Vidare är ordningen för framställningen kronologisk. Den tar avstamp i Rambeslutets tillkomst år 2001 och avslutas med ett svenskt rättsfall från 2016. Från rambeslutets uppbyggnad och för uppsatsen centrala bestämmelser (kapitel 3) beskrivs implementeringen av rambeslutet i svensk lagstiftning genom ett kapitel om den svenska arresteringsorderlagen och om rättstillämpningen av 2 kap. 4 § 2p. fram till Aranyosi och Căldăraru (kap. 4). Hur resonerade lagstiftaren om utrymmet att använda Europakonventionen som verkställighetshinder i förarbetena till arresteringsorderlagen?

I det femte kapitlet presenteras Aranyosi och Căldăraru och dess utgång. Hur ska domslutet förstås? I nästföljande kapitel visas hur Solna tingsrätt och Svea hovrätt tolkade rekvisiten i domslutet från Aranyosi och Căldăraru i ett mål som också rörde

17 Bergström, Hettne, s.14.

(12)

8

överlämnande från Sverige till Rumänien enligt en europeisk arresteringsorder. Har rättsläget förändrats efter Aranyosi och Căldăraru? I det sjunde kapitlet ges sammanfattande synpunkter och ett lege de ferenda-resonemang, men analysen av hur utrymmet för Sverige att vägra ett överlämnande med hänvisning till tortyrförbudet görs löpande i uppsatsen.

(13)

9

2 Oacceptabla fängelseförhållanden – regelverk och praxis

2.1 Inledning

I det här kapitlet beskrivs först internationella konventioner mot tortyr och det skydd som uppställs i Europakonventionen mot tortyr. Vidare redogörs praxis från Europadomstolen om utvisningar och utlämningar av en person till ett land där personen ifråga riskerar att utsättas för behandling som strider mot tortyrförbudet. En genomgång av praxis från Europadomstolen just avseende oacceptabla fängelseförhållanden i Europa avslutar kapitlet.

2.2 Internationella konventioner mot tortyr

Det finns flera konventioner som skyddar individen mot tortyr och anger minimistandard för förhållanden under frihetsberövanden. För det första kan tortyrförbudet i FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter nämnas.¹⁸ I artikel 5 stadgas att ingen får utsättas för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Tortyr definieras i konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning¹⁹ som varje handling genom vilken allvarlig smärta eller svårt lidande, fysiskt eller psykiskt, medvetet tillfogas någon för vissa angivna syften (art 1). I artikel 16 i samma konvention stadgas att varje konventionsstat ska förhindra också andra handlingar som innebär grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning men som inte kan betecknas som tortyr. Även den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter ²⁰ uppställer ett tortyrförbud. I artikel 7 anges att ingen får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Att förbudet är absolut framgår av artikel 4.2. Artikel 10 stadgar att alla som berövats sin frihet

18 UN General Assembly, Universal Declaration of Human Rights, 10 December 1948, 217 A (III)

19 UN General Assembly, Declaration on the Protection of All Persons from Being Subjected to Torture and Other Cruel, Inhuman or Degrading Treatment or Punishment, 9 December 1975, A/RES/3452(XXX).

20 UN General Assembly, International Covenant on Civil and Political Rights, 16 December 1966, United Nations, Treaty Series, vol. 999, p. 171.

(14)

10

behandlas humant och med aktning för människans inneboende värde. Samma artikel fastslår att kriminalvårdssystemets huvudsakliga syfte ska vara de intagnas bättring och återanpassning i samhället.

I följande avsnitt presenteras tortyrförbudet i Europakonventionen och dess betydelse när det kommer till beslutet att utvisa/överlämna en person från Sverige.

2.3 Tortyrförbudet i Europakonventionen

Europakonventionen är en s.k. sluten konvention. Det innebär att den inte kan tillträdas av vem som helst utan endast av de stater som är medlemmar av Europarådet. En stat som vill bli medlem av Europarådet måste uppfylla vissa villkor. Det krävs att staten har ett demokratiskt statsskick och bedöms ha vilja och förmåga att respektera grundläggande fri-och rättigheter.²¹ De förpliktelser som följer av konventionen måste beaktas även vid det internationella straffrättsliga samarbetet och oavsett om en hänvisning till konventionen finns i den specifika internationella överenskommelsen eller inte.²²

I artikel 3 i Europakonventionen stadgas att ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Artikel 3 är helt utan undantag och alla förfaranden som faller under artikeln utgör således en kränkning av konventionen.²³ Artikel 3 definierar inte skillnaden mellan tortyr och omänsklig behandling, men ur praxis går det att utläsa att skillnaden främst består i intensiteten av det agerande som avses. ²⁴

Artikel 3 förbjuder utlämnande till länder där den enskilde riskerar att utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling och bestraffning. Europadomstolen bedömer risken för att en person kommer att utsättas för en sådan behandling i det land där utlämnandet ska ske. ²⁵ Detta sammanhänger med principen att konventionen har till syfte att ge ett effektivt skydd. Om en prövning sker först efter att en person överlämnas till en annan stat och där utsätts för grym behandling skulle inte konventionen ge honom

21 Danelius, s. 20.

23 Derlén et al, s. 307.

(15)

11

eller henne ett effektivt skydd mot kränkningar av konventionen.²⁶ Det faktum att en stat är en konventionsstat innebär naturligtvis inte att alla rättigheter faktiskt iakttas i den staten, vilket även framgår av Europadomstolens praxis. ²⁷

2.4 Tortyrförbudet i europarättslig praxis

Soereing mot Förenade kungariket från år 1989 var det första avgörandet där det fastslogs att den stat som utlämnar en person till en annan stat, med vetskap om att det finns påtagliga grunder för att personen där utsätts för tortyr, gör sig skyldig till att bryta mot artikel 3 i Europakonventionen.²⁸ Det var fråga om utlämning av en tysk man från Förenade kungariket till USA, där han skulle lagföras för mord och riskerade dödsstraff.

Hotet om avrättning (s.k. ”death row phenomenon”) ansågs stå i strid med tortyrförbudet.

I övrigt går det att utläsa vissa allmänna principer ur europarättslig praxis för vad som gäller när en person ska utvisas till ett tredje land för att det utvisande landet inte ska anses bryta mot artikel 3.²⁹ För det första ska det vara fråga om en reell risk för att personen ifråga skulle riskera att utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling för att en utvisning ska konstateras stå i strid med artikel 3. Vidare måste risken vara individuell, att en stat ofta kränker mänskliga rättigheter är inte tillräckligt.³⁰ Det görs ingen skillnad i riskbedömningen om personen ifråga anses vara samhällsfarlig, vilket visade sig i Saadi mot Italien.³¹ Frågan var om Saadi riskerade att utsättas för behandling i strid med artikel 3 om han utvisades till Tunisien.

Europadomstolen ansåg att det förelåg grundad anledning att tro att han skulle, om han blev utvisad, löpa en verklig risk att utsättas för tortyr eller behandling som står i strid med artikel 3. Risken medförde en skyldighet för Italien att inte utvisa personen ifråga till det landet.³² För att eliminera risken för att personen ska utsättas för tortyr kan garantier lämnas från mottagarlandet. I Othman (Abu Quatada) mot Förenade

26 Danelius, s. 92.

28 Soering mot Förenade kungariket.

29 Danelius, s. 92.

30 Danelius, s. 92.

31 Saadi mot Italien p. 138.

32 Saadi mot Itailen p. 125.

(16)

12

kungariket, har risker ansetts kunna elimineras eller begränsas genom trovärdiga försäkringar från den mottagande statens sida.³³

2.5 Oacceptabla fängelseförhållanden som brott mot tortyrförbudet

Förutom konventioner om tortyrförbudet finns det även specifika konventioner om vad som gäller för förhållandena under ett frihetsberövande. Bland de internationella konventionerna kan Resolutionen Standard Minimum Rules for the Treatment of Prisoners från 1955 nämnas.³⁴ Där återfinns regler om vad som gäller för bl.a.

inkvartering och en mängd andra saker såsom idrott, sjukvård, tvångsmedel, religion, rekreation och utbildning. Den europeiska konventionen till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, Strasbourg den 26 november 1987, har resulterat i Europarådets kommitté för förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, som är ett övervakningsorgan för Europarådet. CPT ska genom besök undersöka hur personer som berövats sin frihet behandlas i avsikt att, om möjligt, förstärka sådana människors skydd.

Vad är då acceptabla fängelseförhållanden? I Ministerkommitténs rekommendation Rec (2006)2 till medlemsstaterna avseende de europeiska fängelsereglerna, som är tillämpliga på var och en som häktats av rättslig myndighet eller frihetsberövats till följd av dom (artikel 10.1) stadgar att var och en som är frihetsberövad ska behandlas med respekt för sina mänskliga rättigheter (artikel 1). Frihetsberövade personer behåller alla rättigheter som inte lagligen fråntagits dem till följd av dom eller beslut om häktning (art 2) De restriktioner som åläggs frihetsberövade personer ska vara så lite ingripande som möjligt och stå i proportion till det legitima syftet med åtgärderna (art 3).

Fängelseförhållanden som inkräktar på de intagnas mänskliga rättigheter kan inte rättfärdigas med bristande resurser (artikel 4) samt att samtliga fängelser ska stå under regelbunden statlig tillsyn och oberoende kontroll (art 9).

Vad gäller boende ska den inkvartering som erbjuds intagna, i synnerhet inkvarteringen för dygnsvila, ska vara människovärdig och i möjligaste mån respektera behovet av avskildhet och uppfylla kraven på sundhet och hygien, varvid vederbörlig hänsyn ska

33 Danelius, s. 93.

34 Standard Minimum Rules for the Treatment of Prisoners, 30 August 1955.

(17)

13

tas till klimatförhållandena och särskilt till golvutrymme, luftvolym, belysning, uppvärmning och ventilation (artikel 18.1). I alla byggnader där intagna ska bo, arbeta eller samlas ska: fönstren vara tillräckligt stora för att medge att de intagna kan läsa eller arbeta i dagsljus under normala förhållanden och släppa in tillräckligt med frisk luft såvida det inte finns ett adekvat luftkonditioneringssystem ( artikel 18.2 a) Det stadgas även att nationell lag ska innehålla mekanismer som säkerställer att dessa minimikrav inte frångås på grund av överbeläggning i fängelserna ( artikel 18.4).

Huvudregeln är att de intagna ska inkvarteras i egen cell under natten om inte gemensamma sovutrymmen är att föredra för dem (artikel 18.5)

2.6 Oacceptabla fängelseförhållanden i europarättslig praxis

Av Europadomstolens rättspraxis framgår det att tortyrförbudet medför en positiv skyldighet för myndigheterna i den stat där ett frihetsberövande äger rum.

Medlemsstaterna måste försäkra sig om att alla interner hålls frihetsberövade under förhållanden som garanterar respekten för den mänskliga värdigheten. Vidare måste det säkerställas att formerna för att verkställa åtgärden inte innebär att den berörde utsätts för större kval eller påfrestningar än vad som oundgängligen är förenat med det lidande som frihetsberövandet medför. Tortyrförbudet medför också en skyldighet att säkerställa internens hälsa och välbefinnande, med beaktande av de praktiska krav som frihetsberövandet ställer. ³⁵

Den senaste generalrapporten från CPT vittnar om problemet med överbelagda fängelser och effekten som det har på regim, sjukvård och våldsincidenter. Enligt CPT är överbeläggning ett allvarligt problem i många länder inom Europa. ³⁶ Ett talande exempel är Varga m.fl. mot Ungern, som togs upp som ett pilotmål i Europadomstolen då 450 liknande mål om omänskliga fängelseförhållanden hade anhängiggjorts mot Ungern.³⁷ För att avgöra om överbeläggningen i fängelserna brutit artikel mot 3 användes tre faktorer med ledning av de europeiska fängelsereglerna. Varje intagen måste ha en individuell sovplats i cellen, ha minst tre kvadratmeter golvyta samt kunna röra sig fritt mellan möbler. ³⁸ De ungerska myndigheterna motsade inte CPT:s

35 Aranyosi och Căldăraru p. 90.

37 Varga m.fl. mot Ungern, p. 98.

38 A.a. p. 74.

(18)

14

uppgifter om att fängelserna varit överbelagda. ³⁹ Ungern fälldes för att ha brutit mot tortyrförbudet i Europakonventionen efter att det konstaterats att fängelserna varit överbelagda, angripna av skadedjur och att de intagna hade mycket begränsad tillgång till duschar. ⁴⁰

2.7 Konklusioner

Det finns ett flertal internationella konventioner som uppställer ett absolut förbud mot tortyr. Europakonventionens tortyrförbud är absolut och medför positiva förpliktelser för medlemsländerna att inte lämna över en person till ett land där denne riskerar att utsättas för behandling som strider mot tortyrförbudet. Det finns stora problem med standarden på vissa europeiska fängelser, som många gånger varit så illa att medlemsstater har fällts för att bryta mot tortyrförbudet.

39 A.a. p. 87.

40 Aranyosi och Căldăraru p. 90 - 92.

(19)

15

3 Rambeslutet

3.1 Inledning

Grunden för det ömsesidiga förtroendet och den horisontella lojalitetsplikten förutsätter att det föreligger en samsyn beträffande de fundamentala värden på vilka medlemsstaternas, och den Europeiska Unionens, rättsordningar vilar. En ekonomisk och politisk gemenskap förutsätter en värdegemenskap.⁴¹ Europeiska rådet bestämde i Tammerfors 1999 att principen om ömsesidigt erkännande av domar och beslut skulle utgöra en hörnsten även i det straffrättsliga samarbetet. ⁴² Punkt 33 från ordförandeskapets slutsatser innehåller följande formulering.

”Ett ökat ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden och domar samt en nödvändig tillnärmning av lagstiftningen skulle underlätta samarbetet mellan myndigheter och det rättsliga skyddet av enskildas rättigheter. Europeiska rådet stöder därför principen om ömsesidigt erkännande, som enligt dess förmenande bör bli en hörnsten både på det civilrättsliga och det straffrättsliga området inom unionen.”

Efter den 11 september 2001 lade kommissionen fram ett nytt förslag. Med hänsyn till den rådande situationen förhandlades rättsakten fram under endast ett par månader, vilket var en extremt kort tid. ⁴³ Redan i december 2001 fanns en politisk överenskommelse om rättsakten och sommaren 2002 antogs arresteringsorderrambeslutet.

3.2 Vad är en europeisk arresteringsorder?

Den första artikeln i rambeslutet anger att en europeisk arresteringsorder är ett rättsligt avgörande, utfärdat av en medlemsstat med syftet att en annan medlemsstat ska gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd. En arresteringsorder skall enligt artikel 8.1 innehålla: uppgifter om den eftersöktes identitet och nationalitet samt

41 Zetterquist, s. 902.

(20)

16

uppgifter om den utfärdande rättsliga myndigheten och hur man kommer i kontakt med den. Vidare ska lämnas uppgifter om det finns en verkställbar dom eller ett anhållnings- eller häktningsbeslut. Brottets beskaffenhet och brottsrubricering skall anges.

Omständigheterna kring brottet skall beskrivas, som tidpunkt, plats och den eftersöktes delaktighet i brottet. Tillämpliga straffskalor för brottet ska redovisas. Om det rör sig om en slutlig dom skall istället det utdömda straffet anges.

3.3 Principen om ömsesidigt förtroende

Det finns inte några förarbeten till rambeslutet, men i beaktandesatserna ges förklaringar till hur det är tänkt att tillämpas. I beaktandesatserna till rambeslutet förklaras att de dåvarande förfarandena för utlämning är komplicerade och riskerar att ge upphov till förseningar. I femte beaktandesatsen anges att förseningarna kan avhjälpas genom att införa ett nytt förenklat system för överlämnande. Den tionde beaktandesatsen stadgar att systemet med en europeisk arresteringsorder vilar på en hög grad av förtroende mellan medlemsstaterna och att tillämpningen endast får avbrytas om en medlemsstat allvarligt och ihållande åsidosätter de principer som fastställs i art 6.1 FEU. Att principen om ömsesidigt erkännande är en hörnsten i det rättsliga samarbetet erinras om i den sjätte beaktandesatsen, och i artikel 1.2 anges att rambeslutet ska genomföras i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande samt bestämmelserna i rambeslutet.

Rambeslutet har kallats kanske den mest kontroversiella åtgärden som framtagits av Europeiska unionen. ⁴⁴ En stor skillnad mellan rambeslutet och tidigare utlämningskonventioner är att kravet på dubbelbestraffning slopades i rambeslutet.

Kravet på dubbelbestraffning innebär att en person inte kan bli utlämnad om han eller hon inte riskerar att bli åtalade för samma gärning som var kriminaliserad i både den begärande och utlämnande staten. En annan stor skillnad är att utlämningskonventionerna bara var tillämpliga på utländska medborgare, inte medborgare av samma stat som emottager en arresteringsorder. Proceduren är byråkratisk snarare än rättslig anser Steiner och Woods, två brittiska professorer som bland annat skrivit boken ”EU Law”.⁴⁵ Den verkställande rättsliga myndigheten ska inte pröva om domen eller beslutet som har meddelats i den utfärdande medlemsstaten är

44 Steiner, Woods, s. 602.

45 Steiner, Woods, s. 602.

(21)

17

korrekt eller om det har funnits skäl för misstanke om brott, utan skall godta uppgifterna i arresteringsordern.⁴⁶

3.4 Utrymmet att vägra överlämnande enligt rambeslutet

I åttonde beaktandesatsen anges att beslutet om verkställighet av en europeisk arresteringsorder måste kontrolleras i tillräcklig omfattning, vilket innebär att den rättsliga myndigheten i den medlemsstat där den eftersökta personen har gripits måste fatta beslutet om huruvida han eller hon ska överlämnas. Vad finns det då för avslagsgrunder för att vägra ett överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder för att vägra att erkänna och verkställa en annan stats beslut eller dom? När det handlar om straffrättsligt samarbete som bygger på principen om ömsesidigt erkännande är avslagsgrunderna mycket precisa. Vägransgrunderna syftar i huvudsak till att upprätthålla ett antal straffrättsliga principer till skydd för den enskilde. ⁴⁷ I rambeslutet återfinns vägransgrunderna i den tredje och fjärde artikeln. I den tredje artikeln föreskrivs att den rättsliga myndigheten i den verkställande medlemsstaten ska vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder om det brott som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern omfattas av amnesti i den verkställande medlemsstaten då denna var behörig att lagföra brottet enligt sin egen strafflag (artikel 3.1) Andra vägransgrunder är om den eftersöktes ansvar för samma gärning redan prövats genom ansvar för samma gärning, och den sista punkten behandlar situationen när den person om är föremål för en europeisk arresteringsorder på grund av sin ålder ännu inte kan ställas till straffrättsligt ansvar för de gärningar som ligger till grund för arresteringsordern enligt den verkställande medlemsstatens lag. Avslagsgrunderna i den fjärde artikeln får beaktas, till skillnad från grunderna i artikel 3 som ska beaktas. Den fjärde artikeln innehåller fler avslagsgrunder av straffprocessuell karaktär.

46 Prop. 2003/04:7 s. 107.

(22)

18

3.5 Skyldigheten att respektera grundläggande rättigheter enligt rambeslutet

Trots att vägransgrunderna är så precisa och inte lämnar något utrymme för en egentlig materiell prövning, förtas inte skyldigheten för den verkställande rättsliga myndigheten att respektera grundläggande rättigheter. I artikel 1.3 stadgas att rambeslutet inte påverkar skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 FEU. Artikel 6 FEU hänvisar till rättigheterna, friheterna och principerna som fastställs i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Även den tolfte beaktandesatsen påminner om att rambeslutet respekterar de grundläggande rättigheter och iakttar de principer som erkänns i artikel art 6 FEU och återspeglas i stadgan. I tolfte beaktandesatsen stadgas också att ingenting i rambeslutet får tolkas som ett förbud att vägra överlämna en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder, om det finns objektiva skäl för att tro att den europeiska arresteringsordern har utfärdats för att lagföra/straffa en person på grund av dennes kön, ras, etc. Enligt punkten 13 i beaktandesatserna får ingen avvisas, utvisas eller utlämnas till en stat där han eller hon löper allvarlig risk att utsättas för dödsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

Således får överlämnande inte beviljas om det finns skäl att tro att den eftersökte i den andra medlemsstaten riskerar att utsättas för t.ex. tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.⁴⁸

För att jämföra med de garantier som kan lämnas i migrationsrättsliga fall kan risken avhjälpas genom att mottagarlandet lämnar garantier se Othman (Abu Quatada) mot Förenade kungariket under avsnitt 2.4. De garantier som kan lämnas av den utfärdande staten i särskilda fall återfinns i artikel 5 och benämns ” garantier som ska lämnas av den utfärdande staten i särskilda fall”. Det är garantier som ska lämnas efter en utevarodom (artikel 5.1). Om det aktuella brottet för arresteringsordern är straffbart med fängelse på livstid får verkställandet av överlämnandet förenas med ett villkor om att ompröva straffet eller att tillämpa sådana åtgärder som kan ge benådning. Garantier för att personen ifråga inte kommer att utsättas för behandling i strid med artikel 3 i Europakonventionen finns alltså inte.

48 Prop. 2003/04:7 s. 75.

(23)

19

3.6 Konklusioner

Rambeslutet ersätter tidigare förfaranden och ett förfarande ska vara över på 90 dagar.

För att det ska kunna gå fort är en förutsättning att medlemsstaterna har ett stort förtroende för varandras rättsordningar. Det ömsesidiga förtroendet till trots finns det ändå bestämmelser om grundläggande mänskliga fri och rättigheter samt hänvisningar till sådana bestämmelser i rambeslutet. Detta är en erinran om medlemsstaternas skyldigheter enligt artikel 3 i Europakonventionen såsom de har tolkats i Europadomstolens praxis. Det är förbjudet att avvisa, utvisa eller vidareutlämna en person som tidigare har överlämnats till ett tredje land, om det finns risk för dödsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Förbudet gäller i lika hög grad vid överlämnande inom EU, trots att dödsstraffet är avskaffat inom EU.

(24)

20

4 Arresteringsorderlagen

4.1 Inledning

I det här kapitlet beskrivs implementeringen av rambeslutet till den svenska lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Hur stort var det utrymme för Sverige som lagstiftaren föreställde sig för att vägra ett överlämnande med hänvisning till Europakonventionen? Vidare efterföljs det av praxis för att sedan kunna jämföra med svensk praxis efter Aranyosi och Căldăraru.

Ett avgörande från 2007 där invändningen att ett överlämnande skulle strida mot artikel 6 i Europakonventionen, för att se hur Högsta domstolen såg på Europakonventionens ställning i förhållande till Rambeslutet för tio år sedan. Kapitlet avslutas med ett Hovrättsfall från år 2010, där den eftersökte ansåg att ett överlämnande skulle strida mot Europakonventionen med hänsyn till att fängelseförhållandena i landet som utfärdat arresteringsordern var inhumana.

4.2 Innehållet i en europeisk arresteringsorder

Kraven på vad en arresteringsorder ska innehålla motsvarar de krav som uppställs i rambeslutet; en arresteringsorder skall vara upprättad i enlighet med formuläret i bilagan till rambeslutet och innehålla uppgifter om bl.a. den eftersökte, den rättsliga myndighet som begär överlämnande, förekomsten av häktningsbeslut eller dom samt de gärningar som ligger till grund för begäran om överlämnande.

När en arresteringsorder till form eller innehåll är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en prövning av frågan om överlämnande, skall åklagaren ge den utfärdande rättsliga myndigheten möjlighet att inom en viss tid inkomma med komplettering. Kvarstår sådana brister trots att komplettering har begärts skall begäran om överlämnande avslås.⁴⁹

49 Prop. 2003/04:7 s. 106.

(25)

21

4.3 Skyldigheten att överlämna den eftersökte enligt arresteringsorderlagen

I förarbetena erinras det om att enligt artikel 1.2 i rambeslutet skall medlemsstaterna åta sig att verkställa varje arresteringsorder i enlighet med principerna om ömsesidigt erkännande och bestämmelserna i rambeslutet. Överlämnande får alltså inte vägras i annat fall än där det följer av rambeslutet.⁵⁰ Huvudregeln är alltså att den som eftersöks enligt en arresteringsorder och som anträffas i Sverige skall, om inte annat sägs i arresteringsorderlagen eller följer av någon annan lag, överlämnas till den utfärdande medlemsstaten (2 kap. 1 § arresteringsorderlagen).

4.4 Avslagsgrunder i arresteringsorderlagen

Samtliga nedan redovisade avslagsgrunder är formella och det är det utfärdande landet som måste lägga fram ett underlag, se bifogat formulär. En materiell prövning görs dock inte då systemet bygger på principen om ömsesidigt förtroende. Den verkställande staten ska alltså inte pröva om domen eller beslutet som ligger till grund för arresteringsordern är korrekt, utan ska godta uppgifterna i arresteringsordern. Inga domar, beslut, domstolsprotokoll eller liknande behöver bifogas arresteringsordern.⁵¹

Överlämnande får inte begäras om:

2:3 p.1 – bristfällig begäran (även efter komplettering)

p.2 – om utfärdande myndighet inte lämnar sådana garantier som krävs enligt 3:2 p.3 – om den eftersökte enligt 5:4 ska överlämnas till en annan medlemsstat

p.4 – om det rör något samarbete med Internationella brottmålsdomstolen (2002:329) p.5 – om det enligt 2 kap. 8 2 st. BrB. skulle strida mot ett villkor som har uppställts vid utlämning/överlämnande till Sverige.

p.6 – om det avser verkställighet av en frihetsberövande påföljd som har dömts ut efter en förhandling där den eftersökte inte var personligen närvarande och om den utfärdande myndigheten inte har bekräftat att något av villkoren i artikel 4a. 1 är uppfyllt Lag (2013:843).

50 Prop. 2003/04:7 s. 69.

51 Prop. 2003/04:7 s. 107.

(26)

22

4.5 2 kap. 4 § 2p. som verkställighetshinder för överlämnande

2 kap. 4 – överlämnande får inte beviljas

p.2. om det skulle strida mot den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna eller de tilläggsprotokoll till konventionen som gäller som lag här i landet.

En stat kan alltså, som konstaterats i det andra kapitlet, göra sig skyldig till ett konventionsbrott genom att utlämna eller överlämna någon till en annan stat om personen i fråga där riskerar att få sina rättigheter kränkta. Europadomstolen tillämpar endast Europakonventionen och dess protokoll. En stat däremot kan ställas inför en konflikt mellan olika internationella åtaganden, t.ex. beträffande mänskliga rättigheter och en skyldighet att överlämna för brott. Det är just för att undvika en sådan konflikt som avslagsgrunden i punkt 2 har tillkommit. Den innebär att de åtaganden som följer av Europakonventionen och dess protokoll ges företräde framför den skyldighet att överlämna den eftersökte som följer av den ordning som gäller för den europeiska arresteringsordern. ⁵²

Den uttryckliga bestämmelsen tillkom på Lagrådets inrådan. I propositionen till Arresteringsorderlagen menade Lagrådet, att de bestämmelser om mänskliga fri- och rättigheter som Rambeslutet hänvisar till inte hade behandlats tillräckligt i remisserna.

Rambeslutet hänvisar nämligen till artikel 6 i Fördraget om Europeiska Unionen och till Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. ⁵³ I förarbetena till lagen anges det att det torde krävas påtagliga omständigheter som gör att det i det aktuella fallet finns skäl att tro att överlämnande skulle strida mot Europakonventionens bestämmelser för att avslagsgrunden ska vara tillämplig. Utgångspunkten för en sådan bedömning ska vara innehållet i arresteringsordern. Det anges även att det normalt borde vara den eftersökte som har bäst förutsättningar att visa att sådana omständigheter föreligger, om det inte framgår direkt av innehållet i arresteringsordern. Någon omfattande utredning eller bevisföring kan det inte bli fråga om, eftersom prövningen som sker i ett överlämnande är begränsad. Endast i ”tveksamma fall” bör åklagaren

53 Prop 2003/04:7 s. 347.

(27)

23

kunna kontakta Migrationsverket för upplysningar om förhållandena i den utfärdande medlemsstaten. ⁵⁴

Lagstiftaren menade även att det inte behövs några särskilda avslagsgrunder som tar sikte på diskriminering och tortyr när en allmän hänvisning görs till Europakonventionen och dess tilläggsprotokoll.

4.6 – Restriktiv praxis avseende 2 kap. 4 § 2p.

4.6.1 Inledning

Nedan följer två avgöranden där den eftersökte har åberopat 2 kap 4. § 2p. som verkställighetshinder och således menat att ett överlämnande skulle strida mot Europakonventionen.

4.6.2 NJA 2007 s. 168

I målet var det fråga om en polsk medborgare, M.B, som var bosatt i Sverige sedan en lång tid tillbaka. I maj år 2006 utfärdade regionaldomstol i Polen en europeisk arresteringsorder mot M.B. om att häkta honom eftersom han var misstänkt för att vara inblandad i ett bedrägeri år 1991 i Polen. I november 2006 greps han i Örebro och ålades anmälningsskyldighet hos Polisen. I tingsrätten begärde Åklagaren rättens prövning av om M.B skulle överlämnas till Polen och hemställde att rätten skulle pröva reseförbudet och menade att arresteringsordern var formellt korrekt. Den tilltalade menade istället att det var osäkert om misstankarna mot honom verkligen hade prövats i Polen. Av arresteringsordern framgick inte om det hade varit någon regelrätt häktningsförhandling eller om han hade fått något ombud. Därmed, menade M.B, förelåg det hinder enligt 2 kap. 4 § 2p. arresteringsorderlagen eftersom ett överlämnande skulle strida mot artikel 6 i Europakonventionen. Tingsrätten konstaterade att arresteringsordern var korrekt ifylld och slog fast att den inte kunde pröva bevisstyrkan i en arresteringsorder. Angående den långa preskriptionstiden skrev tingsrätten att

”grundläggande för samarbetet om en europeisk arresteringsorder är principen om ömsesidigt erkännande. Därmed har Sverige accepterat bl.a. andra preskriptionstider än

54 Prop. 2003/04:7 s. 175.

(28)

24

de som gäller här. En invändning mot den preskriptionstid som gäller i Polen för nu aktuellt brott kan därför inte beaktas. ”

Vad gällde Europakonventionen som verkställighetshinder ansåg tingsrätten att den endast kunde utgå från att Polen uppfyller sina åtaganden enligt konventionen eftersom Polen har undertecknat och ratificerat den. De skrivelser som M.B åberopat tydde på att det i vissa fall kan bli fråga om långa häktningstider i Polen, men tingsrätten ansåg inte att det fanns någonting som talade för att det skulle finnas en sådan risk. Dessutom menade tingsrätten att det faktum att det förflutit lång tid sedan brotten begicks kan mot bakgrund av vad M.B själv uppgett inte läggas polska myndigheter till last. Således ansåg inte tingsrätten att ett överlämnande skulle strida mot artikel 6 i Europakonventionen.

M.B. överklagade till Göta hovrätt och åklagaren bestred ändring. Hovrätten ifrågasatte om prövning av saken skulle komma att ske inom skälig tid i Europakonventionens mening då rätten till rättvis rättegång även inbegriper tiden för förundersökning och rättegång. Eftersom Polen inte var en del av EU vid rambeslutets införande, beslöt tingsrätten att pröva saken enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott, regelverket enligt vilken utlämning i förhållande till Polen kunde ske innan Polens anslutning till EU. Utlämning kan inte ske om straff för brottet skulle vara förfallet enligt svensk lag.

Med stöd av 2 kap. 4 p. 2 fann hovrätten vid en samlad bedömning att ett överlämnande skulle stå i strid med Europakonventionen. Begäran lämnades därför utan bifall.

En skiljaktig domare ansåg dock att det faktum att Polen hade tillträtt Europakonventionen, hade Polen följaktligen också förbundit sig att iaktta de rättigheter som upptas däri samt har också accepterat Europadomstolens domsrätt. Domaren underströk vikten av principen om ömsesidigt erkännande och dess centrala utgångspunkt i rambeslutet. Den skiljaktige menade även att det saknades skäl att anta att en rättegång där skulle kränka artikel 6 i Europakonventionen och att landet inte skulle iaktta de rättssäkerhetsgarantier som upptas däri och som bl.a. aktualiseras till följd av den tid som förflutit sedan den påstådda brottsligheten begicks. Enbart det förhållandet att den polska preskriptionstiden framstår som ovanligt lång utgjorde inte ett brott mot Europakonventionen enligt den skiljaktiges mening.

(29)

25

I Högsta domstolen åberopade M.B ett dokument från UD ang. respekten för mänskliga rättigheter i Polen och ett dokument från Freedom House rörande demokrati och rättsskipning i Polen. HD ansåg att principen om ömsesidigt förtroende, som rambeslutet är grundat på, medför att utgångspunkten är att den utfärdande staten respekterar den eftersöktes rättigheter enligt Europakonventionen. Det faktum att Polen inte var medlem i EU när rambeslutet antogs och att statens rättsväsende vid ett flertal tillfällen visat sig inte alltid kunna leva upp till konventionens krav kan inte föranleda något annat. HD hänvisade till lagens förarbeten rambeslutets tolfte beaktandesats och fastslog att för att ett överlämnande ska kunna vägras med hänvisning till Europakonventionen bör det därför krävas att det i målet framkommer påtagliga omständigheter som gör att det i det aktuella fallet finns skäl att tro att ett överlämnande skulle strida mot konventionens bestämmelser.

Angående utredningen i målet ansåg HD att det i regel är svårt att på ett objektivt sätt bedöma om den eftersökte riskerar att i den utfärdande staten lagföras i ett förfarande som inte respekterar rätten till en rättvis rättegång inom skälig tid eftersom utredningen var så pass begränsad. De menade att eftersom det normalt saknas kännedom om den utländska brottsutredningen och att den utfärdande staten inte bereds tillfälle att yttra sig över vad den eftersökte anför i målet medför att bedömningen riskerar att bli ensidig.

Slutsatsen blev därför att utrymmet för en medlemsstat att vägra överlämnande enligt bestämmelser om europeisk arresteringsorder därför att den stat som begär överlämnande i vissa fall tidigare har åsidosatt artikel 6 i Europakonventionen eller därför att det finns en viss risk, oklar risk för att så sker i det aktuella fallet får anses vara mycket begränsat.

4.6.3 Ö 1044–10

Den eftersökte, som begärdes överlämnad till Litauen, ansåg att ett överlämnande skulle strida mot Europakonventionen med hänsyn till att de litauiska fängelseförhållandena var inhumana. Hon menade att rättssäkerheten där kunde ifrågasättas, att det förekom utbredd korruption och att ryssar, som hon själv, diskriminerades och behandlades illa.

Hovrätten fann att det inte framkommit några omständigheter som gav anledning att anta att förhållandena i litauiska fängelser och häkten i allmänhet var sådana att ett överlämnande skulle strida mot Europakonventionen och inte heller att det förelåg

(30)

26

hinder mot överlämnandet. I domskälen behandlades frågan om Europakonventionen på följande vis.

”Det har inte framkommit några omständigheter som ger anledning att anta att förhållandena i litauiska fängelser och häkten i allmänhet skulle vara sådana att ett överlämnande skulle strida mot Europakonventionen. Inte heller vad Natalja Nedaivoda i övrigt har uppgett ger anledning att anta att konventionen överträds om hon överlämnas. ”⁵⁵

4.7 Konklusioner

Domskälen i NJA 2007 s. 168 är svåra att förstå. Varför inhämtades inte en kompletterande utredning i målet för att förhindra att utredningen skulle bli ensidig?

Givetvis är det diplomatiskt känsligt att vägra ett överlämnande inom EU med hänvisning till att det skulle strida mot rätten till rättvis rättegång. Därmed underkänns en annan medlemsstats rättssystem. Jag förstår skiljaktiges resonemang som understryker vikten av principen om ömsesidigt förtroende, som är en central utgångspunkt i rambeslutet. Det är dock djupt problematiskt att se den omständighet att en stat har tillträtt Europakonventionen som en garant för att rätten till rättvis rättegång inte skulle kunna kränkas (se avsnitt 2.3).

Det är även överraskande att en invändning om att ett överlämnande skulle strida mot tortyrförbudet behandlas så kortfattat som den gjordes i Ö 1044–10 då artikel 3 är en absolut rättighet till skillnad från rätten till rättvis rättegång. Hovrätten för Nedre Norrland har inte utrett den av den eftersökta påtalade risk för att hon skulle komma att utsättas för behandling i strid med tortyrförbudet. Enligt min mening har Hovrätten för Nedre Norrland därmed inte uppfyllt det ansvar som följer av officialprincipen.

55Hovrätten för Nedre Norrlands beslut den 6 oktober 2010 i mål Ö 1044–10.

(31)

27

5 Aranyosi och Căldăraru – överlämnande i strid med tortyrförbudet?

5.1 Inledning

Fram till år 2016 var utrymmet för att vägra överlämnande starkt begränsat och bevisbördan för att visa att ett överlämnande skulle strida mot Europakonventionen ålåg den eftersökte (se avsnitt 4.4). Detta skulle komma att förändras genom Aranyosi och Căldăraru.

5.2 Bakgrunden i målet

Pal Aranyosi, en ungersk man, greps i Bremen i Tyskland efter att en europeisk arresteringsorder utfärdats mot honom av ungerska rättsliga myndigheter i syfte att få honom överlämnad till Ungern för lagföring. Aranyosi bestred de gärningar han anklagades för och angav att han inte samtyckte till det förenklade överlämningsförfarandet. Under samma tidsperiod greps en rumänsk medborgare, Căldăraru, i Bremen efter att han blivit dömd för olovlig körning i Rumänien och efter att de rumänska rättsliga myndigheterna utfärdat en europeisk arresteringsorder för att få honom överlämnad. Även Căldăraru uppgav vid gripandet att han inte samtyckte till det förenklade överlämningsförfarandet. ⁵⁶

Med hänvisning till att förhållandena på vissa ungerska anläggningar för frihetsberövande inte uppfyller den europeiska miniminormen, frågade åklagarmyndigheten i Bremen vid vilken anläggning Aranyosi skulle hållas frihetsberövad på om ett överlämnande ägde rum.⁵⁷Efter kontakt med Ungern, yrkade åklagarmyndigheten i Bremen att överlämnandet av Aranyosi skulle förklaras vara tillåten. Även om åklagarmyndigheten i Ungern inte hade angett på vilken anläggning för frihetsberövande som Aranyosi skulle vara placerad om ett överlämnande till Ungern ägde rum, ansåg inte åklagarmyndigheten i Bremen att det fanns något som konkret tydde på att han, om ett överlämnande ägde rum, skulle utsättas för tortyr eller

56Aranyosi och Căldăraru p. 4.

57 A.a. p. 34.

(32)

28

någon annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling.⁵⁸ För Căldăraru var situationen densamma – rumänska myndigheter kunde inte ange vilken anläggning för frihetsberövande som Căldăraru skulle placeras på, men åklagarmyndigheten i Bremen menade att begäran om att få honom överlämnad var korrekt och att det därför inte förelåg några hinder för verkställandet.

Domstolen i Bremen var ändå övertygad om att det fanns beaktansvärda skäl att tro att för det fall Aranyosi och Căldăraru skulle överlämnas, kunde de komma att utsättas för förhållanden under sina frihetsberövanden som stod i strid mot artikel 3 i Europakonventionen och de grundläggande rättigheterna samt de allmänna rättsprinciper som är stadfästa genom artikel 6 i FEU. Därmed skulle överlämnandena anses vara otillåtna enligt tysk rätt. ⁵⁹

Domstolen i Bremen hänvisade till att Europadomstolen fällt Ungern på grund av överbeläggning i landets fängelser i målet Varga m.fl. mot Ungern (se avsnitt 2.6).⁶⁰ Europadomstolen hade även i flertalet domar fällt Rumänien på grund av överbeläggningen på landets fängelser. ⁶¹ Europadomstolen ansåg att det var styrkt att rumänska staten hade åsidosatt artikel 3 i Europakonventionen genom att placera klagandena i celler som var alltför små och överbelagda, utan tillräcklig uppvärmning, smutsiga och utan varmt vatten för att kunna duscha. Det påpekades även att CPT i sina rapporter över fängelseförhållandena i Ungern och Rumänien varnat om att fängelseförhållandena var undermåliga på grund av överbeläggning och därmed inte uppfyllde miniminorm enligt internationell rätt.⁶²

Domstolen i Bremen ansåg därför att det inte kunde avgöras om det var tillåtet att överlämna Aranyosi och Căldăraru till ungerska respektive rumänska myndigheter mot bakgrund av de begränsningar som fastställs i tysk rätt och artikel 1.3 i rambeslutet. Den huvudsakliga frågan var om hindret för överlämnandena kunde undanröjas eller ej i enlighet med rambeslutet genom de försäkringar som lämnats av de utfärdande

59A.a. p. 42.

60A. a. p. 43.

61A. a. p. 60.

62A.a. p. 44 och p. 61.

(33)

29

medlemsstaterna. Om inte skulle överlämnandet vara otillåtet.⁶³ Mot denna bakgrund beslutade Bremens regionala överdomstol att vilandeförklara målen och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

5.3 Frågorna till EU-domstolen

”Ska artikel 1.3 i rådets rambeslut tolkas så, att en begäran om överlämnande för lagföring är otillåten när det finns tungt vägande skäl för att tro att förhållandena under frihetsberövanden i den utfärdande medlemsstaten strider mot den berörda personens grundläggande rättigheter och de allmänna rättsprinciperna, såsom de stadfästs i artikel 6 FEU, eller ska den tolkas så, att den verkställande medlemsstaten i dessa fall kan eller är skyldig att göra beslutet om huruvida överlämnandet är tillåtet beroende av att det lämnas en garanti om att förhållandena under frihetsberövanden uppfyller kraven? Har den verkställande medlemsstaten därtill en möjlighet eller en skyldighet att ange konkreta minimikrav vad gäller de förhållanden under frihetsberövanden som garantin ska avse?

Ska artiklarna 5 och 6.1 i rådets rambeslut tolkas så, att den utfärdande rättsliga myndigheten har rätt att lämna garantier om att förhållandena under frihetsberövanden uppfyller kraven, eller regleras denna rätt av de interna befogenhetsreglerna i den utfärdande medlemsstaten?”⁶⁴

5.4 Prövningen av tolkningsfrågorna

5.4.1 Påminnelse om principen om ömsesidigt erkännande

EU-domstolen erinrade om att systemet med en europeisk arresteringsorder grundar sig på principen om ömsesidigt erkännande och att den har en grundläggande betydelse inom unionsrätten, då den gör det möjligt att skapa och upprätthålla ett område utan inre gränser. Principen innebär att var och en av medlemsstaterna anser att de andra medlemsstaterna iakttar unionsrätten och särskilt de grundläggande rättigheter som erkänns i unionsrätten. Domstolen erinrade även om artikel 1.2 i rambeslutet som

63A.a. p. 45 och p. 62.