Den praktiska kunskapens betydelse

Samtliga socialsekreterare framhöll att den praktiska kunskapen är av större betydelse för ett mer fördelaktigt bemötande i jämförelse med den teoretiska kunskapen. Kalman (2013) belyser att erhållandet av praktisk kunskap innebär att den enskilde har förmågan till att åstadkomma något, individen vet vad situationen kräver och vad som behövs för handlandet. En socialsekreterare berättar:

Om du får till dig en utbildning så måste du ju själv kunna ta till dig den och göra om den till din. Man måste kunna våga använda den kunskap som man också får, och så får man ju testa ut det som passar för en själv och för klienten. (Intervjuperson, B)

Intervjuperson B åskådliggör även här betydelsen av förmågan att göra om den teoretiska kunskapen till handling, vilket även Hejlskov och Sundström (2021) belyser. De beskriver att teoretisk kunskap om NPF behövs men efter den teoretiska kunskapsinhämtningen via kurser, böcker, forskning och föreläsningar måste den professionella kunna överföra tänkandet till handling (Hejlskov & Sundström, 2021). Vidare förklarar Kalman (2013) att praktisk kunskap övas upp genom erfarenhet, vilket även socialsekreterarna betonade. Majoriteten av intervjupersonerna framhöll att de upplevde att deras erfarenheter är det som är av avgörande betydelse för hur de sedan handlar i bemötandet gentemot klienter

kunskapen är central och grundläggande för att socialsekreterare ska ha möjlighet till att utveckla färdigheter och kunskaper. Detta för att vidare hantera samt navigera sig i socialt arbete. En socialsekreterare skildrar:

Jag tror inte att jag hade utfört mitt jobb lika bra utan den teoretiska kunskapen, men i mitt arbete tror jag att den praktiska kunskapen är viktigare. Med den praktiska kunskapen får man en bredare uppfattning om att diagnoser kan yttra sig på olika sätt för olika personer. (Intervjuperson, G)

Ovanstående citat beskriver att socialsekreteraren upplever att den praktiska kunskapen är viktigare i jämförelse med den teoretiska kunskapen. Detta med anledning av att den praktiska kunskapen upplevs underlätta för uppfattningen angående hur diagnoser inom NPF kan yttra sig i verkligheten, praktiken. Kalman (2013) beskriver liknande resonemang som intervjuperson G framför och betonar att för att den teoretiska kunskapen ska vara användbar krävs det dessutom att personen besitter praktisk kunskap inom det ämnesområde där den teoretiska kunskapen ska tillämpas (Kalman, 2013). Vidare kan intervjuperson G med ovanstående citat tänkas mena att om socialsekreteraren endast, alternativt har för mycket teoretisk kunskap, kan det resultera i att den professionella inte har en förståelse för att diagnoser inom NPF kan yttra sig på olika sätt. Även resterande socialsekreterare förklarade att de upplevde begreppet NPF som mycket brett samt varierande och att NPF yttrar sig väldigt individuellt mellan enskilda individer. Sjögren (2018) skildrar en liknande framställning och beskriver att ett individuellt anpassat bemötande gentemot varje enskild klient och dess situation är centralt inom socialt arbete. Enbart ett tillvägagångssätt för hur olika individer ska bemötas existerar därmed inte och ska vidare inte eftersträvas (Sjögren, 2018). Ovanstående framställningar kan förstås som att om socialsekreterarna endast utgår ifrån den teoretiska kunskapen och exempelvis förutsätter att samtliga klienter med NPF fungerar på liknande sätt utefter en mall, kan det medföra större risker än möjligheter vid bemötandet av dessa klienter.

Flertalet socialsekreterare berättade vidare att de upplever att de har någorlunda teoretisk kunskap om vad NPF innebär och hur dessa klienter ska bemötas. Däremot framhålls återigen de erfarenhetsbaserade kunskaperna som mest användbara. De erfarenhetsbaserade kunskaperna beskrevs utgå ifrån tidigare möten med klienter med NPF alternativt personliga erfarenheter från anhöriga. En socialsekreterare berättar:

Jag ska vara ärlig, jag vet ju vad grundtanken med NPF är, men det är framför allt de kunskaper jag har erfarenhetsmässigt som jag använder mig av, bland annat från tidigare möten eller av personliga erfarenhet av anhöriga. Jag har ju ingen direkt teoretisk kunskap i form av utbildningar eller något. (Intervjuperson, D)

Ovanstående citat angående att den praktiska kunskapen tillskrivs större betydelse kan förenas med resultatet i DeMartini och Whitbecks (1987) studie. Studien syftade till att undersöka vilka kunskapskällor som socialsekreterare anser är betydelsefulla i sin profession. Sammantaget identifierades åtta kunskapskällor där den praktiska och personliga erfarenheten ansågs vara den enskilt viktigaste samt mest användbara i arbetet (DeMartini & Whitbeck, 1987). Majoriteten av intervjupersonerna i den aktuella studien beskrev att de har personliga erfarenheter angående NPF och att de använder sig av dessa i sitt yrkesutövande. I likhet med vad DeMartini och Whitbeck (1987) beskriver i sitt resultat kan dessa praktiska och personliga erfarenheter tänkas vara till fördel vid bemötandet av klienter med NPF. En socialsekreterare berättar: “Jag skulle säga att man kan ta med sig delar av det man lär sig in i bemötandet av andra med NPF” (Intervjuperson F). Utifrån detta citat kan intervjuperson F tänkas mena att socialsekreteraren har vetskap om hur den enskilda klienten med NPF ska bemötas utifrån de kunskaper som han eller hon har att tillgå utifrån tidigare erfarenheter.

Detta kan förenas med vad Kalman (2013) benämner som praxis. Praxis beskrivs som den kunskapsform som är skapande och vägledande där den kunskap som individen erhåller förbättras genom övning och goda vanor. Vi förändrar och förbättrar hela tiden vårt handlande beroende på gjorda erfarenheter (Kalman, 2013). Vidare fortsätter intervjuperson F att berätta: “Jag har neuropsykiatriska diagnoser i min närmaste familj och jag tror ju att ha privat kännedom om det också gör att man inte blir orolig för att bemöta dessa klienter”. Även intervjuperson H beskriver hur erfarenheter upplevs vara till fördel vid bemötandet av klienter med NPF:

Mina egna erfarenheter efter att ha jobbat länge har ju varit det som är mest värdefullt, och jag tror ännu mer i de här situationerna när man stöter på personer som har olika svårigheter i spektrumet. Det gör ju att jag vet att det kan vara olika samtidigt som det leder till att jag blir trygg i min arbetsroll vilket har lett till att jag kan vara mer flexibel och tillmötesgående. Så jag skulle

absolut säga att det är erfarenheten som jag drar mest nytta av i bemötandet. (Intervjuperson, H)

Utifrån ovan nämnda citat, från intervjuperson F och H, framgår det att erfarenheter dessutom genererar i en form av trygghet och lugn för socialsekreterarna när de bemöter klienter med NPF. Att socialsekreterarna besitter ett lugn samt trygghet i bemötandet av dessa klienter kan tänkas förstås som en fördel. Hejlskov (2016) framför att individer med NPF är affektkänsliga och lätt smittas av andras känslor. Därav är det väsentligt att den professionella innehar ett lugn i bemötandet av klienter med NPF. Golding och Rose (2014) utvecklar detta vidare i sin studie och menar dessutom att professionella som har arbetat med individer som har en funktionsnedsättning under en längre tidsperiod tenderar att utifrån sina erfarenheter bemöta klienter med en mer positiv attityd. I likhet med vad som framkommer i Golding och Rose (2014) studie framför en socialsekreterare betydelsen av de erfarenheter som skapas i mötet med klienten:

Det är först när jag har samspel med klienten som jag ofta kan se att personen inte alls passar in i den mall som jag läste mig till tidigare, för det är dessutom massa andra faktorer att ta hänsyn till. Den teoretiska kunskapen kan jag ju ha med i bakhuvudet, men det är i det praktiska mötet som jag faktiskt där och då lär mig, den lär mig hur jag ska bemöta klienten. (Intervjuperson, I)

Även fyra ytterligare intervjupersoner beskrev sig uppleva att mötet med klienten resulterar i praktisk kunskap för socialsekreterarna. Dessa uttalanden kan därmed tänkas poängtera att klienten själv är en viktig kunskapskälla för socialsekreterarna, vilket vidare kan förenas med vad Nordlander (2006) framför i sin avhandling. Nordlander (2006) framhåller att socialsekreterare i mötet med klienten främst utgår ifrån klientens beskrivning av dess omständigheter och att socialsekreteraren därifrån arbetar med att försöka finna grunder som förklarar klientens situation. I likhet med vad Nordlander (2006) belyser förklarade ett flertal intervjupersoner att de upplever att det är viktigt att lyssna till klienter med NPF för att vidare tillgodose den enskilda individens behov. Detta kan vidare tänkas förstås som att socialsekreteraren tar hänsyn till vilka behov och vad för stöd klienten själv uttrycker sig behöva. Detta för att fortsättningsvis erhålla ett mer fördelaktigt bemötande uppbyggt utifrån klientens enskilda svårigheter. Detta resonemang går även att likställas med vad Tydén et al. (2000) påvisar i sin studie om hur socialsekreterare söker information i

klientarbetet. Den kunskapskälla som ansågs vara viktigast i studien var bland annat klienten själv.

Intervjuperson I beskriver vidare: “Man lär ju sig också hela tiden av de situationer som man varit i som handläggare”. Citatet kan förstås som att praktiska erfarenhetsbaserade kunskaper skapas genom övning som vidare resulterar i färdighet. Intervjuperson B utvecklar vidare: “Man får plocka det bästa från alla olika situationer som man varit i och för detta tänker jag att det krävs övning”. Dessa resonemang kan förenas med vad Kalman (2013) framför om att den praktiska kunskapen utvecklas via uppmärksamhet samt övning. Ovanstående citat kan även förstås utifrån vad Kalman (2013) beskriver som kunskapsformen Poiesis. Enligt Kalman (2013) beskrivs Poiesis som en skapande aktivitet som medför kunnighet. Denna kunnighet kommer till uttryck genom den färdighet, skicklighet samt kunskap som en individ har tillägnat sig och synliggörs vidare i de avskiljbara produkter som har skapats. Med utgångspunkt i Kalmans (2013) beskrivning av kunskapsformen Poiesis kan intervjupersonerna I samt B med ovanstående citat tänkas mena att de efter utfört arbete tittar på resultatet för att sedan erhålla skicklighet samt kunnighet för hur de ska bemöta klienter med NPF i nästkommande möte. Vidare framförde samtliga socialsekreterare att de upplever att de ständigt erhåller nya kunskaper efter varje enskilt bemötande, detta eftersom inget möte är det andra likt. Detta går vidare att likställas med vad Kalman (2013) framför som Aristoteles tankar angående att människan aldrig blir fullärd av praktiska kunskaper. Alla individer förbättrar, förändrar samt korrigerar konstant handlandet med utgångspunkt i individuella erfarenheter. Fortsättningsvis blir det tydligt utifrån intervjuerna att flertalet socialsekreterare värderar sina kollegor högt, de framförde att de gärna tar hjälp av och använder sig av varandras erfarenheter. En socialsekreterare beskrev att: “Jag tar hjälp från mina kollegor där jag kan fråga efter erfarenheter eller några tips, framför allt från mina kollegor som är äldre” (Intervjuperson D). Detta är även något som Bergmark och Lundström (2000) påvisar i sin studie där de undersökte vilka kunskaper socialarbetare anser sig ha samt efterfrågar i deras arbete. Resultatet påvisar att den praktiska kunskapen i form av egna erfarenheter och erfarenhetsutbyte av kollegor värderades som den viktigaste kunskapen av de tillfrågade socialsekreterarna. En socialsekreterare berättar:

[…] men praktisk kunskap skulle jag också säga handlar om att man tar hjälp av kollegor som har haft liknande ärenden och vet därigenom då hur man på

bästa sätt ska nå fram till personen, hur man kan ha ett bra bemötande, så jag skulle nog säga att vi idag tar hjälp väldigt mycket av varandra också, kollegialt. (Intervjuperson, B)

Tydén et al. (2000) framför i sin studie att även handledning värderas som en viktig kunskapskälla för socialsekreterare vid bemötandet av klienter med NPF, vilket även överensstämmer med vad intervjupersonerna framförde i den aktuella studien. Däremot tydliggörs det att enbart en socialsekreterare, intervjuperson C, har erhållit extern handledning där diskussion angående NPF och bemötande har tagits upp. Intervjuperson C framförde att handledningen hade varit positivt och möjliggjort för förslag på alternativa tillvägagångssätt i att bemöta klienter med NPF. Detta framför även Denvall (2001) i sin studie som beskriver att handledning och diskussion kan leda till en bra kunskapsutveckling. Socialsekreterare C berättar:

När vi har pratat i handledning om möjliga sätt att hjälpa personen att förstå saker och ting och få dem att komma vidare, så har vi pratat om olika typer av hjälpmedel som man kan använda sig av i möten. För att göra det tydligt för personen har vi exempelvis använt whiteboardtavla och ritprat, vi pratade även om att ha något som personen kan sitta och hålla på med i handen, för att ha något att koncentrera sig på i mötet så att det inte bara blir det här med att sitta och ta in information hela tiden. Vi pratar mycket där om hur man kan hitta kreativa sätt att ha ett möte på. (Intervjuperson, C)