Praktiskt förhållningssätt

Vid intervjuerna ger informanterna uttryck för att de på olika sätt förhåller sig till och använder läsupplevelser på ett praktiskt sätt i mötet med biblioteksanvändarna. Konkret handlar det dels om situationer där användare önskar få bokrekommendationer, dels om mer generella samtal om läsning och litteratur. Sålunda har det övergripande temat delats in i dessa två underteman.

27

4.2.1.1 Bokrekommendationer

Samtliga informanter vittnar om att de ofta befinner sig i situationer där biblioteksanvändare ber dem om litteraturtips. Alla är här överens om att deras uppgift i sådana situationer är att verka läsfrämjande genom att tillgodose användarnas behov och att hitta ”rätt bok till rätt person” (Alice). För att i sin tur ta reda på vilka böcker detta kan vara betonar de alla vikten av att ställa frågor, i syfte att ta reda på vad användarna är intresserade av:

Man får intervjua låntagarna och försöka förstå. Man får aldrig vara rädd för att göra det. Ibland säger de väldigt lite och man får liksom smyga in frågor, att: ”hur tänker du, skulle du kunnat tänka dig en sån här bok, som handlar om det och det här?” (Kenneth).

Jag frågar alltid lite så här: ”vad gillar du, vad har du läst innan? har du några egna förslag?”. Och har de inte det, så. Det är så olika. En del vet absolut inte, har ingen koll alls. Och en del vill ha nånting som liknar nåt annat. Eller så har de en lista på böcker som de kommer med, som de har hört talas om. Kanske det har stått i nån recension eller något nån har sagt på teve (Ellen).

Att ställa frågor är således ett första sätt för informanterna att närma sig användarnas läsupplevelser. Ellens citat vittnar också om hur olika det kan vara och att användarna skiljer sig från varandra, något som de övriga också uttrycker. Sammantaget kan sägas att de frågor informanterna ställer för att närma sig användarnas läsning, handlar om de tidigare böcker som gett dem goda läsupplevelser. Mona framhåller även att det kan vara bra att fråga vad de inte gillar för att mer ingående utreda vad det är de vill ha:

"Det får gärna vara deckare, men det får inte vara blodigt." Det skulle vara lite mjukare deckare, alltså. Men det tog ett tag innan vi kom fram till det, att det var det som hon inte gillade. Hon hade som inte uttalat det från början, utan jag fick – ”vad var det som inte var bra med den där boken? Jaha! Ja, men du gillar inte... Det är så, du tycker att det blir lite för blodigt.” Så det tog ju ett tag. Men när jag fick reda på vilka hon inte gillade och varför hon inte gillade dem, då var det lättare att begränsa urvalet.

När så informanterna försökt göra sig en bild av vad det är användaren önskar, är nästa steg att rekommendera konkreta böcker. För att göra detta ser de framför allt till sina egna läsupplevelser, och samtliga är överens om att det både är enklare och roligare att gå till de böcker som de själva läst och som gett dem goda läsupplevelser:

Det bästa är när man har läst böcker och kan säga: ”åh, jag läste den här boken, den var jättebra på grund av…” vad det nu är (Ellen).

Det underlättar om man har läst boken i fråga, för då brinner man lite mer för den boken eller nåt sånt, och då är det ganska lätt att få någon annan att läsa, när man själv är entusiastisk inför en bok […] såna där riktiga aha-böcker eller riktigt bra böcker, de får man lätt i handen på nån om man bara kan berätta livfullt och entusiastiskt om dem (Mona).

Det blir också tydligt att de finner det svårare att rekommendera någonting när användaren är intresserad av sådant som de själva inte har läst:

28

Det är svårare när de kommer in och säger att de har läst alla böcker av en viss författare och vill ha nåt liknande, och så har jag ingen aning om... Jag kanske vet vem författaren är för att det är ett stort namn, men inte har läst nåt av det själv (Alice).

För att hantera sådana situationer använder sig informanterna av olika strategier. Vissa finner inga problem i att rekommendera sådant som de själva inte läst och att referera till tredjepersoners läsupplevelser, exempelvis vänners, kollegors eller mer offentliga omdömen. Mot bakgrund av att Mona framför allt läser deckare säger hon:

Då gäller det att läsa lite grann om böcker som kommer ut och läsa om vad andra tycker om dem. Om olika typer av böcker. Det är på det sättet jag jobbar för att kunna tipsa om böcker över huvud taget.

Alice menar att det är ett ”go-to-card” att rekommendera det som är populärt bland andra användare, om det är en genre hon själv inte har kunskap om. Ellen å sin sida, ser på saken lite annorlunda och tycker det är komplicerat och undviker helst att rekommendera sådant som hon inte har läst, och försöker därför läsa mycket själv – men tillägger samtidigt:

Jag brukar faktiskt ibland kolla med min mamma som läser enormt mycket […] Ibland kan jag kolla med henne om nån bok som jag inte hunnit läsa, vad hon tyckte. För det kan ju vara lite farligt annars att rekommendera en bok och så har man inte koll på att det kanske händer nånting – kanske nån dör eller nåt traumatiskt händer och så säger man att ”ja, men det är en ganska trivsam bok”.

När vi sedan talar om vilka aspekter av en bok de anser viktiga att framhålla för att locka någons läsintresse, vänder sig informanterna åter till egna läsupplevelser. Så här säger Kenneth:

Historien är viktig. Men språket är ju också väldigt viktigt. Att det är en... ja, men jag känner själv när jag läser böcker att om det är alldeles för mycket berättande utan dialog i en text, så kan jag tycka att: äh, kom igen nu, lite mer dialog. För det lättar upp texten på något sätt [---]

Även Ellen ser till sin egen läsning; något som blir synligt genom att ställa två citat bredvid varandra. I det första citatet beskriver hon sina egna preferenser under intervjuns inledande del, och det andra är ett svar på frågan om vilka aspekter i böcker som är viktiga att framhålla i en bokrekommendation:

Jag tycker inte om långa kapitel, jag avskyr när det är jättelånga kapitel. Och det har väl att göra med att jag ofta läser innan jag ska gå och lägga mig och då vill jag läsa ut kapitlet, så jag tycker inte att kapitel ska vara mer än 10 sidor långa helst.

Det beror på vad de säger att de är intresserade av, så klart. Men jag brukar försöka, man kan ju tänka på hur lättläst en bok är eller inte och tänka på: är det långa eller korta kapitel? [---]

4.2.1.2 Generella samtal om litteratur och läsning

Det är inte bara i situationer där användarna ber om bokrekommendationer som läsupplevelser aktualiseras. Informanterna betonar även hur mer generella samtal om läsning också är en del av det läsfrämjande arbetet, och intervjuerna vittnar om att läsupplevelser är närvarande i dessa:

29

Och sen kan man ju också vara ute i biblioteket och råka börja prata med nån om en bok eller så där. Allt är väl läsfrämjande så länge man snackar böcker med låntagarna (Ellen).

Man börjar plocka och prata med låntagaren om böcker. Och det är ju inte alla gånger... De är nöjda när man pratar böcker – det är ett bra möte när man står vid bokhyllan och pratar om läsupplevelser med dem. Och om olika böcker man har läst och inte läst, och önskemål och så (Mona).

I sådana samtal tar även informanterna del av användarnas boktips och uppmuntrar dem att berätta om sina läsupplevelser: ”Vissa är jättepeppade och bara ’den här måste du läsa!’ och då brukar jag följa upp och fråga vad de tyckte var bra med den och så”, säger Alice. Hon berättar även att hon brukar fråga vad användarna tyckte om böckerna när de återlämnar dem – men bara i de fall där hon själv har ett intresse i boken:

Om det är en peppad låntagare som verkar sugen på att prata. Det är lite på känsla och eget humör. Det beror på vad de lämnar tillbaka: om det är nåt jag är intresserad av eller har läst. Jag öppnar sällan upp en dialog om en deckare för det ger mig ingenting personligen.

De generella samtalen om läsupplevelser och litteratur med användarna blir en del i ett större pågående samtal på arbetsplatsen, berättar Mona:

Men man pratar ju böcker sinsemellan på jobbet också, och då dyker det alltid upp då och då att ”jag hörde av en låntagare att den och den boken ska var bra, har du hört nåt från någon annan om den?”. Så tips från låntagare går liksom mellan oss och tvärtom.

Ellen betonar vikten av att vara personlig i samtalen med användarna:

Man försöker ha en diskussion, ett samtal är väl det bästa om de är intresserade av att prata om böcker. Vad man gillar och inte gillar. Och där tror jag det är smart att vara personlig och ganska ärlig. Och säga och inte låtsas att, nu gör man ju inte det, men det är många som har ganska mycket förväntningar på att vi ska ha läst mycket – och det har vi ju ofta gjort, men det är inte säkert att jag har läst precis den boken som de pratar om. Då är det nog bra att säga ”jag har inte läst precis den boken, men jag har läst den här och den tror jag kan vara i samma stil”.