I detta avsnitt granskar jag vilka framgångar och problem de olika utbytesprogrammen haft i ljuset av de synpunkter och åsikter som kommit fram i intervjuerna. Jag diskuterar inte de baltiska länderna separat, eftersom intervjuerna inte visade på några större särskiljande grunddrag dem emellan. Några exempel belyser dock vad som skiljer dem åt. Jag behandlar Ryssland separat eftersom landet skiljer sig från de baltiska länderna.
4.1 Framgångar
Några intervjuade hade deltagit i utbytesprogrammet för statstjänstemän redan 1991 och de talade med värme om sina erfarenheter. NMR var den första internationella organisationen som erbjöd möjligheter att resa utomlands. Tjänstemännen i de baltiska länderna förefaller
tacksamma över detta. De kontakter som etablerades för mer än tio år sedan existerar alltjämt, och har gett en puff åt kontakterna och samarbetet mellan de baltiska länderna och de nordiska länderna inom många förvaltningsområden.
Samtliga intervjuade anser att de möjligheter de fick av NMR hade en avgörande betydelse under tidigt 1990-tal. Även om antalet berörda personer var blygsamt hade
utbytesprogrammen en enorm symbolisk betydelse för de baltiska länderna. Några av de baltiska intervjuobjekten sade emellertid att de nu har egna bilaterala kontakter med andra länder (även nordiska länder), och att NMR-samarbetet till viss del har förlorat i betydelse jämfört med tidigare.
De baltiska intervjupersonerna menade att den största förtjänsten med NMR:s
utbytesprogram var otvivelaktigt det stöd och den hjälp man fick inför EU-medlemskapet. Utbytesprogrammet för tjänstemän och programmet för den lokala och regionala
förvaltningen har gett många baltiska tjänstemän en möjlighet att få internationella
förstahandserfarenheter i fråga om EU-relaterade frågor. Många intervjuade höll med om att dessa program i hög grad har hjälpt de baltiska länderna att förbereda sig inför
EU-medlemskapet. NMR har också finansierat studieresor till Bryssel – något som EU själv inte har gått med på att bekosta.
När baltiska tjänstemän har planerat vilka två nordiska länder de vill besöka har de logiskt nog valt att resa till dem som är EU-medlemmar. Baltiska tjänstemän vill maximera nyttan av deltagandet i utbytesprogrammen och därför har Norge och Island fått liten
uppmärksamhet.
I fråga om de baltiska länderna har också Nordprolink och Sleipnir ansetts vara lyckade program. De betraktas som unika av vissa av de intervjuade tack vare deras inriktningar. Den utställning som arrangerades av konstnärer som har deltagit i Sleipnir-programmen har gett NMR god publicitet, och Nordprolink har hjälpt till att skapa sådana kontakter, som annars inte hade etablerats. I Litauen fortsätter nu många unga affärsmän som deltagit i
Nordprolink att göra liknande studieresor med hjälp av egen finansiering.
När det gäller vuxenutbildning, utbildning inom specialundervisningen och undervisning i nordiska språk ses resultaten som positiva. Flera intervjuade menade att programmet School for All som håller på att avslutas är banbrytande. Förutom att ha fäst uppmärksamhet vid elever med specialbehov har det även haft inflytande på metodiken inom
specialundervisningen genom att introducera en ”case-student”-metod, fallstudiemetod. Tanken har varit att följa upp utvecklingen av utvalda elever under hela deras skolgång och tills de träder in på arbetsmarknaden. Beträffande undervisning i nordiska språk poängterade en av de litauiska intervjupersonerna, att utan det finansiella stödet från NMR hade hela initiativet äventyrats.
Många baltiska intervjupersoner lovordade NMR:s utbytesprogram för att de ansågs flexibla och medföra endast lite byråkrati.
Reservationerna i fråga om de diffusa målsättningarna för programmen berördes tidigare. Några av de intervjuade kritiserade också avsaknaden av substans i några av
utbytesprogrammen. Det verkar som om denna kritik i synnerhet riktar sig mot det nya Nordplus Nabo-programmet.
En sakkunnig oroade sig för att, eftersom målet för Nordplus Nabo endast är att stödja långsiktigt nätverksbygge på alla skolnivåer utan krav på gemensamma substansbaserade projekt finns det en fara för att programmet rätt och slätt blir en ”reseklubb”. Det synes som om NMR har försökt att undvika detta genom att fastställa den förväntade
verksamhetsperioden till tre år (även om de sökande måste förnya sina ansökningar varje år) och genom att prioritera vissa teman varje år. Det förefaller dock som om Nordplus Nabo är ett steg i oönskad riktning för vissa områden som tidigare hade egna separata program (exempelvis vuxenutbildning). Intervjupersoner som kritiserade Nordplus Nabo tyckte att programmet inte ger någon som helst bas för ett fortsatt samarbete mellan nätverkspartnerna efter programmets slut. Intervjupersonerna menade att projekt med en gedigen substans och klara mål behövs för att säkerställa en kontinuitet.
Samtidigt har det ovan beskrivna problemet en nära anknytning till frågan om en
omvärdering av de framtida samarbetsformerna med de baltiska länderna och framför allt om samfinansiering. Frivilligorganisationer (NGO) och universitet som vill delta i
programmet Nordplus Nabo kommer antingen att vara tvungna att investera egna medel eller ansöka om pengar från ministerierna om de vill att ordentligt arbete skall utföras i de nätverk som sponsras av NMR. De intervjuade var angelägna om att betona att det alltfort är ytterst svårt för NGO:er och universitet att få stöd från ministerierna till sådana aktiviteter, då deras egna finansiella resurser är knappa.
Administrationen av Nordplus Nabo föranledde också några frågor. För tillfället sänds alla ansökningar från närområdena till Norges forskningsråd där de evalueras. Detta organ betalar sedan ut medel direkt till deltagarna i programmet. Informationskontoren var synnerligen förbryllade över detta. Tidigare har informationskontoren ansvarat för att upprätta en urvalslista över ansökningarna, men deras roll har plötsligt inskränkts till enbart kommentatorns. Informationskontoren oroar sig för att den sakkunskap de har om sitt respektive land och den kännedom de har om ansökningarna inte tillräckligt skall räknas med längre. En anledning till omstruktureringen kunde vara att deltagarna i Nordplus Nabo nu kommer att väljas ut på grundval av ansökningens kvalitet, inte nationella kvoter.
En klar brist och en orsak till besvikelse när det gäller NMR:s utbytesprogram har varit de nordiska ländernas brist på intresse för närområdena. Antalet nordiska medborgare som utnyttjat utbytesmöjligheterna med de baltiska länderna och Ryssland har varit anspråkslöst. Man kan dock fråga sig varför nordiska representanter skulle få pengar från NMR till utbytesresor till närområdena, när deras egna resurser kunde täcka denna aktivitet. Trots allt kunde det göra gott med större mobilitet från de nordiska länderna till de baltiska länderna och Ryssland.
En av de nordiska intervjuade hade noterat en intressant och överraskande detalj, nämligen att en överväldigande majoritet av utbytesprogrammets deltagare har varit kvinnor. Man kan endast gissa varför kvinnor ivrigare tar tillvara utbytesmöjligheterna än män.
4.4 Ryssland
NMR har uppenbarligen stött på åtskilliga problem i Ryssland vad några av
utbytesprogrammen beträffar. Orsakerna till detta är mångahanda och sträcker sig från språkproblem till lokala förvaltningskulturer.
För det första har intresset för utbytesprogrammen varierat stort. När Nordpraktik sköttes av Föreningen Norden fanns det endast 3-5 deltagare per år. Nu när informationskontoret i S:t Petersburg har tagit över verkar antalet stiga. Utbytesprogrammet för tjänstemän har också ibland saknat deltagare. För att fylla denna lucka har representanter för NGO:er antagits till programmet vilket har gjort fokuseringen otydlig.
För det andra har individuella stipendier visat sig vara problematiska. I synnerhet
utbytesprogrammet för tjänstemän, som pågått i Ryssland sedan 1997, har upplevt några svåra perioder. En orsak verkar vara den något auktoritära förvaltningskulturen i Ryssland. En av de intervjuade redogjorde för ett fall där en tjänsteman förbjöds att delta i
programmet, synbarligen för att de överordnade helt enkelt inte gillade det. Borgmästaren i Archangelsk har öppet deklarerat att han är emot att statstjänstemän tillåts delta i dylika utbildningsprogram. Det har hänt att deltagande i dylika program rentav kunde jämföras med att ta emot mutor och definieras som lagstridigt.
Å andra sidan utfärdade den förre ryska presidenten Boris Jeltsin en uppmaning 1997 om att alla statstjänstemän som är 40 eller yngre, och arbetar för federala myndigheter borde sändas utomlands för utbildning.1
Dylika principer verkar vara av föga värde om de verkställande nivåerna för de olika förvaltningsgrenarna i nordvästra Ryssland är så negativa mot hela utbytesprogrammet för statliga tjänstemän. Man kunde fråga sig vad det tjänar till att sända lägre statstjänstemän för att lära om det nordiska förvaltningssystemet, ifall det inte finns några möjligheter att hemma lansera de idéer man bekantat sig med under utbytesperioden på grund av en strikt
förvaltningshierarki. Bristen på kunskaper i engelska språket har även visat sig vara ett problem hos ryska statliga tjänstemän.
För det tredje har informationskontoret tydligen beslutat att inte annonsera öppet om Sleipnir-programmet av rädsla för att få ett enormt stort antal ansökningar. Trots det ser det ut som om det inte rått någon brist på ansökningar, och kanske NMR borde fundera på att investera mer i kulturutbyte i nordvästra Ryssland.
Dessa brister indikerar på intet sätt att NMR:s utbytesprogram har varit ett totalt
misslyckande i nordvästra Ryssland. Det förefaller som om goda resultat nåtts i fråga om studerande på universitetsnivå och forskare, och informationskontoren förväntar sig mycket av det nya Nordplus Naboprogrammet.