Problem och kritik

Fastän framgångarna i samarbetet är uppenbara, uttalades också uppriktig kritik.

Överraskande nog fälldes ett antal kritiska kommentarer av nordiska tjänstemän om hur den administrativa sidan av samarbetet mellan NMR och de nordiska ministerierna fungerar. Då informationskontoren och referensgrupperna har befogenhet att besluta om vilka ”små” projekt som finansieras, fattas beslutet om finansiering för de ”stora” projektens del av nordiska kommittéer som består av ämbetsmän från olika nordiska ministerier (i social- och hälsosektorn är dessa EK-S OCH EK-NARKO). De ”stora” projektansökningar som finns på slutlistan sänds vidare till kommittéerna med kommentarer och rekommendationer från NMR:s sekretariat och informationskontoren. E ftersom dessa nordiska kommittéer har en viktig roll vid planeringen och initieringen av NMR-samarbetet med närområdena, skulle det vara logiskt om kommittéerna även hade en stark roll vid beslutsfattandet om vilken typ av projekt som finansieras. Ämbetsmän som ingår i kommittéerna uttryckte emellertid missnöje med NMR-sekretariatets agerande i fråga om beslutsfattandeprocessen. Enligt

kommittémedlemmarna förefaller det som om NMR:s sekretariat tagit alltför mycket av den beslutsfattande makten i sina händer, genom att endast framlägga rekommenderade och på förhand utvalda projektansökningar inför kommittéerna. Vissa ämbetsmän menade att det kändes som om NMR:s sekretariat bara använde dem som ”gummistämplar”, och inte försåg dem med uttömmande information. Ytterligare beklagade sig ämbetsmännen över att NMR:s sekretariat inte förser kommittéerna med någon feedback från projekten de beslutat

finansiera. Dessutom var man missbelåten med den budgetplanering som NMR:s sekretariat gjorde: man klagade över att budgetförslagen inte innehöll tillräckligt utförlig information om hur medlen för närområdena allokeras för olika ändamål.

Det som gav upphov till kritik mestadels från företrädare för NMR och

informationskontoren var hur användningen av beviljade medel övervakades. Det nuvarande uppföljningssystemet kan inte identifiera slutanvändaren av medlen, och varje NGO och lokala myndighet som genomför projekt har egna rutiner för rapporteringen av hur medlen hade använts. Detta innebär dock inte att pengarna kunde a nvändas felaktigt eller försnillas, utan endast att det finns ett informationsglapp mellan givaren och mottagarna.

För själva projektens del har några väckt frågan huruvida det är vettigt för NMR att i social- och hälsosektorn fortsatt satsa på små projekt som genomförs på lokal nivå av NGO:er och lokala myndigheter. De som kritiserar NMR:s tillvägagångssätt anser att detta slag av projekt inte åstadkommer synliga resultat och bred nytta, utan i stället förblir ”droppar i havet”. Samtidigt som det säkert finns fog för detta påstående, finns det också många argument som kan användas för att försvara det nuvarande tillvägagångssättet, vilket klart stämmer överens med de övergripande målen för NMR:s samarbete i social- och hälsosektorn (”folk-till-folk”-perspektivet etc). En av de intervjuade underströk exempelvis, att små projekt och de små belopp som utbetalas för dem som genomför dessa minimerar risken för ekonomiska förseelser. Det förefaller också, som nämnts tidigare, att NMR:s samarbete har lyckats göra mycket gott på lokal nivå i kommunerna. För att emellertid undgå risken att

samarbetsaktiviteterna förblir spridda, isolerade satsningar bör NMR, speciellt i de baltiska länderna, säkerställa att projekten fördelas lika över hela landet. En av de intervjuade menade att längden hellre än storleken på projekten är långt viktigare beträffande resultat och nytta. Den intervjuade hävdade att den genomsnittliga projektperioden på 2–3 år inte är tillräckligt lång om NMR vill säkerställa att projekten är nyttiga och resultaten synliga.

En intressant aspekt nära anknuten till frågan om den förvaltningsnivå på vilken NMR-aktiviteter genomförs är regeringens och ministeriernas roll i de baltiska länderna. Ministerierna är till synes i viss mån förbigångna, och har endast en liten roll som

”observatörer” vilka antas bli informerade om den pågående verksamheten. Ministerierna verkar tycka att NMR ensamt har rätt att ha direkta kontakter med den lokala nivån – så länge de informeras. Hur väl informerade ministerierna i själva verket är verkar variera mellan de olika baltiska länderna.3 I Lettland och Litauen säger samtliga ministerietjänstemän i social- och hälsosektorerna att de tycker sig ha fått tillräckligt med information om vad som sker i deras länder. Läget i Estland ter sig annorlunda: en estnisk tjänsteman som sitter på en central post i ministeriet beklagade djupt det faktum att ministeriet inte får information från NMR och informationskontoret. Man måste dock minnas att orsakerna till detta kan finnas

3

Denna beskrivning är enbart baserad på uppgifter som gavs av de ministerietjänstemän som författaren träffade.

på olika håll. Det är möjligt att informationsutbytet inom ministeriet och mellan dess olika avdelningar inte är så tätt och smidigt som det kanske kunde vara.

I varje fall har ministerierna vanligtvis en företrädare i referensgrupperna, vilket ger ministerierna en viss möjlighet att påverka riktlinjerna inom samarbetet. Likväl ter sig ministeriernas roll som ganska begränsad för tillfället, men det är tydligt att de bör hållas à jour med NMR:s aktiviteter. NMR bör överväga att bredda ministeriernas roll framöver, speciellt med tanke på NMR:s planer på att förnya samarbetskonceptet med de baltiska länderna.

Varför är informationsutbyte med ministerierna och en ökad roll för dem så viktig? Om NMR vill att de baltiska länderna skall vara med och finansiera samarbetsaktiviteterna i framtiden, kommer ministerierna att måsta spela en betydande roll i detta samarbete. Om samarbetet med de baltiska länderna går vidare blir ministerierna, som övergripande

samordnare och ansvariga för riksfrågor, en finansieringskälla, och kommer därför också att vilja ha en roll i den strategiska planeringen.

Informationsutbyte är absolut nödvändigt, eftersom det är klart att när ett program eller projekt har varit framgångsrikt är det lättare att garantera en kontinuitet, eftersom dessa goda erfarenheter kan nyttjas som en språngbräda för vidare aktiviteter. Om goda resultat visas fram är det lättare att övertyga ministerierna att delta finansiellt. Det är lika viktigt att ministerierna förses med information om NMR-aktiviteter, som att de är medvetna om vad de lokala myndigheterna och NGO:erna tycker om NMR-samarbetet. En tjänsteman på ett litauiskt ministerium hade redan insett detta, och sade att ministeriet håller på att samla in erfarenheter av dem som genomfört NMR-samarbete.

4.3 Ryssland

I nordvästra Ryssland har NMR gått in för samma tillvägagångssätt som i de baltiska länderna. De aktuella programmen under vilka samarbetsaktiviteterna bedrivs är de

samma,och förvaltningsstruktureringen för samarbetsaktiviteterna går efter samma riktlinjer. De intervjuade anser att NMR har gjort ett gott arbete och haft framgångar i Ryssland,men

kanske i någon mindre mån än i de baltiska länderna. I detta sammanhang måste man minnas att befolkningsmängden och den geografiska arealen för nordvästra Ryssland är större än för hela Baltikum sammantaget.

De baltiska länderna och nordvästra Ryssland verkar stå långt från varandra också i många andra avseenden. Alltmedan NMR har haft relativt fria händer att verka i de baltiska

länderna ter det sig som om myndigheterna i Ryssland vill vara mer involverade, och ha mer att säga till om i fråga om samarbetets inriktning och strategier. Ett hinder är det tillstånd av oreda som verkar råda på förvaltningsområdet i nordvästra Ryssland. Enligt de intervjuer som gjorts i Ryssland förefaller de olika förvaltningsnivåerna ha motstridiga uppfattningar om vilken deras roll bör vara, och över vilka områden deras jurisdiktion sträcker sig. Det är därför svårt att avgöra vem som har ansvar för vad. En av de intervjuade menade att det är en stor utmaning för NMR i nordvästra Ryssland hur man skall driva projekt som är relevanta både för de nordiska länderna och Ryssland, utan att samtidigt trampa de olika myndigheterna på tårna.

Den administrativa förbistringen blev mycket uppenbar när de ryska tjänstemännen

tillfrågades om vad de prioriterar rörande NMR:s samarbete i nordvästra Ryssland. Vissa såg inte hälsofrågor som speciellt viktiga, medan andra var angelägna att placera dem högst upp på samarbetsagendan. Det allmänna målet för Moskva verkar vara att minska fattigdomen, höja levnadsstandarden för invånarna och dra till sig stora utländska investeringar på

exempelvis infrastrukturområden. En nordisk tjänsteman sade att ryssarna alltför ofta verkar glömma betydelsen av social- och hälsofrågor. Uppenbart är att det finns en stor efterfrågan på hälsoprojekt i nordvästra Ryssland, och detta gäller särskilt i fråga om situationen för narkotika och smittsamma sjukdomar. Av dessa skäl verkar alla tycka att NMR bör öka sina samarbetsinsatser i Ryssland, men ingen säger hur detta bör göras, och hur man kunde nå bästa resultat.

Det förefaller finnas åtskilliga hinder. Många intervjuobjekt uttryckte oro för att det saknades bra projektansökningar i Ryssland. Det verkar vara speciellt svårt att hitta bra ”stora” projekt att finansiera. Det ser ut som om det inte finns många NGO:er med lämplig kompetens och erfarenhet som kan söka dessa pengar, vilket tydligen är ett tecken på en (tillsvidare)

outvecklad NGO-sektor. Ett annat problem verk ar vara den outvecklade infrastrukturen, som försvårar sådana saker som ekonomiska transaktioner gentemot projektledningen.