Det var min första dag på produktionsbolaget och jag var lite nervös. Jag före-ställde mig ”TV-världen” som snygg, glamourös och trendig. En stereotyp bild frammanad av nittiotalets alltmer medialiserade tillvaro hade bländat mig där idén om massmedia som arbetsplats är kreativt, dynamiskt, välbetalt och trend-riktigt. Denna arbetsplats var mitt etnografi ska fält.
Det var uppgjort att jag skulle påbörja mitt fältarbete på Meter som pro-duktionsassistent i en redaktion som producerade ett underhållningsprogram för Sveriges Television. Producenten från programmet, tillika min svägerska, väntade på mig vid kontorets parkering, lutad mot sin gröna Mercedes med glittrande logotyp för programmet hon arbetade med. Hon var ledigt klädd i en stickad tröja med ett Disneytryck och ett par jeans. Håret var slarvigt upp-satt i en tofs. Vi hälsade och producenten sa att vi måste skynda oss så att vi inte missade ”måndagsmötet”. Det var på detta möte som nya medarbetare blev presenterade och det var ett bra sätt att ”komma in direkt”. Vi öppnade porten och gick upp för trapporna. Producenten knappade in koden som öppnade dörren till kontoret. Vi kom in i receptionen där det stod två män och väntade, båda i trettioårsåldern. ”Där är ju mina killar”, ropade producenten glatt och det visade sig vara scenografen och redigeraren till programmet. Denna dag skulle produktionen av underhållningsprogrammet startas upp och dessa två
”killar”, som var projektanställda, började även de denna dag. Scenografen var lång, hade en kal hjässa och ett cigarettpaket i handen. Hans svarta kläder, lite slitna, gav ett konstnärligt intryck. Redigeraren var klädd i jeans och en svart t-shirt, han var tyst och sa inte många ord. Med oss tre i släptåg gick produ-centen i rask takt från receptionen genom en korridor som slutade i ett fi ka-rum. Där satt och stod ett trettiotal personer – det var måndagsmöte. På bordet stod ett fat med stora kanelbullar och kaffekopparna var fyllda med doftande kaffe. Mötet leddes av bolagets programchef och det var en lättsam stämning med många skratt och avbrott för kommentarer. Den här måndagen var det förutom vi tre, scenografen, redigeraren och jag, ytterligare en yngre kvinna som skulle börja som produktionsassistent på en annan redaktion. Vi fi ck alla berätta vilka vi var och vad vi skulle göra på Meter. Jag berättade att jag var antropolog och förklarade vad jag skulle göra på bolaget. Några på mötet såg besvärade ut, andra ställde frågor. En man i femtioårsåldern tittade gran-skande på mig och sa: ”Jaha, nu ska negrerna ersättas med TV-producenter, här kommer den moderna Margret Mead”. Efter mötet återgick alla till sina respektive rum och produktioner medan scenografen, redigeraren och jag fi ck en guidad tur runt kontoret av producenten. Vi stötte på en man som tassade omkring i en korridor i bara strumplästen. Han deltog inte på mötet så pro-ducenten presenterade oss tre nykomlingar. Mannen nickade, måttligt intres-serad, och försvann sedan in på ett rum. Innanför en stängd dörr satt en liten, liten hund och tittade på oss genom glasfönstret. Så var det dags för redaktions-möte. Producenten hade bokat sammanträdesrummet och alla i redaktionen satt och väntade på nykomlingarna. Tillsammans var vi åtta stycken i rummet:
producent, inslagsproducent, produktionsassistent som också fungerade som redaktionens researcher, scenograf, redigerare, två praktikanter från en produ-centutbildning och så jag, antropologen. Producenten vände sig till mig och frågade: ”Jaha, vad vill du göra nu?”.
Jag kommer i detta kapitel att beskriva det specifi ka produktionsbolagets lokaler, miljö och kultur, människorna som arbetar på bolaget, olika yrkesrol-ler, arbetsförhållanden, hur ledningen fungerar samt bolagets profi l. Vid refe-rerande av citat kommer jag genomgående att hänvisa till erfaren producent, erfaren producenterfaren producent vilken är någon med tio år eller mer i branschen, producent, någon som är eta-producentproducent blerad som producent med några års erfarenhet, samt nybliven producent, en nybliven producentnybliven producent person med endast ett år eller mindre i producentrollen. Jag betraktar produk-tion av television som en kreativ sysselsättning, men denna kreativa sysselsätt-ning bör inte förväxlas med kreativitet och skapande i konstnärlig mesysselsätt-ning, det vill säga fri och utan begränsningar eller ”with all its connotations of individual genius and of a higher calling” (Hesmondhalgh 2002:4). I denna studie används kreativitet så som det defi nierats av Larie, Narayan och Rosaldo (1993:5), det vill säga som handlingar genomförda av människor som omvand-lar kulturella praktiker på ett sätt så att ett samhälle eller några av dess invånare fi nner ett värde i det.
Produktionsbolagets fysiska framtoning - lokalen och människorna
Värtahamnen, Stockholm. I ett grått hus, tidigare lagerlokaler, ligger Meter Film och Televisions kontor. Vid sidan om det gråa huset ligger Sveriges Tele-vision Drama i ett stort nybyggt komplex, bakom det gråa huset fi nns TV3:s svenska kontor samt TV8, TV Spartacus och några IT-företag. I närliggande områden återfi nns fl era andra mediaföretag. Området har blivit något av ett TV- och mediecentrum. På markplanet i det gråa huset fi nns en studio och ett kök. En trappa upp ligger reklambolaget Mekanos kontor, här produceras reklam- och beställningsfi lm. Två trappor upp i det gråa huset har Meter sitt kontor. Ytterligare en trappa upp återfi nns Mutter, det vill säga det bolag i vilket både Meter och Mekano ingår (se kapitel två).
Det första som möter en besökare som kommer till produktionsbolaget Meter är receptionen. Denna yta är lite av en mötesplats. Receptionsdisken består av en svängd gammal biografdisk i ett mörkt träslag med hyllplan bakom en glasmonter. Över disken hänger tre stora lampor i vitt glas. På disken ligger alltid dagens tidningar och post i en hög och på den övriga ytan råder en ordnad oreda med papper, kuvert och annat som hör en reception till. Alla inkommande meddelanden trycks fast på en pinne av metall och alla som arbetar tittar på lapparna när de är på väg ut eller när de kommer till kontoret.
Utmed väggen är fyra gröna fåtöljliknande stolar fastskruvade i väggen med ett litet bord emellan. Det är gamla biografstolar. Några sitter här och röker fast det råder rökförbud i kontorets lokaler. Det står en askkopp på det lilla bordet.
Nere i hörnet fi nns en toalett. Bakom receptionsdisken fi nns ett skåp med trettiotvå små fack med luckor av glas. Här sorteras posten in. På ett välpole-rat skåp står gamla fi lmprojektorer. Biografstolarna, den gamla biografdisken och fi lmprojektorerna ger uttryck för i vilken verksamhetskontext bolaget vill placera sig.
På en vägg i entrén har man fäst snören mellan två spikar. Fastklämda på snörena sitter polaroidfotografi er på medarbetare med klädnypor. Här på väggen presenteras bolagets anställda och tanken är att klädnypehållarna kon-tinuerligt skall kompletteras med nya medarbetarfotografi er samtidigt som de som slutar får sitt fotografi bortplockat. Under den tid jag var på Meter skedde ingen komplettering, förutom några bortplockade fotografi er på medarbetare som slutat. Det hela var en god idé som inte mynnat i någon kontinuitet beroende på verksamhetens fl yktighet och föränderlighet. Kanske var det just denna ständigt pågående förändring som gjorde det praktiska genomförandet till en alltför tidsödande arbetsuppgift.
I receptionen arbetar en kvinna i trettioårsåldern. Hon är lite av bolagets
”mamma” - hon vet alltid var alla är och vad de gör för tillfället. Onekligen en
svår uppgift på ett företag som ideligen växlar produktioner och medarbetare, påpekar en av bolagets anställda.
Efter receptionen följer en korridor med sex rum, varav ett redigerings-rum, utmed den högra sidan. På den vänstra sidan fi nns inga rum. I slutet av korridoren ligger fi karummet med pentry. Från fi karummet sträcker sig ännu en korridor åt vänster med sex rum. Mitt emot dessa rum fi nns två toaletter, ett litet kopieringsutrymme, förråd samt en spiraltrappa. Denna trappa leder upp till ytterligare ett stort rum samt till två mindre redigeringsrum. Nedåt leder den till en utgång på kontorshusets kortsida. Rummen utmed korridorerna används som redaktionsrum och byter sålunda hela tiden skepnad och invånare beroende på vilka program som produceras. Ekonomichefen delar ett rum med en ekonomiassistent. Detta rum var det enda rummet, som under min tid på produktionsbolaget, inte förändrades.
Rummen i den ena korridoren har glasväggar. På dessa väggar tejpas bland annat olika tidningsartiklar, TV-krönikor och recensioner upp som handlar om det program som produceras av den redaktion som sitter i rummet. Det är de positiva artiklarna som visas upp så att personer som går i korridoren kan läsa produktionens fi na referenser. Negativa omdömen brukar placeras längre in i rummet, på en anslagstavla, eller helt enkelt stuvas ned i en skrivbordslåda.
Vidare används glasväggen som en stor anslagstavla där Post-it-lappar fästs:
det kan vara inspelningsschema, programidéer, inslagsidéer och så vidare.
Lapparna är gröna, rosa, gula och blå och färgerna representerar sitt särskilda ämne eller programavsnitt. Dessa lappar fästs med baksidan mot glaset. Den som går i korridoren kan följaktligen inte läsa vad som står skrivet. I den andra korridoren är det bara dörrarna som är glasförsedda. Här har man antingen whiteboards för Post-it-lapparna eller så fästs dessa direkt på väggen eller på fönstren. Redaktionsrummen är vitmålade och på golven ligger en grå heltäck-ningsmatta. Möblemanget i rummen består av skrivbord, stolar och bokhyllor.
Vid varje skrivbord fi nns en dator. Beroende på produktion fylls bokhyllorna med relevant litteratur och tidskrifter samt en mängd videoband. Många med-arbetare har personliga saker vid sina skrivbord. Det kan vara fotografi er på barn, tidningsurklipp med artiklar eller notiser som handlar om den som sitter vid platsen. Här kan individens fi na referenser visas upp.fi na referenserfi na referenser
Korridoren är målad i vinrött och smaragdgrön med svart- och vittrandigt golv i linoleum. I fi karummet står ett gult, ovalt bord med gula och röda stolar.
Bredvid bordet har man byggt upp en bänk genom att lägga en träskiva på två oljefat. Oljefaten är omgjorda till skåp. På bänken står två mikrovågsugnar. I ena hörnet av fi karummet fi nns ett pentry med spis, diskmaskin, kylskåp och vask. En kaffekokare med två kannor som ständigt puttrar står på diskbänken.
Varje måndag kommer en stor låda med mellanmjölk som förbrukas till kaffet under veckan. Några kakor fi nns inte, däremot hårt bröd. Kakor köps in vid speciella tillfällen, till exempel om det kommer kunder. Dessa göms sedan, oftast av receptionisten, på olika ställen så att ingen skall kunna fi nna dem.
Det fi nns några stycken som blivit ”kak-letar-experter”, vilka anlitas av andra när suget efter något sött blir alltför stort. Vissa dagar förekommer bullar eller smörgåsar till måndagsmötet. Bakom bordet fi nns en bokhylla med tidskrif-ter. Här fi nns bland annat branschtidningarna Resumé och ResuméResumé Eter Media, men också Dagens nyheter och vecko- och månadsmagasin. I taket hänger en TV-Dagens nyheterDagens nyheter apparat som ständigt står på. Oftast visar apparaten TV4:s sändningar. På en vägg sitter en mindre anslagstavla. Där nålas artiklar med mer allmänvärde för alla på bolaget upp, bland annat satt en artikel som handlade om TV-produ-centutbildningar uppe länge. Det var en producent från Meter som blivit inter-vjuad. Här fi nns således en plats för omdömen om produktionsbolaget. På väg-garna utmed korridorerna sitter enstaka fi lmaffi scher. En helbild på Marilyn Monroe är inramad. Belysningen består av fast väggarmatur som i kombina-tion med de vinröda väggarna ger korridorerna en biografl iknande karaktär.
På den här arbetsplatsen arbetar människor som producerar television.
Här fi nns ett tiotal fast anställda och runt nittio frilansare. Det är inte många av de som arbetar här som överstiger en ålder av fyrtio år. Det fi nns undantag, till exempel en manlig senior producent och en kvinnlig producent vilka båda är femtio år. Åldersintervallet inom vilket de fl esta medarbetarna återfi nns är 20 – 40 år.
Människorna här är i de fl esta fall måna om sitt utseende. Klädseln är ofta ledig och bekväm – här förekommer inte många kostymer och dräkter – men klädvalet avspeglar en medvetenhet om vad som är trendigt för tillfället.
Detaljer som strumpor, skor och väskor ser ut att vara utvalda med omsorg (jfr Alvesson och Köping 1993:130). Den vanligaste utstyrseln för männen är jeans, alternativt en snyggare byxa, och tröja eller skjorta. Skall någon träffa kunder händer det att kavajen används. Vid några enstaka tillfällen såg jag bolagets VD bära slips. Kvinnornas val växlar mellan det sportiga och det enkelt eleganta. En vanligt förekommande färg är svart.
En viss skillnad i fråga om kläder kan noteras mellan ”de etablerade”, det vill säga de som arbetat några år i branschen och etablerat en position på TV-produktionsfältet, och nykomlingar, ofta praktikanter och de som strävar efter att bli etablerade. Framöver kommer jag genomgående att tala om de etable-rade och de icke etableetable-rade eftersom det är en klar skillnad mellan dessa båda grupper. De icke etablerade är ofta mer trendkänsliga och klär sig och väljer frisyrer efter senaste mode. En manlig praktikant förklarar sitt klädval:
Det är viktigt att vara rätt klädd här eftersom det är ett sätt att utmärka sig bland alla ”wannabes”. Varje morgon väljer jag noga ut vad jag ska ha på mig. Att komma med samma tröja två dagar på raken är otänkbart. Det kanske är töntigt att engagera sig så i detta, men jag tror att det gäller att visa att man hänger med om man vill ha en chans att fortsätta inom branschen. Om man är väldigt duktig på något speciellt och alltså skapar ett behov av ens kunskap, då är det nog inte lika viktigt, men alla vi som vill arbeta med media och inte har något speciellt att erbjuda måste fi nna andra vägar att synas.
Den personliga fasaden blir ett medel för etablering (jfr Goffman 1959:30, Aspers 2001:66). De etablerade har en mer avslappnad och personlig stil;
trendmedvetna men inte styrda av modets nyckfulla växlingar. Det är viktigt att försöka utmejsla en personlig look, samtidigt som en tydlig konformism råder. Konformismen är den kollektiva tillhörighetens uniform, en stil som både uttrycker medvetenhet och nonchalans och som kommit att bli en ideal-typ på bolaget. Ett fåtal är ointresserade av mode och trender och väljer i stället helt personliga utstyrslar. Dessa personer skiljer sig från mängden genom att bryta mot den medvetna stil som existerar och kallas av konformister ibland
”bolagets tomte” eller ”mystant”. Benämningarnas positiva konnotation ger utlopp för en föreställning om bolaget som ett öppet och tillåtande företag där ytliga karaktäristika inte skulle ha någon betydelse. Men i de vardagliga sam-talen på bolaget kommenteras kläder, frisyrer och andra synliga detaljer som förändras ivrigt. Nästan varje dag hör man kommentarer som gäller utseende.
Jag hade under andra hälften av mitt fältarbete förmånen att sitta i ett rum som låg precis utanför fi karummet och hade alltid min dörr öppen så att jag kunde lyssna på de samtal som pågick där ute. Vid lunchtillfällen, då människor från olika redaktioner samlades, diskuterades alltid den mat olika personer hade med sig eller beställt från någon restaurang i närheten. Ingen kunde äta sin mat utan att först kommentera det som låg på tallriken: ”Idag är det smalmat som gäller” eller ”Oj, vad det där ser gott ut jämfört med mitt”.
Efter det att maten kommenterats, pratades det om utseende. Diskuterades inte kläder, frisyrer, vikt eller andra detaljer gällande medarbetare på Meter, så pratades det utseende gällande olika programledare eller andra människor man sett på TV föregående dag. Vidare samtalades det allmänt om TV-program, speciellt om något helt nytt program visats de senaste dagarna. Vid ett fåtal tillfällen hörde jag att de som samlats för intag av lunch pratade om något helt annat än mat, utseende eller TV-program. Ett sådant tillfälle var under hösten
1998 då dåvarande fi nansministern och skolministern deklarerade sin romans offentligt. Då diskuterades ivrigt vid fl era lunch- och fi katillfällen om offentlig-görandet över huvud taget var nödvändigt och om det meddelande ministrarna hade lämnat till pressen var töntigt eller romantiskt.
Att arbeta med TV – de olika yrkesrollerna
I följande avsnitt kommer jag kort att beskriva de olika yrkesgrupperna på pro-duktionsbolaget och deras arbetsuppgifter så som de är uppdelade på Meter.
Yrkesrollerna kan variera i fråga om arbetsuppgifter på olika produktionsbolag, men beror också på vilken produktion, vilken kanal som beställt och, naturligt-vis, på människors olika egenskaper och erfarenheter. Speciellt gäller detta de hierarkiskt högre yrkena som bland annat producent och exekutiv producent.
TV-produktionsarbete är i många fall svårt att specifi cera eftersom många upp-gifter har med kreativitet att göra. Jag kommer mer detaljerat att beskriva själva produktionsprocessen och producentrollen i kapitel fyra.
TV-produktion handlar om att arbeta i en grupp, det vill säga i en redak-tion. Redaktioner består oftast av en producent, en redaktör, en produktionsle-dare, en eller fl era produktionsassistenter och en eller fl era researcher. Beroende på vem producenten är förekommer senior producent och/eller exekutiv pro-ducent. I fl era produktioner arbetar någon praktikant. Dessa är antingen från någon medieutbildning eller är personer som själva ringer till produktionsbola-gen och frågar om det fi nns några praktikplatser. En praktikant får oftast rollen som produktionsassistent. Praktikanter kan vara mycket värdefulla för produk-tionen eftersom de jobbar gratis. Många produktioner skulle inte klara sig eko-nomiskt utan dessa gratisarbetare, påpekar fl era producenter. Jag vill framhålla att ingen av nedan nämnda yrkesroller dominerades av något kön. Efter den kortfattade beskrivningen följer några av producenternas egna defi nitioner av dessa yrkesroller.
Producent
Producenten är redaktionens ”chef”. Det är hon som driver produktionen.
Ibland är det producenten som har skapat programidén och drivit den från idé till produktion, men ofta stammar programidén från ett färdigt format. När en kanal beställt en produktion är det producenten som utser vilka som skall arbeta i redaktionen. Detta sker i samråd med bolagets programchef och/eller med den som är kontaktperson på kanalen, benämnd exekutiv producent eller projektledare. Producenten är språkröret mellan kanal/kund och redaktionen.
Producenten skall ansvara för tre områden: ekonomi, personalfrågor samt den kreativa sidan av TV-produktion. Den person som utses till producent skall ha förmåga att balansera innehållsproduktion av kvalitet med ekonomiskt ansvar, men också få sin redaktion att fungera och må bra. Producenten deltar oftast i produktionsprocessens alla faser, från idéfas till färdigt program och ansvarar för produktionen i sin helhet. En annan viktig uppgift är att kunna sälja in idéer till kanalerna.
Senior producent
Det fanns en senior producent på Meter. Denna hade en roll som tidigare inte förekommit på bolaget. Titeln senior producent skapades enkom för denna person. Han hade lång erfarenhet av TV-produktion, bland annat från Sveri-ges Television. En producent med mer erfarenhet kan fungera som rådgivare till en annan producent. Detta förekommer i de fall där en producent anses vara otillräcklig i sin erfarenhet av TV-produktion. Senior producenten deltar i olika moment av hela produktionsprocessen och är tänkt att fungera som en läromästare. Det viktiga är dock att senior producenten inte engagerar sig för mycket i produktionen utan låter producenten vara den som fattar beslut.
Senior producenten skall vara mentor men måste ha en förmåga att inte lägga
Senior producenten skall vara mentor men måste ha en förmåga att inte lägga