4. Är självförvållat rus en ursäktande omständighet i den svenska rättssalen?
4.4 Problemet i förhållande till etik och moral
Etik och moral är en av grunderna till varför vi anser det acceptabelt att ge upp vår självständighet och välja att leva underordande i ett samordnat samhälle. Eftersom medborgarna frivilligt gett upp viss makt till staten är det av stor vikt att lagar och regler hanteras på ett noggrant och legitimt sätt. I modern tid stadgas tre framträdande
rättsfilosofiska teorier om vad som utgör rättvisa som tilldelats viss betydelse i rättsvärlden, dessa framfördes av Rawls, Dworkin och Habermas.67 Dessa teorier kommer inte beskrivas på ett djupare plan utan kommer endast behandlas ytligt för att få fram betydelsen av dessa i förhållande till uppsatsen.
John Rawls (1921-2002) står för den första av dessa betydelsefulla rättviseteorier som kommer att belysas. Rawls menade att alla medborgare skulle värderas jämlikt och han värnade speciellt om individers fri och rättigheter. Han menade att medborgarna tillsammans skulle komma överrens om grundläggande principer som skulle genomsyra samhället. På detta sätt skulle varje enskild individ kunna uppleva lagen som rättvis. De två bärande rättviseprinciperna skulle vara individers fri och rättigheter samt hur sociala och ekonomiska tillgångar skulle fördelas. Samhället skulle vara uppbyggt kring en gemensam idé om
rättvisa.68
67 Nergelius, s. 13. 68 Nergelius, s. 156-158.
Ronald Dworkin hade en annan syn på vad som utgör rättvisa. Dworkin menade att det finns vissa plikter att ta hänsyn till i samhället och som utgör ”det goda” och därmed rättvisa, han utgår därför från en pliktetik snarare än en konsekvensetik. Vad som var av vikt i enlighet med Dworkins teori var domarnas perspektiv på rätten. Han menade att i de fall som rätten ansetts otydlig har det snarare varit medborgarna som haft svårigheter att urskilja den. Det är därför domarens tolkande moment som spelar huvudrollen i Dworkins teori. Rättvisa enligt Dworkin handlar inte om någonting rent språkligt utan handlar istället om på vilket sätt det som blir föremål för tolkning ska ges bästa möjliga rättfärdigande.69
Jürgen Habermas var en tysk filosof från 1900-talet. Habermas teori utgick från ett medborgarperspektiv och stadgade att människor skulle ifrågasätta den härskande världsbilden genom att lyfta fram dess bakomliggande värderingar till vissa regler och beslut.70 Habermas ville att individer skulle engagera sig i rätten och på detta sätt utforma rättvisa genom sitt deltagande. Han menade att en juridisk regel inte endast ska vara ”faktiskt gällande” utan även vara ”moraliskt giltig”.71
Dessa teorier utgör tre olika sätt att se på rättvisa. Vid den nya tolkningen av självförvållat rus aktualiseras tankar kring rätt och fel och vad som anses moraliskt och rättvist. Det finns, som med det mesta, två sätt att se på problemet. Rättvisa ska råda både för den tilltalade och för brottsoffret. Om en person som omfattas av 1:2 st. 2 BrB omedvetet misshandlar en annan människa genom knivhugg, är det då det skadade offrets rätt som ska hävdas, eller är det den omedvetna gärningsmannens rätt vid statligt angripande som ska prioriteras?
Eftersom både brottsoffrets och den tilltalades intressen ska beaktas blir det svårt att fastslå vad som utgör den ultimata rättvisan i de brott som omfattas av rusregeln. Den som utsatts för ett brott är offret och ska därför få sin rätt hävdad i form av eventuell kompensation och genom att den tilltalade får avtjäna sitt straff. Den tilltalade är den som ska straffas, dock finns straffrättsliga skyddsprinciper eftersom det handlar om ett frihetsberövande från statens sida, vilket skulle leda till förödande konsekvenser om en person blev utsatt för detta utan ett legitimt rättsstöd. 69 Nergelius, s. 166. 70 Nergelius, s. 171. 71 Nergelius, s. 175.
Det är just eftersom gärningsmannen begått den otillåtna gärningen omedvetet under berusning som denna rättvisebedömning blir problematisk. Denna fråga ur ett
rättviseperspektiv är i stort sätt en tolkningsfråga och en filosofisk inställning.
På ett sett kan det anses rättvist att den som på egen hand, så som bestämmelsen uttrycker det ”självförvållat”, berusar sig tar en risk och ska (enligt den tidigare tolkningen) straffas om denne begår ett brott oavsett om detta är genom uppsåt eller inte under det självförvållade ruset. Denna tolkning har uppfyllt legalitetsprincipens krav och har accepterats utan betydelsefulla invändningar.
Den nya tolkningen har dock stadgat en annan syn på problemet. Den nya tolkningen ska ske genom en bedömning av skuldprincipen vilket innebär att den som inte begått ett brott med uppsåt inte heller ska straffas för detta. Den nya tolkningen och det sätt som denna kommit till stånd kan stödjas genom Dworkins teori om att rättvisan ligger i domarens hand. Det är HD som på egen hand, omvärderat regeln med stöd av att de preventiva skälen som legat till grund för den tidigare tolkningen inte längre kan anses nödvändiga i förhållande till att göra avsteg från de bärande rättssäkerhetsprinciperna så som skuldprincipen, legalitetsprincipen, konformitetsprincipen och täckningsprincipen.
Samhället har inte längre samma problem med alkoholrelaterad brottslighet och att påvisa uppsåt som vid den tid då regeln upprättades. Domarna har därför bortsett från tidigare praxis och förarbeten och ändrat betydelsen av lagregeln. Enligt Dworkins teori var det av största vikt att rättfärdigandet av lagen framfördes. Det låg inte i själva lagregeln och dess
utformning utan i betydelsen, detta skulle enligt Dworkin leda till rättvisa.
Dworkins teori är dock endast rättsfilosofisk och kan inte ge tillräckligt med stöd enligt mig för HD:s handlande. Att ändra tolknigen av rusregeln genom en sådan omvändning, kan inte med stöd av en rättsfilosofisk teori rättfärdigas. En sådan stor principiell omvärdering som gjorts bör provas genom ett rikstagsbeslut och dessutom tas upp i plenum. Att fem stycken enskilda domare ska ta ställningen till vad som är rättvisa och för vad som anses lämpligt för samhället, när läget är så vagt och till stor del handlar om ett ställningstagande, strider mot både demokratin och övriga rättfilosofiska teorier som t.ex. Rawls och Habermas som har en fokus på individers påverkan om vad som utgör rättvisa.
Vad som är intressant att beakta är att en skillnad måste göras mellan vad människor ”har rätt till” att göra och vad som är ”det rätta” för dem att göra. En distinktion måste göras mellan frihet/rättighet och vad som anses som lagstridigt. Att dricka alkohol är som sagt fullt ut lagligt, men att köra bil onykter är inte en rättighet utan kan hindras av staten i och med det bakomliggande intresset av att andra människor kan riskera att skada sig i och med
risktagandet.72
Att en person berusar sig är upp till var och en, att detta medför sinnesförvirring och är
skadligt för hälsan är inte olagligt. Men vad är att anse som rättvist om den berusade personen skadar andra människor? Ska intresset och friheten att dricka alkohol och utsätta både sig själv och andra människor för risk väga tyngre än att rättfärdiga offrets intresse om att den tilltalade som uppfyllt alla gärningsrekvisit för brottet ska straffas för detta. Är skuldprincipen verkligen legitim och rättvis att använda vid en uppsåtsbedömning vid självförvållat rus?
En annan intressant aspekt är synen på alkoholism och hur den förändrats genom tiden. Alkoholism i dagens samhälle betraktas som en typ av sjukdom, oftast med ärftlig
komponent. Även detta kan innebära svårigheter vid ansvarsbedömningen. En person som lider av en sjukdom har inte möjligheten till att välja fritt att inte vara sjuk. Detta kan innebära ett problem vid bevisningen som försvåras i och med rekvisitet ”självförvållat”. Bevismässigt kan det även vara mycket svårt att rättssäkert visa den möjlighet att även om alkoholen intogs av fri vilja, att det inte var alkoholen i sig, utan att det var en kombination med något annat som lett till den avvikande reaktionen som aktualiserat 1:2 st. 2 BrB. En annan syn på rekvisitet ”självförvållat” är hur detta bör bedömas i förhållande till om en person på egen hand i sitt eget hem konsumerar alkohol, eller då en person med svagare självkänsla är ute tillsammans med ett kompisgäng som utövar ett kraftigt grupptyck som i och med detta berusar sig i betydande grad. Är båda dessa fall att se som självförvållat? Ska dessa fall då bedömas likartat?
Detta är som sagt en tolkningsfråga och går att se från ett flertal vinklar. För mig är det dock att anse som en självklarhet att den som tagit risken får stå för dess konsekvenser, och att den
72
Lindahl, s. 152.
tidigare tolkningen som varit enhetlig med lagregelns utformning och förarbeten är den enda rätta och utgör ett undantag från de grundläggande straffrättsliga principerna.
Bestämmelsen i 1:2 st. 2 BrB och dess omvärdering har minst sagt gett upphov till många juridiska och politiska frågeställningar. Att rusregeln idag endast ska ses som en erinran om att berusningen inte utesluter uppsåt medför att bestämmelsen i stort sätt bara existerar, utan att fylla någon funktion. HD har idag bestämt att självförvållat rus ska behandlas genom en bedömning i enlighet med skuldprincipen, vilket indirekt kommer att utgöra en strafflindring för gärningsmannen som begår ett brott under kraftig berusning. Bestämmelsens nuvarande tolkning utgör en principiell helomvändning i praktiken i förhållande till den tidigare tolkningen som varit förenlig med bestämmelsens utformning samt dess förarbeten.
Som grund för HD:s nya tolkning framförs att en kriminalpolitisk kursändring skett och att den fokus som tidigare legat på preventionsintresset numera får vika undan för de rättsliga intressen som under tiden växt sig allt starkare inom samhället. HD ser det inte längre
motiverat att upprätthålla ordningen från 1973 års avgörande.73 HD har även motiverat att de fall som blir föremål för rusregeln är få, och omvärderingen kommer därför inte att ha någon stor inverkan i praktiken. Enligt en undersökning om alkoholkonsumtion av SCB
(undersökning av levnadsförhållanden (ULF)) framgår att mer än var femte person mellan åldrarna 16-84 år intensivkonsumerar74 alkohol mer än en gång i månaden.75
Med stöd av denna undersökning måste man ju ändå kunna dra slutsatsen att en stor del av befolkningen faktiskt riskerar att hamna i en sådan situation där 1:2 st. 2 BrB aktualiseras. Givetvis är det sällan som detta de fakto inträffar, men det påvisar att det inte handlar om en liten grupp där den förhöjda risken finns. En av anledningarna till lagstiftarens beslut rörande rusregeln var att genom risk för straff, peka på den fara (att bli brottsling) denna grupp utsätter sig för, vilket helt förlorar sin funktion i och med den nya tolkningen som istället indirekt uppmuntrar till att dricka alkohol eftersom ansvar för vissa gärningar då inte kan uppnås i brist på uppsåt.
Är självförvållat rus en ursäktande omständighet i den svenska rättssalen? Mitt svar är ja. I och med omvärderingen och den nya tolkningen av 1:2 st. 2 BrB genom NJA 2011 s. 563 utgör tillämpningen av rusregeln idag en indirekt ursäktande omständighet i den svenska rättssalen. Syftet med den nya tolkningen är givetvis inte att personer under självförvållat rus
73
1973-års avgörande: NJA 1973 s. 590 Källa: HD B 2130-11
74
Intensivkonsumerar: dricker vid ett och samma tillfälle motsvarande 18 cl sprit eller en flaska vin eller 4 burkar starköl eller 5 burkar folköl.
75
ska särbehandlas i form av strafflindring, men eftersom den nya tolkningen ska baseras på skuldprincipen kommer detta i praktiken att bli utfallet av de flesta mål som omfattas av 1:2 st. 2 BrB. Skuldbedömningen ska nu ske utifrån den frivilligt berusades insikt i
gärningsögonblicket vilket innebär att ingen längre bär skuld annat än för de fall detta är straffbelagt, just för att han berusar sig och skadar andra. Den nya tolkningen innebär att vi inte längre kommer lägga samma typ av ansvar på en berusad gärningsman som en nykter trots att de uppfyller samma gärningsrekvisit. Detta kommer att blir till en fördel och till en ursäktande omständighet för den gärningsman som faktiskt valt att berusa sig.
Den nya tolkningen av lagregeln har tillkommit genom ett avgörande i ett specifikt fall76 rörande berusning. Avgörandet har fattats av HD i form av fem stycken enskilda domare som på egen hand beslutat om att ändra innebörden av regeln och som till följd av NJA 2011 s. 611, endast två veckor senare, upprättar en HD-praxis i enlighet med fem stycken domares personliga uppfattning rusregeln och dess lämplighet. Detta innebär att instansen i princip tagit makten i egna händer och lagstiftat på obehörig nivå och utan majoritetsbeslut. Att detta inneburit en helomvändning på ett principiellt plan kan både Madeleine Leijonhuvud, Petter Asp och Magnus Ulväng ställa sig bakom.77 För att allmänheten ska få ett förtroende för samhället måste detta skötas på ett korrekt sätt och inte genom att HD väljer att utnyttja sin makthierarki.
Mitt förslag är att oavsett vad HD anser som en lämplig tillämpning av regeln så bör frågan tas upp i riksdagen och genomgå en prövning i plenum vilket borde ge upphov till lagändring. Lagen bör utformas på ett sätt som anses förenlig med dess bakomliggande syfte och därmed uppfylla kraven på legalitet och förutsägbarhet. Skuldprincipen kommer innebära att en berusad gärningsman i praktiken ofta kommer att undgå ansvar vilket för allmänheten kan komma att inverka negativt. En koppling kan göras mellan berusning och sexualbrott.
Sexualbrott har fått en skärpt lagstiftning vilket inte avspeglas i HD:s domar.78 På samma sätt som vid självförvållat rus så uppkommer frågan om den allmänpreventiva tanke som ligger bakom straffskärpningen bryts mot vissa överordnade rättsprinciper. Gällande sexualbrott blir tvisten mellan risken att gärningsmannen blir friad i och med skuldprincipen och att offret blir skuldbelagd mer av moraliska skäl än av strikt rättsliga.
76 NJA 2011 s. 563 77 SvJT 2012 s. 341 78 Bet. 2012/13:JuU20
Jag är övertygad om att den svenska rättsstaten har möjlighet att genomföra en ny lagprövning på området som enligt min mening, absolut är att anse som nödvändig. Ett flertal principiella och rättsfilosofiska frågeställningar är i behov av att utredas och ges visst ställningstagande. När ska gärningsmannen omfattas av 1:2 st. 2 BrB? Vilka krav ställs på rekvisitet
självförvållat? Hur sker bevishanteringen? Att snabbt undvika från dessa relevanta
frågeställningar, lyfta fram skuldprincipen och hävda att detta inte kommer att ha en stor och betydelsefull inverkan i praktiken är mycket snabba och odemokratiska beslut av
myndigheten. En prövning av frågan skulle enligt mig vara den enda rätta och legitima möjligheten att fastställa ett allmänt accepterat och legitimt rättsläge vid bedömningen av självförvållat rus.